Jesus och Harry Potter

Om Jesus gjorde under på riktigt vore han bara en slags Harry Potter – eller? (Några tankar i all hast.)

Argumentet användes redan av Jonas Gardell i Jesusdebatten i Svenska Dagbladet 2003. Jag har sett det användas sedan dess av och till, senast som en kritik mot den konferens vi hade om mirakler och vetenskap förra helgen.

Argumentet bygger på två delar, förlöjligande och trivialisering. En undergörande Jesus i dåtid och karismatiskt liv i nutid anses dra ner den ”högstående” sanna kristna tron till underhållning för obildade. Det som ekar är en nutida version av 1800-talets liberalteologi, en anpassning av kristendomen till småborgerliga preferenser. Egentligen är det inte ens ett sakligt argument. Dess verkan ligger i den tänkta bilden av Jesus som en slags underhållande magiker, för barn.

Filmaffisch. Harry Potter och hemligheternas kammare. Text: Något ont har återvänt till Hogwarts.
En bok (och film) om en kamp på liv och död.

Jag har flera saker att säga om detta. Först ut, har de som gör jämförelsen ens läst (eller sett) Harry Potter? I så fall torde de veta att magi i dessa böcker främst av allt tjänar ett syfte i kampen mellan ont och gott. Harry och hans vänner tränar sig i magi inte för att underhålla, utan för att överleva och slutligen övervinna den onde Voldemort. Och för det krävs till sist att Harry likt Jesus låter sig dödas. Enbart så kan Voldemort förgöras.
Rawlings modellerade sin hjälte efter Jesus, med avsikt. Jämförelsen är inte alls dum!

Fortsätt läsa

Lite resurser om att höra Gud

Vill du höra Guds tilltal? Hur går det till? Vill du förstå varför somliga som faktiskt hör Gud ändå hamnar helt fel i sina profetiska budskap? Vill du att Guds tilltal in i ditt liv ska hjälpa dig att mogna och växa som kristen? Kan man söka tilltal på ett sött som känns stimulerande men i längden göder andlig omognad? (Ja, vet du hur?)

Jag har praktiserat och studerat det profetiska i drygt 30 år nu. Jag har gjort min beskärda del av misstag. Jag har fått fantastiskt värdefulla tilltal från Gud. Jag vågar tro att jag brukats till nytta på det här området.

Och jag vågar tro att jag med min bredd på det jag studerat är ganska unik. Jag har studerat dem (oss) som hör från Gud, i nutid och genom kyrkohistorien. Jag har grävt på detaljerad exegetisk nivå ihop och lyssnat till de främsta exegeternas lärdomar i ämnet. Jag har läst allt ifrån små häften och artiklar till tjocka böcker från olika traditioner i ämnet.

Jag tror det här är min uppgift, att vara en som gräver djupt, forskar brett och ger förståelse.

I det här inlägget vill jag dela några resurser i ämnet.

(Detta inlägg kommer att uppdateras fortlöpande.) Fortsätt läsa

Ett brandtal till dig som tror på Bibeln och gillar Andens kraft

Vi behöver sundhet!

Det finns många viktiga beståndsdelar i en sund kristen tro. Det finns klara fiender till den. Fundamentalism, anti-intellektualism, överandlighet är tre sådana. Ofta överlappar de varandra men inte alltid.

Jag studerar och skriver om den pingst-karismatiska (pentekostala) historien. Det finns en poäng med det. Jag studerar och kommer snart att inleda en serie om fundamentalismen här på bloggen. Det finns en poäng med det.

Fundamentalismen uppstod som identifierbar rörelse runt år 1920. Dess mest kända företrädare under åren 1920 till 1925 (när han dog) var William Jennings Bryan. Bryan var pacifist. Han accepterade den geologiska vetenskapen som sa att jorden är gammal. Han var teologiskt konservativ, men inte så värst intresserad av detaljer i den kristna lärans utformning. Det fanns utrymme för diskussion.

