Profetia är tal ingivet av Guds Ande

I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.

Ordet profetia på grekiska mot en blå horisont

Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:

  1. Patrik Hagman: Profetian handlar om att tala sant om verkligheten. (Hela texten återges i min analys nedan.)
  2. Jag (mindre känd och därför presenterad som ”pastor”): Profetia är tal ingivet av Anden. (Hela texten återges nedan.)
  3. Hagmans slutreplik: Vi måste sluta att förandliga profetian.

Mitt första inlägg på Dagen, med kommentarer

”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).

Kommentar: Här hade jag inte plats att utlägga på vad sätt jag anser Hagmans världsbild för snäv. I sin slutreplik bygger han ut detta till en komplett feltolkning av mig. Jag menar inte att Hagman lagt sig platt för en naturalistisk tolkning av världen där uppenbarelse och under inte ses som möjliga (naturalism). Så ser nämligen inte svensk antikarismatik ut. Jag menar att han gjort uppenbarelse och under såpass ovanliga som ideal för ett kristet liv att de i praktiken inte kan definiera innebörden av någon andlig gåva. Det är en indirekt anpassning till naturalismen.

Problemet är inte vad Hagman vill stärka, utan att han med en felaktig definition av profetiskt tal gör det omöjligt att följa Paulus uppmaning om att vi ivrigt ska söka den profetiska gåvan. Om Hagmans syn slår igenom kommer församlingen berövas den gåva som utpekas som en nyckelgåva.

Den situation Paulus beskriver förstås bäst genom den vers Hagman helt utelämnat: ”Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta” (1 Kor 14:29-30, min kursivering).

Kommentar: Hagman berör inte denna vers i sitt svar till mig, trots att den är mitt huvudsakliga argument.

Här ser vi att budskapet som framförs bygger på uppenbarelse, som här ges i ögonblicket. Detta är inte genomtänkta analyser av samtiden. Hur skulle det kunna vara det? Profetia utövas inte av de lärda, utan av alla. Att tro att de kristna i Korinth var i besittning av de analytiska förmågor Hagman efterlyser är en grov anakronism.

Det finns skillnader mellan GT:s profeter och profetia i NT, men det finns också en kontinuitet. Att GT över 30 gånger säger ”Herrens ord kom till mig” och många gånger har uttryck som ”Herren lät mig se” eller”Herren visade mig”, vägleder vår förståelse av det profetiska.

De nykristna i Thessaloniki uppmanades att inte ”förakta profetior” (1 Thess 5:20), som förutsattes förekomma bland dem från första stund. Inte heller behövde de nydöpta i Efesos grunna ut någon kulturkritik: ”när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.” (Apg 19:6)

Agabos talade ”genom Andens ingivelse” (Apg 11:28) och förutsade hungersnöd. Jag uppmanar alla jag kan att lyssna till expertisen om klimatförändringar – det är viktigt och det är en skam för oss kristna att klimatskepticism förekommer ibland oss – men Agabos hade inte analyserat väderomslagen.

Agabos profetia av konstnären Louis Cheron (1660-1713). Anden som inger orden symboliseras som en duva.

När Anden sände ut Barnabas och Paulus på deras missionsresa var det inte genom ett strategiskt möte. Därmed inte sagt att det alltid måste vara så. Paulus andra och tredje missionsresa startar inte genom något tilltal.Och Anden var närvarande vid apostlamötets diskussioner, men de kallade inte Andens verk just där för profetia.

Kommentar: Hagman berör inte något av dessa exempel i sitt svar till mig. Genom dem torde det dock stå helt klart att min definition av profetiskt tal är enklare att läsa fram ur de bibliska texterna än Hagmans. Och i nästa stycke följer min centrala tes.

Andens uppenbarelse behöver inte nödvändigtvis ges i samma ögonblick som det framförs och den kan komma på mer än ett sätt, både lågmält och drastiskt, men utan denna komponent är det inte profetia.

Hagman tecknar motsatsen till sin egen uppfattning som halmgubbar. Självklart sätts inte ”normala förmågor ur spel” – vem påstår det? Att Guds uppenbarelse övergår vad vårt förstånd på egen hand kan tänka ut, det kan beskrivas som övernaturligt (det naturen inte ensam kan göra, enligt Thomas av Aquino), men det är inte ”märkligt”. Tvärtom borde det vara enkelt och vanligt.

