Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.

Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.

Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.

En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.

Ett försök att förklara liberal teologi

Encyclopedia Britannica definierar teologisk liberalism som ”religiös undersökning byggd på annan norm än auktoriteten i traditionen”, det vill säga den är fri (liberal) från traditionen, som ses som begränsande och möjligen felaktig. Men detta är en väldigt vid definition, som rymmer så mycket att den inte förklarar något på riktigt. Artikeln fortsätter dock med att förklara hur yttre kontroll i religiös liberalism ersätts av ett fokus på människans inre (”a will to be liberated from the coercion of external controls and a consequent concern with inner motivation”).

Ett sätt att uttrycka detta, med ord från Alister McGrath (Historical theology: An introduction to the history of Christian thought (2. ed). sid. 196) är att liberalteologin förankrar tron i allmänmänsklig erfarenhet och tolkar den på sätt som verkar rimliga (makes sense) i en modern världsbild. Jesus är inte längre Guds son som försonar världen med Gud, utan den som fulländat förkroppsligar alla de goda egenskaper (moraliska, gudsmedvetande, etc.) som vi människor bör eftersträva.

Åter till artikeln, som delar in den liberala teologin i tre faser:

1. Rationalismen eller upplysningens teologi, från Descartes i början av 1600-talet till mitten av 1700-talet, med namn som den holländske juden Baruch Spinoza (1632 – 1677), tyskarna Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 – 1716) och Gotthold Ephraim Lessing (1729 – 1781), engelsmännen John Locke (1632 – 1704) och Samuel Clarke (1675 – 1729), Cambridgeplatoniserna and deisterna (se nedan).
2. Romantiken, från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet. Romantikens ”arktekter” var Jean-Jacques Rousseau (1712 – 1778) och Immanuel Kant (1724 – 1804), men inom teologin är namnet framför andra Friedrich Schleiermacher (1768 – 1834), den egentliga liberalteologins fader.
3. Modernismen, från 1800-talets mitt till ca 1920. Denna period av liberalteologin styrdes enligt artikeln av genombrottet för industrialiseringen på bred bas och publiceringen av Darwins bok om arternas uppkomst. Detta ledde till att teologin lade tonvikt på historisk tid och utveckling. Teologin skulle anpassas till den nya tidens kunskap och lösa frågor som uppstod i den nya kulturen. Kristna doktriner sågs som människors upplevelser, både i forntid och nutid, och dessa upplevelser skulle i sin tur studeras.

Ur denna liberalteologi föds helt nya vetenskaper, som också strikt bibeltroende bör välkomna. Scheiermacher gav oss den moderna hermeneutiken, som syftar till mer än att bara fastslå texters betydelse utifrån ordboksdefinitioner och grammatik. William James (1842 – 1910) blev upphovsman till religionspsykologin som forskningsfält. För att ta två exempel. Även den som ogillar allt vad liberalteologi heter bör kunna uppskatta landvinningar likt dessa, ungefär som kemi utvecklats från alkemi och astronomi från astrologi.

Problemet med Encyclopedia Brittanicas indelning är främst att det verkar som om liberalt präglad teologi inte längre finns, som att den dog ut med Karl Barth. Vanligtvis i teologihistorien brukar inte heller den första fasen räknas som liberalteologi, men det är naturligtvis en fråga om klassifikation där man kan göra olika bedömningar.

Till detta kommer ett annat problem, nämligen hur man ska klassificera den spridda flora av nutida teologier som helt eller delvis förkastar liberalteologins förankring av teologin i mänsklig erfarenhet. Min lärare på pastorsutbildningen, Bengt Kristensson Uggla (BKU), var en stark motståndare till paradigmet, erfara – uttrycka. På det sättet var han långt ifrån liberalteolog, men han har heller inte gått tillbaka till en uppenbarelsebaserad tro. God teologi är enligt BKU att jämföra med grammatik. Vi följer grammatiken och den formar oss, den kommer först. (Låter det ovant och konstigt? Glöm detaljen tills vidare. Poängen är att BKU på ett grundläggande sätt avviker från liberalteologin, men ändå inte går att beskriva som traditionellt bibeltroende.)