Visst gjorde han bort sig i ”aprättegången” (The Scopes Monkey Trial) i Dayton, men det innebar inte att han var en obildad idiot.

Snabbspola bandet framåt. Fundamentalismen blir allt snävare, allt mer rigid, allt mer dogmatisk, allt mer fördömande, allt mer sekteristisk. Fram tills den helt plötsligt får en ny generation ledare som tar fram den i rampljuset och börjar bygga koalitioner med evangelikaler, katoliker och andra. Och slutar använda ordet ”fundamentalist” om sig själv.

Detta menar jag är det sämsta som hänt den evangelikala rörelsen. Den är idag – åtminstone i omvärldens ögon – så ihopblandad med den nutida fundamentalismen att den riskerar förlora mycket av sin själ. Kasta in en skopa av pentekostal kristendoms sämsta sida, anti-intellektualismen, och problemet förvärras.

Bokomslag. Understanding Fundamentalism and Evangelicalism.

Det är bland annat sånt här jag läser. Jag vill veta vad jag pratar om. Marsden är den kanske främste kännaren av fundamentalismen och evangelikalismen.

Fortsätt läsa

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Fortsätt läsa

De botade prisar Gud

Predikan i Sjömarkenkyrkan 2016-10-09

Tacksägelsedagens text handlade om fysiskt helande, varför predikas det då så sällan? Hur kan vi leva med att våra liv verkar sakna den andliga kraft som är normal enligt urkyrkan? Hur kan vi röra oss mot mer av det Gud vill ge oss utan att hamna i kramp?

(Ljudet hoppar tyvärr ibland så att något ord försvinner eller upprepas. Detta sker när jag exporterar från PowerPoint och jag har inte hittat någon lösning. Jag ber om ursäkt för detta. Det går utmärkt att följa med i predikan, dock.)

Predikotext matt 15:29-31

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Slides:

Ljud:

 

Vikten av … Väckelse (Rebloggat)

På sin egen blogg och på Pionjärbloggen berättar Hans Sundberg om den andliga väckelse som drog fram på Fjellstedtska skolan 1972-73. Detta är väsentlig kyrkohistoria som påverkat långt mer än den närmaste kretsen. Hans själv, Håkan Sunnliden, Hans Lundahl, och Linda Bergling var berörda av eller instrumentella för denna väckelse. De har sedan fått vara med i många andra sammanhang. Svensk förnyelserörelse skulle se annorlunda ut om det inte vore för det som hände på Fjellstedtska de här åren.

Jag återpostar hela inlägget och tar mig friheten att göra texten tydligare uppdelad med rubriker och stycken. Dessutom tar har jag lagt till bilder och egna kommentarer. Jag ser nämligen ett stort behov av att kartlägga den svenska karismatiska väckelsen. Den är i princip ignorerad på akademisk nivå i Sverige. Pingströrelsen är bra på att akademiskt skriva om den egna historien, men ingen bevakar så att säga karismatikens stora betydelse i andra samfund.

Mina kommentarer finns inom hakparentes eller som kursiverade stycken.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan åren 1972 och 1973

Idag utgörs bloggen [Hans Sundbergs blogg] av en samling historier från väckelsen på Fjellstedtska Skolan. Dessa historier har tidigare varit publicerade i Fjelldtedtskas årskrift 2015.

Fjellstedtska skolan

Fjellstedtska skolan idag

I Fjellstedtska skolans årskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner en särskild händelse som kom att bli oerhört betydelsefull för många, en väckelserörelse som svepte fram över skolan 1972 -73. I Malmbergs text framställs denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Vi som greps av och uppskattade denna rörelse vill här delge vår version av det som hände. Vi gör det i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.

Här syns ett typiskt drag i all andlig förnyelse och väckelse. Det är sällsynt att den inte skapar brytningar och slitningar av olika slag.

Vi sex som skrivit kommer alla från olika bakgrund, somliga av oss växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan. Först ut är Sture Ahnlund.

