Den som gillar Kathryn Krick och vill försvara henne på platser som jag administrerar – här på webben, på Facebook eller andra – har ett jobb att göra. Jag vill ha svar på specifika frågor först – inget annat. (Frågorna kommer på slutet.)
Bakgrund – sektbeteende i kommentarfälten
När jag fick upp ögonen för Kathryn Krick var det genom en sak som stod ut. Jag sökte egentligen inte information om henne specifikt, utan höll på att undersöka hela det block av individer och organisationer som är NAR (den Nya Apostoliska Reformationen) och de angränsande rörelser som jag kallar sNARlika. Jag tar del av såväl primärkällor som kritiska undersökningar. Det var i detta sammanhang jag stötte på personer som kritiserade just Krick.
I kommentarsfälten, däremot, kryllade det av inlägg till hennes försvar – i en omfattning som var direkt anmärkningsvärd. Under varje inlägg – åtminstone de med större räckvidd – fanns denna försvarsstorm. Ofta även när inläggets spridning varit begränsad.
Här är ett exempel från YouTube:
När jag nu blivit intervjuad av Sändaren och Tidningen Dagen om henne dröjde det inte länge innan liknande kommentarer hamnade på min Facebook (länken till min “sida”). Ni ser dem inte. De är dolda. Jag ska snart förklara varför.
I väntan på att min bok ska bli klar kommer här ännu ett utdrag. Jag har redan i några inlägg här på webben beskrivit den profetiska gåvans natur, i debatt med Patrik Hagman. Grunderna finns där. I boken kommer de i en mer utvecklad version. Detta är hur kapitlet inleds. (Jag har redan postat detta kapitels inledning en gång, men sedan dess har jag omdisponerat och utökat innehållet.)
Bibelns viktigaste undervisning om profetia finna i Första Korinthierbrevet 14. Det är en god idé att läsa kapitlet i sin helhet, gärna ihop med kapitel 12 och 13, innan du fortsätter läsa denna bok.
Traditioner om det profetiska
För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter, men det är undantagen. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse och även de som skriver ordböcker är barn av sin tid.[1]
Det finns ett sätt att tala om det profetiska som jag menar bäst harmonierar med Bibelns undervisning. Jag kommer dock i denna bok ibland att nämna också andra tolkningstraditioner och i viss mån också hur vi kan tala om urskillning inom dem.
Hemgrupper är utmärkta plats för det profetiska. Estrader? Nja.
Om du idag skulle läsa adjektivet ”profetisk” i en text kan det ha olika betydelser. Här följer min indelning, som bygger på hur jag uppfattar att begreppet används.[2]
Jag har tre samtidiga övergripande debatter igång i mitt liv. Jag menar att det är mycket viktigt att föra dem alla tre. Sund förkunnelse behöver avgränsas mot:
Liberalteologi.
Fundamentalism.
Hyperkarismatik.
Det är en intressant resa. Vissa som applåderar mina insatser kring en av punkterna kan vara knäpp tysta om det jag skriver om de andra. Det som förbryllar ännu mer tycks vara att jag också kritiserar andra som kritiserar samma saker som jag kritiserar! Är vi inte i samma lag, liksom?
Mitt svar är delvis, men jag strävar efter att vara mer nyanserad än så. Låt mig förtydliga i ett antal steg. Jag börjar med komplexet liberalteologi och progressiv kristendom.
Allt fler blir besvikna på sina gamla sammanhang, som svepande kallas ”evangelikala”.
De söker efter alternativ, dekonstruerar och börjar ofta kalla sig ”progressiva kristna”.
De söker sig till andra som kallar sig samma sak.
Det finns dock ingen enhetlig ”progressiv” kristendom. Bakom benämningen ryms en mångfald av uppfattningar som inte låter sig sammanfattas kring någon annan kärna än att den inte är till höger politiskt eller strikt literalistisk i sin bibeltolkning.
