En kort kommentar om valet av ärkebiskop

Min bloggvän Micael Grenholm har skrivit två inlägg om Antje Jackelén och valet av ny ärkebiskop. På hans blogg skrev jag en kommentar. Här kommer en något utvidgad version av den.

Lite bakgrund:

  1. Kyrkans tidning anordnade en hearing med kandidaterna, där alla utom en deltog.
  2. Dagen skrev om det som kan anses vara mest kontroversiellt i favoriten Jackeléns svar.
  3. Detsamma gjorde Världen idag.
  4. Helena Edlund skriver om det paradoxala att en möjlig blivande ärkebiskop har mer gemensamt med människor av annan tro än med vissa som delar hennes egen tro.
  5. Christian Mölk reflekter specifikt om varför just jungfrufödseln ifrågasätts och vilka konsekvenser det kan leda till.
  6. Sedan har detta naturligtvis gått några vändor på Twitter och andra bloggar…

Tre reflektioner från någon som inte är ansluten till SvK

Mina föräldrar lämnade Svk innan jag föddes. Jag är pastor i Equmeniakyrkan och ser ingen anledning att dubbelansluta mig, mer än att rösta bort politikerna från beslutande organ i en systerkyrka…

Nåväl, håll i er för nu blir det ord och inga visor.

Antje Jackelén sviker de kristna martyrerna

Micael skulle vilja ha någon som liknar Surprise Sithole som ärkebiskop. (Stackars människa som skulle tvingas byta en fruktbar tjänst för Gud med under och tecken för kyrkopolitik säger jag…)

Jag vet inte hur mycket under och tecken argumentet imponerar på andra som funderar kring lämplighet hos ärkebiskopskandidater, men det besläktade martyr-argumentet borde de i vart fall ha svårt att slå ifrån sig. Det är för tron på Jesus som frälsaren (bestämd form) som kristna blir martyrer i både nutid och dåtid. Hade det varit en fråga om komplememtära vägar, varför envist hålla fast vid Jesus? Vad spelar då det för roll om man offrar till kejsaren? Det var näppeligen en hållning som baserades på politiska eller moraliska aspekter, även om vi i efterhand kan tolka in sådana.

I inget annat namn finnes frälsning

Redan i Apostlagärningarna ser vi att just detta var stötestenen som gjorde att Stefanos dödades eller att apostlarna fängslades. Och då, när de stod inför rätta och kontexten är alltigenom juridisk, så hör vi dem säga ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg 4:12).

Detta bibelord kollrades bort av K-G Hammar som menade att all text i Bibeln ska förstås ”poetiskt”. Apostlarnas ord inför domstol menade han ska förstås som en slags kärleksförklaring, just min fru är den ”vackraste kvinnan på jorden” och det kan alla gifta män säga. (Osäkert om fruarna säger samma sak tillbaka…) Tala om att missa kontexten i sin exeges!

Där den träiga fundamentalismen (mer om hur jag använder ordet nedan) missar det faktum att många texter i Bibeln är poetiska, symboliska eller kräver tolkning utifrån deras narrativa karaktär så gjorde K-G Hammar det omvända misstaget så att inget skulle förstås bokstavligt eller som historisk sanning. Antje Jackelén är på den här punkten bara fortsättning på K-G Hammar. Dem emellan ser jag bara små nyansskillnader.

Att läsa bibelns texter med hänsyn till deras genre måste väl ändå ses som ett av 1900-talets viktigaste nyupptäckter för exeges. Såväl fundamentalism som Hammar/Jackelén missar alltså detta, fast från var sin utgångspunkt.

Religionsdialog, metod eller uppfattning

Vi har idag en märklig ”religionsdialog” som bygger på att kristen tro ska omformas till att bejaka annan tro. Dialog är inte längre en fråga om respektfyllda samtal, utan om att skapa en viss slags teologi. Jag har ännu inte mött någon som kan motivera varför det ska anses vara nödvändigt.

Ofta mynnar detta ut i märkliga distinktioner mellan kristologi och pneumatologi, vilket i och för sig för det goda med sig att pneumatologin uppvärderas som teologisk gren, men med usla resultat rent teologiskt.

Ironiskt nog bemöts vi inte med samma respekt tillbaka. Muslimska deltagare i dialogen säger aldrig något annat än att Jesus var en profet och som sådan av lägre dignitet än Muhammed. Vad exakt har våra motparter givit upp i den dialog som förs? Att de tar avstånd ifrån våldsam islamism/hinduisk nationalism och förföljelse? Ett märkligt utbyte i så fall. De lovar att inte förfölja oss om vi ger upp våra mest grundläggande övertygelser.

Längre bort ifrån Apg 4 kan man knappast komma!

Verbala tillhyggen

Om det är något jag ogillar i Jackeléns svar så är det hur hon använder ordet fundamentalism. Jag använde ordet ovan för att beteckna en teologisk skola, med en viss uppsättning hermeneutiska och exegetiska principer. Ingen hänsyn tas alltså till genre, man förkastar såväl lägre som högre textkritik, föga hänsyn tas till bibelordens ursprungliga historiska kontext, etc.

Jag skulle vilja utlysa en tävling och fråga om någon kan namnge en teolog som är verksam inom denna skola och som har något som helst nämnvärt inflytande värt namnet i svensk kristenhet idag? Jag utlovar ett pris till den som lyckas och släpper kommentarfältet fritt för tävlingen!

Jackelén däremot använder ordet fundamentalist på ett svepande och kategoriserande sätt. Hon använder ordet så att det stoppar diskussion i sakfrågorna! Det är ett tillhygge, name calling, inte en fråga om argument.

Jag tror inte det är en tillfällighet. Därtill är Jackelén för påläst och smart. Somlig diskussion vill hon inte ha. Somliga grupper inom den egna kyrkan ska marginaliseras. Detta är maktspel, inte teologi. Och det bådar illa för ekumeniken.

På motsvarande sätt ser vi exempelvis hur Seglora Smedjas skribenter använder ordet ”dialog”. Den som inte tror på samma sätt som de är per definition emot ”dialog” och därför en anhängare av konfrontation. Detta är försåtlig argumentation, en kombination av halmgubbar och name calling, med ett inslag av falsk dikotomi.

Men kära Jackelén med flera, respektfyllda samtal och totalt avståndstagande mot våld, förtryck och diskriminering låter sig utmärkt förenas med kristna övertygelser baserad på rimlig exeges.

Nåväl, som tur är finns det mycket bra folk också inom Svenska kyrkan, såväl anställda som lekmän. Det lokala ekumeniska klimatet här i Norra Ale är mycket gott. Varje gång vi möts till bön, samtal och samarbete så känns det gott. En ärkebiskop med usel teologi ska vi nog kunna uthärda också.