Väckelsen präglade oss

Jag kom inte som en personligt kristen till skolan. Min mor som var ensamstående hade skickat dit mig. Hon behövde hjälp med min uppfostran. Fjellstedtska hade ju ett gott rykte. På sommaren hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes spännande. Även skolans samhälls- och u-landsprofil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar.

Min gudstro var ”allmän”, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte först kändes introvert och formell. Jag satt hellre i rökrummet och löste livsfrågor och hjälpte till med att föra världsfreden ytterligare ett steg framåt. Det dracks en del bland eleverna. Fritidsmiljön på skolan var ganska torftig. Det fanns få elevaktiviteter på regelbunden basis.

Efter en del personliga kriser växte mitt själsliga/andliga tomrum mer och mer. Det kunde varken alkohol eller annat bota eller bedöva. Musiken blev min tillflykt och gav mig den energi som jag behövde för att inte gå under. Jag kom mig inte för att prata med någon vuxen på skolan. Vid några tillfällen sökte en pater upp mig för att samtala med mig angående ordningsregler och vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om hur jag mådde. Då befann jag mig i fritt fall. Jag minns att ett par lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Hans Lundahl

Hans Lundaahl blev en inspirerande och omtyckt förkunnare inom många sammanhang.

Under läsåret 1971/72 slutade Hans Lundaahl plötsligt i vårt rockband och vi blev mäkta förvånade för vi hade fått många spelningar i Uppsala. Han kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna kristna tro. Då väcktes något inom mig. Lundaahl var en person som jag såg upp till. Han kändes äkta i alla lägen. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade min bror blivit kristen och det påverkade mig förstås också.

Jesusfolket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. De gjorde djupa intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till. Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på Fjellstedtska under 1972/73.

I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg. m.fl. Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets. Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen ”besserwisser-mentalitet” någonstans.

Jag följde direkt med ut på gatan och evangeliserade. Vi bad tillsammans, innerligt och personligt. Den Heliga Andens gåvor var i bruk. Jag minns inte om det fanns några uttalade ledare i gemenskapen, kanske var det Lennart Pettersson? Vi åkte till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssnade i tre timmar på Harry Greenwood. Efteråt satt vi länge och samtalade. Jag kände direkt igen den familjära, andliga atmosfären från de karismatiska sammanhang jag levt i under mitt USA-år. Många blev personligt troende under den här perioden, även i Uppsala.

Under sommaren åkte flera av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans ”sommarkyrka”. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och under en period arbeta på heltid i en församling.

Klart är att väckelsen präglade individer och många valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

När förnyelse möter motstånd är det lätt att dess anhängare blir anklagande i tonen mot övriga kristna. Det skrämmer mer än det hjälper. Det tycks ha funnits en Andens fräschhet över väckelsen på Fjellstedtska som gjorde att en sådan attityd inte hade utvecklats. John Wimber sa ofta att den i Anden förnyade delen av kyrkan hade som en av sina viktigaste uppdrag att älska hela kyrkan, inte bara de likasinnade.

Gud har så oändligt mycket mer att ge

Solveig och Svante Rumar

Solveig är gift med Svante Rumar och de blev ett pastorspar på Livets Ord.

Så här beskriver Solveig Rumar, som kom till skolan hösten 1973, hur hon upplevde sin tid på Fjellstedtska skolan:

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån.

När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet.

Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.

Det som hände på Fjellstedtska skolan förvandlade mitt liv.

Peter Jonsson skriver:

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv.

Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svårt att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Sommarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.

I en tid när väckelsekristendomen i Sverige ofta tappat tilliten till sin egen bärkraft och sneglar mot de kyrkor vars liturgier präglas av fastare former och mer prålig utformning är det en god påminnelse att se vad det var som hade kraft att ändra en människas liv. Andlig förnyelse ger förvandlade människoliv på ett sätt som en långsam ”träning att leva kristet genom deltagande i mässan” aldrig kan göra.

