Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Läs mer

Ungjordskreationism och ateistisk naturalism sitter i samma båt

Jag tror på vetenskap och jag tror på mirakler. Det provocerar åt två håll. Några kristna vänner har svårt att acceptera evolutionsläran och andra vetenskapliga teorier – fler än de själva anar! Andra vänner har svårt att acceptera tanken på att världen inte är stängd för Guds Ande och andra övernaturliga makter att verka inom. Jag menar att evidensen och de goda argumenten pekar i riktning mot att vi bör acceptera båda. Vetenskapen ger oss en god approximation av hurdan världen faktiskt är beskaffad, och då är det varken rimligt att evolutionsläran kommer att kullkastas eller att hittills okända naturliga medicinska orsakssamband ska kunna förklara alla exempel på mirakulösa tillfrisknanden.

Min hållning kan tyckas paradoxal, men den är i själva verket högst konsekvent! I nästa inlägg tänker jag förklara det utifrån argument och evidens, och i ett senare inlägg utifrån exegetik och teologi. I det här inlägget vill jag undersöka likheten i retorik mellan kreationister och mirakelförnekande naturalister.

Lars Gunther föreläser i Hestra Missionskyrka
Bild från helgen med Micael Grenholm. Jag föreläser om vetenskapen, och driver tesen att där den har en väletablerad teori är den pålitlig och beskriver världen med en god approximation av hur den faktiskt är.

Med ordet naturalist avses i detta inlägg någon som har en naturalistisk världsbild.

Läs mer

Mirakler och vetenskap 19

Hestra Missionsförsamling anordnar 22-24 februari 2019 en helg om att gilla mirakler och vetenskap, samtidigt!

Pipett och provrör

Kristen tro beskriver en Gud som har skapat en regelbunden värld och som är närvarande i denna regelbundenhet. Men också griper in i denna värld på sätt som går utöver vad naturen normalt kan åstadkomma. Jesus uppstod från de döda och Anden verkar i världen idag.

För många blir tron på vetenskapen en tvångströja för världen, där mirakler inte får plats. För andra resulterar tron i misstänksamhet mot vetenskapen. Vi inbjuder till en helg där vi kommer att driva tesen att båda dessa hållningar är onödiga och att de har blivit uppblåsta i den offentliga debatten.

Läs mer

Också Equmeniakyrkan behöver det nya vinet

Ytterst få församlingar i Sverige har upplevt hur deltagande och engagemang ökat. Svenska Kyrkan har drabbats hårdast och förlorat hälften av sina gudstjänstbesökare de senaste två årtiondena. Också Equmeniakyrkan har drabbats. I denna situation har ett antal kyrkor och rörelser setts som möjliga inspirationskällor och förhoppningar har knutits till dem. En del rörelser har varit karismatiska och andra inte. När exempelvis Brommadialogen startades “trodde vi att en väckelse hängde i luften och var oerhört optimistiska – eller rättare sagt naiva” har Harry Månsus skrivit. Sune Fahlgren vill (Sändaren 10 maj) starta en diskussion om vissa rörelser som alla finns inom det forskare kallar den neokarismatiska eller neopentekostala vågen. (Han kallar dem “nypingstiga”.) Vi är dock kritiska till hans sätt att inleda den diskussionen.

Vi är inte främmande för att pröva och kritisera teologi och praxis inom karismatiska sammanhang. På våra bloggar (här och helapingsten.wordpress.com) finns åtskilliga exempel på just det, men en sådan prövning måste bygga på en bättre analys än den Fahlgren presterat.

Brist på nyanser

Fahlgren klumpar ihop trosrörelsen, Vineyard, Torontovälsignelsen och Karisma Center trots att de har olika historia och teologier. De beskrivs som passé, utan någon kvarvarande effekt, men både Vineyard och Catch the Fire som utgår från Toronto har expanderat väldigt mycket de senaste 20 åren. Också Vineyard i Norden har haft några svåra år, men har åter börjat växa de senaste åren. Fahlgrens text fungerar dessutom som en märklig dubbel bestraffning av just Vineyard. När rörelsen startade i Sverige kritiserades de hårt för det, nu får de kritik för att inte ha lyckats bättre!

