Fejkade, fallna, felande och falska profeter

Helande, under och tecken diskuteras i svensk kristenhet på ett sätt som vi inte sett sedan John Wimbers och andra Vineyardpastorers besök på slutet av 80- och början på 90-talet. New Wine verkar vara i fokus för mycket av dagens diskussion. Från detta sammanhang har jag viss personlig erfarenhet. Jag deltog i ett par arrangemang som New Wine ordnade för några år sedan och blev mycket välsignad. Sedan dess har vår relation legat lite i träda, men det beror inte på något avståndstagande, utan på annat. I veckan som kommer ska jag delta i deras sommarkonferens. Men just nu vill jag diskutera de principiella aspekterna för att bedöma sundheten hos ett sammanhang.

Jag utgår från några rader som skrivits av Torsten Åhman:

Det jag vänder mig emot är fusket, lögnen och all manipulation som finns i delar av den här branschen. Även Jesus såg sig nödsakad att ta upp det här fenomenet. Det är detta han vänder sig emot med så skarpa ord i Matt 7: 22-23

”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”

eller i Matt 24:24

”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg.”

Att han sagt detta betyder inte att han var emot ”under och tecken”. Det kan ingen påstå! Tvärtom. Det betyder inte att han var emot helande. Tvärtom.

(Läs gärna Torstens hela inlägg, somligt är nämligen bra, men inte allt!)

Som jag ser det, så funkar inte Torstens resonemang om falska profeter varken teologiskt eller praktiskt. Han skiljer exempelvis inte på det falska och det fejkade. Det här är vanligt bland antikarismatiska ”discernment ministries”, präglade av cessationistisk syn på Andens gåvor. Att falska profeter skulle kunna göra äkta under kräver ju att man tror att sådana under fortfarande låter sig göras!

Nu är Torsten inte antikarismatisk på något sätt, men det tycks mig som att han ändå faller in i samma tankegång och att han också i övrigt använder material som hämtats från dessa självpåtagna väktartjänster.

I vanliga fall talar jag helst om de uppmuntrande exemplen och den sunda karismatiken, men det finns också ett behov av att reda ut vad Bibeln säger om det falska. Jag tänker göra det under fyra rubriker: Fejkade profeter (eller fusk), fallna profeter, felande profeter och falska profeter.

Jag har studerat karismatik genom kyrkohistorien mer än de flesta, vid det här laget. Jag kan diskutera skillnaden i synen på enskilda nådegåvor mellan olika individer i samma generation och jag har bland annat en ingående kunskap om helandeväckelsen, från 1947 och framåt ungefär 10 år. Kunskapen om denna är ovärderlig, för den har satt agendan för i princip all efterföljande diskussion.

Fejkade profeter (fusk)

Det finns två slags fejk: Den medvetna manipulationen, som hos en Peter Popoff eller Marjoe Goertner. Dessa spelar stor roll i ateistisk argumentation, där argumentet ofta blir att om några avslöjas som fuskare, så är alla andra som en konsekvens också avslöjade. (Som argument funkar det inte, eftersom det är ett induktivt studium gjort utifrån ett på tok för begränsat urval.)

Den modell som växte sig stark under helandeväckelsen är behäftad med en mängd möjligheter för just fusk. När allt fokus läggs på den unikt andligt utrustade individen, som i sin tur måste ”leverera” under och tecken för att få in det nödvändiga kapitalet för att ha råd att fortsätta sin verksamhet, då är risken stor för att det fuskas. De rena charlatanerna, de som helt och hållet saknar en personlig tro på Gud och vad de gör, är dock sällsynta. Så lönsam är helt enkelt inte branschen, även om ett fåtal stjärnpredikanter har kunnat leva väl. För de allra flesta var det ett slit att bara få verksamheten att gå runt, så att medarbetarna hade mat för dagen och omkostnaderna för verksamheten täcktes.

Men det innebar inte att fusk inte förekom, främst i form av dåligt underbyggda anspråk eller överdrivna anspråk. Berättelser om helanden kan funka som fiskehistorier – they grow with the telling. Om någon har bett för x antal personer till helande, så kan det rapporteras som att x antal personer också blivit friska. Om någon som på egen hand går stappligt och därför sitter i rullstol, så kan det berättas som ett helande från total lamhet när den personen tar några stapplande steg. Det är i sammanhanget inte otänkbart att en förbättring faktisk inträffade, men överdriften skymmer i så fall sikten av den.

