Några spillanteckningar om den profetiska gåvan utifrån Apostlagärningarna 20 – 21.

En viktig lärdom som bekräftats när jag jobbat med mitt bokmanus om att pröva det profetiska är vikten av att inte begränsa sin förståelse av ämnet till några få verser. Ett exempel på detta är när man hänvisar till Första Korinthierbrevet 14:3 för att säga att profetiska budskap ska syfta till att uppmuntra, trösta, förmana och bygga upp – och inget annat!

Såväl Sverigeaktuella Christine Westhoff utifrån sitt väl genomtänkta pastorala perspektiv[1] som Gordon Fee utifrån sitt noggranna exegetiska arbete[2] har framfört goda argument för att inte begränsa den profetiska gåvas syfte till vad som står i denna enskilda vers. Jag vill bidra med en utläggning om det profetiska från Paulus färd mot Jerusalem som avslutade hans tredje missionsresa. Jag kommer också beröra några fler aspekter av det profetiska som vi kan lära oss från detta sammanhang.

Under den tredje missionsresan hade Paulus upplevt sin främsta framgångsperiod, under sin vistelse i Efesos. Staden blev ett centrum för mission som påverkade hela provinsen (Apg 19). På vägen till Jerusalem passerar Paulus förbi Efesos, men vill inte stanna i staden, eftersom han har bråttom (Apg 20:16). Vi hoppar in i handlingen där.

¹⁷ Från Miletos skickade han emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. ¹⁸ När de infunnit sig sade han till dem: “Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. — Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där. ²³ Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. ²⁴ Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

Apg 20:17–24, B2000

Andens inre tvång

Den första formuleringen som jag vill fästa uppmärksamheten på är ”nu känner jag mig tvingad”. I grundtexten står det ”dedemenos egō tō pneumati” – ”jag är bunden i anden”. Uttrycket är starkare än översättningen i B2000 och har en andlig dimension som inte kommer fram i den. Folkbibeln (2015) är tydligare: ”nu reser jag, bunden i anden, till Jerusalem”. Det som avses är med stor sannolikhet en stark inre drivkraft given av Guds Ande så att den påverkar Paulus hela inre. Så till den grad att an trotsar såväl faran i sig som de varningar som han får för den.

Hur blev Paulus ”bunden i Anden”? I 19:21 står det:

När [att folk övergav avguderi i Efesos] var över bestämde sig Paulus i anden för att resa genom Makedonien och Achaia och sedan till Jerusalem. Han sade: “När jag har varit där måste (grek: dei) jag också besöka Rom.” (SFB2015)

En fotnot kompletterar att vi kan läsa detta som ”Anden” med stort A, Guds Ande. Craig Keener hjälper oss att avgöra. Det ord som används för att Paulus måste besöka Jerusalem och sedan Rom är dei. I Lukas böcker används det ofta för att uttrycka en gudomlig nödvändighet.

Paulus kan uthärda Andens varningar om Jerusalem (20:22–23; 21:4, 11) eftersom han vet att hans bestämmelse tillhör Andens mission. Och ytterst pekar nu missionen Ande (1:8; 8:29; 10:19; 13:2–4; 16:6–7) Paulus bortom Jerusalem till imperiets hjärta.

Keener, Acts: New Cambridge Commentary, @19:21

Upprepade profetiska varningar

Nu kommer vi till nästa intressanta fras, att ”den heliga anden i stad efter stad försäkrar” Paulus att sådant lidande väntar honom. Formuleringen ”stad efter stad” visar oss att detta inte handlar om att han i dessa fall uppfattade tilltal från Guds Ande i sitt eget inre, utan att det rör sig om olika personer, som oberoende av varandra tycks ha varnat Paulus med liknande innebörd i budskapen (ett ytterligare exempel kommer i 21:4).

Det tycks helt enkelt ha funnits ett så rikt profetiskt liv i varje församling att detta kunde hända på plats efter plats och Paulus lyssnade på de profetiska tilltalen utan att förakta dem, precis som han själv något tidigare hade skrivit till församlingen i Thessalonike (1 Thess 5:20).

