När man bör varna för dålig teologi

Jag har tre samtidiga övergripande debatter igång i mitt liv. Jag menar att det är mycket viktigt att föra dem alla tre. Sund förkunnelse behöver avgränsas mot:

  1. Liberalteologi.
  2. Fundamentalism.
  3. Hyperkarismatik.

Det är en intressant resa. Vissa som applåderar mina insatser kring en av punkterna kan vara knäpp tysta om det jag skriver om de andra. Det som förbryllar ännu mer tycks vara att jag också kritiserar andra som kritiserar samma saker som jag kritiserar! Är vi inte i samma lag, liksom?

Mitt svar är delvis, men jag strävar efter att vara mer nyanserad än så. Låt mig förtydliga i ett antal steg. Jag börjar med komplexet liberalteologi och progressiv kristendom.

  1. Allt fler blir besvikna på sina gamla sammanhang, som svepande kallas ”evangelikala”.
  2. De söker efter alternativ, dekonstruerar och börjar ofta kalla sig ”progressiva kristna”.
  3. De söker sig till andra som kallar sig samma sak.
  4. Det finns dock ingen enhetlig ”progressiv” kristendom. Bakom benämningen ryms en mångfald av uppfattningar som inte låter sig sammanfattas kring någon annan kärna än att den inte är till höger politiskt eller strikt literalistisk i sin bibeltolkning.
  5. Vissa kallar sig fortfarande evangelikaler, andra undviker ordet, men är det ändå.
  6. Åter andra har övergivit så centrala delar av den kristna tron att de inte längre i någon rimlig mening är kristna, även om de fortfarande använder det ordet om sig själva.
  7. Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt, men också punkt 5-gruppen, vid behov.
  8. Andra ser inte skillnaden mellan de som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar dem i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
  9. Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad. Den saknar steelmanning.
  10. Även de som är ute och cyklar kan säga saker man kan lära sig något av. Jag vill inte kritisera punkt 6-gruppen så svepande och onyanserat att jag missar det.
  11. Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 8, enligt samma princip.

Nyanser och precision är inte detsamma som slätstrukenhet eller mesighet. Tvärtom är det den nyanserade kritiken som tar hårdast och är svårast att värja sig från!

Rachel Held Evans porträttbild
Rachel Held Evans (”RHE”, 1981 – 2019) kalla(de)s ofta ”progressiv”, men hon förnekade aldrig Jesu gudom, försonande död eller historiska uppståndelse. Vi kan inte veta vart hon hade hamnat i sin tro om hon fått fortsätta leva, men när hon drabbades av den sjukdom som till sist tog hennes liv utformades önskningarna om förbön på ett sätt som visade att hon inte hade lämnat en klassisk gudstro till förmån för en ”erfarenhet av det heliga och Enheten och allt livs Enhet” vilket är formuleringen i den första punkten av progressiv tro, enligt The Center for Progressive Christianity (CPC). RHE hör hemma under punkt 5, CPC under punkt 6.

I kommande inlägg ska jag jämföra en god kritik av de som gått så långt i sin dekonstruktionsprocess att de tappat sin kristna tro och blivit anhängare av ”ett annat evangelium” (begreppet hämtat från Galaterbrevet 1:6 och Andra Korinthierbrevet 11:4) med en sämre kritik av samma sak. Och jag har redan hunnit skriva en hel del om denna slags teologi på denna webbplats.

Fortsätt läsa

Bokutdrag: Profetrörelsen – vad hände?

Mot slutet av 1980-talet mötte jag och många med mig vad som en ny och inspirerande undervisning om det profetiska som en nyckel till vad Gud vill göra i ändens tidps. (PS = det populära sättet att använda ett begrepp även om det inte är helt korrekt. Förklaras tidigare i boken.) Det var främst en krets av profetiska gestalter i Kansas City Christian Fellowship (KCF), med Mike Bickle som pastor, eller med anknytning till dem: Paul Cain, Bob Jones, John Paul Jackson, Larry Randolph, Rick Joyner, James Goll, med flera. Deras idé om en gigantisk skörd i ändens tidps var dock inte ny, utan den går att spåra längre tillbaka, men under 1980-talet fick den tydligare konturer och mot slutet av årtiondet sitt publika genombrott. Det blev vanligt att tala om profetrörelsen. Dess tillkomst, varierande uttryck och historia är ett ämne för flera tjocka böcker och den bör absolut inte ses som en enhetlig rörelse.

För mig blev profetrörelsen en stor välsignelse. Jag har tagit emot inre helande, uppmuntran, tröst och inte minst nödvändig tillrättavisning genom den. Jag har vänner som gjort liknande upplevelser och jag bevittnade märkliga helanden och profetiska budskap. Jag blev en ivrig försvarare av rörelsen och är än idag tacksam för vad den medfört i mitt liv. Men tyvärr är det inte allt som finns att säga om denna rörelse och jag tror att en bok som denna kan vara platsen för en skiss på en hur rörelsen bör utvärderas, så att vi kan lära för framtiden. Jag behöver också beskriva de rörelser som den nutida profetrörelsen påverkats av. Vi profeterar ju som sagt starkt beroende av vår teologi och vår övriga förståelse av världen. Och den har sannerligen förändrats, drastiskt. Och därmed profetrörelsen.

Tidningsomslag. Equipping the Saints. Introducing Prophetic Ministry.
Omslaget av Vineyards tidning hösten 1989. I detta nummer introducerades profeterna från Kansas City.

Lyssna till detta budskap från Larry Randolph, från januari 1997:[1]

I maj förra året [1996] sa jag, ”Gud, kommer Bill Clinton att bli omvald igen i år?”

Gud sa, ”ja”.

Jag sa, ”Du skojar, Du ger honom en chans till!”

Gud sa, ”nej, jag ger församlingen en chans till”

Jag sa, ”att göra vadå?” Gud sa, ”att göra vad de inte gjorde under hans första mandatperiod.”

Jag sa, ”vad då?”. Gud sa, ”Be för era ledare och sluta att förbanna dem.”

Ett kvarts sekel senare beskrivs en politisk president som nyckeln till väckelse och framgång för Guds folk, som Guds avgörande nyckelgestalt på jorden. På 1990-talet var grundantagandet att presidenten behövde församlingen, idag är det tvärtom. Och det politiska motståndet anklagas för att vara satansdyrkande pedofiler! Skillnaden är som natt och dag. Vad hände egentligen?

Fortsätt läsa