Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.

Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.

Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.

En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.