Bestående frukt finns

Fahlgren hävdar dessutom att inte många “speciella ‘övernaturliga’ fenomen” finns kvar men däremot sår och bitterhet. Människor som farit illa ska naturligtvis inte på något sätt negligeras, men att mirakler knappt sker i dessa rörelser idag är ett falskt påstående. Ett exempel är hur en ung tjej i Vineyard Norge deltog i undervisning om helande och på bussen samma kväll fick be för en väns nyfödda barn, som inför deras ögon blev helad från kluven gomspalt, samt en mängd följdsjukdomar. Tvärtom vad Fahlgren säger har det sätt att utöva personlig förbön som härstammar från Vineyard blivit vanligt inom många sammanhang och det finns gott om vittnesbörd om hur Gud verkar.

Gud verkar på många sätt

Här är pudelns kärna. Fahlgren gör ett märkligt påstående när han skriver “enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.” Skulle den karismatiska teologi som kännetecknar förnyelserörelserna, med betoning på att möta Gud inte bara genom ord och nattvard utan också genom profetia, helande och tungotal, skära mot klassisk kristen tro? Fahlgren har i efterhand försökt förklara sin underliga formulering med att han vill “försvara inkarnationen” och att han vänder sig bort från gudsmöten som inte är “förmedlade”. Men vad återstår då av hans kritik? Att han tolkar det som sker inom neokarismatiska sammanhang i total avsaknad av den generositet som tydligen behövs för att läsa hans egna ord på rätt sätt?

Vi säger som Paulus: Naturligtvis inte! Samma nytestamentliga brev som ger oss den äldsta texten om nattvard beskriver också hur den kristna församlingen ivrigt bör söka vinna andekrafter i överflöd (1 Kor 14:12), till ömsesidig uppbyggelse och evangelisation. Under församlingens första tvåhundra år fungerade det också så. Men under 200-talet inleddes en nedgång. Guds ingripande knöts successivt bara till ämbetsbärare eller speciella helgon, till slut också deras reliker. De “historiska kyrkorna” tappade mycket av den kraft som utmärkte de första generationernas kristna. Visst fanns det förnyelserörelser inom dem. Somliga tolererades av kyrkans ledare, andra, som valdensarna, stöttes ut och förföljdes med en sällan skådad brutalitet.

Neokarismatikens bidrag

Det verkar som att Fahlgren finner det besvärande att tänka sig att Guds församling på jorden faktiskt inte lever i Andens kraft i den utsträckning Gud önskar. När han nämner sådant Equmeniakyrkans församlingar kan lära sig från de neokarismatiska sammanhangen nämner han inte deras viktigaste bidrag, en mindre dogmatisk syn på andedopet, till förmån för en återupprepad erfarenhet av att fyllas av Anden och en syn på ledarskapet som sätter alla heliga i stånd till tjänst i Andens kraft. Den stora poängen med ledarskapet inom Vineyard och New Wine, där vi båda hämtar inspiration, är inte att det är “uppburet”, utan utrustande. Ironiskt nog lyckas Fahlgren inte ens nämna New Wines nuvarande eller förra ordförande vid namn, eller nätverkets anställde inspiratör, eller dess svenska initiativtagare, utan exemplifierar det med en vanlig styrelseledamot. Visst är det lite märkligt, om nu ledaren är så “uppburen”?

Sakramentalism botar inte från marknadsanpassning

I sin artikel kontrasterar Fahlgren å ena sidan “marknadsanpassning och helande” och ställer detta mot en sakramentalism som utmålas som positiv. Först och främst är det märkligt att helande buntas ihop med marknadsanpassning, och inte beskrivs som en integrerad del av Nya testamentets gudsrikesteologi, som inom Vineyard och New Wine. För det andra kan självklart flera neokarismatiska rörelser kritiseras för att vara patriarkala, kommersialiserade och anglocentriska. Noterbart är dock att New Wine för andra året i rad har en kvinnlig huvudtalare (Christy Wimber) på sin sommarkonferens! Vi håller annars med om att detta är problem, men det är problem som kännetecknar kristenheten och samhället i stort. Det är inte begränsat till den karismatiska rörelsen och försvinner inte med mer sakramentalism.

