Steelmanning handlar om att lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument. I min serie om den kambriska explosionen tänker jag tillämpa detta extra tydligt, men principen bör gälla alla diskussioner.

Jag tänker att det är så viktigt att strukturera debatter att detta ämne förtjänar ett par inlägg. Detta kommer att innehålla:

1. Introduktion av begreppet. Namnet Steelmanning är nytt men konceptet har gamla anor.
2. Kopplingen till min aktuella diskussion om skapelse och evolution.
3. Rörelsekultur kontra enskilda övertramp. Kulturen som indikation på en rörelses grundläggande trovärdighet.
4. Skillnaden mellan en rörelses trovärdighet och den logiska giltigheten av ett enskilt argument. Varför detta inte är personangrepp (ad hominem) eller the fallacy fallacy (argumentum ad logicam).

I kommande inlägg kommer följande tillägg:

1. Kompletterande förhållningssätt och begrepp.
2. Vikten av att göra exegetik (metodiskt medveten och noggrann tolkning) av meningsmotståndares ord.
3. Missförstånd om steelmanning.
4. När steelmanning inte bör användas.

Mina inlägg om steelmanning har också betydelse för de artiklar jag skriver om boken Fyra kristna diskuterar skapelse och evolution. I boken säger jag på ett par ställen att mina argument inte blivit bemötta, bland annat på sidan 219:

Jag hoppades att denna bok skulle bli annorlunda, att vi noggrant skulle läsa vad de andra skriver och ge saklig respons utifrån det. Jag vill fråga dig som läst svaren på mitt kapitel: Anser du att detta blev fallet? Jag gör tyvärr inte det fullt ut.

Trots att jag påpekade just detta har hittills all respons som jag sett på mina texter i boken från kreationistiskt håll fortsatt ignorera mina argument, och fortsatt bygga på halmgubbar och vantolkning av mina ord.

Hur jag blivit påmind om betydelsen av steelmanning

När jag inledde ämnet kreationism på min blogg startade jag med att kritisera några riktigt undermåliga exempel, signerade Bength Gustafsson och Jack Chick/Kent Hovind. Tanken var att hjälpa mina läsare se att åtminstone somliga argument som framförs på den kreationistiska sidan är usla. Också den som själv är kreationist borde bli förfärad över just dessa två försök att framföra kreationism, tänkte jag. Men ironiskt nog finns det ännu värre exempel, och somliga invändningar jag fick hänvisade till dem, som ett försvar! (Jag lät bli att publicera dem för att de bröt mot mina kommentarsregler.)

Jag hade kunnat släppa fram dessa helgalna argument, bara för att sedan påpeka hur dumma kreationister är. Att låta de sämsta företrädarna för en grupp stå för gruppen som helhet är ett enkelt sätt att vinna debatter. (Och att bli rasist.)

Inte en enda kreationist har ännu svarat med det självklara, nämligen att dessa båda exempel inte bör ses som goda företrädare för kreationismen. Det tycker jag är konstigt och anmärkningsvärt. Men låt mig förtydliga att jag trots det inte bedömer vare sig ungjordskreationism, gammaljordskreationism eller Intelligent Design utifrån de sämsta företrädarna och de sämsta argumenten som jag hittat. Jag har vinnlagt mig om att utgå från de bästa (minst dåliga) argumenten och det som sägs av de mest framträdande ledarna hos alla sidor, när jag byggt upp min egen övertygelse. (99 % av detta finns än så länge bara i mina personliga anteckningar och har inte publicerats.)

Under resans gång har jag också hittat många dåliga exempel både på utformning av och argument för teistisk evolution. Spännvidden är stor och jag står inte på något vis bakom allt som sägs av mina meningsfränder.

Den resa jag gjort har inskärpt betydelsen av steelmanning. Ett bra motsvarande ord saknas på svenska. Steelmanning är motsatsen till strawmanning, att argumentera mot halmgubbar. Steelmanning handlar, som sagt, om att lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument.

