En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.

Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.

Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.

Pingstkarismatiska rörelsers återkommande misstag

Det mest frustrerande inslaget i pingstkarismatikens historia är hur samma typ av felsteg begås igen och igen. Det är som om varje ny generation av pingstkarismatiker börjar på ruta noll. Det finns inget kollektivt minne.

Ju mer jag läst om karismatikens historia, desto tydligare framträder detta mönster. Vi pingstkarismatiker älskar framgångsberättelser. Vi har gott om dem: människor som blir helade, församlingar som växer, profetiska budskap som blivit till nytta, Andens ledning, mirakler. Jag älskar att läsa om detta, såväl i nutid som genom historien. Det ger inspiration och uppmuntran.

Men här finns också en problematik. Det finns en risk att bli enögd så att man bara ser framgångarna och inte misslyckanden och motgångar.

• Framgångar legitimerar tjänster och organisationer. Utan framgångar sinar viljan att finansiera dem. Jeremia hade inte fått några understödjare idag heller. I värsta fall ignoreras skadlig teologi, osunt ledarskap och bristande moral med att personen i fråga är framgångsrik. Där karisma värderas högt är risken stor att den övertrumfar karaktär. (Lösningen är inte att nedvärdera karisma, utan uppvärdera karaktär!)
• Framgångar utgör ofta grundvalen för teologin. De tillfällen när något ”fungerade” ses som normativa och de tillfällen då samma sak inte fungerade eller rent av fungerade på ett skadligt sätt ignoreras. Den som är rikt utrustad i kunskapens ord (enligt det i våra sammanhang dominerande synsättet på gåvan) förmodas också ha trovärdighet i profetiska utsagor på nationell nivå eller inom teologin. Den som botar många sjuka förmodas ha en korrekt teologi om helande.

Här finns ett grundläggande logiskt fel. När jag nu läser hur Trosförkunnelsen försvaras med argumentet ”många har blivit hjälpta” eller ”under har skett”, är den inbyggda felaktiga logiken att det visar att man har rätt.

Detta är alltså fel:
Om p så q och q alltså p
p → q ∧ q → p

För att ta ett enkelt exempel: Om det regnar blir min gräsmatta våt. Jag märker att den är våt. Kan jag säga att det har regnat (utan ytterligare evidens)? Svar, nej. Det enda jag kan säga är att det är möjligt att det regnat, men också dagg, en läcka i vattenledningar under gräsmattan eller bevattning kan göra gräsmattan våt.

Argumentet utifrån framgång kan vara underförstått (implicit) eller uttalat (explicit). Jag har hört Torben Søndergaard (The Last Reformation) säga att hans framgång bevisar att hans teologi är korrekt. När det gått så långt är den enskilda förkunnaren farlig. Med sorg konstaterar jag alltså att det tyvärr hänt i Søndergaards fall. Därmed inte sagt att han har framgångar som helandeevangelist på gatan eller att han skulle vara en falsk profet. Søndergaard har en teologi om helande som är otroligt förenklad, till och med värre än Hagins. Inspireras gärna av hans tillvägagångssätt, men undvik teologin han förkunnar.

I efterdyningarna av mitt replikutbyte med Jan Rosman i tidningen Dagen konstaterar jag att argumentet från framgång främst är en implicit premiss i diskussionen och att det heller inte alltid tycks uttrycka en formell logik, utan att det snarare tilltalar känslan än tänks utgöra en bevisande konklusion.

Enögdheten gör oss sårbara

Denna enögdhet gör oss sårbara. När någon till sist inte längre klarar av att leva med den dåliga förkunnelse enögdheten ibland mynnar ut i, riskerar personen att bli utstött, inte längre ”en av oss”. Ibland resulterar den i ett avståndstagande, ”jag är inte längre en av er”, som kunde ha undvikits om personen i fråga inte sett sig tvungen att lämna, antingen för att hen tagit personlig skada eller sett människor fara illa i sin närhet, eller på grund av intellektuell integritet. Det som förkunnas kan ibland bli så långt ifrån vad Bibeln faktiskt säger att man inte kan stå bakom det. Avståndstagande och utstötning kan därtill förstärka varandra. Det som är tänkt som intern kritik resulterar i ett fördömande som blir ett avståndstagande som blir en utfrysning, osv.

