Kategoriarkiv: ths

Föredrag om den amerikanska väckelserörelsen

Publicerat av
1

Jag var inbjuden till THS för att föreläsa under rubriken den amerikanska väckelserörelsens teologiska etik. Men för att kunna tala om den behöver man först definiera vad som är den amerikanska väckelserörelsen. Inte minst i dessa dagar då begreppet evangelical har fått så utpräglade politiska associationer.

Jag försökte beskriva hur teologin och etiken var intimt förknippade med varandra och hur den rört sig fram och tillbaka mellan två poler, den bevarande och den innovativa. Jag använde Aimee Semple-McPherson som ett exempel på den innovativa kraften.

Det är svårt att göra ett så stort material rättvisa. Det är också svårt att förstå allt bara utifrån mina slides, men här kommer de i alla fall. Ladda gärna ner PowerPointen som helhet för att läsa mina manusanteckningar. Ställ frågor i kommentarsfältet.

Att aktivera Andens gåvor (kandidatuppsats)

Publicerat av
1

Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.

(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)

En snabb sammanfattning:

Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?

I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:

  1. Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
  2. Efterkrigstidens helandeväckelse.
  3. Latter Rain.
  4. Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
  5. De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.

Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).

En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.

I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).

Håll till godo!

 

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Läs mer →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Läs mer →

Nytestamentlig profetia, helande och mirakler hos de tidiga kyrkofäderna, del ett

Publicerat av
1

Bakgrundsmaterial för min uppsats.

Sidhänvisningar och översättningar hämtas från Ante-Nicene Fathers Volume 1 (PDF).

Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna

Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:

But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)

Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.

Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet.

Polykarpos martyrium

Kapitel 5

And while he was praying, a vision presented itself to him three days before he was taken; and, behold, the pillow under his head seemed to him on fire. Upon this, turning to those that were with him, he said to them prophetically, “I must be burnt alive.” (Sid 113)

Kapitel 16

[Polycarp] having in our own times been an apostolic and prophetic teacher, and bishop of the Catholic Church which is in Smyrna. For every word that went out of his mouth either has been or shall yet be accomplished. (Sid 124)

Ignatios brev till Trallierna

Profeterna talar “som om de vore Gud” (passim)

Kapitel 8

For says the prophet, as in the person of God, “Woe to him by whom my name is blasphemed among the Gentiles.” (sid 190)

Ignatios brev till Hero, diakon i Antiochia

Kapitel 2

Every one that teaches anything beyond what is commanded, though he be [deemed] worthy of credit, though he be in the habit of fasting, though he live in continence, though he work miracles, though he have the gift of prophecy, let him be in thy sight as a wolf in sheep’s clothing, labouring for the destruction of the sheep. (Sid 308)

Barnabas brev

Kapitel 16

Having received the forgiveness of sins, and placed our trust in the name of the Lord, we have become new creatures, formed again from the beginning. Wherefore in our habitation God truly dwells in us. How? His word of faith; His calling of promise; the wisdom of the statutes; the commands of the doctrine; He himself prophesying in us; He himself dwelling in us; opening to us who were enslaved by death the doors of the temple, that is, the mouth; and by giving us repentance introduced us into the incorruptible temple. (Sid 396)

Papias

Fragment 5

We must now point out how Papias, who lived at the same time, relates that he had received a wonderful narrative from the daughters of Philip. For he relates that a dead man was raised to life in his day. He also mentions another miracle relating to Justus, surnamed Barsabas, how he swallowed a deadly poison, and received no harm, on account of the grace of the Lord. (Sid 411)

Justinus Martyrens första apologi

Kapitel 6

But both Him, and the Son (who came forth from Him and taught us these things, and the host of the other good angels who follow and are made like to Him), and the prophetic Spirit, we worship and adore, knowing them in reason and truth, and declaring without grudging to every one who wishes to learn, as we have been taught. (Sid 429)

Justinus martyrens andra apologi

Kapitel 6

For numberless demoniacs throughout the whole world, and in your city, many of our Christian men exorcising them in the name of Jesus Christ, who was crucified under Pontius Pilate, have healed and do heal, rendering helpless and driving the possessing devils out of the men, though they could not be cured by all the other exorcists, and those who used incant- ations and drugs. (Sid 509)

