Att aktivera Andens gåvor (kandidatuppsats)

Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.

(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)

En snabb sammanfattning:

Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?

I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:

  1. Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
  2. Efterkrigstidens helandeväckelse.
  3. Latter Rain.
  4. Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
  5. De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.

Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).

En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.

I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).

Håll till godo!

 

Några tankar om Gaza, del 1

Runt omkring mig på nätet så skriver vänner om den pågående konflikten, liksom de vanliga rösterna som alltid uttalar sig. Argumenten är desamma som alltid, parterna som uttalar sig likaså.

Finns det något jag kan säga som inte redan är sagt? Något som för diskussionen framåt. Jag tror det. Möjligen.

Övertygelse är inte enögdhet

Jag har två vänner som jag ibland diskuterar med, Micael Grenholm och Tommy Dahlman. Båda dessa vill stå för en sund tro, radikal efterföljelse av Jesus och verka i karismatisk ande och kraft. Men i frågan om den nuvarande konflikten kunde de inte stå längre från varandra. Och jag är föga imponerad av vad vare sig den ene eller den andre skriver.

Jag noterar nämligen att vad de båda uttrycker är inte övertygelse utan oförståelse. De har svårt att fatta hur någon kan tänka annorlunda än de själva. Detta tror jag är symptomatiskt för den aktuella frågan. Genom att ständigt umgås med meningsfränder så blir det till sist omöjligt att förstå den andres position.

Nu kan jag höra båda i mitt huvud protestera högljutt, de umgås visst med dem som inte tycker likadant. Så låt mig förtydliga. Umgås du med dem som personer eller sätter du dig in i deras tankar, föreställningar och hör du vad de säger?

För ett par år sedan hörde jag en pro-palestinsk aktivist intervjuas i radio om hur hennes engagemang yttrade sig. Svaret blev att hon bojkottade de vanliga nyheterna och enbart lyssnade till de mest pro-palestinska nyhetskanalerna hon kunde hitta. Engagemanget yttrade sig i hennes inflöde av information. Inte i hennes utflöde av aktivitet.

Visst kan man reta sig på dåliga argument. Personligen retar jag mig oftast mest på dåliga argument som påstås stödja min egen åsikt. (Om jag hade varit ateist skulle jag skämts som en hund över Richard Dawkins.) Men att sluta ta den andres övertygelse på allvar skvallrar mer om bristande kunskaper än om sann övertygelse, enligt mig.

Fördömer du…?

En annan stapelvara i diskussionen (och nu tänker jag mer allmänt än på Micael och Tommy) är kravet på att den andre ska fördöma den ”egna” sidans övergrepp. Anklagelsen att man blundar för Israels övergrepp eller Hamas terror är vanlig. Spelet är ömsesidigt. Till det hör de återkommande bedyrandena att man viss fördömer och ”tar avstånd från” allt våld mot civila. Det blir lite sandlåda över det hela. ”Jag har visst tagit avstånd från… Du läste inte vad jag skrev…”

Visst finns det personer som är totalt oreflekterade och alltid bortser från den egna sidans brister, men att argumentera med dem är som att spela fotboll utan att det finns ett motståndarlag. Den som tar exempelvis Henning Mankell (”nu dödar Israel urskiljningslöst”) på allvar är nog bortom reson i alla fall.

Den springande punkten är inte om man ”tar avstånd”, utan hur man analyserar händelsernas orsak och verkan. Är Hamas enbart resultatet av Israeliskt förtryck och således kommer Hamas att bli en ignorerbar faktor om Israel ändrar sitt beteende? (Är de en reaktion på något.) Eller är Hamas en rörelse vars ideologi driver dem, som Mosab Hassan Yousef, son till en av rörelsens grundare, säger. (De är enligt denna syn aktörer, inte symptom.)

Det är ingen slump att högersympatier politiskt enklare förenas med den senare synen. Mänskliga handlingar ses där mer som något individen ansvarar för, medan vänsterpolitik snarare ser människan som fast i yttre strukturer. Identifiera gärna din egen grundhållning och ställ sedan kritiska frågor till din egen värderingsprocess.

Höger eller vänster hjärnhalva?