I extremfallen anses kritik vara djävulens röst. I Ulf Ekmans bok Tro som övervinner världen från 1985 står det att djävulen ”attackerar tro och undervisning om tro” (sid. 9). Med det sistnämnda avsåg han den egna teologin. Det är inte svårt att se hur kritik mot densamma ansågs utgöra en sådan attack.

Lägg därtill hela den känsla som omgav den tidiga Trosrörelsen. En ny tid ansågs bryta in, en ny kunskap som nästan ingen annan hade i kristenheten skulle bygga upp den, ”uppenbarelsekunskap flödar” (sid. 5). Glöm allt gammalt. Dags att börja på ruta noll!

Att lära av gamla misstag? Fanns inte på kartan!

Helandets teologi under 1800-talet

Inte minst syns hur det kollektiva minnet saknats i teologin om helande och tro. Vi borde lärt oss redan efter 1800-talets helandeväckelse att det är en skadlig teologi att påstå att alla kristna kan leva i perfekt hälsa, eftersom ”helande ingår i försoningen”, bara individen har tillräckligt stark tro. Människor for illa av den redan då, trots att den teologin då inte var lika utpräglad som den skulle komma att bli.

Jag har stor förståelse för att denna teologi utformades som den gjorde på 1800-talet. Det krävdes vad jag kallar en ”balanserande obalans”, en teologi som gick till överdrift för att korrigera en annan och mycket utbredd överdrift. 1800-talets bibeltroende väckelsekristendom trodde nämligen till största delen att sjukdomar gavs av Gud. Ibland kunde Gud ta bort dem, men Gud hade i så fall först gett dem. Lina Sandell är ett typexempel på detta. Såväl psalmerna Tryggare kan ingen vara (”vad han tar och vad han giver”) och Blott en dag (”Han ju ger åt varje särskild dag, dess beskärda del…” ) har med denna felaktiga tanke. Än idag återfinns denna idé såväl i Sverige som hos amerikanska hyperkalvinister. Det krävs ibland en temporär överdrift för att åtgärda en motsatt permanentad överdrift.

Dåtidens väckelsekristendom hade en svag gudsrikesteologi. Motivet av kamp mellan Gud och det utgjorde en liten del av förkunnelsen. Försoningen var i stället ett nålsöga genom vilket man gjorde hela sin teologi. Därför var en omtolkning av försoningens innebörd i sammanhanget nödvändig. Inte bara själen, utan också kroppen ingår i det Jesus återupprättar. Ansatsen i detta är helt korrekt och ett steg åt rätt håll, men denna 1800-talsutformning av helandets teologi hade också problem.

Problemet som uppstod var tvåfaldigt. (1) De gick för långt när kroppens hälsa sågs som garanterad i kraft av tron. (2) De gick inte tillräckligt långt så att de missade att försoningen gäller hela skapelsen och inte bara mänskliga individer. De såg inte hur försoningen och Guds rike hör samman. Hur Jesus på korset återlöser hela skapelsen så att hela skapelsen en dag ska befrias, inte utplånas.

Det är svårt att lyfta sig högt över sin samtids tankesätt och mentalitet. Dåtidens väckelsekristendom hade en utpräglad individualism. Att försoningen skulle gälla mer än individen var en tanke som krävde en närmast övermänsklig förmåga att göra teologi. Att inkludera kroppen var ett rejält steg åt rätt håll. För detta förtjänar pionjärerna i 1800-talets helandeväckelse beröm.

