I väntan på att min bok ska bli klar kommer här ännu ett utdrag. Jag har redan i några inlägg här på webben beskrivit den profetiska gåvans natur, i debatt med Patrik Hagman. Grunderna finns där. I boken kommer de i en mer utvecklad version. Detta är hur kapitlet inleds. (Jag har redan postat detta kapitels inledning en gång, men sedan dess har jag omdisponerat och utökat innehållet.)
Bibelns viktigaste undervisning om profetia finna i Första Korinthierbrevet 14. Det är en god idé att läsa kapitlet i sin helhet, gärna ihop med kapitel 12 och 13, innan du fortsätter läsa denna bok.
Traditioner om det profetiska
För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter, men det är undantagen. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse och även de som skriver ordböcker är barn av sin tid.[1]
Det finns ett sätt att tala om det profetiska som jag menar bäst harmonierar med Bibelns undervisning. Jag kommer dock i denna bok ibland att nämna också andra tolkningstraditioner och i viss mån också hur vi kan tala om urskillning inom dem.
Om du idag skulle läsa adjektivet ”profetisk” i en text kan det ha olika betydelser. Här följer min indelning, som bygger på hur jag uppfattar att begreppet används.[2]
1. Profeten som inspirerat språkrör
Ordet ”profetisk” kan betyda att Guds Ande förmedlat en uppenbarelse till en profet och att hon eller han i sin tur förmedlar det vidare till andra. Det är så jag använder ordet. Detta kapitels huvudärende är att argumentera för och ge en utförlig beskrivning av synsättet.
2. Profeten som den som talar sanning till makten
Ordet ”profetisk” i denna tradition är främst att vara en samhällelig och politisk röst, att tala till makthavare av olika slag.[3] I en rapport till Kyrkornas Världsråd ledd av biskopen doktor Heinrich Bedford-Strohm framgår detta.
[Bedford-Strohm] beskrev profetiskt tal som kännetecknat av en passion för rättvisa. ”Dess mål måste vara att faktiskt förbättra situationen för de mest utsatta,” sa han. ”När vi reflekterar över vad vi säger till människor i maktpositioner, måste det vara för de företrädet för de fattiga som vägleder oss.”[4]
Detta synsätt utgår från en delmängd av de teman som Gamla Testamentets profeter återkom till när de profeterade. Orden från Mika 6:8 är ett exempel, och för att få fram poängen citerar jag 1917-års översättning.
Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär HERREN av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?
Ett annat illustrativt ord är Amos 5:24:
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
En aning förenklat kan man säga att inom denna tradition anses något vara profetiskt om det handlar om samhällspåverkan inom områden som fred, miljö och rättvisa. Detta synsätt dominerar fullständigt inom liberalteologiska* sammanhang. Julia M. O’Brien, själv utpräglat progressiv, har noga undersökt denna tradition och jämfört den med vad Bibelns texter faktiskt säger. Hon skriver:
Ändå är jag som forskare förvånad över den obestridda auktoriteten hos denna ortodoxi som en tolkande modell. — Varför är då en enda tolkning så utbredd, behandlad som allmän kunskap och regelbundet hävdad utan förklaring eller argumentation?[5]
O’Brien visar att synsättet har en total dominans bland progressiva kristna, men det finns inte bara där.[6] Men att vara politisk eller relevant i samhällsfrågor är alltså inte detsamma som att vara profetisk, så som begreppet används i både Nya och Gamla testamentet.
Självklart ska vi inspireras av de gammaltestamentliga profeternas ord, bland annat inom dessa områden, men begreppet profetisk bör inte begränsas till en tematik.
En fara med denna tradition är att det egna engagemanget i politiska frågor görs oantastligt. Om du inte delar min politiska åsikt har du inte bara gjort en sämre bedömning om vad som är lämpligast väg framåt för vårt samhälle. Du är mot Gud. Och den attityden finns både bland höger- och vänster- och mittenkristna!
Ett tillägg här på webben som inte finns i mitt bokmanus: Detta synsätt är totalt dominerande när Equmeniakyrkan (mitt kyrkosamfund) kallar något ”profetiskt”. Det är en tydlig påverkan av den liberalteologiska traditionen.
