Equmeniakyrkan och framgångsteologi

Jag är fjärde generationens missionsförbundare. Farfars far och hans kompisar träffades i mitt barndomshem och startade den församling som idag heter Sjömarkens missionskyrka. Nu har vi samfundet slagits samman med baptister och metodister och fått namnet Equmeniakyrkan. Mitt gamla och mitt nya samfund är vid en ytlig diagnos framgångsteologins motsats. Visserligen fanns det också i våra led de som lät sig inspireras av Livets Ord på 80-talet och några som lite i skymundan fortfarande behåller trosförkunnelsens teologi, men de är inte många, inte dominerande och inte högljudda.

Ändå tror jag att vi har en alldeles egen slags framgångsteologi, okarismatisk och utan någon som helst betoning på helande eller ekonomiskt välstånd för individen. Jag tänker återkomma till den i nästa inlägg. Först vill jag teckna motbilden. Det är en fortsättning på mitt föregående inlägg, ett försök att skildra hur svensk antikarismatik ser ut i praktiken.

Jag är en av dessa lytta…

Det är rubriken på en predikan som hölls av pastorskandidaten Petra Jonnson på THS under hösten i år (2013). Alla lärare på THS som jag följer på sociala medier och flera andra bekanta har delat den och lovordat den i alla tonarter.

Innan du fortsätter läsa det här inlägget, så läs Petras predikan, om du inte redan gjort det.

Du bör också läsa en predikan av John Piper som går längre än vad Petra gjorde, utifrån sin neoreformerta hållning: Don’t waste your cancer. Jag kommer passa på att kritisera honom också. Även om jag absolut inte tror att de delar synsätt fullt ut, så finns det paralleller. Inte minst i det faktum att båda predikningarna är tänkvärda och utmanande. Rent utav bra. Något kan nämligen vara bra utan att vara rätt på alla punkter.

Jag känner inte Petra personligen. Vi har bara hälsat som hastigast när vi passerat varandra under något av mina sporadiska besök på THS. Jag har naturligtvis sett att hon, med predikotextens ord, är lytt, att hon inte kan gå som vi andra. Det är viktigt när du läser min kritik av hennes predikan som följer, att du förstår att jag inte vill tala om hennes livskamp eller om hennes förmåga att tolka bibeltexter i allmänhet. Jag är mer intresserad av hur andra personer i mitt samfund reagerat på vad hon säger.

För alla eventuella bloggläsare som inte känner mig så väl så kan jag i korthet berätta att mitt eget liv knappast är en spikrak framgångssaga. Jag vågar påstå att jag brottats med motgångar av många slag. Jag är barnlös och frånskild. Jag betraktar båda som värre olyckor än någon sjukdom.

Detta var predikotexten:

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)

Om jag i punktform ska sammanfatta Petras predikan, så säger hon följande:

  • Det är gott att de med funktionshinder fick hjälp att komma till Jesus (”de hade med sig”). Att tänka på andra är bra.
  • Jesus botar alla som hade ett funktionshinder.
  • Vår syn på detta idag är däremot för ensidig. ”Alltför ofta anses det som något man behöver bli av med.” Vi har en ”ständig förhoppning” om helande som innebär att de handikappade inte ”duger som man är”.
  • Det egna funktionshindret är en ”märklig gåva”. Alla sjukdomar är det inte, men just det egna problemet är det.
  • I texten blir människor befriade från sina funktionshinder och prisar Gud av den anledningen. Men lovsång är djupast sätt något djupare än så, mer än ett gensvar på välsignelser man upplever. Det är att prisa Gud för den han är oavsett de egna omständigheterna, den är ett uttryck för ”djup förtröstan”.

Med risk för att göra mig till teologisk ovän med alla jag känner inom mitt eget sammanhang, så tänker jag faktiskt avvika från skaran som lovordar denna predikan. Jag instämmer varken med dess analys av våra förhållanden idag eller med dess teologiska poänger och inte heller tycker jag om hur bibeltexten har använts.

Är vår syn verkligen så ensidig?

Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag vid det här laget hört och läst mängder av pastorer, ledande teologer och vanliga medlemmar inom vår kyrka tala om allt utom helande och Andens kraft när texterna de predikar över handlar just om detta. Petras utläggning är måhända originell så till vida att hon tar tjuren vid hornen och uttryckligen brottas med frågan om helande, men hennes slutsatser är långt ifrån originella eller utmanande. De är mainstream, de är bekräftande.