Det fanns ett lysande undantag. Den allra första som hade en helandetjänst i kyrkohistorien på protestantisk mark var den tyske lutherske prästen Johann Christoph Blumhardt (1805 – 1880). 1842 fick han vara med om ett genombrott, då en kvinna, Gottliebin Dittus, blev befriad från en oren ande efter lång kamp. (Befrielsetjänst ingick inte i prästutbildningen…) I sitt ögonblick av nederlag ropade demonen ”Jesus är segraren” och lämnade Dittus. 1850 publicerade han en bok om denna händelse och märkt av den började han läsa evangelierna med nya ögon. Han såg nu hur kampmotivet mellan Jesus och de onda makterna genomsyrade hela Jesu verksamhet och att begreppet Guds rike enbart kan förstås utifrån denna kamp. Blumhardt såg helande främst inom denna ram. Gud vill inte sjukdom, kontra den förhärskande protestantiska uppfattningen som såg sjukdom som sänd av Gud, men Guds rike är ännu inte här i sin fullhet. Det vi får är försmak av det som ska komma, fingervisningar, tecken.

Från Johann Blumhardt och hans son, Christoph Friedrich Blumhardt (1842 – 1919), går det raka trådar av teologisk påverkan till Karl Barth och George Eldon Ladd och genom honom till John Wimber, men tyvärr nådde Blumhardts teologi över till den anglosaxiska väckelsekristenheten förrän den hade utvecklats sin egen helandeteologi, så som jag beskrev ovan.

1900-talets helandeteologi, förvärra eller förbättra?

Helandeteologin på 1800-talet fanns främst inom helgelserörelsen. När den i sin tur födde fram pingstväckelsen så hänvisade dess pionjärer till helgelserörelsens teologi om helande. William Seymour på Azusa Street skrev i rörelsens första tidning, The Apostolic Faith, att det var Charles Cullis (1833 – 1892) som återupptäckt gudomligt helande. Med pingstväckelsen uppstod frågan om hur pionjärernas teologi skulle komma att utvecklas vidare. Karismatik har kraft, men den kraften kan i värsta fall fungera som en förstärkning av dålig teologi och dålig praxis. Men här gavs också möjligheten att göra en teologi om helande baserad på Guds Andes dynamiska kraft.

Jag menar att från 1900-talets början kan man tolka teologin om helande som pendlande mellan två poler, den statiska/mekaniska och den dynamiska/eskatologiska. I den första polen ses helande som en garanterad effekt av att följa lagbundna principer, en fråga om hur står i centrum. (Detta syns tydligt baksidestexten av Tro som övervinner världen-boken.) I den andra polen ses helande som en förväntad möjlighet, men ingen rättighet. Helande där handlar om att vara följsam Guds Andes ledning och det uteblivna helandet förklaras inte som Guds vilja. Det är inte mysteriet. Mysteriet är att det finns en oöverskådlig mängd av mänskliga och andliga påverkansfaktorer, agenter av olika slag, som skapar en komplexitet kring helandet i kombination med att den kraft vi har genom Anden inte är omätbar, utan ”efter mått” (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16). Bara Jesus hade Anden utan mått, och han botade vanligtvis alla (Joh 3:34). Där ser vi Guds vilja. I våra egna erfarenheter är Guds vilja inte alltid uttryckt.

(Om någon undrar hur detta kombineras med tanken på Gud som allsmäktig så svarar jag att vi behöver bli mer bibliska och mindre grekiska i vårt sätt att tänka på Guds allmakt, och att det får tydliga konsekvenser för hur vi gör vår teodicé. Men detta inlägg kan inte gå in på allt.)

Någon sådan begränsning finns inte i tron som Ulf Ekman beskrev den 1985. Den troende, menade han, har fått ett ”mått av tro” (Rom 12:3 helt ryckt ur sitt sammanhang), och det är till ”kvalitet” och ”kvantitet” mer än vad som behövs för varje situation. Frågan är bara hur man får denna tro aktiverad. (Ekmans bok förtjänar en egen artikel. Jag ska försöka hinna med en sådan också. Vantolkningen av Rom 12:3 är inte unik för Ekman. Den fanns redan hos Oral Roberts och i boken Ljus i ditt mörker (1981) av Harry Greenwood.)