Som en lägesrapport om hur det profetiska fungerade i den tidiga kristna kyrkan är detta högintressant!

Precis som konstaterats av James Dunn i boken Jesus and the Spirit eller Gordon Fee i God’s Empowering Presence var det karismatiska livet, inklusive påtagliga inslag av profetia, en självklarhet och rikligt förekommande i urkyrkan.

Hur specifika var dessa budskap? Det framgår inte, men troligen gick de inte in på detaljer. De verkar inte ha utformats som konkreta uppmaningar till Paulus att avbryta sin färd mot Jerusalem, men just så kom nästa budskap att tolkas av Paulus reskamrater.

Det Anden gjort så här långt genom profetiska tilltal är inte att uppmuntra, trösta eller inspirera. I Paulus inre har Anden talat vägledning och genom profetior har det kommit varningar. Och värre ska det bli!

Filippos profeterande döttrar och profeten Agabos

Vi fortsätter läsa:

⁷ Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag, ⁸ varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. ⁹ Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. ¹⁰ Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judéen och sökte upp oss. ¹¹ Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: “Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer.” ¹² När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. ¹³ Då svarade han: “Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull.” ¹⁴ När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: “Må Herrens vilja ske.”

Apg 21:7–14, B2000

Filippos döttrar kunde profetera, men också här är B2000 svag. Grekiskan har en particip som snarare betyder att han hade fyra profeterande döttrar. De profeterade ofta! Återigen en indikation om hur flitigt förekommande som det profetiska var! Men varför nämns detta, när de i sin tur inte frambär ett budskap i den aktuella situationen?

Att döttrarna sägs vara oskulder är av intresse. Det tyder på att de var så unga att de ännu inte hade nått den ålder där de skulle ha gift sig. Att alla fyra skulle leva i självpåtaget celibat är mindre troligt. Snarare handla detta om att Lukas knyter ihop sin berättelse inför fortsättningen. Filippos var den förste att förkunna evangeliet utanför Judéen och nu möter han sin flitigaste efterträdare. Och i kapitel 2 citerades Joels profetia om att Guds Ande skulle utgjutas över söner och döttrar, unga och gamla. Här påminns vi om att detta löfte uppfyllts. Nu leds Paulus vidare mot ”jordens yttersta gräns”. Det är en berättarteknisk påminnelse som behövs, för här tycks verket gå i stå i flera år och flera kapitel (22 – 26).

Här vill jag också tillåta mig en mer spekulativ läsning, som inte kan bevisas exegetiskt men som har pastoralt värde. Kanske hade Paulus redan hunnit berätta om läget så att döttrarnas eventuella profetiska ord hade färgats av förkunskaper? De tidigare varningarna hade troligen diskuterats runt matbordet. Agabos agerande utgör en kontrast. Han sökte upp Paulus och hans ressällskap, troligen inklusive Lukas själv – han skriver här i vi-form – och lämnade sitt budskap. När du redan vet något om en situation är det bättre att ge råd än att profetera. Som sagt, spekulativt, men min tolkning bygger på nutida och historiska observationer av karismatik som gör den rimlig.

Av exegetiskt intresse är däremot nyansskillnaden mellan döttrarna som var ”profeterande” och Agabos, som var en ”profet”. Han var erfaren och hade ett profetiskt CV som var starkt meriterande. Han kan också ses som en urtyp för de kringvandrande profeter som skriften Didache vittnar om, någon generation senare. Det är den här typen av detaljer som gör att jag i mitt bokmanus skiljer mellan profetisk gåva, profetisk tjänst och att vara ”profet”.