Justinus martyren: Dialog med Tryfo

Kapitel 39

…knowing that daily some [of you] are becoming disciples in the name of Christ, and quitting the path of error; who are also receiving gifts (doma), each as he is worthy, illumined through the name of this Christ. For one receives the spirit of understanding, another of counsel, another of strength (ischys), another of healing, another of foreknowledge (prognosis), another of teaching, and another of the fear of God. (Sid 573)

Möjlig påverkan från Jesaja 11:2-3, men inte samma ord som i LXX. Den grekiska texten finns på adressen: http://archive.org/stream/sjustiniphilosop01just#page/80/mode/2up och LXX på adressen http://en.katabiblon.com/us/index.php?text=LXX&book=Is&ch=11

Kapitel 82

The prophetical gifts of the Jews were transferred to the Christians_

For the prophetical gifts remain with us, even to the present time. And hence you ought to understand that [the gifts] formerly among your nation have been transferred to us. And just as there were false prophets contemporaneous with your holy prophets, so are there now many false teachers amongst us, of whom our Lord forewarned us to beware; so that in no respect are we deficient, since we know that He foreknew all that would happen to us after His resurrection from the dead and ascension to heaven. For He said we would be put to death, and hated for His name’s sake; and that many false prophets and false Christs would appear in His name, and deceive many: and so has it come about. (Sid 641)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 1

Kapitel 13 – om den falske profeten/magikern Markus

Thus it appears as if he really were the precursor of Antichrist. For, joining the buffooneries of Anaxilaus 166 to the craftiness of the magi , as they are called, he is regarded by his senseless and cracked-brain followers as working miracles by these means.

Pretending to consecrate cups mixed with wine, and protracting to great length the word of invocation, he contrives to give them a purple and reddish colour, so that Charis, who is one of those that are superior to all things, should be thought to drop her own blood into that cup through means of his invocation, and that thus those who are present should be led to rejoice to taste of that cup, in order that, by so doing, the Charis, who is set forth by this magician, may also flow into them. — he at the same time pronounces these words: “May that Charis who is before all things, and who transcends all knowledge and speech, fill thine inner man, and multiply in thee her own knowledge, by sowing the grain of mustard seed in thee as in good soil.” Repeating certain other like words, and thus goading on the wretched woman [to madness], he then appears a worker of wonders —

It appears probable enough that this man possesses a demon as his familiar spirit, by means of whom he seems able to prophesy, and also enables as many as he counts worthy to be partakers of his Charis themselves to prophesy. He devotes himself especially to women, and those such as are well-bred, and elegantly attired, and of great wealth, whom he frequently seeks to draw after him, by addressing them in such seductive words as these: “I am eager to make thee a partaker of my Charis, since the Father of all doth continually behold thy angel before His face. Now the place of thy angel is among us: it behoves us to become one. Receive first from me and by me [the gift of] Charis. Adorn thyself as a bride who is expecting her bridegroom, that thou mayest be what I am, and I what thou art. Establish the germ of light in thy nuptial chamber. Receive from me a spouse, and become receptive of him, while thou art received by him. Behold Charis has descended upon thee; open thy mouth and prophesy.” On the woman replying, “I have never at any time prophesied, nor do I know how to prophesy;” then engaging, for the second time, in certain invocations, so as to astound his deluded victim, he says to her, “Open thy mouth, speak whatsoever occurs to thee, and thou shalt prophesy.” She then, vainly puffed up and elated by these words, and greatly excited in soul by the expectation that it is herself who is to prophesy, her heart beating violently [from emotion], reaches the requisite pitch of audacity, and idly as well as impudently utters some nonsense as it happens to occur to her, such as might be expected from one heated by an empty spirit. (Referring to this, one superior to me has observed, that the soul is both audacious and impudent when heated with empty air.) Henceforth she reckons herself a prophetess, and expresses her thanks to Marcus for having imparted to her of his own Charis. She then makes the effort to reward him, not only by the gift of her possessions (in which way he has collected a very large fortune), but also by yielding up to him her person, desiring in every way to be united to him, that she may become altogether one with him.