Nog kan det hända vid fåtaliga tillfällen att personer med funktionshinder får frågan om de vill ha förbön för helande och att den upplevs som plump och okänslig. När jag undervisar om helande är jag därför noga med att man alltid ska fråga oss med funktionshinder om vad vi vill ha förbön för. (Jag skrev oss. Jag har glasögon och de är starka!) Bara för att man sitter i rullstol är det inte säkert att just det är vad man söker förbön för.

Men dessa övertramp är knappast en indikation på någon genomgripande mentalitet. I mitt samfund betonas och predikas allas lika värde och synen på funktionshinder är allt annat än att det är något som vi måste bli botade från.

Kort sagt, jag instämmer inte i den analysen.

Är funktionshinder en gåva från Gud ibland?

Jag tror på vad man brukar kalla en stigande uppenbarelse. Guds egenskaper och vilja uttrycks tydligast och klarast i Jesu person. Den som har sett Jesus har sett Fadern.

Jag vill därför göra ett tankeexperiment. Vi sätter Petra i en tidsmaskin och vips är hon placerad framför Jesus på berget i Galiléen. Skulle hon då ha blivit botad?

Eller skulle hon fått höra att hon ensam, som enda undantaget fått sin lytthet bekräftad av Jesus som en gåva från Gud?

Vi fortsätter tankeexperimenten. Uppståndelsens dag är här för de som avlidit och den som är kvar på jorden får sina kroppar förvandlade. Vi möter den uppståndne på himmelens skyar och placeras sedan på en nyskapad jord utan någon separation mellan den och Guds himmel.

Kommer våra uppståndelsekroppar i några fall ha kvar funktionshindren vi bär på i den här tiden?

Jag är en slags framgångsteolog. Jag tror att frågorna ska besvaras med att Jesus hade botat då, som en försmak av det som kommer att komma i fullhet vid Hans återkomst.

Jesus lärde oss be att Guds vilja ska ske på jorden som i himlen, därför att den inte alltid sker på jorden.

Min skilsmässa är inte en gåva från Gud. Mitt synproblem är inte en gåva från Gud. Petras lytthet är inte en gåva från Gud. Dagens neoreformerta predikanter har fel: Gud designar inte någons cancer.

Atmosfären i lokalen när Petras predikan framfördes verkar ha varit något utöver det vanliga. Det var nog inte tid och plats att direkt efter den börja diskutera dess innehåll. Men så här i efterhand måste det lyftas. Med all sympati för den personliga livskamp som ligger bakom övertygelsen så kan jag ändå inte säga något annat än att det är dålig teologi.

Gud använder det onda utan att vara dess orsak

Romarbrevet 8:28 är en av mina livsverser. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda! Så ofta har jag mediterat över den, funnit styrka och tröst ur den och förkunnat om den.

Den står i ett sammanhang där Paulus talar om lidande och motgång. Men den i detta sammanhang säger han också att ”allt skapat har lagts under tomhetens välde” (Rom 8:20). Att reda ut hur tanken på Guds suveränitet går ihop med tanken på att världen behärskas av den onde (1 Joh 5:19) låter sig inte göras här och nu. (Det var ämnet för min första teologiska uppsats jag skrev 1994.) Men detta menar jag är klart i ljuset av den tydligaste uppenbarelsen i vår Bibel, hos Jesus i evangelierna och hos Paulus, att Gud varken är det ondas upphov eller en garanti mot dess omedelbara upphörande.

Gud använder det onda för att hjälpa oss nå sina syften. Gud kan använda min skilsmässa, Gud kan använda Petras lytthet, Gud kan använda personliga och globala tragedier, men han är inte deras upphov. De är inte gåvor från Gud. (1 Mos 50:19f)

Vi väntar alla, och hela världen väntar, på helande. Helandet med stort H kommer först vid Jesu återkomst. Fram till dess är det bara olika slags smakprov vi får. I olika former måste vi alla leva med ofullkomlighet. Men att kalla ofullkomligheten för en gåva från Gud, det är dålig teologi.

Att som Piper påstå att sjukdom och lidande ska ses som gåvor från Gud, för annars missar man den lärdom de kan förmedla eller annars så missar man den välsignelse Gud kan ge förutom själva botandet, det är demonstrabelt falskt och ett typexempel på en falsk dikotomi.

När texten talar om x

Så bör predikan handla om x. Eller?

Det finns texter som beskriver människor som inte blir botade. Det finns texter som handlar om lovsång som stäms upp på tvären mot alla omständigheter. Uppenbarelseboken är det tydligaste exemplet. Men när texten handlar om att människor blir botade, då menar jag att vi som predikanter bör förkunna denna möjlighet.