Vi behövde en personlig erfarenhet av Anden

Hans Sundberg

Hans har haft stor betydelse för Vineyard och därmed all karismatisk förnyelse i Sverige.

Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag.

Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas. Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.
Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst.

En karismatisk förnyelse som tappar perspektivet av syndanöd och helgelse kommer bli ytlig och riskerar att skapa det mest skadliga som finns för väckelsen: Människor vars karisma är stark, men vars karaktär är dålig. (Läs mer i den utmärkta boken Changing on the Inside, av John White.)

Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det ”andedop” men är egentligen samma sak som andra kristna kallar ”andeuppfyllelse”. Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning.

Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om ”tecken och under” som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna.

Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga ”tecken” på Guds verk. Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön.

Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan.

Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…

Plötsligt small det bara till

Håkan Sunnliden

Håkan Sunnliden blev en frimodig bärare av karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan och uppskattad i många andra sammanhang.

Håkan Sunnliden beskriver här den upplevelse som blev avgörande för hans liv:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för ”Jesus-folket” och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen.

Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg.

Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de ”sett och hört”. Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. [Gunnar Rosendahl var tillsammans med Yngve Brilioth pionjärerna för den högkyrkliga våg som under 1900-talet i princip förvandlade Svenska kyrkans gudstjänster till något som få kunde ana på 1800-talet och som reformatorerna direkt hade tagit avstånd från.]

Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

Jag kom till Fjellstedtska skolan av en slump

Så här beskriver Klas Lindberg vad mötet med väckelsen innebar för honom:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmations­tiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!”

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?”

Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Ivriga troende kan utveckla vishet, men ”visa” människor som saknar iver lyckas sällan förena de båda.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt.

Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).

Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Sture Ahnlund, Solveig Rumar, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg som också redigerade.

Fejkade, fallna, felande och falska profeter

Helande, under och tecken diskuteras i svensk kristenhet på ett sätt som vi inte sett sedan John Wimbers och andra Vineyardpastorers besök på slutet av 80- och början på 90-talet. New Wine verkar vara i fokus för mycket av dagens diskussion. Från detta sammanhang har jag viss personlig erfarenhet. Jag deltog i ett par arrangemang som New Wine ordnade för några år sedan och blev mycket välsignad. Sedan dess har vår relation legat lite i träda, men det beror inte på något avståndstagande, utan på annat. I veckan som kommer ska jag delta i deras sommarkonferens. Men just nu vill jag diskutera de principiella aspekterna för att bedöma sundheten hos ett sammanhang.

Jag utgår från några rader som skrivits av Torsten Åhman:

Det jag vänder mig emot är fusket, lögnen och all manipulation som finns i delar av den här branschen. Även Jesus såg sig nödsakad att ta upp det här fenomenet. Det är detta han vänder sig emot med så skarpa ord i Matt 7: 22-23

”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”

eller i Matt 24:24

”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg.”

Att han sagt detta betyder inte att han var emot ”under och tecken”. Det kan ingen påstå! Tvärtom. Det betyder inte att han var emot helande. Tvärtom.

(Läs gärna Torstens hela inlägg, somligt är nämligen bra, men inte allt!)

Som jag ser det, så funkar inte Torstens resonemang om falska profeter varken teologiskt eller praktiskt. Han skiljer exempelvis inte på det falska och det fejkade. Det här är vanligt bland antikarismatiska ”discernment ministries”, präglade av cessationistisk syn på Andens gåvor. Att falska profeter skulle kunna göra äkta under kräver ju att man tror att sådana under fortfarande låter sig göras!

Nu är Torsten inte antikarismatisk på något sätt, men det tycks mig som att han ändå faller in i samma tankegång och att han också i övrigt använder material som hämtats från dessa självpåtagna väktartjänster.

I vanliga fall talar jag helst om de uppmuntrande exemplen och den sunda karismatiken, men det finns också ett behov av att reda ut vad Bibeln säger om det falska. Jag tänker göra det under fyra rubriker: Fejkade profeter (eller fusk), fallna profeter, felande profeter och falska profeter.

