Evangelikaliserad pentekostalism eller pentekostaliserad evangelikalism?

Teser

I detta inlägg kommer jag driva två teser. (Bli inte förskräckt av de svåra orden.)

  1. Det har skett en evangelikalisering av pentekostalismen och den är delvis bra, delvis dålig.
  2. Det har skett en pentekostalisering av evangelikalismen och den var bra, men behöver fullbordas genom att teologin utmanas på en bredare bas.

Vad jag menar är att pingströrelserna (pluralis) under 1900-talets andra hälft kom att överta mycket av den evangelikala rörelsens tolkningsmetoder, läromässiga uppfattningar och hjärtefrågor. Kort sagt man anammade evangelikalernas hermeneutik (hur bibeltexter tolkas), deras slutsatser och deras fokusfrågor. Det har givit en sundhet åt pentekostalismen, som gör att risken minskar för överdrifter eller urspårning. Vissa grupperingar eller predikanter inom de pentekostala rörelserna både historiskt och idag är inte sunda i sin undervisning och några har ju gått käpprätt åt skogen.

Jag menar också att den evangelikala rörelsen på ett till största delen sunt och nödvändigt sätt öppnade sig för Andens kraft och gåvor i och med den så kallade tredje vågen av andlig förnyelse. Men jag menar också att denna öppning för en praxis av bruk av Andens gåvor och nya sätt att sjunga lovsång inte är nog. Också en mer genomgripande teologisk påverkan från pentekostalismen vore nyttig för evangelikaler.

Definitioner

Animerad förklaring
(Det tar någon sekund för animationen att starta efter att du tryckt på start. Du kan hoppa i den genom att klicka på den plats du vill ha förklarad.)

Tyvärr strular ljudet i denna pencast med vissa versioner av Adobe Flash på Linux och Mac. Den fungerar i Chrome, som har egen inbyggd Flashplayer.

För att göra inlägget begripligt kommer vi behöva gå igenom några definitioner av de ord vi använder. De har nämligen skilda betydelser, beroende på sammanhang och vem som säger dem.

Definitioner av ordet evangelikal. På engelska är som sagt detta den direkta översättningen av svenskans och tyskans evangelisk. Men i diskussioner idag, så används ordet inte på det sättet. Jag urskiljer tre stadier i ordets utveckling

  1. Det vi på svenska kallar evangelisk, ett brett paraply-ord för all protestantisk kristendom som bevarat tron på individens rättfärdiggörelse genom tron, Bibelns överordnade ställning som rättesnöre för den kristna tron och en Jesus-centrerad spiritualitet (”Vilken vän vi har i Jesus”).
  2. Den förenade evangelikala-fundamentalistiska gruppering som under 1800-talets senare del och 1900-talets början bestred liberalteologin och betonade de kristna grundläggande lärorna, fundamenten och som bejakade väckelserörelserna. Lägg märke till att det runt år 1900 fanns en spännvidd och dynamik i denna grupp, som strider mot dagens fördomsfulla bild av ”fundamentalister”.
  3. Det vi på svenska idag kallar evangelikal, det vill säga en rörelse och trosuppfattningar som år såpass distinkta att de förtjänat en egen benämning. Det har gett oss anledning att importera ett nytt låneord, för att betona att vi inte menar evangelisk i bredare bemärkelse, men också för att visa att det inte är fundamentalismen som vi avser. Denna rörelse uppstod under det sena 1940-talet och tog form ordentligt under 1950-talet.

Jag tänker beskriva denna tredje betydelse längre fram i detta inlägg.

Mikael Karlendal menar att pingstvänner är evangelikaler, men problemen med det synsättet är många. Rent logiskt är det svårt att försvara, eftersom den evangelikala rörelsen är 40 år yngre! Man kan då hänvisa till betydelse ett eller två ovan, och då är det helt förvisso sant. Pingströrelsen är född ur den mylla som utgjordes av väckelsekristendom, speciellt i dess metodistiska tappning, varifrån man hämtade idén om en andra välsignelse. Keswickkonferenserna  och helgelserörelsen spelade exempelvis stor roll.