—

This they have done, as being well aware that the gift of prophecy is not conferred on men by Marcus, the magician, but that only those to whom God sends His grace from above possess the divinely-bestowed power of prophesying; and then they speak where and when God pleases, and not when Marcus orders them to do so. For that which commands is greater and of higher authority than that which is commanded, inasmuch as the former rules, while the latter is in a state of subjection. If, then, Marcus, or any one else, does command,— as these are accustomed continually at their feasts to play at drawing lots, and [in accordance with the lot] to command one another to prophesy, giving forth as oracles what is in harmony with their own desires,—it will follow that he who commands is greater and of higher authority than the prophetic spirit, though he is but a man, which is impossible. But such spirits as are commanded by these men, and speak when they desire it, are earthly and weak, audacious and impudent, sent forth by Satan for the seduction and perdition of those who do not hold fast that well-compacted faith which they received at first through the Church.

(Sid 884-886)

Lägg märke till hur ordet Charis här avser namnet på en gudinna, men att språkbruket och hur denna Charis verkar hos Markus kan vara påverkat av den kristna trons charisma.

Irenaios: Mot heretikerna, bok 2

Kapitel 32

Wherefore, also, those who are in truth His disciples, receiving grace from Him, do in His name perform [miracles], so as to promote the welfare of other men, according to the gift which each one has received from Him. For some do certainly and truly drive out devils, so that those who have thus been cleansed from evil spirits frequently both believe [in Christ], and join themselves to the Church. Others have foreknowledge of things to come: they see visions, and utter prophetic expressions. Others still, heal the sick by laying their hands upon them, and they are made whole. Yea, moreover, as I have said, the dead even have been raised up, and remained among us for many years. And what shall I more say? It is not possible to name the number of the gifts which the Church, [scattered] throughout the whole world, has received from God, in the name of Jesus Christ, who was crucified under Pontius Pilate, and which she exerts day by day for the benefit of the Gentiles, neither practising deception upon any, nor taking any reward from them [on account of such miraculous interpositions]. For as she has received freely from God, freely also does she minister [to others].

Nor does she perform anything by means of angelic invocations, or by incantations, or by any other wicked curious art; but, directing her prayers to the Lord, who made all things, in a pure, sincere, and straightforward spirit, and calling upon the name of our Lord Jesus Christ, she has been accustomed to work miracles for the advantage of mankind, and not to lead them into error. If, therefore, the name of our Lord Jesus Christ even now confers benefits [upon men], and cures thoroughly and effectively all who anywhere believe on Him, but not that of Simon, or Menander, or Carpocrates, or of any other man whatever, it is manifest that, when He was made man, He held fellowship with His own creation, and did all things truly through the power of God, according to the will of the Father of all, as the prophets had foretold.

(Sid 1046-1047)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 3

Kapitel 11 – Mot montanisterna

Others, again (the Montanists), that they may set at nought the gift of the Spirit, which in the latter times has been, by the good pleasure of the Father, poured out upon the human race, do not admit that aspect [of the evangelical dispensation] presented by John’s Gospel, in which the Lord promised that He would send the Paraclete; but set aside at once both the Gospel and the prophetic Spirit. Wretched men indeed! who wish to be pseudo-prophets, forsooth, but who set aside the gift of prophecy from the Church; acting like those (the Encratitæ) who, on account of such as come in hypocrisy, hold themselves aloof from the communion of the brethren. We must conclude, moreover, that these men (the Montanists) can not admit the Apostle Paul either. For, in his Epistle to the Corinthians, he speaks expressly of prophetical gifts, and recognises men and women prophesying in the Church. (Sid 1090-1091)

Kapitel 24

…our faith; which, having been received from the Church, we do preserve, and which always, by the Spirit of God, renewing its youth, as if it were some precious deposit in an excellent vessel, causes the vessel itself containing it to renew its youth also. For this gift of God has been entrusted to the Church, as breath was to the first created man, for this purpose, that all the members receiving it may be vivified; and the [means of] communion with Christ has been distributed throughout it, that is, the Holy Spirit, the earnest of incorruption, the means of confirming our faith, and the ladder of ascent to God. “For in the Church,” it is said, “God hath set apostles, prophets, teachers,” and all the other means through which the Spirit works; of which all those are not partakers who do not join themselves to the Church, but defraud themselves of life through their perverse opinions and infamous behaviour. For where the Church is, there is the Spirit of God; and where the Spirit of God is, there is the Church, and every kind of grace; but the Spirit is truth. (Sid 1151)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 5