Jag har studerat karismatik genom kyrkohistorien mer än de flesta, vid det här laget. Jag kan diskutera skillnaden i synen på enskilda nådegåvor mellan olika individer i samma generation och jag har bland annat en ingående kunskap om helandeväckelsen, från 1947 och framåt ungefär 10 år. Kunskapen om denna är ovärderlig, för den har satt agendan för i princip all efterföljande diskussion.

Fejkade profeter (fusk)

Det finns två slags fejk: Den medvetna manipulationen, som hos en Peter Popoff eller Marjoe Goertner. Dessa spelar stor roll i ateistisk argumentation, där argumentet ofta blir att om några avslöjas som fuskare, så är alla andra som en konsekvens också avslöjade. (Som argument funkar det inte, eftersom det är ett induktivt studium gjort utifrån ett på tok för begränsat urval.)

Den modell som växte sig stark under helandeväckelsen är behäftad med en mängd möjligheter för just fusk. När allt fokus läggs på den unikt andligt utrustade individen, som i sin tur måste ”leverera” under och tecken för att få in det nödvändiga kapitalet för att ha råd att fortsätta sin verksamhet, då är risken stor för att det fuskas. De rena charlatanerna, de som helt och hållet saknar en personlig tro på Gud och vad de gör, är dock sällsynta. Så lönsam är helt enkelt inte branschen, även om ett fåtal stjärnpredikanter har kunnat leva väl. För de allra flesta var det ett slit att bara få verksamheten att gå runt, så att medarbetarna hade mat för dagen och omkostnaderna för verksamheten täcktes.

Men det innebar inte att fusk inte förekom, främst i form av dåligt underbyggda anspråk eller överdrivna anspråk. Berättelser om helanden kan funka som fiskehistorier – they grow with the telling. Om någon har bett för x antal personer till helande, så kan det rapporteras som att x antal personer också blivit friska. Om någon som på egen hand går stappligt och därför sitter i rullstol, så kan det berättas som ett helande från total lamhet när den personen tar några stapplande steg. Det är i sammanhanget inte otänkbart att en förbättring faktisk inträffade, men överdriften skymmer i så fall sikten av den.

En slags ”fusk” är helt omedveten. Det är inte alls ovanligt att den som får förbön för att vara ”snäll” mot förebedjaren, eller för att han eller hon är så ivrig att bli botad, berättar att en förbättring skett, även när så inte är fallet. Jag har upprepade gånger i de Vineyardsammanhang jag rört mig sett hur förebedjare och ledare uppmanat personen att vänta med att ge något svar tills om ett par dagar, just för att utesluta möjligheten till att överdrifter sägs i stundens iver.

Den här sortens ”snällhet” hjälper heller inte förebedjaren. Sund helandetjänst handlar inte om att få förebedjaren att framstå som framgångsrik i andras ögon, utan att vara trofast i Guds ögon.

Fusk av detta slag måste alltså inte bero på att personerna som är inblandade är lurendrejare. Den kan också bero på att ivern bland dem som räcker och tar emot helande inte matchas av deras mognad.

Men botemedlet mot detta får aldrig vara att dämpa ivern, utan måste vara att öka mognaden! Den som väntar på att mognaden ska komma först, kommer sällan få uppleva någon större karismatisk dimension i sitt liv med Gud. Andens gåvor ges av nåd!

Detta är den attityd som Paulus intar i 1 Kor 12-14. Inte med ett enda ord söker han dämpa korinthiernas karismatiska iver. Tvärtom lovordar han den och uppmuntrar den – samtidigt som han inspirerar dem till större mognad.