Kommentar: Trots att jag hänvisar till Thomas av Aquinos sätt att tala om begreppet övernaturligt kommer Hagman i sin slutreplik enbart att utgå från att jag är fast i ett upplysningstänkande. Och trots att han borde bli försiktig med halmgubbar efter att jag påtalat dem kommer slutrepliken att innehålla fler. Det är detta som gjorde debatten så djupt missvisande och att jag därför inte släpper den.

Hagman hade behövt konsultera exegeterna innan han skrev sin artikel, Gordon Fee och James Dunn kan vara en start. Eller kyrkofädernas beskrivning av profetia. Profeter talar inte av ”egen inspiration utan genom det gudomliga ordet som rör dem” skrev Justinus Martyren, som ett av många exempel. Eller så kan han titta in på min blogg, itpastorn.nu, där jag i detalj skriver om den här sortens frågor efter ingående studium. Då torde han komma till samma slutsats som den katolske teologen Yves Congar. Han talar om en slags profettjänst likt den Hagman beskriver, men fortsätter sedan: ”Detta är emellertid inte direkt vad vi har i 1 Kor 12:10; 14:1–33” och sedan beskriver han de profetiska budskap som framförs inom den karismatiska förnyelsen som i linje med vad Paulus menade.

Kommentar: Hagman ignorerar i sitt svar att jag nämnt Fee, Dunn och Congar. Teologer från tre skilda traditioner. Tre ytterst noggranna teologer, som inte har samsyn i allt. Men på den här punkten har de en snarlik uppfattning. Dagen strök den kursiverade meningen, där jag hänvisar till denna blogg. Om Hagman läst lite här kanske diskussionen blivit en annan.

Hagman har rätt i att profetia inte ska användas till dominans med hänvisning till förmodad inspiration. ”De övriga ska prövas vad som sägs.” Men för att ge alla”möjlighet att profetera” behöver gåvan som sagt sökas, och då får dess egentliga innebörd inte bortdefinieras.

Analys av Hagmans artikel

Sann kunskap är allt mer ifrågasatt. Kyrkan har en nyckelroll. Den kan spä på tendensen att ifrågasätta sund vetenskap och erfarenhet eller hjälpa till att hålla samhället stadigt på marken. Kyrkan har ett speciellt ansvar för sanning – därför behöver kyrkan profetian, skriver Patrik Hagman.

Amen säger jag. Vi följer Honom som är sanningen i en sanningsfientlig värld. Så här långt är jag med – förutom det som visar sig vara tolkningen av sista halvan av sista meningen.

I pingstförsamlingen jag växte upp i hörde profetiskt tal inte till ovanligheterna. En äldre man (oftast) som plötsligt stod i talarstolen och talade med en lite speciell röst. I sommar har en debatt blossat upp kring denna typ av tal som åtminstone tidigare var typiskt för den mera karismatiskt inriktade delen av frikyrkan. Men är detta verkligen det som Bibeln menar med profetiskt tal?

Här ger Hagman en märklig motbild till det som sedan ska bli hans egensyn. Profetia sker främst i större möten (talarstol finns), det är en manlig domän (trots vad som sägs i 1 Kor 11:2ff) och utmärks främst av att någon har en speciell röst. Visst känner jag igen situationen, men är inte detta att måla en halmgubbe? För detta är inte en definierande situation eller ett typiskt exempel.

John Wimber ogillade också att människor gjorde sig till exempelvis genom att förställa rösten när de profeterade. Lösningen var för honom att profetera med normal röst (så enkelt). Wimbers inflytande var stort och nu är det ovanligt med speciella tonfall eller åtbörder nästan överallt i den sammanhang jag befinner mig i. Jag undrar hur bekant Hagman är med karismatiska sammanhang när han utgår från den bild som han målar upp?

(Inom parentes bör det tilläggas att naturligtvis bör vi tillåta att den som berörs av Guds Ande också får reagera med ett ändrat röstläge. Det jag, Wimber och Hagman nog alla är överens om är att det kan bli en kultur där man härmar varandra, eller i värsta fall omedvetet tror att sådant krävs för att Anden ska verka. Då blir detta ett manér utan värde.)

Det viktigaste bibelstället om detta är 1 Korinthierbrevet14. Här talar Paulus om profetiskt tal och tungotal. Båda formerna av tal är enligt Paulus Andens gåvor, och därför värdefulla, men profetians gåva är bättre. Vad handlar detta om? Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?