Pro-palestinsk aktivism sker som jag bedömer det främst med hjälp av bilder. Det finns en väl utbyggd infrastruktur som på nolltid kan kabla ut de mest hjärtskärande bilder till miljontals människor, och sedan vidare till nyhetsbolag världen över.

Att producera den här sortens bilder är idag något av en industri i sig. Ibland förekommer det rent fejk. Men tillräckligt många bilder är äkta för att de ska vända sig i magen på de flesta.

Bilder väcker starka känslor till liv. Att bemöta dem med rationella argument framstår lätt som den yttersta hjärtlösheten. Och hjärtlösa människor behöver man väl inte lyssna till?

Men jag tror att en diskussion om en konflikt likt denna behöver föras på båda hjärnhalvornas villkor. Utan empati blir tankarna rena skrivbordsprodukter, som inte leder till någon handling. Utan rationalitet rusar vi iväg och blir aktivistiska enbart för att döva våra egna samveten. Den sortens aktivism göder snarare än motverkar precis den ondska man vill bekämpa.

Ett svar till Tommy

Jag är en av dessa ledare och teologer som du säkert tycker ”slirar” på frågan. Jag tror att det som sker är komplext. Jag är varken ersättningsteolog eller särskilt ”anti-israelisk”. De flesta uppfattar mig nog som en Israelvän.

Men vad jag anklagas för av dig är att inte vara nog tydlig. (Jo, jag vet att det inte var mig personligen du tänkte på, men i ditt sätt att formulera din kritik känner jag mig inkluderad.)

Jag tror inte att stöd för Israel måste ske onyanserat. Jag tror tvärtom att den sortens stöd gör mer skada än nytta. Den som inte redan tycker som jag lär inte imponeras av uttalanden som bara visar att jag aldrig ens förmått mig tänka tanken att det ligger något i vad andra säger. Att beskriva det som en kristen ledares skyldighet att hålla inne med all tänkbar israelkritik kan bara leda till ett enda resultat. Alla andra ledare utmålas som att de inte håller måttet. de är inte värda att följas. De är inte rätt män (och kvinnor?) för sina uppgifter.

Ingen är påverkad i sak av kraften i argumenten, men den som tycker som du får än mer skäl att isolera sig från andra kristna. Det är sorgligt. Man samlar på detta sätt kring sig själv en skara likasinnade människor som misstror andra. Du bränner broar med detta Tommy, och du, mer än någon annan känner jag som just en brobyggare. Låt inte din retorik förstöra det du så länge jobbat för att uppnå.

Kort sagt, jag tror att en vän till Israel mycket väl kan leva efter denna devis:

Vännens örfil är ärligt menad,
fiendens kyssar vill bedra.
(Ords 27:6)

Ett svar till Micael

I en kommentar på din blogg skrev jag de tankar som är början på detta inlägg. Jag beskrev att det visst kan finnas skäl att misstro människorättsorganisationer och andra Non Governmental Oranizations (NGO:er). Det faktum att du ställde dig helt frågande till detta är vad jag menar är din oförståelse. Du tycks inte ha läst på vari kritiken består. Du verkar inte känna till att den bygger på väl underbyggda analyser och på efterforskning. Låt mig därför förtydliga än en gång.

Grundfrågan i ditt inlägg är varför sådana som jag inte litar på människorättsorganisationer? Mitt svar är att deras metodik ofta är undermålig och att de gång efter annan bevisligen för fram felaktig information. Exempelvis kallar PCHR den här personen, Amjad Zaher Hamdan för civil, trots att han inte är det. Efter operation Gjutet bly 2008 granskades listorna som publicerats av människorättsorganisationerna namn för namn, och en enkel faktakontroll kunde visa att de var groteskt överdrivna. Ofta bestod denna kontroll i en så enkel sak som att läsa hur terrorgrupperna själva beskrev sina fallna medlemmar på sina arabiska webbplatser.

Den här gången har Hamas lärt sig läxan och hemlighåller namnen på sina döda. Instruktionerna till alla i Gaza är tydliga. Alla ska kallas civila. Punkt. Och journalister är antingen partiska från början, serveras en skev bild eller hotas att rapportera selektivt. Den italienske journalisten Gabriel Barbati skriver om detta först sedan han lämnat Gaza.