En speciell teologisk motivation bakom överdrivna anspråk är Word of Faith-förkunnelsen, som fram till 50-talet var en underström inom pentekostal kristendom, men i och med helandeväckelsen så fick den en central plats. Om helande är något som den troende ska göra anspråk på att ha fått, oavsett vad symptomen i kroppen säger, så är det närmast självklart att många kommer vittna om helande, trots att de inte fått uppleva något. Nästan alla av 50-talets heleandeevangelister anslöt sig till Word of Faith-synen på helande och resultatet blev att såväl överdrivna anspråk som ouppfyllda utfästelser om under kunde legitimeras teologiskt. Det ena sågs som att man ”tog ut i tro”, det andra som att personen som löftet gällde sviktade i sin tro och helandet därför gått förlorat.

Det är inte svårt att föreställa sig hur denna teologi dövar samvetet på den som gör överdrivna anspråk på att helande har skett.

Fallna profeter

Om det var något som i längden kom att utmärka helandeväckelsens, så var det inte det rena fusket, utan de många fallen. På senare tid har Roberts Liardon blivit den kanske mest uppmärksammade historieskrivaren om dessa fallna helandeevangelister. Till skillnad från Liardon, så ser inte jag deras fall som en serie av individuella misslyckanden, utan som symptom på en dåligt fungerande modell för helandetjänst.

Jag kallar denna modell för timglasmodellen. Ett stort antal människor ska betjänas av ett mycket litet fåtal unikt begåvade individer, och för att det ska fungera så krävs att de som får förbön också ska tro på evangelisten som person. Detta innebar att evangelistens stjärnstatus sågs som en förutsättning för att karismatiken skulle fungera. Från början till slut har denna modell så många faror inbyggd i sig att de som går in i den är utsatta för frestelser som blir dem omöjliga att stå emot.

Helandeväckelsen brast inte i hängivenhet, i överlåtelse eller andlig kraft. Den brast i vishet och personliga tragedier i mängd blev dess resultat (såväl som många mycket märkliga historier om Guds ingripanden!)

Men en fallen profet är inte detsamma som en falsk profet!

Alla faller i stort och smått. Frågan är hur du hanterar ditt fall.

  • Älskar du din tjänst mer än ditt liv och de människor du tjänar? Försöker du till varje pris fortsätta, trots att din synd orsakat en stor skada? Alla synder skadar inte lika mycket. Guds förlåtelse är inte detsamma som att slippa ta ansvar för den skada du orsakat.
  • Låter du fallet leda till en genomlysning av ditt liv, så att det kan bli till nytta för din fortsatta mognad som människa och Guds tjänare? Eller vill du bara sopa det under mattan, inför andra och inför dig själv? Bygger din identitet på att du står i rampljuset, så kommer den sortens synder som medför allvarlig skada bli en stor utmaning för dig.

Men en fallen kristen är också en utmaning för omgivningen. Vittnesbörden är alltför många om att Guds församling fortfarande stöter bort dem som faktiskt hanterat sitt fall på ett gott sätt. Jag är skeptisk till den ledare som kräver att vi ska förlåta och fortsätta som om inget hänt, men det vanligare fenomenet i kristenhetens historia är att vi har tagit avstånd från eller ställt orimliga krav på den som ångrat sig och vill fortsätta utifrån den nya situation som uppstått – som om något hänt och hanterats!

Jag skrev ovan att jag såg timglasmodellen som ett systemfel, med den som faller och bara skyller på systemet är heller inte trovärdig. Alla är vi ansvariga för våra handlingar! Andra har ett ansvar mot mig, och när de tar detta så går många saker lättare, men bara jag har ett ansvar för mig.

Felande profeter

Jag skrev nyss att alla faller, så vad är det för skillnad mellan en fallen och en felande profet? Den distinktion jag gör är denna: En fallen profet (ledare, människa) är någon som syndat på så vis att det antingen:

  • Uppdagar en allvarlig karaktärsbrist, eller
  • Orsakar en påtaglig skada, exempelvis för personens trovärdighet.