Det här är förbryllande! En teolog med svåröverskattad betydelse, om man ser vilka som i sin tur formats under hans ledning de år han var verksam i Sverige, Werner G. Jeanrond, säger å sin sida att teologins uppgift är just att undersöka vilken vägledning vi kan få från människors upplevelse av Gud, till skillnad från BKU, men han brukar ändå kallas postmodern.

Både BKU och Jeanrond skulle protestera om någon kallade dem liberalteologer, de är inbördes delvis olika, men de har det gemensamt att tro och lärjungaskap kan tolkas ganska långt ifrån vad som gäller inom väckelsekristna, bibeltroende kretsar. Så som Roger E. Olson definierar begreppet liberalteologi, så är de, och många andra nutida teologer, liberalteologer.

Jag gör därför en annan indelning än Encyclopedia Britannica:

1. Liberalteologins pre-fas (1600 till 1800).
2. Liberalteologins guldålder, när man kan tala om liberalteologi i bestämd mening (1800 till 1950). Liberalteologi utan mellanslag.
3. Liberala teologier av skiftande slag och i varierande grad (1920 och framåt).

Liberalteologins pre-fas

Det är fullständigt omöjligt att göra rättvisa åt den teologiska utveckling som ledde fram till 1800-talets liberalteologi. Huvudpoängen är den att ett stort antal teologer tog avstånd från (1) underverk och (2) uppenbarelse. Kristen tro skulle ses som rationell och/eller emotionell. Bibeltexten ses som människors erfarenheter av sina liv, tolkade genom olika religiösa traditioner. Bibeln uttrycker därför tankar från tiden då texterna tillkom, snarare än evig sanning.

Den första vågen av sådan här teologi kom i England och Frankrike under 1600- och 1700-talen, och den kallas naturlig teologi. (Begreppet kan ha många betydelser, så ge noga akt på kontexten när det används. Här använder jag det inte på samma sätt som exempelvis Ulf Jonsson.) Gud beskrevs som den rationelle ingenjören som designat ett självgående universum. Naturen ansågs vara främsta (eller enda) kunskapskällan till Gud. Underverk avskrevs, eftersom deras existens antogs förminska genialiteten hos skaparen. Skulle Gud behöva reparera något i efterhand? Detta synsätt är känt som deism.

Exempel på företrädare för denna teologiska inriktning var John Ray (1627 – 1705), John Locke (1632 – 1704), John Toland (1670 – 1722), Matthew Tindal (1657 – 1733) och Joseph Butler (1692 – 1752). Notera den brittiska dominansen. Encyclopedia Britannica gör en uppdelning av liberalteologin i tre faser, och menar att dessa är representanter för den första fasen, även om begreppet på deras tid inte var taget i bruk.

Denna teologi växte fram samtidigt som luthersk, kalvinsk och katolsk teologi befann sig i sina mest strikt dogmatiska faser (ortodoxin) och gjorde teologi starkt påverkad av Aristoteles (andra vågens skolastik). För luthersk teologi kan denna sägas nå sin kulmen 1685 i boken Theologia didactico-polemica sive systema theologicum, av Johannes Andreas Quenstedt (1617 – 1688).

På ena sidan, inom protestantismen, finns alltså teologer som ser Bibeln som i princip dikterad av Gud och bygger teologi på Bibeln som uppenbarelse. På andra sidan finns teologer som förkastar uppenbarelse och bygger upp sin teologi från naturen. Till en början framstod inte spänningen dem emellan alltid så stor. De som gjorde naturlig teologi förväntade sig att resultatet skulle harmoniera med kristen tro och gjorde inledningsvis inte alltid några större ändringar i dogmatiken. De som gjorde uppenbarelsebaserad teologi kunde (ibland) hänvisa till hur själva naturen bekräftade denna uppenbarelse.

Även mer traditionellt troende kristna anammade alltså argument från den naturliga teologin. Luthersk och kalvinsk teologi var cessationistisk och hade därför i praktiken ganska få problem med att betrakta naturen som ett slutet system. Gud verkade ju för dem genom ordet, inte i naturen. Fokus i soteriologin (läran om frälsningen) låg på individens rättfärdiggörelse, inte världens nyskapelse.