Vi behöver det nya vinet

Till sist, när Jesus talar om att det nya vinet spränger gamla vinsäckar, så är det inte en varning för nytt vin! Fahlgren däremot tycks snarast lägg all skuld för splittring och andra problem på förnyelserörelserna. Bristande vishet och dåraktiga fördömanden har funnits på båda håll. Att vara karismatiker inom Equmeniakyrkan är det många som vill vara. Vi möter längtande medlemmar och pastorer förnyelsekonferenser och ledarretreater. Men det innebär också att vi hör hur detta möts av fördomsfull misstänksamhet och ibland rakt av motarbetas. Om Fahlgren hellre önskar se en insiktsfull och kärleksfull prövning av det karismatiska, för att såväl behålla det goda som förkasta det dåliga, så borde han välja sina ord med större omsorg.

Lars Gunther, pastor i Equmeniakyrkan

Micael Grenholm, redaktör för Hela Pingsten

Denna artikel är också publicerad på Micaels blogg och i kortare form i tidningen Sändaren.

Nationalistiska kristna läser Bibeln på samma sätt som apartheids försvarare

Boken Jesus var också flykting av Stefan Swärd och Micael Grenholm har gjort att diskussionen mellan Sverigedemokratiska kristna och vad jag kallar SD-artade kristna och oss övriga har gått ännu ett varv. Men en sak är sig lik. Ständigt återkommer Apostlagärningarna 17:26 i diskussionen. Bland dem som använt versen finns Julia Kronlid, Gunilla Gomér, Daniel Forslund, Mattias Karlsson och Pelle Poluha. I versen står det så här:

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. (Bibel 2000)

Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. (Folkbibeln 2014)

Vanligtvis hänvisas till versen utan någon som helst form av försök till exegetik. (Undantaget är Pelle Poluha, men även där är exegesen klen.) Inte heller hänvisar man till någon erkänd exeget för att få stöd för sin uppfattning. Det är inte förvånande. De enda teologer som tolkat versen på samma sätt som dessa är förespråkarna för Apartheid i Sydafrika och de som drivit liknande förtryckande idéer i USA.

Jag har därför ägnat ganska mycket tid under de senaste månaderna för att göra ett noggrant exegetiskt studium av versen ifråga, och det innebär naturligtvis att man måste gräva ner sig i texten som helhet.

Datorer och tjocka kommentarer till Apostlagärningarna

Många tjocka böcker blir det att läsa när man går till botten med något

Micael Grenholm har bemött den nationalistiska användningen av Apg 17:26 mer än en gång. Jag har ännu inte sett hans kritiker komma med ett enda sakligt motargument till det han skrivit, utan de försöker vinna debatten med personangrepp, inte minst genom att använda olika etiketter för att beskriva honom. Troligen kommer jag nu avfärdas på samma sätt. Jag är ju akademiskt skolad, ett säkert tecken på att jag är en del av det förhatliga etablissemanget! Men jag gör trots det ett försök. Läs mer

Om frälsning utanför tron på evangeliet

Det finns en vattendelare i tron på Jesus Kristus som världens frälsare. Den handlar inte om att Gud belönar de kristna för att de tror rätt. Men den gör det tydligt att ingen blir räddad (frikänd från synden och förd in i en relation till Gud) i kraft av att följa den judiska lagen eller Korans budskap.

Jag har deltagit i ett par diskussioner på nätet om denna fråga. Tyvärr maskeras frågan ofta under den betydligt mer komplexa formuleringen att kristna, judar och muslimer har samma Gud. Jag återpostar därför några av mina inlägg här.

Mattias Irvings extrema postmodernism

Diskussion med Mattias Irving (Seglora Smedja) på Micael Grenholms Facebook med anledning av hans artikel med rubriken Muslimerna tillber en gud som inte finns.

Doktrinen att just din syn på Gud är 100% rätt och andras 100% fel, slår mig inte som särskilt fredlig. Dessutom representerar du inte min egen syn särskilt väl. Jag säger inte att allt är sant, jag säger att det inte går att fullständigt veta.

Aristotelisk logik är alltså upphävd. X och icke-X kan samtidigt båda vara sanna? Om vi för ett ögonblick antar att det inte finns några goda skäl att tro på Jesu uppståndelse (som om Gary Habermas inte vore en god forskare i ämnet) utan att sannolikheten för uppståndelsen är 50% påverkar det då kompatibiliteten mellan de två lärorna? Det är möjligt att påstå att det inte går att veta vilken källa som är korrekt på den här punkten, Nya Testamentet eller Koranen, dvs. att inta en slags agnostisk hållning, men att påstå att båda skulle vara potentiellt lika sanna, samtidigt, det är likvärdigt med att hävda att en kvadrat betraktad i ett tvådimensionellt plan är cirkulär, det är likvärdigt med att hävda att Karl XII både blev skjuten 1718 och att han regerade vidare som kung till hög ålder, det är likvärdigt med att påstå att jag just nu sitter fullt vaken vid min dator i mitt hem och skriver och samtidigt ligger i koma på sjukhuset 10 mil härifrån.