Men därutöver har vi alla vanliga synder, de som ingen av oss kommer helt undvika att begå förrän vi har förhärligats och uppstått vid Jesu återkomst. Det märkliga med de karismatiska gåvorna, inklusive mirakler, profetia och helande, det är att Gud verkar genom oss på ett sådant sätt att resultatet infärgas av vår mänsklighet. Våra personligheter, våra styrkor och våra svagheter kommer alla spela in i slutresultatet. Och jag älskar Gud för detta. Jag älskar den Gud som vill jobba med oss, inte åt oss.

Trots att det innebär att vi gör misstag eller att mänsklig syndfullhet också ibland leder till negativa upplevelser inom karismatiken. Och här tycks det mig som att såväl somliga av karismatikens belackare som dess tillskyndare gör samma misstag. De förväntar sig att den ska vara så att säga helt obefläckad av mänsklig svaghet. Belackarna använder förekomsten av mänsklig svaghet som ett sätt att döma ut helheten, och förespråkare svarar på detta genom att förneka, förringa eller omtolka denna svaghet.

Jag återkommer ständigt till Paulus fyrstegsprogram för andlig förnyelse:

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior (inte heller de stapplande och tafatta, vill jag förtydliga)
  3. Pröva allt
  4. Behåll det goda

Om du börjar med punkt tre, i stället för punkt ett, så kommer du aldrig komma fram till målet – att ha något gott att behålla!

Falska profeter

Över så till det mest allvarliga, de falska profeterna. Detta är alltså en egen kategori. Du blir inte falsk för att du fejkar, faller eller felar. En falsk profet är något vida mycket värre.

Det finns inte utrymme här att göra ett komplett bibelstudium kring de falska profeterna, men låt mig nämna några viktiga inslag i vad Bibeln säger om dem.

  1. Urtypen för en falsk profet är Bileam, som man kan läsa om i 4 Mos 22-24. Han är en profetgestalt som hyrs in mot betalning för att förbanna Israels folk, men Gud kommer emellan och under äkta andlig inspiration välsignar han dem och profeterar till sist om Messias!
  2. Det tycks som att Bileam, för att få de utlovade pengarna, i stället för att profetera förbannelse uppmuntrade Israels folk till avgudadyrkan med tillhörande otukt. Den egna vinningen är ett återkommande tema och att sälja andlig kraft mot betalning något som det flera gånger varnas för.
  3. Majoriteten av GT:s falska profeter talade lögn, därför att det var vad folket ville höra. Speciellt Jeremia har ständiga dispyter med dem. Det verkar rent utav vara så att någon kan vara så förhärdad mot Guds sanning, att Gud låter en sådan profet tala uppmuntrande till den avfallne för att ”påskynda processen” (Hes 14:1-10).
  4. Men ingenstans i Jesu varningar för falska profeter talas det om att deras under och tecken skulle vara fejkade. Däremot nämner Petrus att somligt av det de säger kan vara ”påhittade historier” (2 Pet 2). Falska profeter kan drivas av ”förmätenhet” (arrogans, högmod – 5 Mos 18:21-22) som får dem att ta miste.
  5. Falska profeter i GT kan alltså, likt Bileam, profetera med en god andlig inspiration, men ändå komma att förleda folket. De kan komma att göra förutsägelser som slår in eller utföra under (5 Mos 13:1-3), men ändå vara falska profeter.
  6. En falsk profet verkar vara oförbätterlig, i ett tillstånd av total förhärdelse mot Anden och Guds sanning. En falsk profet är någon som ”smakat den kommande världens krafter”, men likväl genom en serie av ödesdigra beslut valt bort Guds sanning. ”De får aldrig nog av synden” (2 Pet 2). Vi talar alltså om ett mycket djupt och allvarligt moraliskt och andligt förfall.
  7. Falska profeter, liksom falska lärare, sprider villfarelse.

Varningarna mot falska profeter är alltså synnerligen allvarliga, men det innebär också att beskyllningen mot någon för att vara en falsk profet är något av det grövsta och värsta som kan sägas mot en annan människa. Att göra det därför att man tycker sig identifiera någon eller några av punkterna ovan, det är inte nog. Med epitetet falsk profet, så kommer en serie av förebråelser, som därför inte bör pådyvlas någon som inte motsvarar hela den serien.