En väldigt märklig ironi är att predikanter som i början av sin verksamhet starkt betonar helandet som garanterat av Gud genom åren tvingas backa undan från den hållningen, och då lägger in ett mysterium i Guds vilja. Helt plötsligt är kalvinismens Gud tillbaka. Gud vill att somliga ska förbli sjuka. Ett exempel på detta är Oral Roberts. På 50-talet trycktes hans bok If You Need Healing Do These Things i massupplagor och omarbetades till ett illustrerat häfte. Den statiska/mekaniska synen utgör häftets idé. Men när Roberts så sakteliga inser att hans åhörare och inte ens hans närmaste familj alltid får de helanden de förväntade sig genom att följa principerna så lägger Roberts in det gudomliga undantaget som den troligaste förklaringen. Den sjuke har inte gjort något fel eller brustit i tro, men i det enskilda fallet hade Gud en annan plan, av för oss okänd orsak. (Ett embryo till denna hållning finns redan i boken jag nämnde, men den har kommit i många upplagor och jag har inte tillgång till ett original.)

Tro och medicinsk vård

Om tro ska finnas hos individen både som en nödvändig och tillräcklig förutsättning för att helande ska ske, varför besvaras då inte alltid våra böner. Dåliga svar uppstod på 1800-talet, men där fanns de snarast som något outvecklat och oklart. Det värsta svaret var att man skulle visa sin tro genom att vägra medicinsk vård. Ingen gick så långt som John Alexander Dowie (1847 – 1907). Han skrev 1895 artikeln Doctors, Drugs, and Devils, or the Foes of Christ the Healer, där han bland annat sade följande:

I want to say today that doctors as a profession, are directly inspired by the devil. There is not an atom of foundation for science in medicine.

[All doctors are] “poisoners-general and surgical butchers” [and] “professional destroyers.

They are monsters who hold in their hands deadly poisons and deadly surgical knives, and in the name of the law demand that you lie down upon the altar of their operating tables, that they may deprive you of your consciousness and make you a living sacrifice.

Dowie var extrem, men tanken på att neka läkarvård var han inte ensam om. I den tidiga pentekostala rörelsen blev denna idé än mer central, den blev identitetsbärande, enligt Ulrik Josefssons forskning.

Helgelserörelsens pionjärer kom fram till denna hållning i en tid där bakterier precis höll på att upptäckas, där operationer gjordes utan anestesi och med icke-desinficerade händer och instrument och där sjukvården ansågs bota genom att plåga. En tid utan sulfa, penicillin och där morfin som smärtlindring var helt nytt. I någon mån var de ursäktade, men allteftersom sjukvården utvecklades borde denna teologi ha övergetts snabbare än vad som blev fallet.

Hur legitimerades denna teologi? Svaret var att man berättade om de gånger som det fungerat, som när Lewi Petrus hustru överlevde. Varför övergavs den? Man såg dess fruktansvärda konsekvenser!

”Jag är utan tvivel frisk”

Den andra dåliga svaret, betydligt svagare uttryckt under 1800-talets pionjärtid, var att tron skulle bekännas som etablerat faktum. ”I hans sår är jag helad.” Den som gjorde en sådan munnens bekännelse till en central hur-fråga var Essek William Kenyon (1867 – 1948). Vi behöver i sammanhanget inte beröra frågan i vilken utsträckning Kenyon fick denna teologi från bibelstudium och helgelsetraditionen och i vilken utsträckning han fick dem från New Thought. Den stora poängen är att han gjorde en systematik av något som möjligen tidigare bara var antytt, och att han upphöjde denna munnens bekännelse till det främsta sättet att aktivera tron. Munnens ord ansågs i Kenyons system utgöra en lagbunden andlig kraft som formade tillvaron.