Skulle jag sluta predika om äktenskapets ideal som en livslång gemenskap bara för att mitt eget äktenskap kraschat? (Under ett år tog jag time-out för bearbetning och predikade inte alls, om någon undrar.)

Personlig brottningskamp kan ge vår predikan ytterligare djup och påminna oss att det inte finns några enkla lösningar för svåra problem, men när de används för att förkunna motsatsen till vad en text talar om, då är jag inte med längre.

Låt mig beskriva en annan erfarenhet jag har från mitt gamla och nya samfund.

Vi är så svältfödda på under och tecken, helande och andra uttryck för Andens kraft, att om vi inte lärt oss lovprisa Gud för den Gud är och de mer lågmälda sätt Gud har att verka i världen, då skulle vi inte ha någon lovsång alls!

Det är sant att det finns en djupare lovsång till Gud som bygger på den Gud är och inte på omständigheter eller nyligen upplevd välsignelse. Så förkunnar jag själv. Så förkunnar alla jag hör. Detta hör jag jämt och ständigt. Tanken är viktig och värd att påminnas om, men knappast utmanande för oss.

Vad vi saknar är lovsången över Guds mäktiga verk i vår mitt. Som i denna text, aktuell i adventstid.

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” (Luk 19:37-40)

Jesus kommer inom kort att bli övergiven av dessa högljudda lärjungar. Deras lovsångs decibel kommer inte att matchas av en motsvarande förtröstan och trohet när det blåser kallt om deras öron. Trots det är denna lovsång så viktig att deras röster hade ersatts med stenarnas rop, om de hade tystnat.

Så viktig är denna lovsång. Varför ska en text som beskriver sådan lovsång användas som underlag för att tala om lovsång av ett annat slag?

Sammanfattning

Jag instämmer alltså inte i hyllningskören till denna predikan, även om jag uppskattar dess tonläge och nerven i den. Jag tycker att:

  • Dess analys av vårt sammanhang är fel. Vi överbetonar inte helandet!
  • Dess teologi är fel. Funktionshinder och sjukdom är aldrig gåvor från Gud.
  • Dess textanvändning är dålig. Textens budskap har ersatts med något som är dess motsats.

Nu har Petra varit personlig, rent utav självutlämnande i sin predikan. Jag är medveten om att min kritik troligen upplevs som skarp, kanske okänslig. Låt mig därför på nytt påminna om att jag utgår från sakinnehållet i det som framförts som offentlig förkunnelse. Om detta vill jag vara tydlig. Risken att framstå som okänslig får jag leva med.

Epilog 1: kyrkoåret

När traditionen att följa dagens text för sina predikningar förs på tal så är det kanske vanligaste argumentet att det tvingar predikanten att inte välja sina favoritord och sina favoritteman. Jag tycker denna predikan är ett exempel på att det inte fungerar i praktiken. Och den utgör inget undantag.

Om en predikant vill säga till sin församling att vi behöver lära oss lovsjunga Gud oavsett omständigheter så finns det gott om texter i Bibeln som ger stöd åt och illustrerar denna tanke. Välj en sådan text om det är vad du vill säga!

Epilog 2: Jakobs slag på höften och Paulus tagg i köttet

Petra använder berättelsen om Jakobs brottningskamp med Guds ängel för att illustrera hur någon kan ha fått lytthet som en gåva från Gud. Vanligast är annars att man använder Paulus tagg i köttet, en ängel från satan, för att leda den sortens tankar i bevis.

Att se det sistnämnda som en sjukdom är exegetiskt vanskligt. Troligen var det en ihärdig mänsklig motståndare Paulus hade. (Läs om detta i Helandets kraft av John Wimber.) Men jag tror att det likväl kan tillämpas på sjukdom. Inget av det jag skrivit ska tolkas som att jag menar att Gud inte kan ge oss kraft att bära sjukdom eller att det vore fel att tacka Gud för att vi får sådan kraft.

Men det är en himmelsvid skillnad mellan att säga att Gud ger mig kraft att leva med lidande och att påstå att Gud vill att jag ska lida. Guds kraft är som störst när kyrkan är förföljd, men det innebär väl knappast att vi ska se förföljelsen av de kristna i Nordkorea, Kina, Egypten, Syrien, Nigeria och på andra platser som något gott?

Bibeln beskriver förföljelse som något Gud använder och har många löften om kraft och hjälp till den som är förföljd. Den som skymfas och förföljd är rent utan salig! I Equmeniakyrkan föranleder det aldrig vad jag kan se att vi skapar en teologi där förföljelserna ses som något annat än onda i sig.

