Biskop Bonniers fortsatta bravader

Porträttbild av Åke Bonnier

Foto: Carla Karlsson/Skara stift

Så har då Åke Bonnier upprepat sig utan att egentligen komma med något nytt. X och icke-X kan fortfarande båda två vara sanna. Notera citationstecknen runt ordet rätt i följande påstående: ’Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har ”rätt”.’

Vad vi har i Bonniers text är en hållning som ibland kallas partikulär universalism och den är en grundhållning inom postmodernt färgad teologi. (En utläggning om detta finns i Ola Sigurdssons bok Kärlekens skillnad.) Å ena sidan är alltså vi kristna de som bekänner och förkunnar en treenig Gud, Jesus som Guds son, dödad för vår skull och ”sannerligen uppstånden”. Problemet är att för Bonnier är detta tydligen bara ett språkspel (enligt Lyotards tolkning av Wittgenstein), en ”grammatik”, och därför inte något som gör anspråk på att spegla en faktisk verklighet.

Det innebär å andra sidan att begreppet sanning har relativiserats. Det är ”rätt” för oss kristna, men inte för muslimen att Jesus dog på korset och uppstod. Som kristen är det alltså min skyldighet att kliva in i den kristna trons grammatik, men jag får aldrig, enligt den partikulära universalismen, hävda att någon annan grammatik är felaktig, såvida den inte leder till våld och förtryck.

Det är självklart för de flesta kristna genom alla tider att Gud är större än våra ord. Att det inte går att låsa in skapelsens Herre och världens frälsare i strikt formulerade trossystem, men det innebär inte att dessa kan relativiseras hur som helst. Bonniers slutsatser av denna självklara sanning är helt enkelt en non sequitur – den följer inte av premisserna. Sanningen är måhända större än vad vi förmår formulera med ord, men det finns en korrespondens mellan orden och en yttre verklighet. De är mer än språkspel. Läs 1 Kor 15 som blir helt obegripligt som kapitel om det läses med Bonniers förförståelse av texten.

En annan non sequitur återfinns mellan Bonniers ord om att Gud är verksam överallt och i alla sammanhang och att det innebär att alla religioner är principiellt likvärda (så länge som de verkar för rättvisa och fred). Bonnier – och alla hans åsiktsfränder inom nutida s.k. postliberal teologi (George Lindbeck, Hans Wilhelm Frei) – gör aldrig en distinktion mellan Guds skapelsegivna nåd, Guds förekommande nåd och Guds frälsande nåd. Det innebär att Gud bär allt med makten i sitt ord, Gud låter det regna över onda och goda, Gud ger liv och anda åt allt, den uppståndne drar alla till sig, Gud leder konungars hjärtan som vattenbäckar, etc. Men Bibeln är ytterst tydlig med att detta inte innebär att frälsning garanteras åt alla människor i kraft av Guds närvaro i sin skapelse.

Påven har kanske i något sammanhang kallat alla människor barn till en och samma Gud, men Nya Testamentet använder aldrig familjeterminologi på det viset. ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus.” (Gal 3:26). Detta är inte ett lösryckt bibelord, utan ett enskilt exempel på en genomgående undervisning. Guds erbjudande om frälsning är universellt, men det innebär inte att mottagandet är givet.

Dessutom, om nu Bonnier vill hävda allas frälsning (universalism), varför över huvud taget dra in vår religiositet i ekvationen? Och varför hävda att de abrahamitiska religionerna har en särställning? Återigen är det den postmoderna teologin som går i dager. Ekot av exempelvis Werner G. Jeanrond är tydligt i Bonniers text. (Se boken Guds närvaro.) Men steget över vår religiositet är onödigt och missvisande. Det får oss att diskutera två skilda saker samtidigt, som om de vore samma sak.

Slutligen är tron på Jesus Kristus inte frälsande för att den är korrekt och en slags merit inför Gud, den är frälsande i kraft av nåden, som den är ett mottagande av. För att kunna kliva in i nådens erbjudande behöver vi lämna de egna ansträngningarna bakom oss, sluta förtrösta på den egna uppfyllelsen av lagen som frälsningsgrund. Och det är detta som gör att Islam eller judendom inte förmedlar frälsning. De förkunnar rättfärdighet inför Gud genom laggärningar. Den som följer en sådan lära ställer sig själv vid sidan av den nåd Gud erbjuder alla.

P.S. För den som vill fördjupa sig i postmodern teologi på svensk mark, så har jag skrivit en PM om bl.a. Jeanrond, Sigurdsson och Jayne Svenungsson (PDF, 9 sidor), som på ett bra sätt också verkar ge bakgrunden till också stora delar av Bonniers teologiska tänkande (PDF, 9 sidor).

Om frälsning utanför tron på evangeliet

Det finns en vattendelare i tron på Jesus Kristus som världens frälsare. Den handlar inte om att Gud belönar de kristna för att de tror rätt. Men den gör det tydligt att ingen blir räddad (frikänd från synden och förd in i en relation till Gud) i kraft av att följa den judiska lagen eller Korans budskap.

Jag har deltagit i ett par diskussioner på nätet om denna fråga. Tyvärr maskeras frågan ofta under den betydligt mer komplexa formuleringen att kristna, judar och muslimer har samma Gud. Jag återpostar därför några av mina inlägg här.

Mattias Irvings extrema postmodernism

Diskussion med Mattias Irving (Seglora Smedja) på Micael Grenholms Facebook med anledning av hans artikel med rubriken Muslimerna tillber en gud som inte finns.

Doktrinen att just din syn på Gud är 100% rätt och andras 100% fel, slår mig inte som särskilt fredlig. Dessutom representerar du inte min egen syn särskilt väl. Jag säger inte att allt är sant, jag säger att det inte går att fullständigt veta.

Aristotelisk logik är alltså upphävd. X och icke-X kan samtidigt båda vara sanna? Om vi för ett ögonblick antar att det inte finns några goda skäl att tro på Jesu uppståndelse (som om Gary Habermas inte vore en god forskare i ämnet) utan att sannolikheten för uppståndelsen är 50% påverkar det då kompatibiliteten mellan de två lärorna? Det är möjligt att påstå att det inte går att veta vilken källa som är korrekt på den här punkten, Nya Testamentet eller Koranen, dvs. att inta en slags agnostisk hållning, men att påstå att båda skulle vara potentiellt lika sanna, samtidigt, det är likvärdigt med att hävda att en kvadrat betraktad i ett tvådimensionellt plan är cirkulär, det är likvärdigt med att hävda att Karl XII både blev skjuten 1718 och att han regerade vidare som kung till hög ålder, det är likvärdigt med att påstå att jag just nu sitter fullt vaken vid min dator i mitt hem och skriver och samtidigt ligger i koma på sjukhuset 10 mil härifrån.

Två motstridiga påståenden kan inte båda vara sanna, samtidigt. Att underkänna basal logik för att den inte tycks dig ”fredlig”, det är att traska ner i postmodernitetens värsta avarter.

För övrigt har ingen här hävdat att den egna synen på Gud är 100 % rätt. Tvärtom har Micael påvisat både likheter och skillnader mellan Koranens tal om Jesus och Nya Testamentets. Han (och jag) har heller inte diskuterat nyanser eller detaljer, utan enkla och ganska okontroversiella grundbultar i den kristna tron: Att Jesus är Guds son, att han dog för våra synder och att han uppstod från de döda. Läs mer