Jag har inte funnit att den naturliga teologin kom att föranleda någon egentlig motrörelse. Troligen är de ovan nämnda kontaktpunkterna mellan den och traditionell protestantisk tro en orsak. En annan orsak var antagligen att den inte fått något större genomslag. Och väckelsens folk, de pietistiska inriktningarna, såg död renlärighet som det överskuggande problemet, inte felaktig lära.

Jag ser alltså en skiljelinje, men inte en strid, på 1600- och 1700-talen mellan de som menar att naturlig teologi bekräftar och/eller föregår den uppenbarade teologin och de som invänder mot uppenbarelsen helt och menar, som Locke, Toland, Tindal och Butler. Enligt en lärobok jag hade i kyrkohistoria kunde präster påverkade av denna teologi använda julnattens gudstjänst till att tala om hur man bedriver jordbruk rationellt, med krubban och djuren i stallet som underlag.

Denna teologiska inriktning valde alltså att helt sonika ignorera allt i Bibeln som stred mot den egna rationalistiska hållningen. Det tydligaste exemplet är Jeffersons Bibel, The Life and Morals of Jesus of Nazareth. Thomas Jefferson var grundlagsfader, den viktigaste författaren av självständighetsförklaringen, diplomat i Frankrike och vann stöd för USA där och landets tredje president. Han var en upplysningsmänniska ut i fingerspetsarna och deist. Han redigerade evangelierna genom att ta ett rakblad och bokstavligen skära bort allt han ogillade, under, uppståndelsen och varje antydan om att Jesus var något mer än en vanlig människa. Kvar fanns en moralpredikant. (Lägg det på minnet!) Urvalskriteriet handlade inte om historiskt kritiska studier om vad om kunde anses vara ursprunglig kristen tro och vad som kunde vara senare tillägg. Urvalskriteriet var vad som harmonierade med Jeffersons deism och rationalism, och vad som stred mot hans preferenser.

Den naturliga teologin, med Jefferson som främsta exempel, saknar nyanser och finess, men den är på ett sätt väldigt ärlig. De hymlade inte med att de gjorde teologi utifrån sin deistiska filosofiska preferens.

Jeffersons slakt av Bibeln har använts av många predikanter utan att han nämns vid namn. ”Do you believe in a holy Bible or a wholey Bible?” (”Tror du på en helig Bibel eller en hålig Bibel?”) ”Tar du bort allt som handlar om [fråga X] i Bibeln har du inte mycket kvar.”

Så här långt har vi alltså två bärande moment som kommer att följa med in i den egentliga liberalteologin:

1. En maximal anpassning till deism och sedermera naturalism. Detta utesluter tron på under och uppenbarelse, och framför allt, en klassisk förståelse av gudsbegreppet.
2. En reducering av Jesu betydelse till att vara en morallärare. (Han kunde också utmålas som en perfekt rationell upplysningsman…) Ingen försonande död på korset. Ingen uppståndelse. Ingen treenighet.

Lägg märke till att det vi än så länge diskuterat varken är historisk-kritisk bibelforskning eller den egentliga liberalteologin. Det kommer i nästa inlägg. Innan dess ska jag försöka svara på frågan hur denna teologi kunde uppstå.

Karismatik och designargument

Jag har en käpphäst i teologin, och det är att vad vi tror om Andens gåvor, helande och mirakler främst formas av våra erfarenheter. Det finns tre slag av erfarenheter av detta:

1. Goda erfarenheter, där mötet med stark andlig kraft har inneburit vitalisering av tron och livet, personlig yttre och inre hälsa och mestadels glädje. Nyckelordet är mersmak.
2. Dåliga erfarenheter, där personliga besvikelser, ledares maktmissbruk, överdrivna eller rent av påhittade anspråk, och inte minst jakten på ouppnåeliga andliga ideal har skapat avsmak.
3. Obefintliga erfarenheter, under så lång tid att de nytestamentliga karismatiska dimensionerna av kristet liv vanemässigt och utan tanke bortdefinieras från det kristna livet och därför blir mötet med karismatiska sammanhang obegripliga och i värsta fall skrämmande.