Argumentationspyramiden + 1

Jag använder ofta denna pyramid för att illustrera vad som utgör konstruktiv oenighet i diskussioner och debatter. Men målet med steelmanning, som jag tolkar begreppet, är att komma ett steg ännu högre upp, att refutera den bästa tänkbara version av den andres centrala poäng med hänsyn tagen till de understödjande argument som har mest bärkraft.

Diskussioner rymmer många dimensioner. Ibland måste man bemöta den andra sidans dåliga argument eller uppmärksamma tonläget i debatten och inte minst uppmärksamma den andres bruk av halmgubbar. Debatter handlar ju sällan om att direkt omvända den man diskuterar med, utan debatter kan ha en publik och för deras skull behöver man ta hänsyn till debatten så som den faktiskt förs, inte som den borde vara. Men också då bör steelmanning vara en vägledande övergripande ambition. Den andre ska göras rättvisa.

Gamla greker och nutida kreationister

Steelmanning har för mig varit en viktig utgångspunkt ända sedan jag lärde känna principen i min ungdom (utan att ha detta namn på den). Redan den grekiska vältalaren Demosthenes lär ha sagt att man ska kunna framföra sin meningsmotståndares uppfattning bättre än vad denne själv skulle kunna. Men den som inte ens verkar ha vilja eller förmåga att göra detta är inte värd att lyssnas till.

Principen är utmanande för mig själv. Om jag argumenterar mot en annan persons uppfattning och den personen svarar att hon eller han inte känner igen sig i min kritik, går jag då på i ullstrumporna, eller stannar jag upp och funderar igenom min kritik ett extra varv?

Extra utmanande blir detta när respekten och ärligheten inte är ömsesidig. Vad händer när jag diskuterar med någon som inte steelmannar det jag säger, utan tvärtom kommer med halmgubbar, utgår från sina missförstånd och fördomar om vad jag säger, ignorerar den röda tråden i min argumentation eller helt sonika lämnar det jag framfört obeaktat? (Här på min egen blogg märks det sällan av, då jag inte publicerar kommentarer som inte håller sig till ämnet eller saknar verkshöjd för diskussionen.)

Man får gärna säga mot mig, men då ska man säga mot mig, inte sin egen vrångbild av mig.

I vissa sammanhang är det vanligt med halmgubbar. Det inkluderar som sagt tyvärr den nyligen utkomna boken om Skapelse och Evolution. I boken, när jag ger respons till Göran Schmidt (GS), skriver jag detta:

När det gäller retorik har jag två frågor. För det första: för vem skriver GS? Tyvärr är mitt intryck att GS skriver för ”kören” och inte för kristna som inte håller med honom. Beskrivningen av oss som inte delar GS hållning brister nämligen konsekvent i generositet. ”Vår tids teologer och apologeter tävlar i att slå knut på sig själva” är bara en bland flera nedlåtande formuleringar. De som inte tänker som YEC antas inte ha tänkt noga eller sett all evidens. En sådan retorik slår åt båda hållen. Den uppmuntrar säkerligen sympatiskt inställda åhörare men den utmanar inte en insatt meningsmotståndare.  Som underlag för dialog fungerar GS retorik därför dåligt.

Min andra fråga är om vem skriver GS? Inte om mig i alla fall. — Retoriken i GS kapitel missar därför min hållning. Det tycker jag är kapitlets största problem.

Sidan 48-49

Problemet återkommer i stort och smått i princip varje gång som han anser sig bemöta mina ståndpunkter. Trots att detta påtalats av mig och framförts till GS på andra sätt under tiden som boken togs fram så förblir hans argumentation ett typexempel just på halmgubbar. Jag hoppas få tid att i kommande inlägg ge tydliga exempel på detta. (Det är bäst att inte lova för mycket om mitt bloggande, börjar jag lära mig.)

Jag räcker också ut en hand till GS. Han har min mejl. Vill han vinnlägga sig om att den kritik han riktar mot mig utgår från vad jag står för och inget annat, så kan han bara fråga.

