Jag har tre samtidiga övergripande debatter igång i mitt liv. Jag menar att det är mycket viktigt att föra dem alla tre. Sund förkunnelse behöver avgränsas mot:

1. Liberalteologi.
2. Fundamentalism.
3. Hyperkarismatik.

Det är en intressant resa. Vissa som applåderar mina insatser kring en av punkterna kan vara knäpp tysta om det jag skriver om de andra. Det som förbryllar ännu mer tycks vara att jag också kritiserar andra som kritiserar samma saker som jag kritiserar! Är vi inte i samma lag, liksom?

Mitt svar är delvis, men jag strävar efter att vara mer nyanserad än så. Låt mig förtydliga i ett antal steg. Jag börjar med komplexet liberalteologi och progressiv kristendom.

1. Allt fler blir besvikna på sina gamla sammanhang, som svepande kallas ”evangelikala”.
2. De söker efter alternativ, dekonstruerar och börjar ofta kalla sig ”progressiva kristna”.
3. De söker sig till andra som kallar sig samma sak.
4. Det finns dock ingen enhetlig ”progressiv” kristendom. Bakom benämningen ryms en mångfald av uppfattningar som inte låter sig sammanfattas kring någon annan kärna än att den inte är till höger politiskt eller strikt literalistisk i sin bibeltolkning.
5. Vissa kallar sig fortfarande evangelikaler, andra undviker ordet, men är det ändå.
6. Åter andra har övergivit så centrala delar av den kristna tron att de inte längre i någon rimlig mening är kristna, även om de fortfarande använder det ordet om sig själva.
7. Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt, men också punkt 5-gruppen, vid behov.
8. Andra ser inte skillnaden mellan de som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar dem i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
9. Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad. Den saknar steelmanning.
10. Även de som är ute och cyklar kan säga saker man kan lära sig något av. Jag vill inte kritisera punkt 6-gruppen så svepande och onyanserat att jag missar det.
11. Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 8, enligt samma princip.

Nyanser och precision är inte detsamma som slätstrukenhet eller mesighet. Tvärtom är det den nyanserade kritiken som tar hårdast och är svårast att värja sig från!

I kommande inlägg ska jag jämföra en god kritik av de som gått så långt i sin dekonstruktionsprocess att de tappat sin kristna tro och blivit anhängare av ”ett annat evangelium” (begreppet hämtat från Galaterbrevet 1:6 och Andra Korinthierbrevet 11:4) med en sämre kritik av samma sak. Och jag har redan hunnit skriva en hel del om denna slags teologi på denna webbplats.

Mina punkter ovan ska självklart inte tolkas som att det finns vattentäta skott mellan grupperna i respektive punkt. Här gäller att det finns mer eller mindre. Om jag hämtar några namn från en lista över det som sägs vara The Nation’s Top Progressive Christian Leaders så syns detta och en annan lista med liknande intention:

• Rachel Held Evans (läs om henne under bilden ovan).
• N. T. Wright, som till och med tror att skildringen av Jesu födelse i Lukas och Matteus är historiska berättelser, vilket de flesta jesusforskare inte gör. Wright talar i tungor och uppmuntrar bruket av Andens gåvor.
• Marcus Borg (1942 – 2015), som förnekade Jesu gudom, försoningsdöd och historiska uppståndelse. Borg förnekade allt mirakulöst och avmytologiserade alla karismatik.
• John Shelby Spong (1931 – 2021), en av de mest utpräglade liberalteologerna som någonsin funnits.
• Karen Armstrong, som är en nutida gnostiker.

Jag är varken anhängare av kristen nationalism, kreationism, klimatförnekelse eller låt gå-kapitalism, så det finns säkert de som kallar mig progressiv också! Uppdatering: Jag är mot trumpism, så jag kallas numera inte bara progressiv, utan också ”woke”, ”liberal” och ”vänster” eller så ifrågasätts min frälsning.

Fundamentalismen och hyperkarismatiken

Så här ser stegen ut för fundamentalismen:

1. Många önskar vara trogna Jesus och det inkluderar att ha samma respekt för Skriften som Jesus hade.
2. De (vi) söker därför ta bibelordet på djupaste allvar och vill inte bortförklara något av det bara för att det inte rimmar med samtidens skiftande uppfattningar. De kallar sig bibeltroende.
3. De söker sig till andra som kallar sig samma sak.
4. Det finns dock ingen läromässig enhet här heller. Den gemensamma nämnaren är viljan att kämpa för den en gång för alla givna kristna tron (Judas brev 3).
5. Vissa är i ordets bästa mening evangelikaler, andra undviker ordet, men är det ändå.
6. Vissa går mycket längre. De är fundamentalister. Även om många av dem undviker ordet, är de det ändå.
7. Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt och dem (oss) i punkt 5-gruppen, vid behov.
8. Andra ser inte skillnaden mellan de som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar alla i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
9. Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad.
10. Även vissa som med rätta kan kallas fundamentalister kan säga kloka saker. Det vill jag inte förkasta.
11. Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 6.

Så här ser stegen ut för hyperkarismatiken:

1. Många önskar följa och tjäna Jesus och det inkluderar att verka i Andens kraft.
2. De vill fyllas av Anden och söker vinna Andens gåvor.
3. De söker sig till andra som har samma längtan.
4. Det finns dock ingen enhetlig syn kring vad detta innebär teologiskt eller hur det bör utformas i praktiken.
5. Alla som söker efter Andens karismer är karismatiker. Globalt sett är de flesta av dessa (oss) inte några som utövar sin karismatik på estrader eller i kombination med en stor pengarullning.
6. Vissa kombinerar detta sökande med en teologi och praktik som instrumentaliserar Anden (gör karismatiken mekanisk), förnekar det sant mänskliga, åsidosätter förståndet, låter nutida påstådda uppenbarelser styra över läran, skapar hierarkier och förvanskar det kristna livet till att handla om den egna välsignelsen snarare än att ”förneka sig själv, ta sitt kors och följa Jesus”. Detta är särdrag hos hyperkarismatiken. Dess väsen är också sådan att enskilda ledare upphöjs och störst förväntan knyts till estradkarismatiken. Till detta har i nutid kommit att karismatiken ofta bland dessa underordnas en sammanblandning av Guds rike med jordiska riken och utnämnandet av politiska ledare till omistliga nyckelgestalter för Guds verk i världen, som i boken God’s Chaos Code av Lance Wallnau.
7. Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt, och oss i punkt 5-gruppen, vid behov.
8. Andra ser inte skillnaden mellan oss som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar oss i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
9. Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad.
10. Guds Ande verkar också genom hyperkarismatiker. Jag avfärdar inte på förhand varje berättelse om helande eller någon annan verkan av Anden ibland dem som något påhittat. Jag tror inte att jag blir andligt besmittad om någon av dem lägger sin hand på mig och ber. Jag inspireras av den längtan efter mer av Gud som ofta finns ibland dem. När det gäller teologi har jag ännu aldrig hört någon av dem säga något som inte andra sagt mycket bättre, dock.
11. Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 6.

Jag gör ett tillägg här. Vissa hyperkarismatiker är fullständigt livsfarliga för människors psykologiska hälsa och andliga utveckling. I deras led finns det falska profeter. De värsta företrädarna för denna grupp skulle jag aldrig låta be för mig eller rekommendera någon att lyssna till av något annat skäl än rent studium. Jag har studerat dem ingående i ett par år snart. Ingenstans i västvärldens kristenhet har jag hittat några som kommer i närheten av dem i att göra skada.