Men den betydelsen är inte det som normalt avses, på svenska, när vi använder ordet evangelikal. Då är det, som sagt, den tredje betydelsen som avses. Och kronologin kräver att pentekostalism och evangelikalism ses som syskon, utan att den ena är överordnad den andra.

Också innehållsligt finns det skillnader. När forskare nu systematiskt studerar den pentekostala arvet, så märker man att det finns skillnader mellan pingstpionjärerna och dagens evangelikaler och man dristar sig att påstå att i många stycken så stod pingstpionjärerna för något bättre, något som förtjänar att uppmärksammas och bevaras, men som går förlorat om rörelsen anammar en evangelikal teologi helt och fullt.

Vad är egentligen evangelikalism?

För att förstå vad som står på spel, så behöver vi förtydliga vad som menas med att en evangelikal rörelse uppstod på slutet av 1940-talet och vad den innebär teologiskt och i sin spiritualitet.

Vi börjar med den andra betydelsen ovan, en grupp kristna, som utmärks av deras tydliga tro på Bibelns inspiration och auktoritet, Jesu jungfrufödsel, under, ställföreträdande död och kroppsliga uppståndelse som ett historiskt faktum och behovet att förkunna personlig omvändelse. Inom gruppen fanns det som sagt stor dynamik och spännvidd, vilket skulle komma att leda till att två riktningar utkristalliserades: Fundamentalismen och de som till en början kallades för neo-evangelikaler, sedan bara evangelikaler.

Men innan denna uppdelning skedde, så stod grupperingen relativt enad i sitt avståndstagande från pingströrelsen, som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Kritiken av pingströrelsen ledde också till att cessationistisk undervisningen om Andens gåvor blev tydligare. Också av dessa skäl är det svårt att applicera benämningen evangelikal på pentekostalismen.

Det som delade den anti-karismatiska bibel- och omvändelsecentrerade kristendomen i två grenar under 1940-talet var att begreppet fundamentalism hade börjat stå för trångsynthet, isolering och till och med ren dumhet. Runt Billy Graham och uppmuntrad av honom, så klev en grupp teologer fram med namn som Carl F. H. Henry, som var den förste redaktören för Christianity Today. Andra nämnvärda evangelikala teologer är:

Evangelikalernas främsta högsäte är Wheaton, Illinois, varifrån Christianity Today publiceras och där det ledande evangelikala förlaget, Zondervan, har sitt huvudkontor. Den främsta evangelikala utbildningsinstitutionen är Fuller Theological Seminary, USA:s största teologiska akademi.

Ett par teologiska dispyter bidrog ytterligare till att förstärka separationen mellan evangelikaler och fundamentalister. Exegeten George Eldon Ladd vid Fuller hade en uppmärksammad långvarig debatt med John Walvoord, presidenten för Dallas Thelogical Seminary, länge fundamentalisternas högborg, även om skolan idag är mer evangelikal. Walvoord hävdade pretribulationistisk dispensationalism, där Guds rike låg enbart i framriden, Ladd stod för en tvåstegssyn på riket, redan här genom Anden, fullkomnat vid Jesu återkomst. Riket är enligt Ladd framtidens närvaro.

Det är ingen hemlighet att jag tar tydligt ställning för Ladds syn och ser John Wimbers tillämpning av den som högst föredömlig!

Evangelikalismen är en rörelse och inte ett samfund, den saknar därför bekännelseskrifter, men Lausannedeklarationen, främst författad av (icke-karismatikern) John Stott och dess uppföljare, Manila-manifestet, används ibland som en varudeklaration.

En annan person som förtjänar att uppmärksammas är Charles Colson. Han är en rådgivare till president Nixon, som fängslades efter Watergate och i fängelset upplevde en radikal omvändelse, som han skildrade i boken Born Again. Boken blev en kioskvältare och ungefär samtidigt beskrev sig presidentkandidat Jimmy Carter som en pånyttfödd kristen. Begreppet blev nu identitetsbärande inom den evangelikala rörelsen. (Lägg märke till att Carter är evangelikal!)