Detaljerna i Agabos profetia

Agabos agerar nu med manér och en pondus som för tankarna tillbaka till flera av Gamla Testamentets profeter. Han både agerar och talar. Han tar Paulus bälte och binder ihop sina fötter och händer. De första orden som kommer är ”så säger den heliga anden”. Orden påminner om ”Så säger Herren” som ofta återkom i GT. Men det som sedan följer är upplysande. Om vi ser på de konkreta förutsägelserna så är det dessa:

1. ”Judarna i Jerusalem” ska binda Paulus
2. ”Så här” (grek: houtōs, på detta sätt).
3. Och ”överlämna” (paradōsousin) i hedningarnas händer.

Men det som sedan händer stämmer inte i detalj.

1. Judarna binder inte Paulus utan försöker döda honom.
2. Romarna binder honom, med ”dubbla bojor” – troligen både händer och fötter, så den detaljen stämmer.
3. Paulus blir inte överlämnad, utan romarna rycker honom bort från hopen som ville lyncha honom (21:30–36). Väl säkrad får han till och med tillåtelse att försöka försvara sig.

Effekten av dessa judars agerande är nära nog för att vi ska kunna säga att de bar ansvaret för att Paulus fängslades, men tillvägagångssättet var ett annat än det Agabos beskrev. Cessationister har i debatterna om det profetiska ofta hävdat att dessa detaljer är ovidkommande, eftersom andemeningen är tydlig. Men när samma debattörer i andra sammanhang vill hävda att GT:s profeter gjorde korrekta utsagor ner på denna detaljnivå tappar de i trovärdighet.

För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Agabos profetiska ord var en förutsägelse och en varning. Det var ”foretelling”, inte ”forth-telling”, på tvären mot vad de flesta ordböcker säger om det profetiska.[3] Och det var heller inte ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst”.

Paulus tolkning

Reskamraterna och ”folket där”, vilket bör ha inkluderat Filippos och hans döttrar, vädjar till Paulus om att inte fortsätta sin resa till Jerusalem. Men Paulus gör en annan tolkning.

Filippos är ett exempel på att det normala är att en kristen flyr när förföljelse uppstår (Matt 10:23). Tidigare har Paulus också undvikit faror (13:50; 14:5f; 17:10, 14) och vid ett tillfälle låtit sig övertalas att inte utsätta sig för livsfara (19:30f). Den här gången var alltså annorlunda. Poängen är inte att kristna alltid ska utsätta sig för livsfara, men att det kan komma tillfällen – undantagsfall – där vi behöver möta faran rakt på.

För den sortens tillfällen vill jag med stöd i dessa texter ge en tydlig pastoral vägledning. Den som på det viset riskerar hälsa och liv ska göra det genom att Gud talar så tydligt i det inre hos den det gäller att det inte går att låta bli. Jag menar att detta sätt att trotsa faran är ett uttryck för trons nådegåva. Ingen annan slags handling kräver större förvissning om att man är ledd och buren av Gud. (Detta är inte det enda sättet som denna nådegåva kan visa sig.[4])

Genom sitt agerande visar Paulus också att ingen profet bör ta över ansvaret för de beslut som vi fattar.

Den till synes självklara tolkningen av en erfaren och välrenommerad profets ord väger mindre än vad Paulus hade i sitt inre.

Händelsen illustrerar också en annan av mina käpphästar, att prövning inte bara är att säga ja eller nej till ett profetiskt ord, utan att hitta vad i ordet som kommer från Gud och att ställa frågan om hur det ska tillämpas. För Paulus tog inte varningen som något att undvika, utan som mental förberedelse på vad som väntade honom.

Några avslutande slutsatser

Jag har gjort ett antal poänger i min utläggning av dessa texter. Låt mig avsluta genom att återknyta till den inledande frågeställningen. Vad lär vi oss om den profetiska gåvans syfte? Vad syns i de texter som vi tittat på och harmonierar med Bibelns undervisning i övrigt?

