Bokutdrag: Att profetera helande

I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).

“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)

“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)

“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)

Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!

“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)

En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.

Läs mer

Jag kan lyssna med inlevelse på din upplevelse utan att acceptera din tolkning av världen

Gång efter annan uppmanas vi att lyssna på varandra, speciellt på den som är utsatt och lider. Det är bra, men i en tid där anspråk på sanning till sin essens anses vara förtryckande har detta lyssnande blivit något mer än att väcka empati och skapa inlevelse. Det har blivit ett sätt att säga saker som ingen får säga emot! Den som gör det anses vara okänslig, lida av fobier eller rent av vara ondskefull.

Detta är förbaskat nonsens!

Visst kan det vara så att någon inte tar till sig vad andra säger av dåliga skäl, men när det tas för givet och allt samtal styrs upp enligt detta som ett grundantagande, då är det nonsens! Jag ska ge ett par exempel, från två helt skilda sammanhang för att illustrera principen. De exempel som jag ger är:

  1. Kenneth Hagins helande som ung och hans tolkning av Markus 11:23 – 24 som essensen av trosförkunnelsen.
  2. Kristna palestiniers lidande och vånda som resulterar i felaktiga och överdrivna anklagelser mot Israel och ibland ren antisemitism.
Mithri Raheb och Mahmoud Abbas håller ett certifikat med en utmärkelse
Mithri Raheb, palestinsk teolog, tar emot utmärkelsen Betlehems stjärna enligt Betlehems orden från Mahmoud Abbas. Bilden lånad från Rahebs webbplats.
Läs mer

Det kollektiva minnet, förlåtelsen och helandets teologi

En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.

Tidningsklipp: Framgångsteologi var visst del av trosrörelsen.
Min debattartikel i tidningen Dagen, 17 januari 2020

Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.

Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.

Läs mer

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Läs mer

Ungjordskreationism och ateistisk naturalism sitter i samma båt

Jag tror på vetenskap och jag tror på mirakler. Det provocerar åt två håll. Några kristna vänner har svårt att acceptera evolutionsläran och andra vetenskapliga teorier – fler än de själva anar! Andra vänner har svårt att acceptera tanken på att världen inte är stängd för Guds Ande och andra övernaturliga makter att verka inom. Jag menar att evidensen och de goda argumenten pekar i riktning mot att vi bör acceptera båda. Vetenskapen ger oss en god approximation av hurdan världen faktiskt är beskaffad, och då är det varken rimligt att evolutionsläran kommer att kullkastas eller att hittills okända naturliga medicinska orsakssamband ska kunna förklara alla exempel på mirakulösa tillfrisknanden.

Min hållning kan tyckas paradoxal, men den är i själva verket högst konsekvent! I nästa inlägg tänker jag förklara det utifrån argument och evidens, och i ett senare inlägg utifrån exegetik och teologi. I det här inlägget vill jag undersöka likheten i retorik mellan kreationister och mirakelförnekande naturalister.

Lars Gunther föreläser i Hestra Missionskyrka
Bild från helgen med Micael Grenholm. Jag föreläser om vetenskapen, och driver tesen att där den har en väletablerad teori är den pålitlig och beskriver världen med en god approximation av hur den faktiskt är.

Med ordet naturalist avses i detta inlägg någon som har en naturalistisk världsbild.

Läs mer

Kunskapens ord, del 2, de dominerande tolkningarna

Varför beskrivs kunskapens ord som förmågan att undervisa utifrån Bibeln av Willow Creek, medan gåvan i karismatiska sammanhang oftast handlar om att hitta sjuka att be för? Willow Creek säger att gåvan är att förmedla djup insikt i bibelordet, men inom New Wine kan det låta så här: Jag har ett kunskapens ord. Någon har en skada i vänster knä.

Hur kan tolkningen av gåvans innebörd vara så spretig?

Eller annorlunda uttryckt. I nutida kristenhet är innebörden av orden gåvan att tala kunskapens ord helt beroende av i vilket sammanhang frasen yttras. Kontexten avgör tolkningen.

