Pröva profetiska budskap, inte budbäraren

Prövning av Birger Skoglunds profetia, efterskrift.

När man prövar profetiska budskap måste man skilja på sak och person. När jag nu gått igenom innehållet i Birger Skoglunds profetia från Smålandskonferensen vill jag stanna upp och förtydliga den principen i än större detalj, även om jag kom in på den redan i första inlägget. Jag skriver denna artikel så att den kan vägleda också dig som inte har en koppling till den aktuella diskussionen. Jag använder min diskussion från sommaren 2018 som utgångspunkt och exemplifiering av principer för prövning av profetia som kommer att vara aktuella också för alla andra budskap.

När jag tar del av den efterföljande diskussionen om Skoglunds profetia, ser jag att det inte alls är ovanligt att hänvisa till hans goda karaktär som försvar för budskapets innehåll, eller rent av att vilja undvika diskussion helt, med hänvisning till att en så god broder som Skoglund inte bör ifrågasättas.

Jag läste exempelvis nedanstående kommentar på Facebook. Till ett inlägg av Peter Ljunggren har Tommy Dalman ställt en fråga. Dalman tycker nämligen att det råder en onödig ängslighet kring att offentligt diskutera Skoglunds budskap. En av de apostroferade, Göran Duveskog, svarar.

Peter Ljunggren, från den nämnda videon

Jag har infogat bokstäver i parenteser med punkter som jag tänker kommentera längre fram.

I våra predikningar och profetiska tilltal så färgas det vi säger av vår personlighet. Det gudomliga och det mänskliga. Det är väl därför Paulus säger ”pröva allt och behåll vad gott är”. (a)

Detta gäller även min vän Birger Skoglund. Det var med kärlek och nöd i sitt hjärta han bar fram budskapet på lördag kvällen. (b)

Det var ett varningens ord till Sverige och svensk kristenhet. Jag tror att han hade fått detta budskap från Gud. (c)

Jag tror inte varje formulering var ofelbar. (d)

Var och en har rätt att pröva det som sas. Bibeln säger också, ”förakta inte profetiskt tal”. Jag tycker dock inte att predikanter skall mästra varandra på Facebook. En Herrens tjänare skall inte vara stridslysten. (e)

Det som också är avgörande när en Herrens tjänare bedöms, är ”vilka motiv drivs han av, finns det bitterhet och självhävdelse etc. ”. Drivs han av kärlek och ett rent uppsåt. (f)

De flesta människor som besöker mötena har den förmågan att känna in detta. Och skall varje ord och mening kritiskt nagelfaras så får vi nog alla problem, även Tommy och Peter. (g)

Ha det gott broder. Jag har inget mer att tillägga I detta. Både du och Peter kan ju själva prata med Birger. Han är inte längre bort än ett telefon-samtal och han är er broder. (h)

Här ser vi alltså dels att Duveskog tänker sig att prövningen av budskapet ska ske i tysthet. Deltagarna i mötet kan ”känna in” vad som är gott och inte (g), och det som de ska känna in är just karaktären på den som frambär budskapet (f). Allt därutöver beskrivs i detta inlägg som ”kritiskt nagelfarande” och att vilja ha ett samtal kring profetians budskap misstänkliggörs som att ”mästra varandra” och att vara ”stridslysten” (e).

Duveskogs sätt att undvika diskussion i sakfrågan är inget annat än ett förtäckt personangrepp. Ljunggren, Dalman med flera, och implicit också jag – Duveskog har nog inte hört talas om mig – misstänkliggörs som mästrande och stridslystna, trots att ingen av oss har ifrågasatt Skoglund som person, hans motiv eller ärlighet.

Jag ifrågasätter inte heller att Duveskog har en ärlig vilja att göra det rätta när han skriver som han gör, men på denna punkt ifrågasätter jag hans råd och hans omdöme. Detta är en mycket farlig attityd, vilket jag tänker argumentera för nedan.

Inledande kommentarer

Duveskog bejakar profetian i dess huvuddelar (c), återigen med hänvisning till Skoglunds pålitlighet som person (b).

Duveskog har dock helt rätt i det allra första han säger. Förkunnelse och profetia färgas av vår personlighet (a), men han verkar inte se att det i sin tur inkluderar möjligheten att ta miste också i stort. Det Peter Ljunggren, Tommy Dalman och jag invänder mot är inte detaljerna i enskilda formuleringar (d), utan just en eller flera delar av budskapets huvudpoänger.