I många länder har det etablerats evangelikala allianser, som paraplyorganisationer för individer, samfund och parakyrkliga organisationer, som vill vara evangelikala. I England har alliansen fått stor genomslagskraft, medan jag bedömer att den i Sverige kämpar i hårdare motvind.

Detta är den evangelikala rörelse vars teologer jag studerat med behållning och vars grundläggande synsätt jag delar i allt väsentligt. Men rörelsen har också problem, som jag återkommer till.

Evangelikaliserad pentekostalism är delvis något bra

I tidigare inlägg, så visade jag att pentekostaler använde evangelikala teologers verk, när de började införa akademiska utbildningar. Amos Yong berättade att hans klass hade Louis Berkhofs systematiska teologi som viktigaste lärobok i ämnet, trots dess cessationistiska och antikarismatiska syn.

Många pentekostaler har alltså inte bara ett gemensamt ursprung med evangelikalerna, utan har också genomgått vad Timothy B. Cargal kallar ”the evangelicalization of Pentecostalism”. Kort sagt, man anammar evangelikalernas tolkningsmetoder, slutsatser och agenda.

Det goda med denna evangelikalisering är att Bibelns primära ställning som rättesnöre för lära och liv förtydligades. Inte för att pingstpionjärerna särskilt ofta hävdade motsatsen, men i praktiken kom ofta den andefyllda predikantens ord att bli normbildande. Predikanter som uppenbart hade stark profetisk utrustning, betraktades som om de också var goda bibellärare. Undervisningens karisma är dock inte densamma som den nytestamentligt profetiska gåvan. När de blandas samman, så är det den pentekostala rörelsens kanske allra största misstag. Att under och tecken bekräftar förkunnelsen av evangeliet om Kristus är en alltigenom nytestamentlig tanke, men att de skulle bekräfta en enskild individs hållning i distinkta dogmatiska frågor är en direkt motsatt tanke till vad som återfinns i den bibliska undervisning.

Den historiskt-grammatiska tolkningsmetoden förhindrar vansinniga tolkningar och lyfter argumenten från att baseras på graden av andefylldhet hos predikanten, till sakliga skäl i texten.

Evangelikaliserad pentekostalism är delvis något dåligt

Det finns ett levande centrum av Jesuscentrerad spiritualitet inom den evangelikala rörelsen, främst i form av arvet från reformationen och väckelserörelserna. Men ett problem är att den evangelikala rörelsen i den ovan nämnda tredje betydelsen till stor del blivit ganska steril. En författare som Philip Yancey säger kanske många kloka saker, men till största delen så framstår han för mig som någon som själavårdar människor som svikits av en urvattnad spiritualitet och en såväl kraft-, som kärlekslös kristenhet. Han hanterar problem som aldrig borde ha uppstått! (Och han åtgärdar dem inte ordentligt.)

Bibelläsningen blir lätt inom den evangelikala traditionen väldigt steril, eller så blir den bara terapeutisk och inomvärldsligt pragmatisk. Men framför allt så förlägger evangelikalismen all spritualitet i människans själsliv, framför allt i vårt förstånd. Det är en kroppsfattigdom, såväl som en andefattigdom!

Andlig tillväxt är inte att få grepp om den kristna trons sanningar, vilket bibellärare som jag ofta verkar få folk att tro, utan andlig tillväxt är att bli gripen av dessa sanningar! Evangelikalismen är alltför ofta reducerad till omvändelse, bibelkunskap och aktivism. Jag är född på nytt, jag förstår vad Bibeln lär och jag engagerar mig i evangelisation och deltar i det samhälleliga kulturkriget.

Den pentekostala rörelsen däremot har alltid haft en tydlig kroppscentrering i sin spiritualitet. Andens kraft ska gärna förnimmas också sensoriskt. Lovsång och tillbedjan är lyfta händer, dans och högljutt jubel, såväl som stilla stunder. Det är kroppen som är Andens tempel, inte själen!

Ett vanligt skäl till att protestanter lämnar sina samfund för att bli katoliker eller ortodoxa är att man saknar kroppen. När detta nu också sker inom pingströrelsen, så menar jag att evangelikaliseringen är en bidragande orsak. Kroppens plats tonas ner när evangelikal spiritualitet anammas.