3. Profeten som påtagligt relevant bibelutläggare (3a) och/eller barsk sanningssägare (3b)
Det synsätt som dominerar inom evangelikal tradition gör det profetiska talet till en aspekt av bibelutläggning. När någon förklarar bibelordet på ett sådant sätt att det bränner till lite extra starkt, när texterna tillämpas på ett sätt så att åhörarna känner att det gäller mig, här och nu, detta är vad jag personligen eller vi som grupp behöver höra, i vår aktuella situation, då sägs det vara profetiskt.
Tolkningen används inte sällan för att möjliggöra den profetiska gåvan som tillgänglig i nutid även om man inte tror att Gud ger någon uppenbarelse. Det vill säga denna tolkning är ofta framförd i cessationistiska* miljöer. Vissa säger att sådan textutläggning är en nutida motsvarighet till den nytestamentliga gåvan, men andra går så långt att de menar att detta också var vad Paulus avsåg från början.[7]
Synsättet är dock inte förbehållet sådan teologi, utan det kan förekomma i kombination med det första. Personligen föredrar jag att inte urvattna begreppet genom att göra det alltför brett, även om denna praktik i allra högsta grad är god och viktig. Skriften är ju ämnad att ge oss ”den kunskap vi behöver” för att tro, renas och rustas (2 Tim 3:15–17).
Att tala ”profetiskt” kan också tolkas som att säga kärva sanningar, det obekväma och uppfordrande. Ett exempel på denna tolkning av begreppet finns i flera material för att ”upptäcka sin gåvor”. Den som ska hitta den profetiska gåvan hos sig själv tänks ha personlighetsdrag som oräddhet, en stark ovilja att låta något som inte är rätt förbli ouppklarat och en lidelse för sanningen, på gränsen (eller över gränsen) till att vara en besvärlig person![8] Det är samma synsätt som 3a angående hur budskapen kommer till, men det som särskiljer profetia från annan förkunnelse enligt detta synsätt är budskapens innehåll och vad för personlighetsdrag man måste ha för att kunna framföra dem.
Jag möter titt som tätt kollegor som har någon i sina församlingar som ständigt hittar fel och brister i gemenskapen och hos andra individer. De personer som jag just nu tänker på skapar i princip aldrig någon förkrosselse över synden, utan bara en känsla av olust. Till slut blir de isolerade i gruppen, för ingen orkar med dem. De utger sig inte sällan för att vara profeter och säger att det är därför de är obekväma. Min erfarenhet är att det rör sig om andra faktorer som driver deras beteende. Men de uppmuntras av gåvotest och undervisning enligt 3b-synsättet.
4. Profeten som förutsägare av framtiden
Ordet ”profetisk” kan också syfta på undervisning om eskatologi*. De bibliska profeterna antas enligt detta synsätt ha gett oss en relativt detaljerad uppsättning förutsägelser om vad som kommer att hända strax innan Jesu återkomst. Vår uppgift är att systematisera dem och jämföra med det som händer i vår tid. Utgångspunkten är för det mesta dispensationalismen*.
5. Profeten som provisorisk Bibel
En femte tradition är inte ett uttalat synsätt, Jag vill lyfta fram en premiss som många argument i debatter om det profetiska bygger på. Den är att profeternas uppgift var att förmedla den rena läran innan Bibeln var nedskriven. Detta är min beskrivning av ett synsätt som finns de facto. Jag utgår alltså från hur profetians funktion beskrivs implicit, inte hur den definieras explicit, bland dem där jag ser att just detta synsätt ligger till grund för hur de formulerar sig.
Det finns en judisk och en kristen version av detta synsätt. Jag återkommer till det i slutet på det här kapitlet (i boken), men vill redan nu påpeka att synsättet inom den kristna teologin är nära förknippat med cessationism, läran att karismerna* inte längre ges av Gud sedan Bibeln blivit klar, och med en relativt snäv tolkning av läran om Bibelns felfrihet. De gammaltestamentliga profeternas skulle vara felfria på samma sätt som Bibeln är felfri. När profeterna använde fraser som ”så säger Herren” eller ”Herrens ord kom till mig” förstås det ofta inom denna tradition oftast som exakt diktamen, en extremform av stuprörsmodellen. (Ett begrepp som förklaras på annan plats i boken.)
Bland evangelikaler som har en liknande syn på den gammaltestamentliga profetian men ändå ser ett värde i profetiskt tal idag så måste man göra en hård separation mellan profetia i GT och profetia i NT. Ett exempel på detta är Wayne Grudem, som tvingar sig själv igenom ett antal krumbukter, för att legitimera bruket av profetia också idag.