Enskilda övertramp och dåliga kulturer

Problemet med strawmanning finns i många debatter. Patrik Hagman är långt från en kreationist, men när vi diskuterade profetians gåva ägnade han sig åt strawmanning. Han pådyvlade mig en hållning jag inte har, bedömde den pentekostala traditionen enbart efter dåliga erfarenheter och tog inte hänsyn till dess bästa sidor. Han lyssnade heller inte på vad jag framförde som argument. Men jag ser inte att detta skulle vara ett återkommande problem hos Hagman.

Debattglada ateister gör likadant och där är det ett återkommande problem. Min favoritateist, Tim O’Neill, driver webbplatsen History for Atheists, där han detaljerat visar hur såväl ateister som varit med ett tag, som Richard Dawkins, och nya YouTube-ateister, som Aron Ra, slarvar mer än lovligt med historien när de kritiserar kristen tro. Halmgubbar återkommer när de uttalar sig om religionsfilosofi, hermeneutik eller försöker sig på något teologiskt resonemang. Inom stora delar av den nyateistiska rörelsen är halmgubbar det vanligaste sättet att debattera. Där finns ett kulturproblem och det utgår från rörelsens ledare. Ett par av dem, inklusive Dawkins, har sagt att det vore fel att visa kristen tro såpass mycket respekt att man lyssnar in vad dess företrädare egentligen säger. Det vore att erkänna att det kan finnas något vettigt inom religionen och det är på förhand uteslutet.

Dawkins anhängare följer honom inte trots denna attityd, utan till stor del på grund av den. Det är den rörelsekultur han skapat.

Bokstavstolkande kristna, mer liberalteologiskt präglade kristna och ateister, alla kan slarva. Fenomenet är mänskligt, men vissa grupper utvecklar en kultur där det är vanligare; där man får ryggdunkar i mängd genom att argumentera undermåligt; där ledarna kanske har en karismatisk personlighet eller är duktiga på att göra filmer på YouTube, men på denna punkt är usla föredömen.

Grundläggande tillit bör ges till debattörer och miljöer där steelmanning är vanligt förekommande. Grundläggande misstro bör riktas mot dem som regelbundet använder halmgubbar. Därför är inte detta en fråga om metadebatt eller att undfly sakfrågor. Ingen kan nämligen behärska alla de argument som utgör stora debatter, inte minst den om skapelse och evolution. Förr eller senare måste man lita på någon. Därför är frågan om aktörernas beteende så viktig.

När man grottar ner sig i argument och motargument i skapelsedebatten hamnar man till sist på en oerhört detaljerad nivå. Jag ger några exempel som du kan pröva dig själv mot:

• Is som undersökts från Grönlands inland har några hundra tusen skikt som normalvetenskapen menar bildas i en takt av ett per år. Ungjordskreationister kontrar med att skikten kan bildas mycket snabbt genom att temperaturen växlar fram och tillbaka runt nollpunkten och att skikten alltså inte alls kräver hundratusentals år för att bildas. Normalvetenskapen säger dock att det finns minst fyra distinkta kännetecken som skiljer skikt som bildas årligen via årstidernas växlingar och skikt som bildas genom temperaturväxlingar. Vilka är dessa kännetecken och på vilket sätt har de adresserats av kreationisterna?
• Kreationister drar en skarp gräns mellan apor och människor, men de gör väldigt olika bedömningar av vilka fynd som ska räknas som vad. (En barnbok från Answers in Genesis hävdar att Javamänniskan var apa, en annan barnbok från samma organisation hävdar att det var en människa.) En kreationistisk forskare har föreslagit att datorer med hjälp av en algoritm ska avgöra hur de olika homininerna ska indelas. Vem har fört fram det förslaget? Vilka parametrar har denna kreationist föreslagit ska ligga till grund för algoritmen? Hur har förslaget tagits emot bland övriga kreationister? (Och vet du vad det är för skillnad på en hominid och en hominin?)
• Normalvetenskapen hävdar att en gen som heter Sonic Hedgehog har muterats under övergången från synapsider till däggdjur. Vad regleras av denna gen? På vilket vis ingår mutationen i ett ackumulerat argument för att denna makroevolution skett?