Kring dem vill Duveskog inte ha ett offentligt samtal på Facebook. Då står det honom fritt att välja en annan arena. Här räcker det dock inte med personliga samtal (h), eftersom prövningen är till för åhörarna, såväl som för att hjälpa den som profeterar att i framtiden fungera bättre i gåvan. Det är inte en personlig konflikt mellan Ljunggren och Dalman på ena sidan och Skoglund på andra sidan. Hade det varit en konflikt, eller en fråga om tillrättavisning på grund av pågående synd, då vore rådet om telefonsamtal och att avstå offentlig debatt utmärkt.

Cymbal TV skärmdump med klipp från Smålandskonferensen
Cymbal TV spelar in och Kanal 10 sänder Smålandskonferensen

Jag hävdar däremot med bestämdhet att offentligt spridda budskap ska prövas offentligt. Och jag hävdar med emfas att vid en sådan prövning är det innehållet, inte den som frambar budskapet som ska prövas. Duveskog och jag står här för diametralt motsatta hållningar, och jag tror att det är en skadlig väg att gå att följa hans uppmaningar.

Varför är detta så viktigt? Låt mig ge några skäl. Låt mig först konstatera att jag än så länge inte sett någon som försvarar Skoglunds budskap genom att säga att referatet i världen Idag skulle vara missvisande. Tvärtom accepteras det som en god sammanfattning.

Vi kan inte alltid veta tillräckligt mycket om personen som profeterar

Om profetior som framförs i små församlingar och hemgrupper kan vi bedöma budbärarens karaktär, motiv och dagsform, men det är ju inte de enda budskapen som finns. Vad händer om någon söker förbön på en konferens och där profeterar en av förebedjarna i samband med bönen? De känner ju inte varandra. Vad händer i större samlingar? Speciellt när budskap framförs i offentliga sammanhang, från plattformen, vad vet vi då?

Nu när det är klarlagt att till och med en pastor som Bill Hybels hade en tydlig karaktärsbrist, trots att många sett upp till, inspirerats av och trott gott om honom, då påminns vi på nytt om att bara för att någon får tillträde till en stor plattform, bildligt och bokstavligt, så har vi inga garantier för att den personen är pålitlig. Ingen ”kände in” problemen med Hybels. Tvärtom, på grund av det stora förtroendekapital han hade, såväl som problematik i strukturer och kulturen, var mångas benägenhet att tro det bästa om honom oerhört stark.

Skärmdump från Christianity Today. Ledarna i Willow Creek ber kvinnorna som först inte blev trodda om förlåtelse.

Jag säger inte att Bill Hybels undervisning var dålig. Tvärtom. Precis som andra teologer och ledare har kunnat vara till välsignelse trots sina synder – tänk Lonnie Frisbee, Karl Barth eller John Howard Yoder – så kunde Hybels det också. Min poäng är att vi ska skilja på budskap och budbärare. Var del måste prövas för sig. Att Hybels kunde fortsätta sitt moraliskt felande liv under flera år, utan att det kom fram i ljuset påminner oss om att det för gemene man är stört omöjligt att bedöma karaktären hos offentliga ledare.

Felande ledare kan tala goda ord och ledare med mindre uppenbara karaktärsfel – ingen är ju perfekt – kan ta grovt miste.

Jag vet inte heller hur många gånger jag sett när också lågmält uttryckta farhågor kring en kristen ledare avfärdats som otillbörlig kritik, speciellt inom trosrörelsen (se nedan om kopplingarna till den).

Att enbart pröva karaktären på budbäraren är alltså en metod som inte fungerar.

Det är svårt att stå emot grupptrycket

Duveskog förväntar sig att åhörarna i mötet ska kunna ”känna in” om den som frambär ett budskap är pålitlig eller inte. Detta är psykologiskt naivt. I möten där det är härlig lovsång, en stark och innerlig längtan efter Gud och många goda saker som sker, är det svårt att stanna upp och tänka ”vänta lite nu, det där sista blev nog inte så bra”. Om man därtill lägger att andra runt omkring uppvisar och förväntar sig entusiasm av andra deltagare, är det svårt att bryta med den rådande stämningen i lokalen.

Här kan någon gärna hjälpa mig att fylla i vad som hände sedan Skoglunds budskap framburits. Avsattes en god stund i tystnad och begrundan, eller förväntades deltagarna omedelbart respondera genom en inbjudan till eftermöte? Nästa person som talade efter Skoglund, lämnade han eller hon utrymme för prövning, utan var det första som sades ett helhjärtat bejakande av det?