Kapitel 6 – andlighet är inte anti-kroppslighet

Now God shall be glorified in His handiwork, fitting it so as to be conformable to, and modelled after, His own Son. For by the hands of the Father, that is, by the Son and the Holy Spirit, man, and not [merely] a part of man, was made in the likeness of God. Now the soul and the spirit are certainly a part of the man, but certainly not the man; for the perfect man consists in the commingling and the union of the soul receiving the spirit of the Father, and the admixture of that fleshly nature which was moulded after the image of God. For this reason does the apostle declare, “We speak wisdom among them that are perfect,” terming those persons “perfect” who have received the Spirit of God, and who through the Spirit of God do speak in all languages, as he used Himself also to speak. In like manner we do also hear many brethren in the Church, who possess prophetic gifts, and who through the Spirit speak all kinds of languages, and bring to light for the general benefit the hidden things of men, and declare the mysteries of God, whom also the apostle terms “spiritual,” they being spiritual because they partake of the Spirit, and not because their flesh has been stripped off and taken away, and because they have become purely spiritual. (Sid 1312)

Smörjelse i GT och NT

Publicerat av
Svara

Ett utdrag till ur min uppsats:

Övergripande källor:

  • IB (Illusterat bibellexikon): olja, smörja
  • Powell T. Anointing with Oil, i NIDPCM (New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements)
  • Martin F. (Gift of) Healing, i NIDPCM
  • Adamson: The Epistle of James: 196ff
  • TDNT: chrísma, élaion – [ej klart]

En av de viktigaste symbolerna för Anden i både GT och NT är oljan och inom många pentekostala traditioner talas det om Andens “smörjelse” på ett sätt som liknar beskrivningarna av Andens gåvor.# Av det skälet redovisas här en snabb genomgång kring smörjelsen i Bibeln. De bibelord som anges är exempel på det som sägs, och inte en fullständig förteckning.

Bruket att avskilja något till Gud genom att smörja dem med olja beskrivs som att det fanns redan under patriarkernas tid (1 Mos 18:18; 31:13; 35:14).

Moses smorde Aron och prästerna (2 Mos 28:41; 30:26:30; 40:12-15) men även kläder och föremål (2 Mos 29:7; 29:21; 30:26-29; 40:9-11) och offer (2 Mos 29:36; 3 Mos 2:15; 7:10). Den rituella smörjelseolja som Moses använde hade försetts med kryddor (2 Mos 24:6; 30:23-25; 37:29), och åtföljdes av en befallning att blandningen ska vara helig genom alla släktled (2 Mos 30:31-33). Kungarna i GT invigdes ofta till tjänst eller genom att de blir smorda med olja, helst av en profet (Dom 9:7ff; 1 Sam 9:16; 10:1; 16:1-12; 1 Kung 1:32-40; 2 Kung 9:1-13). Av detta skäl kallas kungen ofta rätt och slätt den smorde (1 Sam 2:10; 12:3; 2 Krön 6:42; Psalt: passim).

Elisa blir smord till profet av Elia (1 Kung 19:16) (IB: olja), men det finns inga fler exempel på detta (IB: smörjelse).

Den som är smord av Gud ges en speciell skydsstatus. Att bära hand på denne (1 Sam 24:7; 26:9-11; 2 Sam 1:14) eller att förbanna honom (2 Sam 19:21) ses som en extra grov förbrytelse (IB: Messias).

I Nya testamentet så används att smörja med olja också som en hedersbetygelse (Luk 7:38:36ff;).

Att smörja sig med olja, på kroppen eller i håret, för hygienen, som parfym och/eller ett skönhetsmedel var också vanligt förekommande under hela den gammaltestamentliga perioden (ex Rut 3:3; 2 Sam 14:2. Ps 104:15; Dan 10:3; Judit 10:3; 16:7; Se också Matt 6:17). Dessutom användes olja för att baka bröd (1 Kung 17:12-16) och som bränsle i lampor (2 Mos 25:6; Jämför Matt 25:1-12).

Att sakna olja ses som en tragedi eller ett guds straff (5 Mos 28:40; Mika 6:15) medan Guds välsignelse ofta liknas vid att oljan flödar (5 Mos 32:13; 33:24; Job 29:6; Psalt 23:5; 133; Pred 9:8; Joel 2:24). Oljan var värdefull, vilket är bakgrunden till Elisas oljeunder, när olja mirakulöst förmerades för att hjälpa en änka (2 Kung 4:1-7). Oljan skänker glädje (Ords 27:9; Jes 61:3).