Den här modellen tar jag avstånd från. Även om somliga profeters ord delvis nedtecknades och blev en del av Bibeln utgör de inte ens en promille av alla profeter som fanns och som vi ska se nedan var de inte alls helt felfria eller drivna av gudomlig diktamen.
Det stora problemet med alla slags urvattning av innebörden av profetiskt tal är att vi lämnas utan gåvans goda frukt. Den måste nämligen sökas (1 Kor 14:1, 12) och då krävs det också undervisning både om vad som gör gåvan eftersträvansvärd och en praktisk vägledning om hur det går till att lyssna in Guds Ande.
[1] Julia M. O’Brien redogör utförligt för hur orden profet, profetisk och profetia varierat genom kyrkans historia. Hon påvisar att även det som sagts vara en vetenskaplig definition av ordet i själva verket präglats av upplysningstidens naturalistiska världsbild och romantikens ideal om den modiga individen som modigt trotsar makten eller den stora massan. Se kapitlet The Origins of Progressive Orthodoxy i Julia M. O’Brien, Prophets beyond activism: rethinking the prophetic roots of social justice, First edition (Louisville, Kentucky: Westminster John Knox Press, 2024). O’Brien är själv progressiv och jag delar varken hennes liberalteologiska bibelsyn eller hennes politiska slutsatser, men som studium av hur olika människor tänkt om det profetiska är boken till god hjälp. Hennes akademiska forskning håller god klass och hon behandlar andra synsätt än det egna med respekt.
[2] Andra sätt att klassificera ordet profetisk finns hos Steven Foster Latham, ”’Is There Any Word from the Lord?’ Schools of Contempory Christian Prophecy” (Doktorsavhandling, King’s College, 1999), https://kclpure.kcl.ac.uk/ws/files/2927162/343740.pdf.
[3] Ett aktuellt exempel: Brian Kaylor, ”John Danforth, Former GOP Senator & Episcopal Priest, Calls Bishop Budde ‘Prophetic’”, 08 augusti 2024, https://publicwitness.wordandway.org/p/john-danforth-former-gop-senator.
[4] ”WCC Moderator: “What Do We Mean When We Talk about Speaking Truth to Power?” | World Council of Churches”, åtkomstdatum 05 februari 2025, https://www.oikoumene.org/news/wcc-moderator-what-do-we-mean-when-we-talk-about-speaking-truth-to-power.
[5] Julia M. O’Brien, Prophets beyond activism: rethinking the prophetic roots of social justice, First edition (Louisville, Kentucky: Westminster John Knox Press, 2024). Sid. 10-11.
[6] En enklare, handlingsinriktad bok med denna utgångspunkt är Anna Ardin, Politisk och profetisk diakoni : olika perspektiv på kyrkans röstbärande roll i samhället (Varberg: Argument, 2019).. En mycket lärd idéhistorisk utläggning om detta synsätt som kulminerar i tanken på att poststrukturalistiska filosofer fungerar som vår tids profeter hittar du i Svenungsson, Den gudomliga historien : profetism, messianism & andens utveckling.. Den katolske teologen Yves Congar skriver visserligen i sitt stora opus om Anden att så som ordet profetia används bland karismatiker motsvarar det bättre Nya Testamentets språkbruk, men kyrkans tradition är att använda ordet om samhällsanalys och politik, och där lägger också han sitt fokus i boken. Yves Congar, I Believe in the Holy Spirit, Milestones in Catholic Theology (New York: Crossroad Pub. Co., 1997). Del II:177–178.
[7] En exegetisk* utläggning om profetians gåva som jämställer den med vanlig predikan finns hos den evangelikala reformerte teologen Anthony Thiselton. Se Anthony C. Thiselton, ”The Holy Spirit in 1 Corinthians: Exegesis and Reception History in the Patristic Era”, i The Holy Spirit and Christian Origins: Essays in honor of James D. G. Dunn, red. Graham N. Stanton, Bruce W. Longenecker, och Stephen C. Barton (Grand Rapids, Mich. ; Cambridge, U.K.: William B. Eerdmans Pub. Co, 2004). Thiselton. TODO sidor.
TODO i TODO Festschrift för James Dunn och hans kommentar till 1 Kor TODO.
[8] En kort förklaring om dessa finns i avsnittet Alternativa traditioner om Andens gåvor i Appendix 1: Rörelser och .