Om någon satt i mötet och kände inom sig att något inte riktigt stämde, kanske utan att kunna sätta ord på det, var atmosfären sådan att den personen fick full frihet att bearbeta den känslan, eller kördes samvetet hos sådana över? Och då menar jag inte som en medveten handling, utan kanske bara genom den atmosfär som rådde i lokalen, genom det tempo som hölls i mötet eller den allmänna kultur som finns inom rörelsen?

I sig är det inte fel att uppmana till att ”känna in” om profetiska budskap stämmer, som en del av prövningen. Men den uppmaningen klingar tomt om det inte också ges nog med utrymme att känna in och tillstånd att komma fram till annorlunda slutsatser än den som profeterade.

Ordet har spritts i vida kretsar

Även om det gavs såväl frihet som utrymme att pröva profetian i det möte där den framfördes så krävs det mer. Att ”känna in” är svårt nog på plats, men konferensen spelades in. Dessa möten kommer att sändas i upprepade repriser på Kanal 10. Och profetian återgavs för tusentals läsare av Världen Idag.

Jag är alltså ingen motståndare till att ”känna in” i sig. Det är en viktig komponent i prövningen av budskap. Vi har förmågan att på ett intuitivt, andligt sätt uppfatta saker, men den förmågan fungerar bäst i ögonblicket när budskapet ges. För oss som tar del av budskapet i efterhand är det svårare (inte omöjligt) att bara ”känna in”. Det vi har att gå på är i första hand sakinnehållet.

Om vi inte skiljer på budskap och budbärare vågar ingen ta risker

Speciellt den som tar sina första steg i det profetiska måste våga misslyckas. Vi behöver därför skapa en atmosfär kring alla nådegåvor som är tillåtande. Samtidigt som det ska vara möjligt att säga till någon att det inte gick bra, när det behövs. Det kan vara om personen själv inte märker sitt misstag eller om man vill ge ytterligare vägledning för fortsatt gåvobruk. Kärleksfull tillrättavisning är en del av att hjälpa någon växa i sina gåvor.

Om då den som gör ett misstag upplever sig bedömd som person, kommer det sätta käppar i hjulet för denna läroprocess. Att ha tagit en risk men inte riktigt fått till det är något som normalt ska uppmuntras, även om vi säger att det blev fel på innehållet i budskapet.

Det är främst när någon vägrar ta ansvar för sina misslyckanden som vi ska börja prata om personen som sådan. Min erfarenhet är att det är ganska ovanligt – men helt nödvändigt att göra när det inträffar. Den som vägrar ta till sig av nödvändig tillrättavisning för sitt sätt att profetera kan göra stor skada.

Om vi inte skiljer på budskap och budbärare kommer ingen att växa i sin tro

Jag hoppas att min församling litar på att jag som deras pastor är ärlig i mina motiv, att jag söker Guds ansikte och vilja, att jag inte har några diskvalificerande karaktärsbrister och har tillräcklig kompetens att utföra mitt uppdrag. Annars borde de inte anställt mig!

Men om detta grundförtroende skulle innebära att de per automatik svalde varje ord jag förkunnade, oavsett om det är en profetia eller undervisning, då skapar min förkunnelse ingen mognad hos dem. Då kan jag få dem att marschera i takt, att visa entusiasm, att uträtta många saker, men de mognar inte i sin tro.

I vissa kristna kretsar förväxlas entusiasm och foglighet med mognad. Jag läste en kommentar i tidningen Charisma för många år sedan nu. En insändare hade ungefär de här orden ”jag började växa på allvar i min tro när Gud visade mig att jag skulle sluta ifrågasätta och ta emot varje ord från min pastors mun som ett orakel från Gud själv”. Jag blev livrädd. (Det fanns på tok för mycket av denna attityd i tidningen. Det var ett skäl till att jag slutade prenumerera på den.)

I bästa fall – och enbart i bästa fall – kommer den attityd som Duveskog ger uttryck för på ett svagare sätt, och som blir övertydlig i insändaren i Charisma, att ge upphov till en ytlighet i tron, snabbt uppflammande engagemang och en enhet i församlingen som bygger på likriktning. Sådan entusiasm och konstlad enhet kan vara förrädiskt effektiv i ett församlingsbygge. Det som förkunnas blir omedelbart omsatt i handling. Men vad händer när denna entusiasm klingar av? Då finns två alternativ, att pumpa in mer entusiasm eller att det gemensamma verket imploderar och enskildas liv blir förstörda.