En specifik bakgrund till bruket i den tidiga församlingen att smörja de sjuka med olja är att den också brukades i medicinskt syfte (2 Krön 28:15; Ps 92:11; Jes 1:6; Hes 16:9; Luk 10:34) (IB: olja, Powell) men också rituellt i samband med ett offer, för att återinrätta spetälska i gemenskapen (3 Mos 14:17f).

Jesaja 61 introducerar tydligt sambandet mellan att vara smord och att vara fylld med Anden:

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig…

I Sakarja 4 så ser profeten en syn med ett lampställ och här blir kopplingen mellan olja och Anden också tydlig.

När Jesus kallas Den smorde (Messias/Kristus) så är det inte utifrån en rituell smörjelse med olja, utan eftersom hans efterföljare identifierade honom som smord med Andens kraft ( (Luk 4:18; Apg 4:27; 10:38; Heb 1:9). (Marshall: 153)

Det är också utifrån att Anden har väglett perserkonungen Kyros, som han kallas smord i Jesaja 45:1. [xyz källa behövs]

I kontrast till det språkbruk som beskrivs under rubriken xyz, så finns det däremot inga speciella sorters smörjelse till tjänst beskrivet för de troende. Att de är smorda innebär att de fått Anden som ett sigill och underpant (2 Kor 1:21-22) (GEP 291). Alla kristna har smörjelsen (grek: chrisma), som hjälper dem att välja sanningen framför antikrists lögner (1 Joh 2:20, 27). I sammanhanget är det heller inte troligt att uttrycket syftar på en genomgången ritual med olja (Marshall: 153). Begreppet smörjelse i denna mening är inte centralt för NT:s författare. Paulus använder det bara en gång, och då troligen som en ordleken med “christos”/”chrisma”, och utan emfas (GEP 292) och Johannes kan vara påverkad i sitt ordval av gnostiska meningsmotståndare och/eller av ordleken “anti-christos”/”chrisma” (Marshall: 153f).

Som fysisk ritual, så förekommer att smörja med olja enbart i samband med bön för helande i NT (Mark 6:13; Jak 5:14-16). Att smörja med olja för att förmedla andeuppfyllelse som sådan är troligen ett lån från icke-kristen religion som kom i bruk under andra eller tredje århundradet (Marshall :153-154). Bevarade ritualer för att avskilja olja för detta ändamål finns från 300-talet (Adamson: 204-205)

I vart fall så syftade texten i Jakobs brev ursprungligen tydligt på fysiskt helande, som ett resultat av bruket av olja ihop med bön. Att oljan skulle ha någon betydelse för syndernas förlåtelse är en idé som det inte finns spår av före 700-talet (Adamson: 204). Att just Jakob, med sin tydliga förankring i det judiska arvet, anbefaller att smörja med olja för sjuka förvånar inte. Rabbinerna använde ofta olja i medicinskt syfte (Adamson: 197), men i Jakobs skildring så är det tydligt att bönen är den mest verksamma ingrediensen.

Francis Martin (NIDPCM: 696f) menar att man enkelt kan göra en tydlig distinktion mellan de äldstes bruk av olja och bön för den sjuke och Paulus ord om helandens gåvor i 1 Kor 12. Martin utgår ifrån att någon charisma inte nämns i texten, utan att hänvisningen sker till “the community of faith” (NIDPCM: 697). Mot detta kan invändas att Jakob knappast skulle ha använt det paulinska ordet charisma, men att ett helande i samband med att olja används av de äldste mycket väl kan kallas för ett framträdande (phanérosis) av Anden.

(Not för den som inte är van vid grekiska ord: Charisma = nådegåva och chrisma = smörja (med olja) är två ord som liknar varandra, men de är helt obesläktade.)

Andens gåvor: Biblisk och historisk bakgrund (GT)

Publicerat av
Svara

Lite grann från min uppsats som jag skriver på. Håll till godo.