Detta gäller inte bara individer, utan kanske än mer grupper och rörelser. Profetiska budskap, under och tecken, helande och befrielse från orena andar var vardagsmat i den tidiga kristna kyrkan, men kom successivt att bli mer ovanligt. Först blev det en domän för ett fåtal, sedan för relikerna från detta fåtal, och i den folkliga andligheten blev detta snarare en slags magi än ett rimligt uttryck för nytestamentlig tro, för att inte tala om ett geschäft! Med rätta vände sig reformatorerna bort från det. Dåliga erfarenheter beredde vägen för en teologi som uteslöt också goda erfarenheter i nutid.

Kvar fanns då bara en tro som var intellektuell, att tro rätt sak, och etisk, att leva på rätt sätt. Jämför med Luthers hustavlor! För Luther skulle Anden verka i ordets förkunnelse och sakramenten. Allt annat var ”svärmeri”. För Calvin blev steget till uttalad cessationism fullbordat.

Inom huvudfårorna av protestantisk kristendom sökte man inte Andens kraft, och fick därför inte uppleva den. Steget över till en teologi som förnekade mirakulös kraft som verksam i världen sedan skapelsen, från en teologin som inte sett den som verksam i världen sedan Bibelns dagar, är inte så stort. Cessationism och deism är besläktade med varandra.

Under och tecken fanns inte i praktiken och kunde därför tas bort ur teologin! Obefintliga erfarenheter av Guds kraft skapade en teologi med obefintligt utrymme för Guds kraft också i dåtid.

Om detta kombineras med en tidsanda där grounding (kunskapens förankring i något absolut) ses som allt viktigare, hur ska man då argumentera för tron på Gud? Svaret blir att designargument kliver fram och får en avgörande roll. Detta syns än idag. De ledande företrädarna för kreationism och intelligent design är ytterst sällan karismatiska kristna.

Här uppstår flera problem:

1. Gud blir främst en förklaring av skapelsens design. Det blir i sin tur utgångspunkten för Giambattista Vico (1664–1744) som jag nämnt förut. I hans efterföljd har en mängd religionskritiker felaktigt sett religiös tro som förklaringar av naturfenomen. Och allteftersom sådana förklaringar behövs allt mindre krymper utrymmet för Gud.
2. Den stora majoriteten av alla designargument har visat sig inte hålla måttet. Om någon idag skulle läsa hur de utformades på 1600-, 1700- och 1800-talen, så skulle knappast den personen låta sig övertygas. Designargument blir väldigt lätt passé, allteftersom naturvetenskapen går framåt. (Detta gäller också mig som anhängare av teistisk evolution. Det är viktigt att jag inte försvarar den tanken utifrån en specifik uppsättning hypoteser om evolutionens mekanismer.)
3. Ju mer designargument prioriteras, desto mer blir teologin de facto-deistisk. Alltså, genom att betona hur somliga inslag i naturen inte kan vara resultatet av något annat än övernaturlig intervention från Gud, desto mer tenderar teologin åt att utesluta Gud från det ordinära och vardagliga. Biblisk teism ersätts av deism-plus, där Gud enbart verkar ibland.
4. Karismatik kan i sämsta fall utgå från samma deism-plus, även om den ser Guds övernaturliga verk som ofta återkommande. Jag kallar det ”deism-plus-plus”. IT-nördar fattar varifrån jag fått namnet. En bättre förståelse menar jag är att karismatiken tillåts luckra upp hela den deistiska förståelsen av skapelsen, så att den ersätts med en modell där Gud verkar både i det ordinära och spektakulära.

Själv hävdar jag något designargument, främst finjusteringsargumentet, så det jag säger är inte att dessa argument helt ska överges. Frågan är främst vilken roll de spelar.

Att hänga upp gudstron på designargument är alltså ett liberalteologiskt sätt att göra apologetik, som idag övertagits av mer eller mindre fundamentalistiska kristna. Det rymmer åtminstone ett litet mått av ironi, men också förhoppningsvis också en lärdom för den som är anhängare av just kreationism eller intelligent design, nämligen att allt som har sitt ursprung i liberalteologi inte behöver vara dåligt. Den tanken, fast med en bättre tillämpning, vill jag fortsätta lägga ut i nästa artikel i denna serie.