Här tillkommer en viktig distinktion. Kenyons system innebar att man skulle tala om sin sjukdom som att den inte fanns. I den andliga verkligheten är helandet ett faktum och intrycken från den fysiska världen är därför inte den djupaste sanningen om en sjukdom. I Nya Testamentet ser vi exempel på att någon talar till sjukdomen och befallningen förändrar genom Guds kraft den fysiska verkligheten. Vi ser inga exempel på den typ av trosproklamationer som Kenyon lärde.

Återigen uppstår frågan om i vilken utsträckning man bör titta på de fungerande exemplen kontra de exempel som finns på människor som farit illa av att tillämpa undervisningen. Det som skrämmer mig är att jag inte sällan möter förklaringen att de som for illa gick för långt, att de saknade sansen. Kort sagt, det var deras eget fel och inget fel på förkunnelsen i sig. I en atmosfär där ledarens ord inte fick ifrågasättas bör man knappast lägga skulden på den som följde ledarens ord och gjorde som han sa.

Nu går jag handlingen i förväg. Kenyons undervisning om munnens bekännelse slog inte igenom med en gång. Till en början betonades snarare den inre mentala attityden, även om den skulle uttryckas i handling.

Kenyon influerade Fred Francis (F. F.) Bosworth (1877 – 1958). Bosworth gav teologi till de flesta helandeevangelister, men läran om munnens bekännelse var alltså hos dem inte alls så utpräglad som den skulle komma att bli inom Trosrörelsen. Däremot kan vi notera dels att hos Bosworth är tron hos den sjuke, förstådd som en orubblig övertygelse utan minsta uns av tveksamhet, en absolut förutsättning för att bli frisk, och att denna tro ska förstå helandet som redan givet. Trons bön, enligt Bosworth, ser bönesvaret som ett fullbordat faktum. Bosworth utvecklades inte i sitt budskap. 1954 sa han i en predikan att ”faith presupposes that the sick person has found foolproof reasons for what to expect” och ”we can come to him [God] without entering any uncertainty whatsoever”. Med en sådan säkerhet i tron skulle alla mötesdeltagare utan undantag kunna bli helade samma kväll från varje sjukdom, menade han.

En annan av ledarna inom 50-talets helandeväckelse var den för rörelsen samlande gestalten Gordon Lindsay (1906 – 1973). Han var uppvuxen med undervisningen från den mest extreme av alla helgelserörelsens helandepredikantr, Dowie, och dessutom upphovsmannen till läran om att den troende är en ”liten gud”, John Graham Lake (1870 – 1935). Lindsey lärde att en kristen som levde i sjukdom därmed levde i uppror mot Gud. Bosworth kunde se att det fanns faktorer utanför den enskilda sjuka individens kontroll som blockerar ett helande, men synsättet att det är en synd att vara sjuk gör sådana externa faktorer irrelevanta.

I Lindsays tidning, Voice of Healing, fanns en frågespalt. På frågan om det är otro att be om sitt helande mer än en gång blev svaret ett ja, ”one asking” är nog och att upprepa bönen vore otro.

”Något saknas”

Ställd inför alla de som sin övertygade tro till trots inte blev helade uppstår frågan om det är fel på undervisningen och i så fall vad? Här finns två vägar, reträtt som hos Oral Roberts eller att tänka sig att något ännu saknas.

Den som valde denna andra väg var Kenneth Erwin Hagin (1917 – 2003). Han fanns med i 50-talets helandeväckelse utan att dra lika stora skaror som de största namnen, men under 60-talet började Hagin bygga upp en tjänst mer baserad på undervisning, först med rullband och radio, senare med böcker, tidningar och TV. I samma veva börjar hans möten också i större utsträckning präglas av Hagins bruk av den profetiska gåvan, ofta med stor precision. 1974 öppnar RHEMA Bible Training College, in Broken Arrow, Oklahoma. Resten är historia.

