En skapelseteologi långt mer problematisk än kreationism

Kreationism diskuteras i omgångar inom kristenheten, och ibland använder vissa kristna den i sin apologetik, vilket jag menar är ett ordentligt självmål, men jag skulle för stunden vilja flytta fokus till en lära långt värre än kreationismen. Visst är den en olycka, speciellt när den säger att jorden är ung, men det finns faktiskt det som är värre. Mycket värre, och som inte längre bör tillåtas att flyga under radarn. Det jag tänker på är teologi som påstås vara kristen men som förnekar att Gud skapat världen ur intet. Denna teologi förnekar väsentliga delar av Bibelns klara undervisning, och då menar jag inte literalismens stelbenta tolkningar, utan det som framträder även när man tar hänsyn till hur exeges och hermeneutik bör utformas med hänsyn tagen till genre och kontext.

Den teologi jag pratar om är alltså förnekelsen av att Gud skapar ur intet och att världen därmed existerar av sig själv vid sidan av Gud. Gud har enligt denna teologi på sin höjd utgjort en formande kraft, men är inte skapare i ordets normala mening. Två betydelsefulla teologer som lär ut denna heresi är den nyss bortgångna feministteologen Rosemary Radford Ruether (1936–2022) och Catherine Keller (f. 1953), en av de främsta företrädarna för så kallad konstruktiv teologi.

Bild på Rosemary radford Ruether
Rosemary Radford Ruether

Den skapelseteologi som jag här tänker skriva om strider inte bara mot Bibelns ord, utan mot all samlad lära som mejlsats fram under kyrkans historia. Den är felaktig och skadlig.

En preliminär plan för denna serie ser ut så här:

  1. Detta inlägg, introduktion av villoläran.
  2. Vad kan med rätta kallas villolära, också av oss som inte är fundamentalister? Jag kommer att koncentrera mig på den så kallade vincentinska kanon, uppkallad efter Vincent av Lérins (400-450), men självklart också beröra Bibeln och de ekumeniska trosbekännelserna.
  3. Principiellt resonemang om bibeltolkning. Alla tolkar, ja. Den slags fundamentalism som inte erkänner detta har fel. Men alla tolkningar är inte lika goda och långt ifrån alla bör ligga till rund för vad Guds folk förkunnar. Den slags liberalteologi som inte erkänner detta har också fel.
  4. När är det befogat att göra en omtolkning av traditionella uppfattningar inom den kristna tro och hur bör dessa i så fall göras?
  5. Varför är denna skapelseteologi heretisk och vad gör den för skada?

Inlägg 2, 3 och 4 ska jag försöka skriva så att de fungerar på egen hand, vid sidan av denna serie. De frågorna kan ju tillämpas inom en mängd olika områden.

Fortsätt läsa

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Fortsätt läsa