Vissa kallar sig fortfarande evangelikaler, andra undviker ordet, men är det ändå.
Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt, men också punkt 5-gruppen, vid behov.
Andra ser inte skillnaden mellan de som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar dem i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad. Den saknar steelmanning.
Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 8, enligt samma princip.
Nyanser och precision är inte detsamma som slätstrukenhet eller mesighet. Tvärtom är det den nyanserade kritiken som tar hårdast och är svårast att värja sig från!
Rachel Held Evans (”RHE”, 1981 – 2019) kalla(de)s ofta ”progressiv”, men hon förnekade aldrig Jesu gudom, försonande död eller historiska uppståndelse. Vi kan inte veta vart hon hade hamnat i sin tro om hon fått fortsätta leva, men när hon drabbades av den sjukdom som till sist tog hennes liv utformades önskningarna om förbön på ett sätt som visade att hon inte hade lämnat en klassisk gudstro till förmån för en ”erfarenhet av det heliga och Enheten och allt livs Enhet” vilket är formuleringen i den första punkten av progressiv tro, enligt The Center for Progressive Christianity (CPC). RHE hör hemma under punkt 5, CPC under punkt 6.
I kommande inlägg ska jag jämföra en god kritik av de som gått så långt i sin dekonstruktionsprocess att de tappat sin kristna tro och blivit anhängare av ”ett annat evangelium” (begreppet hämtat från Galaterbrevet 1:6 och Andra Korinthierbrevet 11:4) med en sämre kritik av samma sak. Och jag har redan hunnit skriva en hel del om denna slags teologi på denna webbplats.
När jag blev ombedd att skriva krönikor i Dagen trodde jag nog att de flesta skulle handla om karismatik. Lite förvånande blev det inte så, men de som jag faktiskt fick med i ämnet ser jag som de allra viktigaste av allt som jag skrev. Jag har ju studerat ämnet ingående och just i kraft av detta studium tror jag mig ha något att säga som inte bara upprepar det som sagts hundratals gånger förut.
I denna krönika delade jag för första gången offentligt den rent ut sagt usla och märkliga behandling som jag blev utsatt för under mitt sista år under utbildningen till pastor.
Det som gjorde mig illa var inte hyperkarismatiker som missbrukade Andens gåvor eller strikt bokstavstroende fundamentalister som kastade bibelord efter mig. Det var anonyma och ogrundade anklagelser från personer som ville mig illa.
I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).
“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)
“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)
“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)
Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!
“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)
En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.
jag skrev en artikel ursprungligen för Teologi och Ledarskap, nummer två (juni) 2018 om Guds Andes vind. Jag har tidigare postat den artikeln med ytterligare förklaringar. Men snurrig som jag kan bli ibland glömde jag bort det och postade artikeln igen igår (2021-02-03), eftersom jag tänkte att innehållet är så aktuellt när jag går igenom de påstådda profetiorna om Donald Trump.
Jag räknar denna artikel som något av det viktigaste jag skrivit om det profetiska. Jag försöker hitta det jag tror är den bibliska medelvägen mellan synsättet att profetia är helt från Gud och människan inte mer än en slags rörledning och synsättet att det inte finns uppenbarelse alls.
Hur som helst tror jag att det är förvirrande i längden att i stort sett samma artikel finns på två ställen. Jag ändrar därför detta inlägg till att bara vara en hänvisning till förra gången jag postade den, plus denna förklaring av ämnets aktualitet och min förvirring…
Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?
Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:
Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.
Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.
Debatten ser då i grova drag ut så här:
Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”
Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”
Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”
Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”
Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…
Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:
En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.
De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.
Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).
Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.
Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).
En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.
Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.
Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.
Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.
Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.
Lackmustest är bra att kunna göra inom kemin.
Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.
En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.
Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:
– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland. – Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta? – Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också? – Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!
Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.
En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.
I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.