Det sistnämnda är att föredra. Då blir kraschen mindre. Förr eller senare kommer den nämligen.

Det tredje alternativet är att lämna denna ytliga andlighet och bygga en annan slags ledarskapskultur, ett äkta Andens ledarskap. Ledarskap som formar människor till sann kristuslikhet. Peter Halldorf skriver en fullkomligt lysande artikel om det i senaste numret av tidningen Teologi och Ledarskap. Jag har också en artikel om den profetiska gåvans natur som ytterligare förtydligar den här diskussionen.

Om vi inte skiljer på budskap och budbärare riskerar vi att ledas käpprätt åt skogen

Väckelsehistorien är full av rörelser som spårar ur. Det som gör denna del av vår historia plågsam att läsa är att dessa urspårningar sällan skett på grund av orena motiv. Tvärtom har ledare brunnit av längtan efter att få mer av Gud, se mer av Guds kraft, vinna fler för evigheten, men i sin frustration över att det inte gått fort nog har de börjat experimentera med läror, metoder och tekniker som inte är sunda. Och eftersom motiven är ärliga har människorna fortsatt följa sina ledare.

Det är nyttigt för oss som har ledarskapsuppdrag i församlingen att bli prövade. Och om det börjar i det lilla behöver det inte bli så dramatiskt. När jag på allvar började få min pastors förtroende och växa in i en bibellärartjänst på 80-talet, så fick jag detta förtroende trots att – eller på grund av – att jag varje söndag nagelfor hans predikningar. Sa han att något stod i grundtexten, gick jag hem och läste grundtexten. Använde han en vers ryckt ur sitt sammanhang frågade jag honom varför. Inte för att hans predikningar var dåliga. Tvärtom, han var och är en lysande predikant! Men det var min uppgift som lyssnare att pröva vad som sades. Och jag tog till mig predikningarnas goda innehåll bättre genom min prövning.

Min dåvarande pastor, Erling Andersson, förblir en av mitt livs stora förebilder. Han tog inte mina frågor som besvärande kritik. Han tyckte att det gjorde det roligare att predika. Mina frågor höll honom skärpt. När han bytte församling sa han till mig att detta var en av de saker han saknade! Både han och jag växte av detta.

Erling, ett par decennier senare.

Jag bör nog tillägga att jag också talade om det jag tyckte var bra, så att ingen får fel bild av detta.

Ledare som inte vågar eller vill få sina ord ifrågasatta kan få efterföljare som följer dem vart som helst. En sådan makt över andra människor är bekväm – mycket blir gjort – men den är också farlig. En liten urspårning sker och ingen säger till. Den blir större och ingen säger till. Till sist går hela rörelsen över ända. Vi måste – måste – ha en kultur av prövning som gör sådan urspårning svårare och en väsentlig komponent i en sådan kultur är att offentligt få värdera framförda budskap.

Vad vi bör göra om någon blir defensiv

I denna artikel är jag kritisk mot Göran Duveskog. Jag känner honom inte och här står han som exempel på en attityd som tyvärr har fler representanter. (Jag har sökt honom inför denna publicering, utan att få svar.) Jag valde att nämna honom vid namn och hänvisa till hans egna ord för att göra min framställning mer konkret och visa att detta inte bara är något jag hittar på. Jag övervägde länge att inte nämna något enskilt exempel, men får i liknande fall nästan alltid frågor om det jag säger är sant, eller så kan man undra ”pratar han om mig” och vilja gå i svaromål, fast det blir svårt eftersom man inte blivit apostroferad. Min avsikt är inte att tala illa om Duveskog som person. Jag tror att hans motiv är ärliga.

Det han ger uttryck för tror jag är något samtidigt bättre och värre än en personlig brist. Bättre för att det inte är en fråga om dåligt uppsåt, värre för att det sannolikt är en fråga om kulturen i en grupp. En kultur kan inte talas till rätta och den är ofta svår att konkret beskriva. Den finns i mellanrummen, inte i personerna som sådana.

Om någon blir defensiv bör vi alltså inte utgå från att det i sig är en hemsk person. Duveskogs råd i denna fråga är farligt. Hans hållning är problematisk. Om detta säger något om Duveskog som person vet jag inte alls. Jag förutsätter att han är en jesusälskande och sanningssökande bror i Herren.

