Etikettarkiv: bibelsyn

Knutby fascinerar och förfärar men debatten förvirrar

Publicerat av
Svara

(Ja, jag gillar allitterationer.)

Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?

Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:

Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.

Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.

Debatten ser då i grova drag ut så här:

Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”

Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”

Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”

Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”

Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…

David Nyström på Facebook, 2020-06-28.

Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:

En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.

De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.

Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).

Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.

Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).

Min Facebook, några minuter innan David skrev sitt inlägg.
En bläckplump som inte föreställer något men kan beskrivas på olika sätt
En bild från ett Rorschachtest
Fortsätt läsa →

Fundamentalismens historia, bakgrund

Publicerat av
2

Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

  1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
  2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
  3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Predikant i dramatisk pose står på talarstolen med fullt av folk framför i lokalen.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Fortsätt läsa →

När två är osams och båda har fel, del två

Publicerat av
12

Få strider om åsikter är så intensiva som kampen om utrymmet i samma dike. Kreationister, speciellt ungjordskreationister, och nyateister delar en mängd grundläggande antaganden som gör att jag kallar dem för varandras spegelbilder, snarare än motsatser. Det inkluderar följande hållningar:

  • Tron att evolutionen är Den Avgörande Frågan för gudstron. Den som tror att arter utvecklats genom evolution kan inte med intellektuell hederlighet också tro på Gud som skapare. Endera måste ge vika.
  • Tanken att evolutionsteorin som en biologisk förklaringsmodell formar också andra tankar, evolutionism. För nyateisterna är detta av godo, eller omedvetet, för kreationisterna av ondo. För båda blir biologisk evolution och evolutionism omöjliga att separera, bandet anses (eller är underförstått) som oupplösligt.
  • Det korrekta sättet att tolka Bibeln är strikt literalism. Kristna som inte följer denna hermeneutik är ”kompromissande”.
  • Avsteg från den egna ytterlighetsuppfattningen är ett farligt steg mot avfall, ett sluttande plan. Nyateisten ser oss som tror på teistisk evolution som farligt nära att bli kreationist. Kreationisten ser oss som farligt nära att förneka evangeliet och bli ateister.

Kreationisten säger om evolutionsläran till en kristen som på grund av den drabbas av tvivel, ”akta dig för den, läs på mer om våra argument mot den, din tro står på spel”. Det är detta sista påstående som gör att jag engagerar mig i diskussionen. Genom att säga att tron står på spel, och kombinera det med argument som vid en närmare granskning inte håller, berövas unga människor sin tro.

Fortsätt läsa →

När två är osams och båda har fel, del ett

Publicerat av
1

Jag upphör inte att förvånas över ateister som beskyller troende för att ignorera vetenskapen, men själva gör detsamma. Ett typexempel är nyateisten Richard Dawkins. Han klagar ofta på sådana troende som inte accepterar evidensen för biologisk evolution, men samtidigt kritiserar han ”religion” på sätt som strider mot såväl historievetenskapen som religionsvetenskapen. Självklart kan jag inte anklaga Dawkins för tankemässig inkonsekvens bara för att han är kritisk mot kristen tro, och andra former av tro. Problemet är inte att, utan hur, han kritiserar tron.

Vetenskapen ersätter Jesus, och bevisar sin överlägsenhet genom att den kan bygga rymdraketer. Det är sensmoralen av denna ändrade jesusfisk.

Vid en första anblick finns det en grupp kristna som tycks vara de främst motståndarna till ateister som Dawkins. De bemöter hans argument genom att hävda att biologisk evolution inte alls stöds av någon evidens, att läran bygger på dålig vetenskapsteori, etc. Men dessa kreationister är inte nyateismens motpol, utan de är varandras spegelbilder. De delar alla grundläggande premisser för samtalet, fast drar diametralt olika slutsats.

När jag försvarar teistisk evolution beskylls jag ofta av andra kristna för att stödja ateisterna. Inget kunde vara mer fel. I själva verket utgår den kritiken från samma grundläggande tankemisstag som nyateisterna gör, och i många samtal har mina försök att vrida diskussionen till att granska dessa premisser resulterat i en total vägran att ens överväga argumenten.

Båda har fel! För den som deltar i debatten på de villkor som jag här kritiserar, och har gjort det länge, oavsett vilken sida man valt, så är tanken svår att ta till sig. Det handlar om mångåriga vanor och beskrivningar av konflikten som upprepats hundratals gånger.

Fortsätt läsa →