Som jag kommer skriva mer i nästa blogginlägg, på den här punkten är Equmeniakyrkan i dess offentliga framtoningen alltigenom framgångsteologisk!

Om nu förföljelse som har en direkt koppling till Paulus ord om att ha en ”tagg i köttet” inte föranleder oss att kalla förföljelsen som en ”gåva” från Gud, hur kan då sjukdom och funktionshinder göra det? Där är kopplingen bara indirekt.

I både Paulus och Jakobs fall så var lidandet respektive funktionshindret inget hinder för att Gud skulle bruka dem enligt sin plan. Jag håller med om att det är viktigt att inte invänta ett bönesvar om helande eller något annat innan man börjar följa vad man upplever som Guds vilja över sitt liv. Det kanske kommer en predikan i min församling någon gång i vår om detta, att leva med en ouppfylld längtan, ett ouppfyllt löfte eller ett ouppfyllt mål. Att inte skjuta upp livet, att inte skjuta upp lydnaden mot Guds ledning.

Men återigen så behöver vi inte göra detta till varandras motsatser. Att leva här och nu, att tjäna Gud här och nu, det kan och ska vi alla trasiga människor göra, samtidigt som vi söker våra helanden.

(Jakobsberättelsen är såpass komplex att jag inte utlägger den mer i detta inlägg.)

Epilog 3: Ända in i kaklet eller tömma bänken?

Lars Lagerbäck gjorde uttrycket ”ända in i kaklet berömt”. Sveriges fotbollslandslag hade vänt ett underläge och vunnit en viktig seger. Liknelsen kommer annars från simningen, det handlar om att ge sitt yttersta ända tills man nått fram till sista simtaget och gått i mål.

Jag tänker ofta på ett vittnesbörd från Roger Forster, och hur han hade John Wimber och några av hans medarbetare hemma hos sig för att be för Rogers cancersjuke son. Roger var van vid enkla böner av önskemålstyp, ”Gud (om det är din vilja) gör min son frisk”. Hemma i sitt kök hade han nu några amerikanska predikanter som bad på ett helt annat sätt: ”I Jesu namn, bli frisk”, ”cancer, försvinn i Jesu namn”.

Rogers första tanke var snarast ”hjälp”. Tänk om inget händer? Var det inte laddat för en stor besvikelse nu? Men sedan tänkte han vidare och tog ett heligt beslut: ”I’d rather loose my son fighting than loose him quitely”. Detta har blivit ett valspråk för mig. Jag förlorar hellre kämpandes!

I väntan på det stora Helandet vid Jesu återkomst kommer vi se många obesvarade böner. Jag uttrycker det så här: Jag ska ha flest obesvarade böner av alla! Jag hoppas att du inser att den utsagan inte är teologiskt nyanserad. Vad jag menar är att varje situation och omständighet som föranleder bön vill jag möta med så mycket bön jag mäktar, och att jag tänker kämpa i bön ända tills jag absolut inte längre kan. Ända in i kaklet!

Det finns dock ett annat fenomen från sportens värld som behöver balansera den tanken. I min favoritsport, basket, så finns det lägen när coachen ”tömmer bänken”. Om det ena laget leder med 20 poäng och det är mindre än tre minuter kvar att spela, och man vet att nederlaget är oundvikligt (eller segern säkrad, men för stunden handlar det om nederlag), då plockas de bästa spelarna av banan och lagets bänkvärmare får komma ut på banan. När coachen tömmer bänken så säger han för sig själv och till sitt lag att nu är matchen avgjord, att fortsätta kämpa vore slöseri med krafter. Det kommer nya matcher att spela längre fram.

Det finns situationer i helandetjänsten när man möter dödssjuka människor som har fått frid över att slutet närmar sig. Situationer då en bön om helande är både onödig och olämplig.

Basketcoachens stora fråga är ofta när det är dags att byta inställning till matchen. Vad ska göras om underläget är 16 poäng och det är fyra minuter kvar att spela? Självklart behöver vi vara känsliga både för Guds Andes ledning och människors önskan. Men det kan vara värt att titta på sitt eget beteende. Tenderar jag att ”tömma bänken” för minsta lilla signal om att det kan vara svårt att vinna? Tenderar jag att bränna både mig själv och andra människor trots att det är uppenbart att det är dags att sluta kämpa?

Epilog 4: Vila i kampen

Samme Jesus som talade om att han ger oss ett skonsamt ok och en lätt börda befaller oss att bota de sjuka. Som jag beskriver det så är helandetjänsten också en kamp. Det är att delta i striden mellan Guds rike och mörkrets rike. Det är att komma med Guds kraft från framtiden in i denna onda tidsålder. Det är att gå i clinch med fördärvsmakterna för att driva bort dem i Jesu namn. Evangeliet om Guds rike handlar också om konflikt.

