Bokutdrag: Den profetiska gåvan

I väntan på att min bok ska bli klar kommer här ännu ett utdrag. Jag har redan i några inlägg här på webben beskrivit den profetiska gåvans natur, i debatt med Patrik Hagman. Grunderna finns där. I boken kommer de i en mer utvecklad version. Detta är hur kapitlet inleds. (Jag har redan postat detta kapitels inledning en gång, men sedan dess har jag omdisponerat och utökat innehållet.)

Bibelns viktigaste undervisning om profetia finna i Första Korinthierbrevet 14. Det är en god idé att läsa kapitlet i sin helhet, gärna ihop med kapitel 12 och 13, innan du fortsätter läsa denna bok.

Traditioner om det profetiska

För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter, men det är undantagen. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse och även de som skriver ordböcker är barn av sin tid.[1]

Det finns ett sätt att tala om det profetiska som jag menar bäst harmonierar med Bibelns undervisning. Jag kommer dock i denna bok ibland att nämna också andra tolkningstraditioner och i viss mån också hur vi kan tala om urskillning inom dem.

En skiss med människor som sitter i en ring i ett vardagsrum.
Hemgrupper är utmärkta plats för det profetiska. Estrader? Nja.

Om du idag skulle läsa adjektivet ”profetisk” i en text kan det ha olika betydelser. Här följer min indelning, som bygger på hur jag uppfattar att begreppet används.[2]

Fortsätt läsa

Kolumner i Tidningen Dagen om karismatik

När jag blev ombedd att skriva krönikor i Dagen trodde jag nog att de flesta skulle handla om karismatik. Lite förvånande blev det inte så, men de som jag faktiskt fick med i ämnet ser jag som de allra viktigaste av allt som jag skrev. Jag har ju studerat ämnet ingående och just i kraft av detta studium tror jag mig ha något att säga som inte bara upprepar det som sagts hundratals gånger förut.

Jag är en av dem som farit illa i kyrkan

Publicerad 2023-06-07.

I denna krönika delade jag för första gången offentligt den rent ut sagt usla och märkliga behandling som jag blev utsatt för under mitt sista år under utbildningen till pastor.

Det som gjorde mig illa var inte hyperkarismatiker som missbrukade Andens gåvor eller strikt bokstavstroende fundamentalister som kastade bibelord efter mig. Det var anonyma och ogrundade anklagelser från personer som ville mig illa.

Fortsätt läsa

Förhandstitt på kommande bok: Behovet av sundhet och prövning

Jag jobbar på en bok med arbetstiteln Pröva profetia och skapa en sund profetisk miljö. Det du kan läsa här är det inledande kapitlet. På slutet finns det också som PDF.

Min personliga inledning i förordet [till boken] satte fokus på frågan hur vi kan pröva vad som sägs vara tilltal från Guds Ande när de fungerar som vägledning till församlingar och andra grupper samt hur vi skapar en sund profetisk kultur. De bibliska exemplen om Filippos, Paulus och Hosea visar att det inte är självklart att Guds tilltal alltid går i linje med våra egna preferenser eller håller sig inom de ramar som vi med vårt förnuft omedelbart kan förstå. Samtidigt är Guds vägledning inte irrationell – den är ibland transrationell, den gör över vårt förstånd – men den är inte irrationell. Den ska prövas och den prövningen inkluderar ett rätt brukat, inte ett avstängt, förstånd.

Fortsätt läsa

Det är bra att tro som alla andra som tror

Vad som överallt, i alla tider tror och av alla har blivit trott, är ett riktmärke för hur vi bör tro. Det är tanken bakom vad som kallas den vincentinska kanon. Den är uppkallad efter Vincent av Lérins (ca 400-450). Om han yttrade orden eller bara tillskrivits dem i efterhand är oklart, men sentensen är etablerad och användbar: Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est.

Fram tills nyligen hade jag inte hört talas om den men nu har den blivit en god hjälp för mig att svara på frågan om vad som är villolära och vad som är god lära, tillsammans med Bibeln, naturligtvis och de ekumeniska trosbekännelserna. I detta inlägg tänker jag presentera detta riktmärke och sedan använda mig av den på frågan om skapelse ur intet, creatio ex nihilo. Jag tänker också försöka påpeka skillnaden mellan skapelse ur intet som en allmänt erkänd lära och tron på en ung jord (under 10000 år) som påstås vara det inom ungjordskreationistiska kretsar, men faktiskt inte är det.