Hagman tar inte med hur Paulus motiverar att profetia är bättre, nämligen som offentligt tal, ett utelämnande som inte betyder så mycket för resten av utläggningen, men eftersom jämförelsen av gåvorna inte sällan felaktigt sker som en inbördes viktning vill jag alltid vara noggrann. Tungotal är den bättre gåvan för bön i enskildhet.

Att båda är Andens gåvor bör väl också föranleda oss att tro att det finns väsentliga likheter i deras natur. Nu vet vi inte hur Hagman definierar tungotal, men det tycks mig som att profetia hos Hagman blir så väsensskild från tungotal att båda knappast kan rymmas under den övergripande beskrivning av ”andligheter” som Paulus gör i 1 Kor 12:1–11.

”Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: ’Ni är galna.’ Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ’Hos er finns verkligen Gud.’” (1 Kor 14:23-25).

Det profetiska talet verkar handla om förmågan att tala santom verkligheten så att även den som inte är med i gemenskapen förstår det.

Sista halvan av meningen är korrekt. Profetia är begripligt tal enligt Paulus, men den första delen är en tolkning utan stöd i orden i texten. Paulus beskriver hur en individs ”innersta blottas” på ett sätt som leder till direkt överbevisning om att det är Gud som verkar. En sådan överväldigande effekt uppstår inte genom den slags tal om verkligheten som Hagman beskriver sin artikel. Det är inte bara så att Hagmans tolkning saknar underlag i dessa verser, verserna motsäger den. (Mer om detta längre ner.)

Paulus kallar det profetiska talet för att tala med förnufteller förstånd. Att det profetiska talet är en Andens gåva verkar alltså inte handla om att det skulle vara ett tal som sätter människans normala förmågor ur spel, eller att det skulle handla om något särskilt märkligt ”övernaturligt” fenomen.

Här beror Hagmans svaga exeges på att han fortsätter göra en nidbild av sin tänkta motpol. Vem påstår att profetia är att sätta ”normala förmågor ur spel” eller att det skulle vara ett ”märkligt” fenomen?

Om Hagman hade läst pingstpionjären Donald Gees undervisning om det profetiska, den relativt okände, men som inspiratör till John Wimber inflytelserike, Bruce Yocum eller deltagit på en konferens med New Wine, så hade han fått förhålla sig till en syn på det profetiska som bygger på samspel mellan Gud och människa, att vara ”naturligt övernaturlig”.

Bokomslag. Prophecy, exercising the prophetic gifts of the Spirit in the Church Today, Bruce Yocum
Denna bok av Bruce Yocum finns numera bara att köpa antikvariskt. Jag är oerhört glad att jag fick tag i den för många år sedan. Den är saklig, praktisk och sund.

Hagman hade då också möjligen märkt att ordet ”övernaturlig” ofta brukas på samma sätt som det gjordes av Thomas av Aquino, långt före upplysningen, som något som går utöver naturens inneboende produktiva kapacitet (supra naturalis), inte som något som går på tvären mot naturen (contra naturalis).

Ordet ”övernaturligt” används alltså på olika sätt. Hagman har måhända bara erfarenhet av ett slarvigt sätt att använda ordet. Och det förekommer. Donald Gee på sin tid debatterade innebörden med den i min mening sämre pingstteologen Howard Carter. Carters syn ligger närmare det Hagman tycks mena. Men Wimbers undervisning hade en udd både mot dem som överförenklade i hyperkarismatisk riktning och mot dem som inte öppnade för karismatik alls. Och som sagt, Wimbers inflytande är svårt att överdriva.

Den som läser Hagmans fortsättning kan utifrån den tycka att vi är helt överens, men det är vi inte. Hagman missar profetians innersta väsen, dess definierande ingrediens, och resultatet blir annorlunda.

Därtill kommer att Paulus verkar förutsätta att det i varje församling finns massor med profeter, eftersom han säger att vid en sammankomst får högt två till tre tala medan de andra ska pröva det som sägs. När Paulus talar om den profetiska gåvans funktion i församlingen är det alltså inte unika stjärnor som Jeremia eller Jesaja han tänker på utan om något högst vardagligt i kyrkans liv.

Amen! Helt korrekt. Alla har möjlighet att profetera (1 Kor 14:31), inte bara några få. En av de allra viktigaste poängerna med pingsten är just att Anden kommer till varje troende, inte bara ett fåtal. Närhelst karismatik blir en domän för unika stjärnor på estraden har den nytestamentliga visionen perverterats.