Vid en första anblick kan det därför tyckas som att Jesu ord utgör en självmotsägelse. Ska vi finna vila för vår själ eller ska vi delta i en andlig strid? Jag hävdar med emfas både och. Och inte bara som två poler att oscillera mellan. Jag tror att Gud vill att vi ska strida på ett sätt som gör att vi finner Hans vila under tiden som vi kämpar!

Det kan finnas enskilda bataljer som sliter på oss. Därför behöver vi också stunder av vila från striden. Men för att bli uthålliga på allvar, så behöver vi ocks finna vila i striden. Just helandetjänst har den goda aspekten att den utövas med hjälp av Andens manifesterade närvaro (1 Kor 12:7).

Du behöver alltså inte vara rädd för att en helandetjänst som jag menar att Bibeln beskriver den, som en konfrontation med det onda, ska stjäla kraft och tid. Det handlar nämligen inte om att vara fixerad på helande, som jag menar att Petra i onödan varnar för, utan att vara fixerad på vad Fadern gör och säger (Joh 5:19).

Epilog 5: Jag önskar att jag vore en sämre pastor

Ett sätt att finna mening i tragedier, sjukdom och annat lidande är att se på gode resultat som blivit deras konsekvens. Som jag skrev ovan använder Gud det onda för att främja sina syften. När vi ser vilka dessa syften är så är det lätt att övertolka, som att Gud sände det onda, för att skapa det goda. Som om Gud själv vore befriad ifrån den principen vi på hans befallning är bundna av (Rom 3:8).

En man jag lärt mig en viktig teologisk poäng av heter Harold Kushner. Vid en första titt så är vi djupt oense om många saker:

  • Kushner är en judisk rabbin. Han tror inte att Jesus är Guds son, Messias och världens frälsare. (Det gör jag.)
  • Kushner beskriver Gud i termer som ligger processteologin nära. Gud är verksam enbart i naturens kamp och enligt naturvetenskapens lagar. (Det tror inte jag.)
  • Därför sker inga under alls, enligt Kushner. Han går rent av så långt att han sagt att det finns en ”speciell plats i helvetet” för oss som predikar helande och ger människor falskt hopp.

Denne rabbin, som önskar se mig brinna i helvetet, har jag alltså lärt mig en viktig läxa av.

Kushners son drabbades av för tidigt åldrande (progeri). Som jag förstått det blev sjukdomsförloppet smärtsamt. Kushners brottning med teodicéfrågan utifrån sin livskamp resulterade i en vacker och tänkvärd bok. Jag har läst den med behållning, men tror att hans exeges av Jobs bok är dålig och att hans slutsatser är felaktiga. Men detta har jag med mig: Lidande och sjukdom är inte något Gud sänder utan något Gud kämpar mot. Det fanns ingen ”Guds vilja” som gav hans son progeri. Det berodde inte på en ”högre mening” eller ett ”fördolt syfte”.

Nu fick Kushner vid ett tillfälle kommentaren från en församlingsmedlem att efter sonens sjukdom och död så hade han blivit en så mycket bättre rabbin. Hans predikningar var mer givande, hans empati större och hans personliga vägledning så mycket bättre. Så hon drog slutsatsen att detta var skälet till sonens progeri. Titta bara så mycket bättre rabbin du är, sa hon. Kushners svar är guld värt:

Jag önskar att jag vore en sämre rabbin.

En av mitt livs viktigaste läxor är att jag kan stirra nederlag i vitögat och säga att det var just ett nederlag. Gud kan skapa något gott ur nederlaget, men det var ändå ett nederlag från början. Paulus har ett ytterst uppfriskande perspektiv på detta när han säger till församlingen i Thessalonike:

Vi har verkligen försökt komma till er – jag, Paulus, mer än en gång – men Satan har hindrat oss. (1 thess 2:18)

Vad gjorde Paulus när satan hindrade honom predika evangeliet i Thessalonike? Han fortsatte predika i Beroia, Athen och Korinth. Och hur kom det sig att han predikade evangeliet första gången i Galatien? Han var sjuk.

Jag har drabbats av en del svidande nederlag. Jag tror att jag tack vare det Gud gjort utifrån dem blivit en bättre människa och pastor. Men när jag tittar på de värsta nederlagen kan jag bara säga likt Kushner att jag önskar att jag vore en sämre pastor.