Ett annat sätt att uttrycka det är helt enkelt att i vissa frågor råder det i stort sett konsensus inom Guds församling. Och om en uppfattning framförs som går på tvären mot denna konsensus bör den betraktas som villolära.

Helgonporträtt av Vincent av Lerins med den latinska sentensen på en utrullad bokrulle i handen
Så här såg han antagligen inte ut, men som så många andra helgon är Vincent av Lerins avbildad enligt senare tiders preferenser och inte i sin samtid.
Fortsätt läsa

Mina arbetsdefinitioner av liberalteologi och fundamentalism

Jag har flera gånger på denna blogg använt orden liberalteologi och fundamentalism. Jag har påbörjat en serie inlägg i båda fallen i vilka jag i detalj reder ut dessa båda teologiska hållningars ursprung, utmärkande drag och hur de förändrats under de senaste 300 åren. Det är ett sisyfosarbete. För att kunna använda begreppen utan missförstånd tänker jag att det behövs ytterligare någon artikel om hur jag använder dem idag, för alla som inte har ork att läsa hela serierna av inlägg. Plus att jag vill kunna skriva annat i ämnet och bli förstådd redan nu.

Båda orden har det gemensamt att de ofta används mer eller mindre som invektiv eller konversationsstoppare. Du är X. Det är fel att vara X. Du har fel. Men samtidigt är orden användbara och rätt använda fångar de var sin teologisk hållning på ett sätt som annars skulle kräva en omskrivning med fler ord. De är praktiska i diskussioner och debatt – rätt använda!

Vissa vänner av teologisk ordning påpekar gärna att ordet liberalteologi egentligen enbart åsyftar en grupp teologer som var verksamma under perioden 1850 till 1920, på ett ungefär. Sedan dog den teologin ut, säger de, med Karl Barth. När jag använder ordet liberalteologi syftar jag självklart på de ursprungliga liberalteologerna, men också på de som fortsatt verka utifrån samma teologiska premisser, med samma grundläggande ethos, och som har vidareutvecklat de ursprungliga liberalteologernas idéer. Jag har heller aldrig hört någon av dessa kritiker vara lika noga med en motsvarande precision av begreppet fundamentalism. Det upplever jag faktiskt ganska hycklande.

Schleiermacher i prästkäder
Friedrich Schleiermacher kallas ofta för liberalteologins fader

Den första kullen liberalteologer (Schleiermacher, Ritschl, Troeltsch, Hermann, Harnack) och deras samtida historiskt-kritiska exegeter efterträddes av en andra grupp på 1900-talet: Rudolf Bultmann (1884 – 1976) och Paul Tillich (1886 – 1965) var de främsta namnen inom teologin och mest inflytelserik som kyrkoledare var Harry Emerson Fosdick (1878 – 1969).

I ett kommande inlägg tänker jag visa vad liberalteologi var för Fosdick och hur vi enligt hans egna ord med facit i hand kan se att den inte kom från Gud!

Fortsätt läsa

Equmeniakyrkans vision, Jesus och treenigheten, del 2, förvirrat om treenigheten

Bland det märkligaste med motionen om att stärka treenighetens synlighet i Equmeniakyrkans vision, som jag började skriva om i mitt förra inlägg, är att det bygger på en svag trinitarisk teologi. Inte på en stark sådan. När sedan Betlehemskyrkan i Örebro ger motionärerna understöd blir det än värre. Det här är värt att uppmärksamma.

I detta inlägg tänker jag visa att motionärerna och deras understödjare varken gör Equmeniakyrkans teologiska grund rättvisa eller har en bibliskt informerad och klassiskt kristen syn på treenigheten.

För att förstå kontexten bör du följa endera länken ovan så att du vet vad denna diskussion handlar om i sin helhet.

Det är svårt att säga om motionärerna drar åt modalism (den ende Guden uppträder i tre skepnader, men i Gud själv finns det inte tre personer, tre olika medvetna jag), tripartism (att Gud består av tre delar) eller triteism (Gud är ett kollektiv av tre gudar). Inte för att resonemanget utgår från den klassiska teologins mellanposition (en Gud, tre personer i Gud), utan för att det är förvirrat. Eller rättare sagt, det uttrycker en teologi om treenigheten som tyvärr blivit alltmer utbredd, och den teologin är förvirrad.