Låt mig ta fler exempel på saker som Hamas kanske gjort de senaste två veckorna: En demonstration mot Hamas i Gaza slutade med att 20 demonstranter dödades. Risken är stor att deras namn kommer dyka upp på listor över civila som dödats av Israel. 50 misstänkta kollaboratörer dödades av Hamas. Samma sak lär hända med deras namn. Ett stort antal raketer har slagit ner i Gaza och palestinier dödats eller sårats. Det skylls på Israel.

Jag har ännu inte sett en enda NGO ens anse att dessa incidenter är värda att utredas. Har du det? I ett krig likt detta är det svårt att se vad som är vad, rykten florerar, händelser tolkas partiskt och rapporteras selektivt. Men om Amnesty, PCHR, ISM, HRW, etc inte ens anser att dessa incidenter är värda att undersökas, hur kan de då anses vara opartiska?

På samma sätt använder dessa organisationer, precis som du själv, Goldstonerapporten som om den innehöll klarlagda sanningar. Metodiken bakom rapporten var att samla in incidenter av påstådda krigsförbrytelser. Sådant som förtjänade att utredas. På juridikspråk, förundersökning borde inledas. Gång efter annan har jag sett rapporten användas som att den i stället enbart innehöll domsutslag, deklarationen ”skyldig” sedan undersökningen gjorts färdig och opartisk rättegång hållits.

Goldstone själv säger att Israel på ett noggrant sätt utrett allt som kan krävas av dem och att han därmed är i stort sett nöjd med dem. Men inte med Hamas, som inte utrett något alls. Om Goldstone hade trovärdighet när han sammanställde sin rapport, så bör han väl också betraktas som trovärdig när han fortsätter uttala sig om den i efterhand?

Ledare för vissa ansedda NGO:er har rent av anklagat Mossad för att ha utövat sådana hemska påtryckningar mot Goldstone att han har svängt av fruktan för sitt och sin familjs liv. Där har du konspirationsteorier värda namnet, Micael!

Min gissning är att du helt enkelt inte känner till något av detta, att det är nya uppgifter för dig. Jag tror inte du skulle hänvisa till Goldstonerapporten annars. Min gissning är därför att du skriver som du gör för att du helt enkelt inte läst på vad som hänt sedan rapporten skrevs. Antagligen för att de som berättar om denna händelseutveckling kan avskrivas som ”Israelvänner”. Min gissning är att du uttrycker din övertygelse genom att låta bli att på allvar lyssna till dem som inte tycker som du. Jag hoppas jag har fel.

Nedan följer fler exempel som jag skulle kunna bestyrka med länkar. Om du, eller någon annan läsare som har relativt pro-palestinska åsikter, inte känner till vad jag pratar om utan skulle vilja ha just länkar som styrker vad jag säger, då är det en stark indikation på just vad jag säger. Engagemanget har då uttryckts genom bristande inflöde av information.

Nu frågan om hur mycket bruket av mänskliga sköldar påverkar ansvarsförhållandet.

Du citerar ett antal röster som menar att Israel är skyldiga att avstå från att attackera enligt internationell rätt, när nu Hamas m.fl. bryter mot förbudet att använda dessa mänskliga sköldar.

Jag skulle enkelt kunna stapla upp ett antal röster av internationellt erkända experter på människorätt som säger motsatsen, men att spela citat-pingis brukar sällan leda någonvart. Låt mig granska dina resonemang i stället.

Först motsäger du dig själv när du försöker lindra Hamas skuld genom att hänvisa till att FN-skolorna där raketer upptäckts varit folktomma. Vad jag kan förstå är dessa platser då att betrakta som legitima måltavlor, eller hur? (Enligt internationell rätt.) Likadant med sjukhus, ambulanser, bostäder, etc. Om Hamas skuld lindras av att en byggnad är tömd på folk, så måste Israels skuld lindras i samma utsträckning, annars används dubbla måttstockar.

Om syftet inte vara att lindra Hamas skuld, varför över huvud taget nämna att skolorna var folktomma – vad spelade då upplysningen till oss läsare för roll?