Två motstridiga påståenden kan inte båda vara sanna, samtidigt. Att underkänna basal logik för att den inte tycks dig ”fredlig”, det är att traska ner i postmodernitetens värsta avarter.

För övrigt har ingen här hävdat att den egna synen på Gud är 100 % rätt. Tvärtom har Micael påvisat både likheter och skillnader mellan Koranens tal om Jesus och Nya Testamentets. Han (och jag) har heller inte diskuterat nyanser eller detaljer, utan enkla och ganska okontroversiella grundbultar i den kristna tron: Att Jesus är Guds son, att han dog för våra synder och att han uppstod från de döda. Läs mer

Några tankar om Gaza, del 1

Runt omkring mig på nätet så skriver vänner om den pågående konflikten, liksom de vanliga rösterna som alltid uttalar sig. Argumenten är desamma som alltid, parterna som uttalar sig likaså.

Finns det något jag kan säga som inte redan är sagt? Något som för diskussionen framåt. Jag tror det. Möjligen.

Övertygelse är inte enögdhet

Jag har två vänner som jag ibland diskuterar med, Micael Grenholm och Tommy Dahlman. Båda dessa vill stå för en sund tro, radikal efterföljelse av Jesus och verka i karismatisk ande och kraft. Men i frågan om den nuvarande konflikten kunde de inte stå längre från varandra. Och jag är föga imponerad av vad vare sig den ene eller den andre skriver.

Jag noterar nämligen att vad de båda uttrycker är inte övertygelse utan oförståelse. De har svårt att fatta hur någon kan tänka annorlunda än de själva. Detta tror jag är symptomatiskt för den aktuella frågan. Genom att ständigt umgås med meningsfränder så blir det till sist omöjligt att förstå den andres position.

Nu kan jag höra båda i mitt huvud protestera högljutt, de umgås visst med dem som inte tycker likadant. Så låt mig förtydliga. Umgås du med dem som personer eller sätter du dig in i deras tankar, föreställningar och hör du vad de säger?

För ett par år sedan hörde jag en pro-palestinsk aktivist intervjuas i radio om hur hennes engagemang yttrade sig. Svaret blev att hon bojkottade de vanliga nyheterna och enbart lyssnade till de mest pro-palestinska nyhetskanalerna hon kunde hitta. Engagemanget yttrade sig i hennes inflöde av information. Inte i hennes utflöde av aktivitet.

Visst kan man reta sig på dåliga argument. Personligen retar jag mig oftast mest på dåliga argument som påstås stödja min egen åsikt. (Om jag hade varit ateist skulle jag skämts som en hund över Richard Dawkins.) Men att sluta ta den andres övertygelse på allvar skvallrar mer om bristande kunskaper än om sann övertygelse, enligt mig.

Fördömer du…?

En annan stapelvara i diskussionen (och nu tänker jag mer allmänt än på Micael och Tommy) är kravet på att den andre ska fördöma den ”egna” sidans övergrepp. Anklagelsen att man blundar för Israels övergrepp eller Hamas terror är vanlig. Spelet är ömsesidigt. Till det hör de återkommande bedyrandena att man viss fördömer och ”tar avstånd från” allt våld mot civila. Det blir lite sandlåda över det hela. ”Jag har visst tagit avstånd från… Du läste inte vad jag skrev…”

Visst finns det personer som är totalt oreflekterade och alltid bortser från den egna sidans brister, men att argumentera med dem är som att spela fotboll utan att det finns ett motståndarlag. Den som tar exempelvis Henning Mankell (”nu dödar Israel urskiljningslöst”) på allvar är nog bortom reson i alla fall.

Den springande punkten är inte om man ”tar avstånd”, utan hur man analyserar händelsernas orsak och verkan. Är Hamas enbart resultatet av Israeliskt förtryck och således kommer Hamas att bli en ignorerbar faktor om Israel ändrar sitt beteende? (Är de en reaktion på något.) Eller är Hamas en rörelse vars ideologi driver dem, som Mosab Hassan Yousef, son till en av rörelsens grundare, säger. (De är enligt denna syn aktörer, inte symptom.)