• Profetia förekom i riklig mängd i den tidiga kyrkan. Gåvan ansågs vara till nytta och dessutom ett tecken på att Guds löfte om att Anden skulle utgjutas över allt kött.
• När vi studerar det profetiska i Nya testamentet räcker det inte med att bara använda några få verser. Det kommer bara att fånga en delmängd av hur gåvan är tänkt att fungera.
• Vi påminns om att Första Korinthierbrevet 14:3 inte är en begränsningsregel över vad det profetiska får göra. Den versen fyller sin funktion inom ramen för det resonemang som Paulus för i hela det avsnitt som handlar om Andens gåvor (Kapitel 12 – 14).
• Profetia är begränsade budskap. De blir inte alltid rätt i alla detaljer, men kan ändå ha ett stort värde.
• Ett profetiskt ord som jag får genom någon annan har aldrig tolkningsföreträde gentemot det Gud talar till mig personligen – hur välrenommerad profeten än är i övrigt. (Jag drar samma slutsats från fler texter i Bibeln.) Profetiska ord är komplement, inte Guds huvudsakliga sätt att vägleda oss.
• Det profetiska är inte bara kopplat till församlingens inre liv och uppbyggelse, utan också till dess missionsuppdrag. I de undersökta texterna ser vi hur Anden vägleder och förbereder Paulus i hans uppdrag.
• I texterna ser vi också flera av varandra oberoende men inbördes samstämmiga budskap. Det är en viktig påminnelse om värdet av ett rikligt profetiskt liv som en inbyggd säkerhetsspärr mot att hoppa i galen tunna utifrån enstaka eller ett alltför litet fåtal tilltal.
• Sist i denna punktlista, men kanske viktigaste punkten: Mottagandet av profetiska tilltal är lika viktigt som innehållet i sig. Att pröva och att tolka är integrerade aspekter av detta mottagande. Paulus tolkade profetorden som förvarnande också när de som fanns omkring honom tolkade dem som regelrätta varningar.

Jag hänvisade inledningsvis till Christine Westhoff. Hon har skrivit detta:

Vi lär människor att profetera, hjälper dem att höra Guds röst och instruerar dem om den Helige Andes smörjelse, men ytterst lite tid läggs på att utrusta hela Kristi kropp att vara sunda mottagare. Faktum är att de flesta skräckhistorier som jag hört genom åren inkluderar lika många misstag från mottagaren som från profeten.

Christine Westhoff, Reframing the Prophetic: A Biblical Observation of an Ancient Gift, 1:a uppl. (Hawkeye.pro, 2024), https://book.reframingtheprophetic.com/. Sid. 100.

För att hjälpa till att råda bot på den brist som hon talar om så jobbar jag vidare på mitt bokmanus. Detta var som sagt lite spill från det arbetet.

---

[1] Se hennes bok Reframing the Prophetic och hennes webbplats med samma namn. Westhoff är talar på New Wine i juni.

[2] Du kan ta del av det bland annat genom hans magistrala bok God’s Empowering Presence, hans kommentar över Första Korinthierbrevet (i serien New Internation Commentary on the NT) och på svenska Anden och Guds folk.

[3] Julia M. O’Brien redogör för hur tyska liberalteologer under 1700- och 1800-talen rensade begreppet profetia helt från framtidsförutsägelser och hur deras synsätt sedan spred sig till anglosaxisk teologi och in i exempelvis Websters kända ordbok. Se Prophets beyond Activism: Rethinking the Prophetic Roots of Social Justice. First edition. Westminster John Knox Press, 2024. O’Brien är enligt henne själv inte en pingstkarismatisk teolog, utan progressiv-liberal, men hon är självkritisk till hur begreppet förvanskats genom dessa teologer.

[4] Se detta instick som ett förhandstips. I sinom tid ska jag också behandla trons nådegåva i artikel- eller bokform. Det är, menar jag, ett generellt problem att den också fått en alltför snäv definition i karismatiska kretsar som ”stark förvissning inför ett mirakel” eller som att vara allmänt ”trosstark” i annan litteratur (Fisken i vattnet/Willow Creek eller Gåvornas tre färger/C. Schwartz/NFU).