We are “already”, but “not yet” and the only way we can so live is by the power of the Spirit. (GEP 895)

Begreppet andens gåvor eller nådegåvor näst intill uteslutande hos Paulus. (Enda undantaget är 1 Petr 4:10.) Paulus skriver dock inte i ett vakuum, så det är värt att titta på några aspekter av Andens verk i övrig litteratur först. Här tecknas inte en allmän pneumatologi, utan fokus ligger på aspekter av Andens verk som är av viktigast betydelse för diskussionen av Andens gåvor.

Det finns två standardverk inom exegetiken om Anden. Det är dels Jesus and the Spirit, av James Dunn (1975), som tillsammans med hans första, tunnare, bok, Baptism in the Holy Spirit (1970) förde in pneumatologin på den exegetiska agendan (Dunn et al, 2004: passim). Det andra standardverket är GEP, God’s Empowering Presence av Gordon Fee (1995), som har fördelen att kunna bygga på två decenniers intensiv exegetisk forskning om Anden, jämfört med Dunns bok.

Gamla testamentet

När det finns en tankegång som fortsätter in i NT, så behandlas den också under denna rubrik.

Ruach

Ordet för ande i hebreiskan är ruach, vilket också kan översättas vind eller andedräkt. Även i betydelsen vind som naturkraft, så handlar det i sitt sammanhang oftast om en stark eller våldsam vind (Dunn, 2006: 5). Som mänsklig andedräkt/livsande så kan “anden” störas, vara stark eller svag och väckas till liv på nytt (Dunn, 2006: 6). Dubbeltydigheten mellan ruach som vind, livskraft och Guds ande är ofta en något som de bibliska författarna utnyttjar för att skapa en poäng (Dunn, 2006: 6). Detta återfinns också i NT (Joh 3:8 och 20:22).

Som bärare av mänskligt liv och livskrafter i skapelsen, så spelar ruach-motivet en stor roll för nutida pneumatologi inom icke evangelikala och icke-pentekostala traditioner, och då presenterat som ett alternativ till traditionell förståelse (se exempelvis Wallace: 244f). Inom ett sådant teologiskt program finns det få möjligheter att göra en teologi kring Andens gåvor.

Av intresse för teologin om Andens gåvor är att individer i Gamla Testamentet ibland gör erfarenheten av att Anden kommer över dem, faller över dem eller fyller dem (se bilaga xyz). Ett parallellt uttryck är att Guds eller Herrens hand kom över profeten. Dessa erfarenheter av Anden syftar till att personen ska fullgöra ett uppdrag som ledare och krigare (Otniel, Gideon, Jefta, Simson) eller för att personen ska meddela ett profetiskt budskap (Elisa, Asarja, Hesekiel) (Congar I: 5). Genom denna momentana andeuppfyllelse, så har dessa individer för en kortare tid förmågor, drivkraft och mod, utöver vad de annars skulle ha haft.

Också de hantverkare och konstnärer som tillverkar förbundsarken och de dräkter och den utrustning som ska användas av prästerna beskrivs i Moseböckerna som fyllda med ruach, som ger insikt, förmåga och kunskap och Gud har lagt i deras hjärtan (leb) att lära andra. (2 Mos 35:30-36:2). Här beskrivs tydligt Gud som givaren av förmågorna, genom Anden, men i sammanhanget kopplas inte detta samman med en momentan andeuppfyllelse.

Längtan efter eskatologisk profetisk andeutgjutelse

Även om Andens uppfyllelse i GT knyts till många förmågor, så är det framför allt den profetiska dimensionen som återkommer och betonas starkast. När profeten Joel (2:28-29) beskriver den (för honom) kommande universella utgjutelsen av Anden, i samband med Herrens dag, så betonas det profetiska:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

I denna utsaga, så har den önskan Mose uttryckte i 4 Mos 11:24-29 blivit ett profetiskt löfte.

Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!

När Petrus på pingstdagen citerar Joels profetia, som han menar gått i uppfyllelse, så skjuter han in frasen “och de ska profetera” (Apg 2:14-21) också i profetians andra led, om slavar och slavinnor. Kopplingen mellan att Anden kommer över alla och och deras flöde i profetisk uppenbarelse görs alltså än tydligare i Lukas skildring.