Det är också viktigt att man noga skiljer mellan den gammaltestamentliga profettjänsten och den nytestamentliga nådegåvan att profetera. Gamla testamentets profeter avkrävdes (nästan) felfrihet i sitt profeterande. [Jag har inte tid att gå in på undantagen just nu.] Nytestamentlig profetia förutsätts vara ofullkomlig! GT:s falska profeter förkunnade uppmuntran till ett syndigt folk som inte behövde denna uppmuntran. Nytestamentlig profetia förutsätts framför allt ha en uppmuntrande funktion. Profetia bygger upp, tröstar och inspirerar. Den kan också vara förmanande, men det anges inte som dess huvudsyfte.

Jag har ett tydligt syfte med att nämna den falska andligheten sist. I på tok för många diskussioner kring karismatik, så blir frågeställningen svartvit. Sann eller falsk profet? Guds Ande eller något annat (demoner/fejk/”kundalinikrafter”…)? Som om sundhet och osundhet inom karismatiken vore en boolesk fråga.

Detta slår flerfaldigt fel. Någon som beskylls för att vara en falsk profet eller sympatisera med en falsk profet blir knappast benägen att ta till sig av kritik. Vilket kan göra den som kritiserar mer fast i sin övertygelse, ”eftersom de inte lyssnar”, när det i själva verket är den överdrivna kritikens fel att dialog inte uppstår. Över huvud taget verkar större delen av den kritik jag ser mot karismatik gå ut på att rättfärdiga sig själv och det egna sammanhanget, snarare än att påverka den som blir kritiserad. Som sagt, falska profeter är ju förhärdade, så att tala med dem är bortkastad tid…

Ytterst få ser värde i att lyssna på den som står på avstånd och pekar finger. Det är grundläggande mänsklig psykologi och inte en andlig fråga.

Men det gäller också att inom de karismatiska sammanhangen, att vi som älskar detta inte kan låta bli att pröva vad som sker, även om vi vet att det inte handlar om det totalt fejkade eller falska. Bara för att våra belackare har fel om detta, så innebär det inte att allt är ”Gud som glimmar”. Den bibliska motsatsen till fördömande prövning är inte att låta bli att pröva, utan att pröva kärleksfullt.

Avslutningsord

Torsten Åhman hänvisade i sitt inlägg till Donald Gee, som han menade hade ett klokt ord att tala till de som upplevt karismatisk förnyelse. Samtidigt skulle jag önska att Torsten och andra som delar hans syn, om de nu ser Gee som en klok lärare, skulle emulera hur Gee förhöll sig till helandeväckelsen. När andra ledare ur den första generationens pingstväckelse tog avstånd och fördömde, så var det just Gee som mer än någon annan stod för medling och försök att låta de båda sammanhangen lära av varandra. Gee kunde uttala sig om enskilda excesser och beskriva hur något kunde göras bättre, men han förblev en god och nära vän med såväl helandeevangelisterna som med de äldre pingstledarna. Han gick på evangelisternas möten, han delade deras predikstolar och han hade en stående spalt, mycket läsvärd, i tidningen The Voice of Healing.

Vem som först sa citatet som strax följer vet jag inte, men det sammanfattar vad såväl Gee, som John Wimber uttryckte det när de ombads ha åsikter om olika karismatiska tjänster:

Jag föredrar det sätt på vilket han gör det, framför det sätt som du inte gör det!

P.S. om kommentarer

Torsten har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg över sommaren. Själv håller jag den öppen, men påminner om mina strikta kommentarsregler. Om du tror att jag vill diskutera enskilda personer, utöver de som nämnts vid namn i texten, eller varför du tror att kundalinikrafter är förklaringen till vissa fenomen inom karismatiska kretsar, så får du finna dig i att bli refuserad. (Om du tycker dig se att det är ämnet för min artikel, så bevisar det för mig att du inte läst den på allvar!)