Treenighetssymbol
Treenigheten kan inte fångas till fullo i ord eller bild, men något kan ändå sägas som är verkligheten närmare än annat.

Motionärerna tycks mena att Guds treeniga väsen främst är ett koncept, ett sätt att tänka, en tankefigur. Inte en god approximation av Guds egentliga väsen.

Fortsätt läsa

Equmeniakyrkans vision, Jesus och treenigheten, del 1, inre sekularisering

Till Equmeniakyrkans digitala kyrkokonferens har det lagts en motion om en förändrad formulering av vår vision. Idag lyder visionen så här, med bilden lånad från Equmeniakyrkans webbplats:

En kyrka för hela livet –där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen
Detta är det första man ser på webbplatsen.

Den nya lydelsen föreslås att bli:

En kyrka för hela livet – där mötet med Gud; Fader, Son och Ande, förvandlar mig, dig och världen.

Motionärernas förslag, min betoning

Vid en första anblick kan det tyckas vara en diskussion om hårklyverier, vad som är explicit och vad som är implicit. Nuvarande skrivning har treenigheten implicit, vilket kyrkostyrelsen påpekar i sitt svar. Förslaget i motionen skulle kunna tolkas som att Jesus är implicit som vägen in i gemenskapen med treenig Gud. Så vad ska vi bråka om? Men nu visar det sig snabbt att motionärerna har ett annat syfte än att skriva fram treenigheten i största allmänhet

Hur formulerar vi oss bäst kring den gudsbild vi har i Equmeniakyrkan? Hur gör vi vägarna till tro och gemenskap mest tillgängliga? Gudsbilden i Equmeniakyrkan som den beskrivs i kyrkans vision: En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen, är alldeles för snäv. Gud är större än så!

Diskussionen som uppstått runt motionen visar att det är just detta som är den egentliga sakfrågan. Vi har fått vår egen strid om diftongerna. En liten skillnad i skrivningen som öppnar för en större skillnad i tolkningen av evangeliet. Jag ser förslaget som problematiskt och det beror på kontexten, snarare än formuleringen.

Fortsätt läsa

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Fortsätt läsa

Också Equmeniakyrkan behöver det nya vinet

Ytterst få församlingar i Sverige har upplevt hur deltagande och engagemang ökat. Svenska Kyrkan har drabbats hårdast och förlorat hälften av sina gudstjänstbesökare de senaste två årtiondena. Också Equmeniakyrkan har drabbats. I denna situation har ett antal kyrkor och rörelser setts som möjliga inspirationskällor och förhoppningar har knutits till dem. En del rörelser har varit karismatiska och andra inte. När exempelvis Brommadialogen startades “trodde vi att en väckelse hängde i luften och var oerhört optimistiska – eller rättare sagt naiva” har Harry Månsus skrivit. Sune Fahlgren vill (Sändaren 10 maj) starta en diskussion om vissa rörelser som alla finns inom det forskare kallar den neokarismatiska eller neopentekostala vågen. (Han kallar dem “nypingstiga”.) Vi är dock kritiska till hans sätt att inleda den diskussionen. (Gå till The Wayback Machine och klistra in länken www.sandaren.se/debatt/hillsong-och-gamla-vinsackar )

Vi är inte främmande för att pröva och kritisera teologi och praxis inom karismatiska sammanhang. På våra bloggar (här och helapingsten.wordpress.com) finns åtskilliga exempel på just det, men en sådan prövning måste bygga på en bättre analys än den Fahlgren presterat. Fortsätt läsa

Liturgisk dräkt, nej tack

Uppdatering: Detta inlägg har några år på nacken. Tiden har gått och den blå roben används mycket lite runt om i landet. Några med metodistisk bakgrund använder den och så används den på vår årliga högtidsgudstjänst där diakoner och pastorer ordineras. Detta är numera en betydligt mindre fråga än vad jag befarade.

Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.

Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.

Greg Boyd predikar i T-shirt
Greg Boyd predikar utmärkt i T-shirt.
Fortsätt läsa