Att behålla det goda enligt Lewi Pethrus och John Wimber

Pingstkarismatiska sammanhang blir lätt yviga, och i denna yvighet finns både de impulser som gör dem framgångsrika och de som kan få dem att spåra ur.
I mitt förra inlägg så började jag titta på Lewi Pethrus ledarskap utifrån Joel Halldorfs nya bok om honom. Fanns det hos Lewi Pethrus det karismatiska geni som krävs för att ta vara på det goda och samtidigt undvika det dåliga? Vad kan vi lära av hans sätt att hantera förnyelserörelser, hans ambition att låta dem befrukta den egna gemenskapen, utan att svälja allt de stod för med hull och hår?

Detta är och förblir pentekostalismens stora dilemma att hantera. Så många röster ropar på att förnyelserörelser ska accepteras utan minsta kritik, alternativt att de ska förkastas i sin helhet. Det är svårt att hitta balansen mellan god entusiasm och fanatisk naivitet, mellan saklig prövning och ängsligt avståndstagande. Men det måste gå att hissa segel som fångar Andens vind utan att drabbas av de vindkast som får skutan att kapsejsa.

I det bibelsammanhang som handlar om att låta apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare utrusta oss troende till tjänst, med dess implicita uppmaning att ta emot dem som de gåvor de är från Kristus, så sägs det också att målet för detta är den mognad då vi inte längre [är] barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran. (Ef 4:14)

Ett segelfartyg i en storm

Vindstöten. Målning av Willem van de Velde II, 1707.

Läs mer