Med Hagin återkommer Kenyons lära i full kraft. Man kan dra en parallell mellan Kenyon och Hagin samt Charles Parham och William Seymour. Parham var lärofader till Seymour om andedopet, men det var på Asuza Street under Seymour som pingstväckelsen exploderade. På samma sätt var Kenyon den teologiske pionjären men först med Hagin blev läran om ”positiv bekännelse” utbredd.

Men vad händer om helandet, väckelsen och andra förväntade resultat uteblir också om man bekänner dem med sin mun? En fullt rimlig tolkning av Livets Ords fas där demoner skulle fördrivas medelst skrik och kräkningar är att den uppstod ur denna känsla, att något ännu saknas.

Hos Bethel, Bill Johnson och Kris Valotton, ser jag samma tendens, att leta efter den saknade nyckeln, fördjupad förståelse för en hittills outforskad andlig lag. Balansen mellan den sunda tron på att Gud har mer att ge och att kasta sig in i överdrifter kan ibland tyckas hårfin, men när boken Physics of Heaven fortfarande är till salu i Bethels webbshop (kontrollerat 2020-02-05) då bör alla karismatiska kristna inse att det har gått fel.

Här är en god tumregel. Om någon hänvisar till kvantfysik för att att motivera spekulativ andlighet, då vet vi att (a) personen i fråga inte vet ett skvatt om kvantfysik och (b) att det som sägs i övrigt är rappakalja. Det gäller New Age och det gäller i kristna sammanhang.

Nu har jag skrivit kritiskt om Bethel. Somliga kommer att jubla, andra dra ut till deras försvar, troligen med påpekandet att boken Physics of Heaven inte används i deras bibelskola eller nämns särskilt ofta i övrigt. Men min poäng är inte att diskutera Bethel, än mindre att göra det på ett booleskt sätt, att de antingen är bra eller dåliga. Det lär vi oss inget väsentligt av. Det jag vill diskutera är vilka drivkrafter som finns inom pingstkarismatiska sammanhang som driver teologin åt sunda håll och vilka drivkrafter som driver fram osunda överdrifter och felaktigheter. Bethels bok är bara ett exempel.

Framdörrsteologi eller bakdörrsteologi?

Vad har alla dessa rörelser jag skrivit om gemensamt? (Utifrån denna artikels ämne.)

• Helandeväckelsen på 1800-talet
• Den tidiga pingstväckelsen
• 50-talets helandeväckelse
• Trosrörelsens med utgångspunkt hos Kenyon, Hagin och Ekman
• The Last Reformation
• Bethel

Svaret är att det i alla dessa sammanhang, och alla andra, finns underbara exempel på hur Gud har botat sjuka. Framgång som kan brukas för att legitimera teologin, om man gör vad jag kallar framdörrsteologi, teologi som utgår från alla som kommer in i det som utlovats. Teologi som utgår från fallen där det till synes fungerat.

Evangelister gillar oftast framdörrsteologi. Det hör till deras läggning. Här finns något bra! Kom och var med!

Men svaret är också att i alla dessa sammanhang finns människor som farit illa, inte bara av människors misstag, utan just för att det följt undervisningen. Predikanternas ord har skapat lidande. Den som sitter med människor som skadats av förkunnelsen, som i somliga fall helt tappat sin kristna tro, och lyssnar på deras upplevelser gör lätt bakdörrsteologi. Deras fråga är inte hur fler ska komma in, utan hur fler ska stanna kvar och hur färre ska må dåligt när de stannar.

Bakdörrsteologer ser gärna problem först och möjligheter sedan. Herdar blir ofta bakdörrsteologer.

Mitt samfund, Equmeniakyrkan, behöver mer framdörrsteologi.

I grund och botten handlar helandetjänst, och mycket annat, om tre enkla saker:

1. Våga göra misstag.
2. Ta ansvar för dina misstag.
3. Lär av dina misstag.

Och detta: Den som är framgångsrik i sin helandetjänst har inte alltid en bra teologi om helande.