På samma sätt som det inte är en god idé att värdera Skoglunds budskap utifrån hans person, är det ingen god idé att värdera Duveskogs person utifrån hans inlägg på Facebook.

Detta gäller för det offentliga samtalet. Om en ledare över tid och trots upprepade personliga samtal fortsätter vara defensiv menar jag att vi bör akta oss att ge den personen något stort förtroende.

Här vill jag göra ett viktigt tillägg. Min erfarenhet är att de som har en evangelistgåva oftare skyr diskussioner än andra, eftersom de tycker att de tar fokus från uppdraget. Vem har någonsin blivit frälst av en diskussion? Min vädjan till evangelister är låta oss andra fortsätta, även om de själva inte vill kliva in i den här sortens diskussioner. Hur roligt är det för en evangelist att vinna mängder av människor för Herren som sedan börjar följa en ledare som hindrar dem från att växa vidare i sin tro eller i värsta fall får dem att lida skeppsbrott i tron? Dessa diskussioner vinner ingen för Herren, men det är inte heller deras syfte.

Min vädjan till mina kollegor (bibellärarna) är att låta evangelisterna undvika alltför långdragna diskussioner – även om alla ska ta ansvar för sin förkunnelse. Bedöm inte andra efter din egen gåva.

När vi ska pröva personer och inte bara budskap

Den princip jag hävdar i detta inlägg är att skilja på budskap och budbärare. Budskapen ska prövas för sig och budbärarna för sig. Budbärare med dålig karaktär kan ha goda budskap. ”Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.” (Fil 1:18) Och budbärare med rena motiv kan ta miste. Därmed inte sagt att karaktär är oviktigt. Tvärtom. Karaktär är otroligt viktigt.

Den frukt Anden ger i våra liv är god karaktär – goda karaktärsdrag.

Målet för vår vandring med Jesus är att formas till Hans likhet – att få en jesuspräglad karaktär.

Att börja fungera i de andliga gåvorna gör att du får en tjänst för Gud. Att utveckla en god karaktär och en sund teologi avgör om du förblir i en fruktbärande tjänst för Gud.

Det finns tillfällen då vi behöver bedöma varandra också utifrån hur god karaktär vi har.

  1. Ska jag följa någon kontinuerligt? Om jag vill ha en mentor, om jag gör någon till mitt föredöme, om jag över tid låter mig undervisas av någon, om jag ger någon personliga förtroenden – då bör det vara en pålitlig person.
  2. Ska någon utses till ett ledaruppdrag? Ingen är ofelbar, men det bör vara någon som är uppgiften mogen.

Låt oss säga att den hypotetiska situationen uppstår att min församling ska anställa ytterligare en pastor och Birger Skoglund söker den tjänsten. I det ögonblicket finns inget viktigare att pröva än hans karaktär.

Problematisk överandlighet

Jag är dåligt insatt i Duveskogs reseverksamhet och Trosgnistans mission (anordnaren av Smålandskonferensen). Jag har däremot läst Torbjörn Aronssons böcker om svensk pingstkarismatisk väckelse och det jag nu säger är en spekulation utifrån det jag läst i dem. Vad Aronsson säger är att kretsen kring Trosgnistan under 80-talet kom att bli en del av trosrörelsen i Sverige. Det skulle kunna vara så att Duveskogs uppmaning att ”känna in” bygger på ett kvardröjande arv från den miljön. Det är en spekulation från min sida. Du kan lika gärna tänka bort Skoglund och Duveskog som individer från det jag nu skriver, för det jag beskriver har funnits och finns kvar hos andra.

Bokosmlag. Torbjörn Aronsson, Guds eld över Sverige.
Aronssons bok är en genomgång av pingströrelse,
Maranatha, den karismatiska förnyelsen,
trosrörelsen, Vineyard, m.fl.

Inom trosrörelsen – som jag definierar som dem som följer ”word of faith”-teologin relativt nära – finns det en syn på människan som Kenneth Hagin uttryckte med orden ”jag är en ande, som har en själ och bor i en kropp” (min betoning). Människoanden är, enligt denna syn, människans egentliga jag, eller i vart fall hennes mest väsentliga del. I samklang med detta följer enligt denna teologi att kunskap till sin natur främst är andlig och har en ganska radikalt annorlunda kvalitet än den kunskap som ges genom sinnena och förståndet.