Det är ingen slump att högersympatier politiskt enklare förenas med den senare synen. Mänskliga handlingar ses där mer som något individen ansvarar för, medan vänsterpolitik snarare ser människan som fast i yttre strukturer. Identifiera gärna din egen grundhållning och ställ sedan kritiska frågor till din egen värderingsprocess.

Höger eller vänster hjärnhalva?

Pro-palestinsk aktivism sker som jag bedömer det främst med hjälp av bilder. Det finns en väl utbyggd infrastruktur som på nolltid kan kabla ut de mest hjärtskärande bilder till miljontals människor, och sedan vidare till nyhetsbolag världen över.

Att producera den här sortens bilder är idag något av en industri i sig. Ibland förekommer det rent fejk. Men tillräckligt många bilder är äkta för att de ska vända sig i magen på de flesta.

Bilder väcker starka känslor till liv. Att bemöta dem med rationella argument framstår lätt som den yttersta hjärtlösheten. Och hjärtlösa människor behöver man väl inte lyssna till?

Men jag tror att en diskussion om en konflikt likt denna behöver föras på båda hjärnhalvornas villkor. Utan empati blir tankarna rena skrivbordsprodukter, som inte leder till någon handling. Utan rationalitet rusar vi iväg och blir aktivistiska enbart för att döva våra egna samveten. Den sortens aktivism göder snarare än motverkar precis den ondska man vill bekämpa.

Ett svar till Tommy

Jag är en av dessa ledare och teologer som du säkert tycker ”slirar” på frågan. Jag tror att det som sker är komplext. Jag är varken ersättningsteolog eller särskilt ”anti-israelisk”. De flesta uppfattar mig nog som en Israelvän.

Men vad jag anklagas för av dig är att inte vara nog tydlig. (Jo, jag vet att det inte var mig personligen du tänkte på, men i ditt sätt att formulera din kritik känner jag mig inkluderad.)

Jag tror inte att stöd för Israel måste ske onyanserat. Jag tror tvärtom att den sortens stöd gör mer skada än nytta. Den som inte redan tycker som jag lär inte imponeras av uttalanden som bara visar att jag aldrig ens förmått mig tänka tanken att det ligger något i vad andra säger. Att beskriva det som en kristen ledares skyldighet att hålla inne med all tänkbar israelkritik kan bara leda till ett enda resultat. Alla andra ledare utmålas som att de inte håller måttet. de är inte värda att följas. De är inte rätt män (och kvinnor?) för sina uppgifter.

Ingen är påverkad i sak av kraften i argumenten, men den som tycker som du får än mer skäl att isolera sig från andra kristna. Det är sorgligt. Man samlar på detta sätt kring sig själv en skara likasinnade människor som misstror andra. Du bränner broar med detta Tommy, och du, mer än någon annan känner jag som just en brobyggare. Låt inte din retorik förstöra det du så länge jobbat för att uppnå.

Kort sagt, jag tror att en vän till Israel mycket väl kan leva efter denna devis:

Vännens örfil är ärligt menad,
fiendens kyssar vill bedra.
(Ords 27:6)

Ett svar till Micael

I en kommentar på din blogg skrev jag de tankar som är början på detta inlägg. Jag beskrev att det visst kan finnas skäl att misstro människorättsorganisationer och andra Non Governmental Oranizations (NGO:er). Det faktum att du ställde dig helt frågande till detta är vad jag menar är din oförståelse. Du tycks inte ha läst på vari kritiken består. Du verkar inte känna till att den bygger på väl underbyggda analyser och på efterforskning. Låt mig därför förtydliga än en gång.

Grundfrågan i ditt inlägg är varför sådana som jag inte litar på människorättsorganisationer? Mitt svar är att deras metodik ofta är undermålig och att de gång efter annan bevisligen för fram felaktig information. Exempelvis kallar PCHR den här personen, Amjad Zaher Hamdan för civil, trots att han inte är det. Efter operation Gjutet bly 2008 granskades listorna som publicerats av människorättsorganisationerna namn för namn, och en enkel faktakontroll kunde visa att de var groteskt överdrivna. Ofta bestod denna kontroll i en så enkel sak som att läsa hur terrorgrupperna själva beskrev sina fallna medlemmar på sina arabiska webbplatser.