Frågan som skiljer mig och Hagman är inte om profetia ska vara vardaglig eller inte, utan om innebörden i detta vardagliga. Vad är det som vi bör söka i så riklig mängd att det demonstreras flera gånger per sammankomst och finns i ett sådant överflöd att framförandet av det behöver begränsas?

Den goda motsatsen till estradkarismatik är inte icke-karismatik utan vardagskarismatik. Hagman håller nog med om de orden, men hans definition av profetia gör att vi i sak inte är överens, därför kallar jag hans synsätt icke-karismatiskt, utifrån Bibelns syn på ämnet.

Anden verkar med oss så att det samtidigt handlar om en vanlig mänsklig förmåga och Guds gåva, inte det ena eller det andra.

Korrekt. Just precis detta utgår jag också från, som sagt. Men – också som sagt – vem gör distinktionen? Det Hagman angriper är en ytterlighetsposition, inte den gängse undervisningen i karismatiska kretsar.

Ordet ”vanlig” skulle jag inte använda. Det kan nämligen betyda (1) vanligt förekommande och, (2) i sammanhanget, ordinära kognitiva förmågor som alla människor har och kan utveckla. Detta är pudelns kärna i vår diskussion, vilket kommer att synas när jag analyserar Hagmans andra debattartikel.

Det som utmärker det profetiska talet är inte sättet som man talar på,

Också korrekt. Men detta påstås inte ens i ytterlighetskanten.

eller att det talet skulle ha en auktoritet som ett direktbudskap från Gud,

Här är Hagmans ord tvetydiga. Det finns två aspekter av profetiska budskaps auktoritet. Dels kan vi tala om deras reella eller intrinsiska auktoritet, deras inneboende kraft. När ett gott profetiskt ord uttalas har det ofta en kraftfullhet i sig själv som berör den som lyssnar. Dels kan vi tala om anspråket hos den som framför ett ord. ”Lyssna på mig för jag talar för Gud. På nytt var Wimber en pionjär. Han lärde att vi skulle profetera med låga anspråk: ”Kan det vara så att…”, ”Jag tror Gud säger…”, ”Betyder det här något för dig…”

Profetiska ord framförda med låga anspråk kan ha stor inneboende auktoritet.

Om någon behöver poängtera sin status som Guds budbärare kanske i frustration över att inte få det genomslag som önskats, då drar jag öronen åt mig. I värsta fall är sådana anspråk ett maktmedel. Det ska vi varna för!

Adjektivet ”direkt” bidrar också till den onödiga förenklingen av det Hagman utmålar som sin motpol. Vad är det för skillnad på ett ”budskap från Gud” och ett ”direkt budskap från Gud”?

sådana föreställningar går emot förnuft och förstånd.

Eftersom Hagmans mening inletts otydligt är det oklart vad orden ”sådana föreställningar” egentligen syftar på. Wimber var noga med att tala om det övernaturliga som transrationellt (det som går bortom förståndet), och påpekade att vi inte ska framställa Andens gåvor, inklusive den profetiska gåvan, helanden, och under och tecken som irrationella. Wimber använde med andra ord begreppet övernaturligt på ett sätt som påminner om Thomas av Aquino.

Hagman tar för givet att hans hänvisning till ”förnuft och förstånd” är begriplig och självklar. Jag finner den varken som det ena eller det andra. I vanliga fall brukar detta vara en hänvisning till någon slags rationalistisk världsbild, men en sådan är Hagman å andra sidan noga med att säga att han inte är en anhängare av.

Det är därför det ska prövas – för att det inte per definition är en uppenbarelse från Gud.

Här framstår Hagmans exeges som häpnadsväckande svag. Så här skriver Paulus: ”Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta.” (1 Kor 14:29f). Alltså i samma andetag som Paulus talar om behovet av att pröva så beskriver han profetiska budskap som baserade just på att någon ”får uppenbarelse” (ἀποκαλυφθῇ – apokalyfthe). Hur Hagman lyckas bortse från kopplingen mellan vers 29 och 30 är en gåta.

Profetia ska prövas för att vi ska se vad i det som sägs är från Gud vad som bör läggas åt sidan. Det finns inget i tanken på att Gud inger profetia som per automatik skulle göra den felfri och utan behov av prövning. Hagmans resonemang håller helt enkelt inte, varken exegetiskt eller logiskt.

Utmärkande för det profetiska talet är att det genomskådar och blottlägger, och kanske då inte i första hand enskilda individers lögner – även om sådant förekommer – utan lögner om den värld vi lever i.