Här finns inte tid och plats att reda ut på vilket vis denna lära är problematisk och obiblisk. Och på Livets Ord idag är detta nedtonat, vad jag kan se. Men det dyker här och var upp en kvardröjande attityd bland dem som präglats av denna andlighet. Jag möter den ofta hos de som kommenterar vad jag skriver på min blogg och den går hand i hand med den anti-intellektualism som tyvärr präglade den tidiga pingstväckelsen. Den går ut på att man bara ”ska veta”. När man läser sin Bibel så ska man förstå direkt vad texten betyder. Bara ett minimum av tolkning behövs.

Factbox: Jag får ibland höra att jag ”har fel” av det enda skälet att jag ”krånglar till det”. Alltså inte för att mina resonemang som sådana har brister, utan för att jag resonerar. ”Förlita dig inte på ditt förstånd” (Ords 3:5, 1917) citeras för mig. Vi ska älska Herren Gud med vårt förstånd, citerar jag tillbaka och påpekar att Paulus med flera har intrikata förståndsresonemang, som de skulle kunna se om de bara vågade.

I allra värsta fall är uppmaningarna att inte diskutera sakinnehållet i Skoglunds och andras profetiska budskap ett uttryck för denna överandlighet. Överandlighet är inte att vi har för mycket av Guds Ande, utan för lite människa. Att inte samtala syskon emellan, respektfullt och med bruk av våra av Gud givna förstånd, det är att undertrycka vår sanna mänsklighet. Trosförkunnelsen är inte ensam skuld till all överandlighet som funnits genom tiderna, men dess syn på vad en människa är och vad kunskap är, gör att den som få andra lärosystem driver fram just överandlighet. Och jag har som sagt mött på tok för många exempel på människor som hanterats illa av rörelsens ledare bara för att de vid något tillfälle velat säga ”vänta lite nu, kan det verkligen stämma?”

Just detta ingår ju i den bön om förlåtelse som Livets Ord gjorde härom året. Jag tror inte att den bönen handlade om att lägga locket på. I dess anda tror jag att det är viktigt att identifiera de brister som fanns i läran och kulturen som möjliggjorde det som sedan kom att bekännas som fel och synd.

Och om min spekulation är felaktig, att detta inte alls förklarar Duveskogs hållning, så ligger det i hans eget intresse att hålla rågången mot den problematiska överandlighet tydlig.

Direktverkan eller begrundan?

Ytterligare en aspekt på förkunnelse och profetia kan hjälpa oss att förstå den aktuella diskussionen. Det finns två poler i synen på hur förkunnelse fungerar, oavsett om det är förberedd predikan eller spontana profetiska budskap. Båda dessa har gott stöd i både Bibeln och kyrkohistorien, men olika kristna inriktningar har kommit att betona den ena eller den andra, i värsta fall på motsatt pols bekostnad.

Den ena polen kallar jag direktverkan. När ordet går ut ingjuts tro, hopp och kärlek hos åhörarna. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (Luk 24:32) Inte minst är detta mönstret för ett klassiskt väckelsemöte. Evangelistens ord skapar tro i åhörarnas hjärta under tiden som det förkunnas. När sedan predikan är över finns det en förväntan att frälsningsinbjudan ska få en respons. Som predikant vill man ha en omedelbar kontakt med sina åhörare. Man vill ”komma igenom”.

Porträtt av Finney
Charles Grandison Finney, ett av de främsta exemplen på en evangelist med direktverkande predikan, uppfinnaren av eftermötet.

I pingstkarismatiska sammanhang har denna tradition dominerat. Åhörarna vill bli medryckta, indragna i predikantens berättelser, upplivade i sitt inre. När detta går över styr reduceras predikan till att piska upp stämningar, men det kan också vara så att åhörarna vill bli hänförda. Jag har varit på möten där predikanten har upplevt sig ha ord av eftertänksamhet och allvar från Gud, men åhörare blivit besvikna.

När denna tradition är som bäst har förkunnelsen en kraft – ”dynamis” – som just ingjuter äkta hängivenhet och mod hos åhörarna, som stämmer dem till samklang med Guds hjärta, bryter ner felaktiga tankemönster och öppnar dem för att bli vidrörda av Guds kärlek och kraft. Allra helst (mänskligt talat) får Andens kraft gärna falla över mötet innan predikanten kommit till punkt. När Bob Mumford predikade på stormötet för karismatiker i Kansas City 1977 föll Anden, utan någon orkestrering, över tiotusentals åhörare. Det kom att kallas ”The Holy Ghost breakdown”.