För bra länge sedan ställde jag frågan vad mina läsare ville veta om den andliga nådegåva som Paulus kallar kunskaps ord eller ord av kunskap, om grekiskan översätts på ett bokstavligt sätt. Nu är det så att bokstavlig översättning inte alltid är den mest korrekta översättningen. Det finns sällan ett ett-till-ett förhållande mellan grundtext och nutida språk, dessutom påverkas betydelsen alltid av den ursprungliga kontexten. I en framtida artikel (eller mer än en) ska jag försöka reda ut hur gåvorna att tala ord av vishet och ord av kunskap uppfattades av brevets första åhörare. Det är ingen lätt fråga och den saknar ett definitivt svar. I det här inlägget vill jag helt kort berätta om tolkningshistoriken för hur vi ser på gåvorna idag, eller åtminstone två av sätten. Och det börjar med två pacifister under första världskriget.

Grekiska: Allo de logos gnóseos

Grundtextens ord i en interlinjär onlinebibel.

Läs mer

Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi

I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:

Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.

I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.

Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.

Donald Gee i halvfigur med en bok i handen

Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.

Läs mer

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Läs mer

Karismatikens största gåta och värsta fallgrop, del 1

Hur kommer det sig att en förkunnare eller en rörelse som vissa upplever som förmedlare av positiva livsförvandlande gudsmöten av andra upplevs som osunda eller i värsta fall en del av den yttersta tidens stora avfall? Jag tror det beror på en utbredd missuppfattning om hur Guds Ande verkar, eller i alla fall på en i praktiken missad biblisk poäng, även om många bekänner sig till den i teorin. Andens kraft ges av nåd. Den villkoras inte av sund teologi eller av god karaktär. Anden kan bli bedrövad, men Han är som Jesus, en vän av syndare och inte snarstucken. Detta är extremt goda nyheter, men det är också det som gör karismatiken så svårförståelig och i värsta fall farlig. Bara för att helande, profetia och underverk sker så behöver inte teologin där detta sker vara sund. Och omvänt, bara för att teologin är osund så behöver inte underverken vara falska eller fejkade. Detsamma gäller relationen mellan karismatiska fenomen och andlig mognad.

Min tes i denna artikel är att dessa tre saker, Andens kraft, sund lära (kunskap) och mognad (karaktär), förhåller sig på ett ortogonalt sätt till varandra, men att alla tre är absolut nödvändiga och att de kompletteras av en fjärde ortogonal dimension, naturlig skicklighet (kunnande).

Bli inte rädd för ordet!

Ordet ortogonal betyder i 90 graders vinkel mot, dvs. inte motsatt riktning, utan en hel annan riktning. Min poäng är att vi betraktar fenomen som sammanhängande, när de inte är det enligt Bibelns undervisning. Det här är av yttersta vikt för att vi ska förstå problemen i den diskussion som förs om olika förkunnare och rörelser.

För att inte förvirra med avancerad matematik så ritar jag bara upp de tre första dimensionerna:

De tre dimensionerna

Läs mer

Är New Wine en dödsdömd rörelse?

Jag har varit på New Wines sommarkonferens i Vänersborg de senaste somrarna. Det tyder på mycket dåligt omdöme, om jag tolkat Torsten Åhman rätt. Jag är naiv och ser inte att rörelsens ledare är i närmast total avsaknad av andlig urskiljning och samarbetar med rena charlataner. New Wine har därför inget att ge och kommer att gå under, för med Torstens ord ”rörelser som sysslar med sådant [se nedan] har i sig fröet till sin egen undergång”. Nu tror jag självklart inte att Torsten har rätt, eller ens är särskilt insiktsfull i sin analys, och jag tänker i den här artikeln noga gå igenom hans argument och tala om varför de är fel. Jag tror på det New Wine står för och jag tror att det kommer leda till mycket goda saker om det får spridas ytterligare i svensk kristenhet. Det är, med en annan deltagares ord, sjukt bra. Det innebär inte att allt är perfekt eller att jag inte ser potential till förbättring, men rörelsen är i grunden sund och har en viktig funktion att fylla.

Torstens kritik är skriven i välmening, men den bygger på en ytlig kunskap, missuppfattningar och onödig misstro. Jag hoppas kunna visa på problemen i hans resonemang, men för att inte hamna i lika ytlig argumentation och kunna påvisa exakt vad problemet är, så blir detta en lång artikel, bara så du vet.

Christy Wimber predikar et fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Christy Wimber predikar ett fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Läs mer