En slags ”fusk” är helt omedveten. Det är inte alls ovanligt att den som får förbön för att vara ”snäll” mot förebedjaren, eller för att han eller hon är så ivrig att bli botad, berättar att en förbättring skett, även när så inte är fallet. Jag har upprepade gånger i de Vineyardsammanhang jag rört mig sett hur förebedjare och ledare uppmanat personen att vänta med att ge något svar tills om ett par dagar, just för att utesluta möjligheten till att överdrifter sägs i stundens iver.

Den här sortens ”snällhet” hjälper heller inte förebedjaren. Sund helandetjänst handlar inte om att få förebedjaren att framstå som framgångsrik i andras ögon, utan att vara trofast i Guds ögon.

Fusk av detta slag måste alltså inte bero på att personerna som är inblandade är lurendrejare. Den kan också bero på att ivern bland dem som räcker och tar emot helande inte matchas av deras mognad.

Men botemedlet mot detta får aldrig vara att dämpa ivern, utan måste vara att öka mognaden! Den som väntar på att mognaden ska komma först, kommer sällan få uppleva någon större karismatisk dimension i sitt liv med Gud. Andens gåvor ges av nåd!

Detta är den attityd som Paulus intar i 1 Kor 12-14. Inte med ett enda ord söker han dämpa korinthiernas karismatiska iver. Tvärtom lovordar han den och uppmuntrar den – samtidigt som han inspirerar dem till större mognad.

En speciell teologisk motivation bakom överdrivna anspråk är Word of Faith-förkunnelsen, som fram till 50-talet var en underström inom pentekostal kristendom, men i och med helandeväckelsen så fick den en central plats. Om helande är något som den troende ska göra anspråk på att ha fått, oavsett vad symptomen i kroppen säger, så är det närmast självklart att många kommer vittna om helande, trots att de inte fått uppleva något. Nästan alla av 50-talets heleandeevangelister anslöt sig till Word of Faith-synen på helande och resultatet blev att såväl överdrivna anspråk som ouppfyllda utfästelser om under kunde legitimeras teologiskt. Det ena sågs som att man ”tog ut i tro”, det andra som att personen som löftet gällde sviktade i sin tro och helandet därför gått förlorat.

Det är inte svårt att föreställa sig hur denna teologi dövar samvetet på den som gör överdrivna anspråk på att helande har skett.

Fallna profeter

Om det var något som i längden kom att utmärka helandeväckelsens, så var det inte det rena fusket, utan de många fallen. På senare tid har Roberts Liardon blivit den kanske mest uppmärksammade historieskrivaren om dessa fallna helandeevangelister. Till skillnad från Liardon, så ser inte jag deras fall som en serie av individuella misslyckanden, utan som symptom på en dåligt fungerande modell för helandetjänst.

Jag kallar denna modell för timglasmodellen. Ett stort antal människor ska betjänas av ett mycket litet fåtal unikt begåvade individer, och för att det ska fungera så krävs att de som får förbön också ska tro på evangelisten som person. Detta innebar att evangelistens stjärnstatus sågs som en förutsättning för att karismatiken skulle fungera. Från början till slut har denna modell så många faror inbyggd i sig att de som går in i den är utsatta för frestelser som blir dem omöjliga att stå emot.

Helandeväckelsen brast inte i hängivenhet, i överlåtelse eller andlig kraft. Den brast i vishet och personliga tragedier i mängd blev dess resultat (såväl som många mycket märkliga historier om Guds ingripanden!)

Men en fallen profet är inte detsamma som en falsk profet!

Alla faller i stort och smått. Frågan är hur du hanterar ditt fall.

  • Älskar du din tjänst mer än ditt liv och de människor du tjänar? Försöker du till varje pris fortsätta, trots att din synd orsakat en stor skada? Alla synder skadar inte lika mycket. Guds förlåtelse är inte detsamma som att slippa ta ansvar för den skada du orsakat.
  • Låter du fallet leda till en genomlysning av ditt liv, så att det kan bli till nytta för din fortsatta mognad som människa och Guds tjänare? Eller vill du bara sopa det under mattan, inför andra och inför dig själv? Bygger din identitet på att du står i rampljuset, så kommer den sortens synder som medför allvarlig skada bli en stor utmaning för dig.

Men en fallen kristen är också en utmaning för omgivningen. Vittnesbörden är alltför många om att Guds församling fortfarande stöter bort dem som faktiskt hanterat sitt fall på ett gott sätt. Jag är skeptisk till den ledare som kräver att vi ska förlåta och fortsätta som om inget hänt, men det vanligare fenomenet i kristenhetens historia är att vi har tagit avstånd från eller ställt orimliga krav på den som ångrat sig och vill fortsätta utifrån den nya situation som uppstått – som om något hänt och hanterats!