Den här gången har Hamas lärt sig läxan och hemlighåller namnen på sina döda. Instruktionerna till alla i Gaza är tydliga. Alla ska kallas civila. Punkt. Och journalister är antingen partiska från början, serveras en skev bild eller hotas att rapportera selektivt. Den italienske journalisten Gabriel Barbati skriver om detta först sedan han lämnat Gaza.

Låt mig ta fler exempel på saker som Hamas kanske gjort de senaste två veckorna: En demonstration mot Hamas i Gaza slutade med att 20 demonstranter dödades. Risken är stor att deras namn kommer dyka upp på listor över civila som dödats av Israel. 50 misstänkta kollaboratörer dödades av Hamas. Samma sak lär hända med deras namn. Ett stort antal raketer har slagit ner i Gaza och palestinier dödats eller sårats. Det skylls på Israel.

Jag har ännu inte sett en enda NGO ens anse att dessa incidenter är värda att utredas. Har du det? I ett krig likt detta är det svårt att se vad som är vad, rykten florerar, händelser tolkas partiskt och rapporteras selektivt. Men om Amnesty, PCHR, ISM, HRW, etc inte ens anser att dessa incidenter är värda att undersökas, hur kan de då anses vara opartiska?

På samma sätt använder dessa organisationer, precis som du själv, Goldstonerapporten som om den innehöll klarlagda sanningar. Metodiken bakom rapporten var att samla in incidenter av påstådda krigsförbrytelser. Sådant som förtjänade att utredas. På juridikspråk, förundersökning borde inledas. Gång efter annan har jag sett rapporten användas som att den i stället enbart innehöll domsutslag, deklarationen ”skyldig” sedan undersökningen gjorts färdig och opartisk rättegång hållits.

Goldstone själv säger att Israel på ett noggrant sätt utrett allt som kan krävas av dem och att han därmed är i stort sett nöjd med dem. Men inte med Hamas, som inte utrett något alls. Om Goldstone hade trovärdighet när han sammanställde sin rapport, så bör han väl också betraktas som trovärdig när han fortsätter uttala sig om den i efterhand?

Ledare för vissa ansedda NGO:er har rent av anklagat Mossad för att ha utövat sådana hemska påtryckningar mot Goldstone att han har svängt av fruktan för sitt och sin familjs liv. Där har du konspirationsteorier värda namnet, Micael!

Min gissning är att du helt enkelt inte känner till något av detta, att det är nya uppgifter för dig. Jag tror inte du skulle hänvisa till Goldstonerapporten annars. Min gissning är därför att du skriver som du gör för att du helt enkelt inte läst på vad som hänt sedan rapporten skrevs. Antagligen för att de som berättar om denna händelseutveckling kan avskrivas som ”Israelvänner”. Min gissning är att du uttrycker din övertygelse genom att låta bli att på allvar lyssna till dem som inte tycker som du. Jag hoppas jag har fel.

Nedan följer fler exempel som jag skulle kunna bestyrka med länkar. Om du, eller någon annan läsare som har relativt pro-palestinska åsikter, inte känner till vad jag pratar om utan skulle vilja ha just länkar som styrker vad jag säger, då är det en stark indikation på just vad jag säger. Engagemanget har då uttryckts genom bristande inflöde av information.

Nu frågan om hur mycket bruket av mänskliga sköldar påverkar ansvarsförhållandet.

Du citerar ett antal röster som menar att Israel är skyldiga att avstå från att attackera enligt internationell rätt, när nu Hamas m.fl. bryter mot förbudet att använda dessa mänskliga sköldar.

Jag skulle enkelt kunna stapla upp ett antal röster av internationellt erkända experter på människorätt som säger motsatsen, men att spela citat-pingis brukar sällan leda någonvart. Låt mig granska dina resonemang i stället.

Först motsäger du dig själv när du försöker lindra Hamas skuld genom att hänvisa till att FN-skolorna där raketer upptäckts varit folktomma. Vad jag kan förstå är dessa platser då att betrakta som legitima måltavlor, eller hur? (Enligt internationell rätt.) Likadant med sjukhus, ambulanser, bostäder, etc. Om Hamas skuld lindras av att en byggnad är tömd på folk, så måste Israels skuld lindras i samma utsträckning, annars används dubbla måttstockar.