• Det finns en mycket omfattande debatt bland hebraister och gammaltestamentliga exegeter om betydelsen av ordet בָּרָא (bara). Vilka olika betydelser är föreslagna? Vilka argument har framförts till förmån för respektive tolkning och av vem? Vilken metodik tillämpas av de olika språkforskarna när de söker efter ordets betydelse och hur påverkar metoderna deras trovärdighet när de redovisar sina slutsatser?
• Det finns minst fyra olika tolkningar bland ungjordskreationister av ordet ָרָקִיעַ֒ (rakia, himlavalvet), utöver den tolkning som är gängse bland hebraister. Vilka är dessa tolkningar? Vem har fört fram respektive tolkning och hur har interndebatten sett ut om dessa tolkningar kreationiste emellan? (Här kan jag tillägga att i offentlig debatt med kreationister verkar de sällan vilja kännas vid att det finns en sådan spretighet i deras led, eller så vet den jag talar med helt enkelt inte om det.)

Man kan lägga till hundratals punkter till denna lista. Ingen kan behärska allt detta. Därför måste man kunna lite på att det finns en grundläggande trovärdighet hos ett kollektiv och lägre grad av trovärdighet inom andra kollektiv. Och det behövs ett sätt att komma fram till en sådan bedömning.

Det som förbryllar många är att jag talar så mycket om de kreationistiska rörelserna, deras företrädares beteende och vad slags rörelsekultur de skapat. Det beror på att detta utgör en avgörande del av min bedömning av vilka argument jag behöver undersöka närmare och vilka argument jag kan välja att betrakta som trovärdiga tills motsatsen bevisats.

Skillnaden mellan kultur-argumentet och argumentum ad hominem

När jag talar om rörelsers trovärdighet så är det inte samma sak som att bedöma en enskild utsagas sanning beroende på vem som sagt den i enkel mening. En militant nyateist kan ha rätt på en punkt och en kristen fel. En oseriös bloggare kan någon gång ha rätt där seriösa journalister har fel (se Rathergate). Men vi lever i en tid när etikettering ofta utgör det viktigaste argumentet i en diskussion. Etiketter behövs för att vi ska kunna diskutera, men om etiketten utgör argumentet, då är det en slags personangrepp, även om etiketten är korrekt applicerad. (Vilket den tyvärr sällan är, vilket förvärrar debatterna ytterligare.)

Det är därför en himmelsvid skillnad mellan att säga att en utsaga är felaktig för att den framförts av en viss individ, publicerats på en viss webbplats eller återfinns inom en rörelse och att säga att utsagan behöver undersökas närmare, att den som framfört utsagan inte är en auktoritet.

Ett övertydligt exempel på etikettering, som alltså är en version av personangrepp, har vi sett de senaste åren hos Donald Trump och hans anhängare. Om något sägs av MSM (Main Stream Media) är det med automatik ett faktafel, enligt trumpretoriken. (Därtill framförs påståendet med en utstuderad plumphet, för att väcka avsky och inte bara få anhängarna att avskriva det kognitiva innehållet.) Men detta återkommande sätt att blanda samman logisk kraft hos ett argument med graden av auktoritet som man bör ge någon individ eller ett sammanhang är i sig ett skäl att misstro dem som gör denna förväxling. De har förbrukat varje uns av trovärdighet.

Alltså:

• Den som säger ”det är fel därför att det framförs av x” använder ett ogiltigt argument.
• Sådana personer är inte att lita på om det är ett återkommande sätt att debattera.

Subtila ad hominem-argument

Det är svårare att se när detta ad hominem-argument framförs mer subtilt, som en antydan. I boken skriver Göran Schmidt denna fotnot:

Artikeln som Lars refererar till förekommer på ett antal antikreationistsajter, däribland Talkorigins, som jag nämnt om tidigare.