Nytestamentlig profetia utmärks av flera olika saker. Främst beskrivs den som inspiration, uppmuntran, tröst och förmaning (1 Kor 14:4f). Det är inte alltid sådant tal ”genomskådar och blottlägger”. Som jag skrev ovan är det ju knappast detta som Agabos gjorde när han förutsade en hungersnöd eller att Paulus skulle bli tillfångatagen.

Inte för att det är otänkbart att också profetiska budskap avslöjar lögner på strukturell och kulturell nivå, men exemplet i just de verser Hagman själv hänvisar till är just om individer. Någon som är ”otroende eller oinvigd” blir rannsakad, och den individens hjärtas hemligheter kommer i dagen.

Att hjärtats hemligheter skulle vara främst lögner är det dock inget som säger. Det Paulus beskriver ligger väldigt nära Jesu första möte med Natanael. ”Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ’Där är en sann israelit, en som är utan svek.’ Natanael frågade: ’Hur kan du känna mig?’ Jesus svarade: ’Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.’ Natanael svarade: ’Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.’ Då sade Jesus till honom: ’Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.’ (Joh 1:47-50).

Här finns en stark kontinuitet med Gamla testamentetsprofeter, som ständigt gisslar framför allt makthavare för deras lögner. Det är denna typ av klarsyn Paulus förutsätter att ska utmärka församlingens tal. Det är sådant tal som ska övertyga den oinvigde om att ”hos er finns verkligen Gud”.

Detta stycke har flera fel.

  1. Det missar kontexten. Paulus talar om vad som sker när församlingen kommer samman till inbördes uppbyggelse. I dessa sammankomster var knappast gisslande av makthavare ett huvudnummer.
  2. Är kontinuiteten mellan gammaltestamentlig och nytestamentlig profetia ”stark”? Här finns inte utrymme att göra en utförlig jämförelse, men jag vill hävda att det finns ett antal tydliga skillnader mellan profettjänsten i det gamla förbundet och den profetiska gåvan i det nya.
  3. Och även om det finns en hel del kontinuitet bör frågan ställas hur viktigt det var för profeterna i GT att ”gissla makthavare”? Gång efter annan tycker jag mig se ett anmärkningsvärt demokratiskt drag i de profetiska budskapen. De riktas till hela folket och hela folket hålls ansvariga, inte bara ledarna, även om det också förekommer riktad kritik till dem.

Men dessa tre missar är mindre viktiga än hur Hagman beskriver profetians resultat. Varför skulle det tal Hagman beskriver ge en så stark reaktion?

Jag skulle gissa att Hagman ser den beskrivna reaktionen hos den ”som är otroende eller oinvigd” som en hyperbol (en överdrift). Jag menar dels att det inte finns någon anledning att tolka den på det viset, och dels att inte ens som överdrift tycks orden stödja Hagmans slutsats. Varför ska någon dra slutsatsen att ”hos er finns verkligen Gud” så som Hagman beskriver gåvan? Borde de inte säga ”vad kloka ni är”? Om det inte tydligt framgår att det är just genom Guds uppenbarelse som avslöjandet skett, om det inte tydligt framgår att det är denna gudomliga inspiration som ligger bakom klarsynen, då är reaktionen obegriplig.

Paulus text tolkas ofta som riktad till individer när han säger: ”Sök vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera” (1 Kor 14:1). Men Paulus skriver inte till en individ, han skriver till en församling. I verserna innan har han talat om den kärlek som ska utmärka den kristna gemenskapen. Precis som kärlek är något som kan utmärka en gemenskap, och bärs av hela gemenskapen snarare än enskilda individer, är profetians gåva något som utmärker en gemenskap som helhet, och följaktligen något som församlingen som helhet måste söka efter.

Nog för att det profetiska talet bör bli en del av församlingens kultur, men till syvende och sist är det enskilda individer som öppnar sina munnar och talar profetiskt. Visst ska vi som kristna gemenskaper söka Guds gåvor tillsammans, men det exkluderar inte att de enskilda yttringarna av Andens gåvor sker genom enskilda personer. Kapitel 12 hör ihop med såväl kapitel 13 som kapitel 12. Och där läser vi:

”Den ene får… den andre får… den andre kan… En får förmågan att tala profetiskt, en annan…  Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. (1 Kor 12:8–11).