Om syftet inte vara att lindra Hamas skuld, varför över huvud taget nämna att skolorna var folktomma – vad spelade då upplysningen till oss läsare för roll?

Om Israel attackerar militära mål efter att först ha givit civilbefolkningen varningar att tömma området, så ser jag att man vidtagit en större aktsamhet än vad krigets lagar kräver.

Lägg därtill att exempelvis Genevekonventionen inte äger laga kraft i en konflikt där motparten inte också förbundit sig att följa den. Gång efter annan ser vi idag konflikter där den ena parten trots det väljer att följa den för egen del, trots att det inte är något man är skyldiga att göra. Det leder till en viss förvirring, dock.

Om Israel attackerade på måfå, så skulle köns- och åldersfördelningen bland de dödade och sårade följa befolkningens åldersfördelning i övrigt. Gaza är ett av de områden i världen där det finns flest barn. Befolkningen har mångdubblats sedan 1967. Kort sagt, det kryllar av barn. Och hälften av alla som bor på Gaza är kvinnor.

Ändå är det så att män i stridför ålder är kraftigt överrepresenterade bland de döda och sårade. Kvinnor och barn är kraftigt underrepresenterade. Detta är en stark indikation på att militära mål prioriteras. Människorättsorganisationerna är dåliga på att identifiera män i stridför ålder som kombattanter, eftersom de inte själva gör det undersökande jobbet. De för bara vidare den status som Hamas kallar dem.

Så varför dör då civila? Det finns flera skäl.

  • Alla som uppmanas dra sig bort från en plats gör det inte. De vill eller tvingas vara mänskliga sköldar.
  • Förvarningen sker inte i tillräckligt god tid. Detta är militärt en delikat balansgång. Går det för lång tid emellan kan Hamas också utrymma sin vapenarsenal.
  • Sekundära explosioner förstärker kraften på ett sätt som inte kan beräknas. Ett större område skulle behöva utrymmas.
  • Israel har fått ett felaktigt spaningsunderlag. Man misstar civila mål för att vara militära.
  • Soldater gör felbedömningar eller tappar sitt lugn.
  • Hamas uppträder inte sällan i civil utstyrsel. De transporterar sig själva i ambulanser. Osv. Om en civilperson närmar sig en israelisk soldat så kan han därför aldrig vara helt säker på att det inte är en förklädd militant. Detta gör felbedömningarna ännu vanligare.
  • Hamas och annan milis försåtminerar hus och annan infrastruktur. Under Gjutet bly 2008 försåtminerades djurparken! Detta är något av det mest svårhanterliga som finns i strid i urban miljö. Civila kan dö av försåtmineringen i sig och de kan dö när IDF väljer att bomba ett hus hellre än att riskera sina soldaters liv till denna minering.
  • Båda parter missar. Inga vapensystem i världen träffar rätt varje gång, definitivt inte i händerna på människor. Israeliska granater slår inte alltid ner på rätt plats. Hamas raketer landar inte sällan i Gaza.
  • Alla arméer innehåller rötägg, personer som bryter mot den egna organisationens uppförandekod.
  • Krig gör att deltagaren efter ett tag förlorar de spärrar som normalt skulle hindrat honom från att agera omänskligt. Ju längre striderna varar, eller ju oftare de återkommer, desto större risk att detta sker.

Rent militärhistoriskt räcker dessa skäl mer än väl för att förklara de civila dödsfallen. Om man jämför med Rysslands framfart i Georgien (för att inte tala om Tjetjenien) eller hur Turkiet ibland bekämpar kurder, så är det en glasklar sanning att IDF är ytterst försiktiga. Och det argumentet bygger inte på att det är olika varmt i skilda delar av helvetet, att det finns ett värre ont någon annanstans (även om det faktiskt skulle i si vara värt att dra upp), utan det är till för att illustrera att IDF de facto beter sig så rättskaffens som man rimligen kan begära av en militärmakt. Det är militärhistoriskt unikt med så få civila dödsfall i förhållande till konfliktens storlek, som vi nu ser.

Det är i och för sig ett bra argument mot allt krig. Det blir inte mindre hemskt än så här. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Och vill du föra den diskussionen så önskar jag att du inte blandar ihop frågeställningarna.