Om Israel attackerar militära mål efter att först ha givit civilbefolkningen varningar att tömma området, så ser jag att man vidtagit en större aktsamhet än vad krigets lagar kräver.

Lägg därtill att exempelvis Genevekonventionen inte äger laga kraft i en konflikt där motparten inte också förbundit sig att följa den. Gång efter annan ser vi idag konflikter där den ena parten trots det väljer att följa den för egen del, trots att det inte är något man är skyldiga att göra. Det leder till en viss förvirring, dock.

Om Israel attackerade på måfå, så skulle köns- och åldersfördelningen bland de dödade och sårade följa befolkningens åldersfördelning i övrigt. Gaza är ett av de områden i världen där det finns flest barn. Befolkningen har mångdubblats sedan 1967. Kort sagt, det kryllar av barn. Och hälften av alla som bor på Gaza är kvinnor.

Ändå är det så att män i stridför ålder är kraftigt överrepresenterade bland de döda och sårade. Kvinnor och barn är kraftigt underrepresenterade. Detta är en stark indikation på att militära mål prioriteras. Människorättsorganisationerna är dåliga på att identifiera män i stridför ålder som kombattanter, eftersom de inte själva gör det undersökande jobbet. De för bara vidare den status som Hamas kallar dem.

Så varför dör då civila? Det finns flera skäl.

  • Alla som uppmanas dra sig bort från en plats gör det inte. De vill eller tvingas vara mänskliga sköldar.
  • Förvarningen sker inte i tillräckligt god tid. Detta är militärt en delikat balansgång. Går det för lång tid emellan kan Hamas också utrymma sin vapenarsenal.
  • Sekundära explosioner förstärker kraften på ett sätt som inte kan beräknas. Ett större område skulle behöva utrymmas.
  • Israel har fått ett felaktigt spaningsunderlag. Man misstar civila mål för att vara militära.
  • Soldater gör felbedömningar eller tappar sitt lugn.
  • Hamas uppträder inte sällan i civil utstyrsel. De transporterar sig själva i ambulanser. Osv. Om en civilperson närmar sig en israelisk soldat så kan han därför aldrig vara helt säker på att det inte är en förklädd militant. Detta gör felbedömningarna ännu vanligare.
  • Hamas och annan milis försåtminerar hus och annan infrastruktur. Under Gjutet bly 2008 försåtminerades djurparken! Detta är något av det mest svårhanterliga som finns i strid i urban miljö. Civila kan dö av försåtmineringen i sig och de kan dö när IDF väljer att bomba ett hus hellre än att riskera sina soldaters liv till denna minering.
  • Båda parter missar. Inga vapensystem i världen träffar rätt varje gång, definitivt inte i händerna på människor. Israeliska granater slår inte alltid ner på rätt plats. Hamas raketer landar inte sällan i Gaza.
  • Alla arméer innehåller rötägg, personer som bryter mot den egna organisationens uppförandekod.
  • Krig gör att deltagaren efter ett tag förlorar de spärrar som normalt skulle hindrat honom från att agera omänskligt. Ju längre striderna varar, eller ju oftare de återkommer, desto större risk att detta sker.

Rent militärhistoriskt räcker dessa skäl mer än väl för att förklara de civila dödsfallen. Om man jämför med Rysslands framfart i Georgien (för att inte tala om Tjetjenien) eller hur Turkiet ibland bekämpar kurder, så är det en glasklar sanning att IDF är ytterst försiktiga. Och det argumentet bygger inte på att det är olika varmt i skilda delar av helvetet, att det finns ett värre ont någon annanstans (även om det faktiskt skulle i si vara värt att dra upp), utan det är till för att illustrera att IDF de facto beter sig så rättskaffens som man rimligen kan begära av en militärmakt. Det är militärhistoriskt unikt med så få civila dödsfall i förhållande till konfliktens storlek, som vi nu ser.

Det är i och för sig ett bra argument mot allt krig. Det blir inte mindre hemskt än så här. Men den diskussionen spar jag till en annan gång. Och vill du föra den diskussionen så önskar jag att du inte blandar ihop frågeställningarna.