Jag har på annan plats argumenterat för att dessa verser beskriver en dynamisk fördelning av Andens gåvor och inte en utdelning av gåvor på ett statiskt sätt, där man får sin gåva en gång för alla. Längre fram tycks Paulus tala om mer permanent givna gåvor. Notera dock kopplingen mellan att individer har olika tjänster och uppmaningen att söka de största nådegåvorna.

”I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.” (1 Kor 12:28-31, min betoning).

I församlingar där många ihärdigt söker den profetiska gåvan kommer det gemensamma livet utmärkas av rikligt med profetiska budskap. När vi säker Guds gåvor tillsammans med andra får också individen en draghjälp som gör att hon eller han kan blomstra ut i gåvorna. Självklart ska vi söka tillsammans. Jag förstår bara inte varför Hagman skapar en falsk dikotomi mellan det kollektiva och det individuella.

Det profetiska talet, som blottlägger de lögner som vår värld bygger på, ska bygga upp församlingen genom att förmana och trösta. Det förmanar när kyrkan inte förmår stå emot de makter och lögner som formar vår värld. Det tröstar när vi blivit lurade och lider av den falskhet dessa lögner skapar i oss. Profetiskt tal formulerar på vilket sätt kyrkan är en annorlunda gemenskap.

Låt mig tydligt säga att jag helhjärtat instämmer i Hagmans efterlysning av tal som förmanar och tröstar också på det vis som här beskrivs. Den här sortens blottläggande är nödvändig och viktig. Jag hoppas att jag bidrar till den nu och då.

Men att begränsa just profetiskt tal till detta område är inte god exeges av texten. Hagman målar upp en bild av det profetiska talets innersta kärna (att blottlägga makter och lögner) och låter uppbyggelse, tröst och förmaning baseras på denna kärna. Han tolkar övriga verser i kapitlet i dess ljus.

Jag menar å andra sidan att verserna innan som talar om uppbyggelse, förmaning och tröst skrevs för att vara begripliga i samma ögonblick som brevet lästes upp i gudstjänsterna i Korinth, innan uppläsaren nått fram till verserna 23–25. Det finns ingen anledning att tro att detta är det enda sätt på vilket profetiskt tal ska förmana och trösta. Dessa tre verser utgör ett exempel på sådant som kan ske när den profetiska gåvan är verksam. Låt inte exemplet sätta gränser för andra saker som gåvan kan förmedla och som vi uppenbart ser på andra ställen i Nya Testamentet.

För att tala profetiskt behöver vi alltså kunna förstå ochanalysera det samhälle och den kultur vi lever i. Vi måste lära oss att känna igen hur makten fungerar, hur människorna styr och blir styrda.

På nytt säger jag helhjärtat amen till att vi bör kunna förstå och analysera samhälle och kultur. Och på nytt hoppas jag att detta är något jag själv bidrar till. Men detta är inte en beskrivning av hur vi lär oss tala profetiska ord så som Nya Testamentet beskriver gåvan.

När korinthierna hörde orden ”sök vinna andekrafter (πνευμάτων, pneumáton)” (1 Kor 14:12) associerade ingen det med en kurs i kritisk teori på närmsta akademi eller med att starta en studiecirkel i kulturell antropologi. Jag överdriver med mitt ordval, men min poäng är intakt. För korinthierna var att få sådana andliga förmågor detsamma som att genom Guds Ande tillföras något som inte fanns i deras skapelsegivna kapacitet.

Hagmans tolkning av texten är grovt anakronistisk.

Det gäller inte minst i en tid av alternativa sanningar, ochdär en allt större grupp i samhället hellre litar på ”sin egen sanning” än etablerade fakta i frågor som kriminalitet, klimatförändring eller hälsa. Kyrkan måste stå på sanningens sida, inte propagandans.

Amen. Se denna blogg för exempel. Men under rätt namn.

Därför måste kyrkan gemensamt söka bli en profetisk gemenskap.

Nej, inte därför. Hagmans definition är felaktig. Hänvisning görs till fel gåva.

Fotnot: Texten ingår i boken ”Om tron. Att söka den djupa verkligheten” som utkommer på Artos förlag i augusti.

Jag har inte läst boken ännu. Där finns troligen mycket som är värt att läsa. Hagman kan nämligen bättre än vad han visat i detta utdrag.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

1 svar på ”Profetia är tal ingivet av Guds Ande

  1. Pingback: Bibelns definition av profetiskt tal funkar också idag | itpastorn.nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.