Fotnot 25 på sidan 61. Notens text på sidan 229.

Här har GS och redaktören gjort en liten miss. GS har i den publicerade utgåvan inte nämnt TalkOrigins förut. Det kan därför vara svårt att se vitsen med att fotnoten. Men i ett tidigare utkast skrev han detta:

Min egen hypotes är att Lars alltför ensidigt förlitat sig på vinklade informationskällor som BioLogos och ateistsajten ”talkorigins”.

Meningen togs bort sedan jag påpekat olämpligheten i detta spekulativa personangrepp. Sticket GS ger mig, om än subtilt, trots detta påpekande, gör dock att jag väljer att publicera citatet. Här är alltså etiketten ”ateistsajten”. Poängen är att få min källa att framstå som suspekt. (Troligen är det också därför som TalkOrigins står inom citationstecken.)

GS argumentationsfel är flerfaldigt.

1. Det finns en känd artikel i ämnet (Haymondformationen). Den är skriven av en bibeltroende kristen, Glenn R. Morton och publicerad på Mortons egen webbplats. Artkeln får delas så länge som den är oförändrad. Den har därför spridits vidare. (Om detta sistnämnda ar GS rätt.)
2. TalkOrigins tar alltså emot artiklar från alla, oavsett om de är troende eller ateister.
3. Artikeln (singularis) som GS gissar att jag använt som underlag är dock inte den enda källa som jag bygger på. GS argumentation tycks utgå från att den är det enda jag läst.
4. Att ateister använder artikeln spelar ingen roll för att bedöma dess sanningshalt. Inte heller skulle den vara felaktig per automatik om den vore skriven av en ateist från början.

GS subtila nålstick är alltså i själva verket ett självmål. Det sänker hans trovärdighet. Han ger här ett exempel på den dåliga kultur som råder inom rörelsen han företräder.

(Jag hoppas kunna återkomma till sakdiskussionen längre fram.)

Skillnaden mellan argumenten

Personangreppets inre logik ser ut så här:

1. P säger X
2. P är en Y
3. Det är dåligt att vara en Y
4. Därför är X en falsk utsaga

Det är alltså logiskt ogiltigt. Argumentum ad logicam har en liknande struktur:

1. P säger X
2. P säger också Y
3. Y är fel
4. Därför är X fel

Detta är också ett ogiltigt argument. (Såvida inte Y är en nödvändig förutsättning för X (vilket i så fall måste visas)). Mitt argument ser ut så här:

1. P säger X
2. P motsäger Y1, Y2, Y3, Y4, etc genom att använda halmgubbar och andra former av dålig argumentation. P steelmannar nästan aldrig Y-argumenten.
3. Man bör därför inte acceptera X som sanning rakt upp och ner (prima facie), utan först efter noggrann undersökning. P är ingen man kan tillerkänna status som auktoritet.

Dessutom tillkommer två följdsatser:

1. Ju värre beteende på punkt 2, desto troligare att X inte ens behöver undersökas. Man kan använda sin tid till bättre saker.
2. P bör inte beredas en plattform att undervisa i församlingen.

Alltså: Den som steelmannar (japp, nu blev det ett verb) regelbundet vinner i trovärdighet. Den som strawmannar förlorar i trovärdighet.

Skarpt formulerad kritik är tillåten

Till sist i detta inlägg, en kommentar om vad steelmanning inte är. Det är inte ett förbud mot skarpa argument eller slutsatser med tydlig värdering. Det är fullt möjligt att steelmanna någons resonemang och ändå använda adjektiv som usel, dålig, felaktig, vilseledande eller farlig när det är dags att värdera meningsmotståndarens hållning.

Steelmanning handlar om att göra meningsmotståndarens argument största möjliga rättvisa, inte om att uttrycka sig försiktigt och snällt i största allmänhet.