Jag skrev ovan att jag såg timglasmodellen som ett systemfel, med den som faller och bara skyller på systemet är heller inte trovärdig. Alla är vi ansvariga för våra handlingar! Andra har ett ansvar mot mig, och när de tar detta så går många saker lättare, men bara jag har ett ansvar för mig.

Felande profeter

Jag skrev nyss att alla faller, så vad är det för skillnad mellan en fallen och en felande profet? Den distinktion jag gör är denna: En fallen profet (ledare, människa) är någon som syndat på så vis att det antingen:

  • Uppdagar en allvarlig karaktärsbrist, eller
  • Orsakar en påtaglig skada, exempelvis för personens trovärdighet.

Men därutöver har vi alla vanliga synder, de som ingen av oss kommer helt undvika att begå förrän vi har förhärligats och uppstått vid Jesu återkomst. Det märkliga med de karismatiska gåvorna, inklusive mirakler, profetia och helande, det är att Gud verkar genom oss på ett sådant sätt att resultatet infärgas av vår mänsklighet. Våra personligheter, våra styrkor och våra svagheter kommer alla spela in i slutresultatet. Och jag älskar Gud för detta. Jag älskar den Gud som vill jobba med oss, inte åt oss.

Trots att det innebär att vi gör misstag eller att mänsklig syndfullhet också ibland leder till negativa upplevelser inom karismatiken. Och här tycks det mig som att såväl somliga av karismatikens belackare som dess tillskyndare gör samma misstag. De förväntar sig att den ska vara så att säga helt obefläckad av mänsklig svaghet. Belackarna använder förekomsten av mänsklig svaghet som ett sätt att döma ut helheten, och förespråkare svarar på detta genom att förneka, förringa eller omtolka denna svaghet.

Jag återkommer ständigt till Paulus fyrstegsprogram för andlig förnyelse:

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior (inte heller de stapplande och tafatta, vill jag förtydliga)
  3. Pröva allt
  4. Behåll det goda

Om du börjar med punkt tre, i stället för punkt ett, så kommer du aldrig komma fram till målet – att ha något gott att behålla!

Falska profeter

Över så till det mest allvarliga, de falska profeterna. Detta är alltså en egen kategori. Du blir inte falsk för att du fejkar, faller eller felar. En falsk profet är något vida mycket värre.

Det finns inte utrymme här att göra ett komplett bibelstudium kring de falska profeterna, men låt mig nämna några viktiga inslag i vad Bibeln säger om dem.

  1. Urtypen för en falsk profet är Bileam, som man kan läsa om i 4 Mos 22-24. Han är en profetgestalt som hyrs in mot betalning för att förbanna Israels folk, men Gud kommer emellan och under äkta andlig inspiration välsignar han dem och profeterar till sist om Messias!
  2. Det tycks som att Bileam, för att få de utlovade pengarna, i stället för att profetera förbannelse uppmuntrade Israels folk till avgudadyrkan med tillhörande otukt. Den egna vinningen är ett återkommande tema och att sälja andlig kraft mot betalning något som det flera gånger varnas för.
  3. Majoriteten av GT:s falska profeter talade lögn, därför att det var vad folket ville höra. Speciellt Jeremia har ständiga dispyter med dem. Det verkar rent utav vara så att någon kan vara så förhärdad mot Guds sanning, att Gud låter en sådan profet tala uppmuntrande till den avfallne för att ”påskynda processen” (Hes 14:1-10).
  4. Men ingenstans i Jesu varningar för falska profeter talas det om att deras under och tecken skulle vara fejkade. Däremot nämner Petrus att somligt av det de säger kan vara ”påhittade historier” (2 Pet 2). Falska profeter kan drivas av ”förmätenhet” (arrogans, högmod – 5 Mos 18:21-22) som får dem att ta miste.
  5. Falska profeter i GT kan alltså, likt Bileam, profetera med en god andlig inspiration, men ändå komma att förleda folket. De kan komma att göra förutsägelser som slår in eller utföra under (5 Mos 13:1-3), men ändå vara falska profeter.
  6. En falsk profet verkar vara oförbätterlig, i ett tillstånd av total förhärdelse mot Anden och Guds sanning. En falsk profet är någon som ”smakat den kommande världens krafter”, men likväl genom en serie av ödesdigra beslut valt bort Guds sanning. ”De får aldrig nog av synden” (2 Pet 2). Vi talar alltså om ett mycket djupt och allvarligt moraliskt och andligt förfall.
  7. Falska profeter, liksom falska lärare, sprider villfarelse.