Både predikan och profetia blir utifrån denna aspekt en händelse, något att vara med om. Och det är gott! Stackars de kristna som är främmande för denna predikotradition. De går miste om något!

Men det krävs mer än kraft för att förkunnelse ska verka över tid. De som lämnar sig till Gud efter att ha hört en evangelist predika har oftast en lång förhistoria. Andra har vittnat, de kan ha hört åtskilliga predikningar, inklusive andra väckelsemöten, samtal har skett. Frön har planterats, grott och börjat växa, frågor och svar har utväxlats och väckt nya frågor väckts.

Alpha har visat sig vara en modell som fungerar oerhört väl över hela jorden. Tydliga föredrag som följs av öppna diskussioner, där allt får frågas – och ifrågasättas!

Under min pastorsutbildning på Lidingö 1990–94 var det tydligt att en idealisk predikan inte skulle vara direktverkande, utan ge underlag för reflektion. Målet var inte att det skulle ropas amen, utan att få höra på kyrkkaffet ”nu gav du mig något att fundera över”. Någon lärare var oförstående till direktverkande predikan och en annan direkt kritisk. (Min tredje lärare i predikokonst, Runar Eldebo, såg värdet också i den dimensionen.)

Bibeln talar också om att ”begrunda”, ”tänka på”, ”studera”, etc. ” Paulus åhörare i Beroia ”tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde. Många av dem kom till tro.” (Apg 17:11f) Här var det inte någon direktverkande predikan. Tron växte fram under tiden som man forskade i skrifterna och jämförde med vad Paulus sagt. Det gjordes knappast i tysthet. Man pratade med varandra!

En tolkning av Göran Duveskogs obekvämhet med offentligt samtal om Birger Skoglunds profetia, är att han tänker sig att den ska ha en direktverkan och att ett samtal kring den blir ett störande moment. Det jag vill säga om en sådan tanke – oavsett om min misstanke i det konkreta fallet stämmer eller inte – är att det är en onödig farhåga. Om det verkligen finns något av värde i budskapet, kommer det att mejslas fram och stärkas i ett respektfyllt samtal. Dessa två poler är nämligen inte ömsesidigt uteslutande. Ett ord kan ha både en direktverkan och bära frukt efter att det lyfts fram till samtal och begrundan. Den initiala effekten kan förstärkas. Och det som inte var Guds Andes verk, utan bara mänsklig entusiasm, får gärna försvinna. Det var slagg och inte äkta metall. Välkomna samtalet!

This entry was posted in karismatik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Pröva profetiska budskap, inte budbäraren

  1. itpastorn says:

    Jag har fått denna kommentar av David Duveskog under min presentation. Jag flyttar den hit där den bättre hör hemma.

    Hej

    Har läst igenom om än ganska flyktigt dina inlägg gällande profetiska budskap och Birgers profetia. Mycket intressant och tydligt. Kan inte hålla med dig i varje detalj men i stort har du goda argument. Jag har ju ios skrivit i en av mina kommentarer att jag inte tycker Facebook är en bra plattform för den diskussion Peter [Ljunggren] satte igång. Samtalet om vad som är från Gud utifrån en profetia eller en predikan är dock viktig. Din blogg är ju en utmärkt sådan plattform.

    Jag vill också säga att jag högaktar dig för att du undviker att raljera på det sätt som jag tycker Peter gör och som ofta hans tidigare vän Ulf Ekman gjorde. Det är kanske mitt viktigaste argument mot hans framförande av sin kritik på Facebook.

    Skulle med glädje se fram emot att du lyssnar igenom ett antal predikar från konferensen för att ge dina synpunkter. Det tror jag vore nyttigt även om det inte skulle leda till samsyn. Du har ju främst vänt sig till min bror Göran när du analyserat hans kommentarer men även här utan att raljera.

    Mvh
    David Duveskog
    Skriver detta som privatperson men arbetar sedan 40 år på Trosgnistans mission

    • itpastorn says:

      Angående inbjudan att pröva de andra sakerna som framförts på Smålandskonferensen vill jag säga att detta också är en mycket hedrande inställning från David. Den närmaste tiden har jag dock en hel del annat att läsa och skriva som behöver få prioritet, men jag hoppas kunna återkomma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.