Det är mot denna bakgrund inte underligt att Paulus ständigt återkommer till den profetiska gåvans primära ställning eller att den av honom beskrivs som en för alla tillgänglig gåva:

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. (1 Kor 14:31)

Vad är Andens gåvor: Frågeställning för min uppsats på THS

Publicerat av
Svara

Nästa inlägg om Amos Yong drar ute lite på tiden. För att fylla tomrummet kommer här mitt första utkast till ingress för den uppsats jag skriver i vår på THS.

Andens gåvor också kallade nådegåvor (karismer), som Paulus skriver om i 1 Kor 12-14, har förts fram till teologins frontlinjer, såväl som församlingars och troendes praktik, främst tack var den stora framgången för klassiskt pentekostala och neo-pentekostala rörelser, men också genom att de uppmärksammats inom församlingstillväxtrörelsen. Detta har lett till att det nu finns många akademiska teologer som talar om de andliga gåvornas generella funktion och väsen. Däremot saknas det undersökningar om vari en mer specifik innebörd skulle vara av de enskilda gåvorna, liksom en systematisk beskrivning av gåvornas natur eller väsen.

Vad säger olika traditioner om vad som menas med exempelvis den profetiska gåvan? Kunskapens ord? Trons gåva? Gåvan att styra?

Akademiska exegeter, främst James Dunn och Gordon Fee, har gjort noggranna exegetiska utläggningar av bibelord som behandlar Andens gåvor, men diskussioner om de enskilda gåvornas innebörd saknas exempelvis i den systematiske teologen Congars monumentalverk om Anden, dess 727 sidor till trots. Undervisning finns i ämnet, men främst av homiletisk art. Detta betyder inte att det som sägs behöver vara ogenomtänkt eller felaktigt, men jag ser ändå ett värde av att föra upp diskussionen på agendan för den akademiska teologin.

Dessutom råder det en de facto förvirring bland troende och även kristna ledare, när olika besked ges, utan att någon gjort några jämförelser eller framfört argument. Vad man får i sin hand är material typ Som fisken i vattnet (Bubna/Willow Creek) eller Gåvornas tre färger (NFU), men åker man sedan på en konferens med talare från Vineyard/New Wine-traditionen, så kan man få en ganska så radikalt annorlunda undervisning.

Karl Barth definierade teologins uppgift som att pröva förkunnelsens innehåll. Denna uppsats är ett försök att utföra en sådan prövning av förkunnelsen om andens gåvor. Eftersom ämnet är Andens gåvor, inom vilken ram Paulus återkommer till behovet av att pröva profetiskt tal (och annan förkunnelse), inte bara för att sålla bort det osunda, utan också för att på bästa sätt tillvarata det goda, så anser jag detta teologiska tillvägagångssätt vara extra lämpligt.

Konkreta frågor

  1. Är Andens gåvor primärt att se som rent övernaturliga och transrationella manifestationer av Guds Ande eller ska de ses primärt som förstärkta naturliga talanger, en turboladdning av det skapelsegivna? Uttrycks gåvorna i det extraordinära eller i det ordinära? Eller finns det här ett både-och? Denna fråga kommer att diskuteras med två begrepp hämtade från matematiken:
    1. Förhåller sig Andens gåvor ortogonalt till naturliga tanger?
    2. Och/eller förhåller sig Andens gåvor som en förlängning av de naturliga talangerna utmed samma axel?
  2. När och hur ges gåvorna till den troende individen och församlingen? Sker det i och med omvändelsen, i och med dopet i Ande (om det ses som en enskild, från omvändelsen distinkt upplevelse), i samband med en för att förmedla nådegåvor specifik handpåläggning eller ges de i ögonblicket de behövs, situationistiskt?
  3. Är gåvorna givna en gång för alla, så att de är något man “har” på ett permanent sätt, eller kommer de och går? Fråga två och tre är alltså besläktade och ställer tillsammans någon slags konstitutionell syn, mot en situationistisk syn.
  4. Ska man särskilja mellan gåva i betydelsen förmåga, från uppdraget i vilket denna förmåga brukas? Detta för oss in på frågor kring allmänt prästadöme kontra avskiljda tjänster (ministries) och ämbeten (offices).

Utifrån dessa frågor, speciellt den första, så kommer denna uppsats också försöka besvara hur vår världsbild påverkar synen på Andens gåvor, eller annorlunda uttryckt, hur teologin kring Andens gåvor illustrerar en bakomliggande världsbild.