Varningarna mot falska profeter är alltså synnerligen allvarliga, men det innebär också att beskyllningen mot någon för att vara en falsk profet är något av det grövsta och värsta som kan sägas mot en annan människa. Att göra det därför att man tycker sig identifiera någon eller några av punkterna ovan, det är inte nog. Med epitetet falsk profet, så kommer en serie av förebråelser, som därför inte bör pådyvlas någon som inte motsvarar hela den serien.

Det är också viktigt att man noga skiljer mellan den gammaltestamentliga profettjänsten och den nytestamentliga nådegåvan att profetera. Gamla testamentets profeter avkrävdes (nästan) felfrihet i sitt profeterande. [Jag har inte tid att gå in på undantagen just nu.] Nytestamentlig profetia förutsätts vara ofullkomlig! GT:s falska profeter förkunnade uppmuntran till ett syndigt folk som inte behövde denna uppmuntran. Nytestamentlig profetia förutsätts framför allt ha en uppmuntrande funktion. Profetia bygger upp, tröstar och inspirerar. Den kan också vara förmanande, men det anges inte som dess huvudsyfte.

Jag har ett tydligt syfte med att nämna den falska andligheten sist. I på tok för många diskussioner kring karismatik, så blir frågeställningen svartvit. Sann eller falsk profet? Guds Ande eller något annat (demoner/fejk/”kundalinikrafter”…)? Som om sundhet och osundhet inom karismatiken vore en boolesk fråga.

Detta slår flerfaldigt fel. Någon som beskylls för att vara en falsk profet eller sympatisera med en falsk profet blir knappast benägen att ta till sig av kritik. Vilket kan göra den som kritiserar mer fast i sin övertygelse, ”eftersom de inte lyssnar”, när det i själva verket är den överdrivna kritikens fel att dialog inte uppstår. Över huvud taget verkar större delen av den kritik jag ser mot karismatik gå ut på att rättfärdiga sig själv och det egna sammanhanget, snarare än att påverka den som blir kritiserad. Som sagt, falska profeter är ju förhärdade, så att tala med dem är bortkastad tid…

Ytterst få ser värde i att lyssna på den som står på avstånd och pekar finger. Det är grundläggande mänsklig psykologi och inte en andlig fråga.

Men det gäller också att inom de karismatiska sammanhangen, att vi som älskar detta inte kan låta bli att pröva vad som sker, även om vi vet att det inte handlar om det totalt fejkade eller falska. Bara för att våra belackare har fel om detta, så innebär det inte att allt är ”Gud som glimmar”. Den bibliska motsatsen till fördömande prövning är inte att låta bli att pröva, utan att pröva kärleksfullt.

Avslutningsord

Torsten Åhman hänvisade i sitt inlägg till Donald Gee, som han menade hade ett klokt ord att tala till de som upplevt karismatisk förnyelse. Samtidigt skulle jag önska att Torsten och andra som delar hans syn, om de nu ser Gee som en klok lärare, skulle emulera hur Gee förhöll sig till helandeväckelsen. När andra ledare ur den första generationens pingstväckelse tog avstånd och fördömde, så var det just Gee som mer än någon annan stod för medling och försök att låta de båda sammanhangen lära av varandra. Gee kunde uttala sig om enskilda excesser och beskriva hur något kunde göras bättre, men han förblev en god och nära vän med såväl helandeevangelisterna som med de äldre pingstledarna. Han gick på evangelisternas möten, han delade deras predikstolar och han hade en stående spalt, mycket läsvärd, i tidningen The Voice of Healing.

Vem som först sa citatet som strax följer vet jag inte, men det sammanfattar vad såväl Gee, som John Wimber uttryckte det när de ombads ha åsikter om olika karismatiska tjänster:

Jag föredrar det sätt på vilket han gör det, framför det sätt som du inte gör det!

P.S. om kommentarer

Torsten har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg över sommaren. Själv håller jag den öppen, men påminner om mina strikta kommentarsregler. Om du tror att jag vill diskutera enskilda personer, utöver de som nämnts vid namn i texten, eller varför du tror att kundalinikrafter är förklaringen till vissa fenomen inom karismatiska kretsar, så får du finna dig i att bli refuserad. (Om du tycker dig se att det är ämnet för min artikel, så bevisar det för mig att du inte läst den på allvar!)