Evangelikalismen är på ett naivt sätt beroende av moderniteten

Med modernitet avses här det tänkande som uppstod i upplysningen och som betonar en avsakraliserad syn på världen, utvecklingsoptimism, vetenskap och ingenjörskonst, en syn på sanningen enbart som korrespondens mellan det sagda och den sak som blir beskriven, etc.

Det moderna projektet är inte alltigenom dåligt. Vetenskapen har främst tjänat mänskligheten väl. Att lägga bort uppenbar vidskepelse och att söka skapa en bättre tillvaro på jorden är goda saker. Själv studerar jag med intresse både programmering och kvantfysik.

Men moderniteten är inte odelat av godo. Det finns befogad och viktig kritik mot den. I vanlig ordning är det dock så att vi människor ofta springer från det ena diket till det andra. Jag kan inte dela de postmoderna filosofernas syn på sanning som enbart sociala konstruktioner eller deras totala ovilja att tala om fundament (foundations). Men för dessa överdrifters skull, så får man inte kasta ut barnet med badvattnet.

  • Postmodern filosofi har påtalat flera viktiga problem med det moderna projektet. Den kritiken får inte ignoreras, inte ens när den innehåller överdrifter eller när man målar upp dåliga motförslag.
  • Postmodern filosofi har givit oss flera viktiga nycklar kring hur vi kan förstå och hantera relationer, med varandra som individer, mellan grupper och nationer, men också relationen till Gud. Speciellt tankekategorin den andre är synnerligen lyckad. (Tack, Levinas, för den.)
  • Postmodern filosofi påtalar behovet av vidare analys av texter än att bara destillera fram korn av propositionell sanning. Texter måste exempelvis också analyseras retoriskt. Postmodern filosofi har visat på ett sätt att läsa texter, där man inte bara frågar efter författarens intention, vad som ligger bakom texten, utan också tittar på vad som ligger framför den.

I diskussionen som uppstod huruvida Svenska Evangeliska Alliansen (omedvetet) stödde främlingsfientlighet blev detta tydligt. SEA letade i alla texter efter fakta och författarens intention, deras kritiker frågade vad slags retorik man framförde och såg till texternas eget liv. Den totala oförmågan från SEA:s företrädare att ta till sig retorisk analys var slående. För att se hur konceptet med den andre kan användas, så hänvisar jag till en av deras kritiker.

Hur mycket jag än uppskattar – och det gör jag verkligen – Credoakademins nappatag med humanisterna, så blir jag förtvivlad när man avhändar sig några av de bästa argumenten, genom ett totalt oförstånd kring vad som är modernitetens begränsningar och postmodernitetens förtjänster. Men nu avviker jag från ämnet.

Pentekostalismen är däremot betydligt bättre rustad för det postmoderna tänkandet. Det ska nämligen varken anammas i sin helhet eller förkastas i sin helhet. Att göra postmodern teologi är inget självändamål, lika lite som det är ett självändamål att vara evangelikal. Pentekostal bibelläsning har från början haft två viktiga beståndsdelar, som gör den lämplig i detta sammanhang:

  1. Vad Amos Yong kallar the prophethood of all believers. Vi är inte bara präster i det allmänna prästadömet med åtkomst till Gud utan mänsklig prästerlig mellanhand, utan vi är också alla potentiellt profetiskt utrustade med Anden, på ett påtagligt sätt. Reformationens passivering av lekmannen upphävs bäst genom pentekostal teologi och praxis.
  2. Att läsa Bibeln för att se vad Gud säger till mig idag, utan något hermeneutiskt gap, det är måhända naivt, men lika viktigt som att ta omvägen via den historiskt-grammatiska metoden. Tudelningen (dikotomin) mellan lära och liv, som är tydlig inom evangelikalismen, den är ett uttryck för moderniteten. Den postmoderna syntesen mellan dessa ligger pentekostalismen betydligt närmare och här finns det goda möjligheter att låta pentekostalismen hålla det överdrivna postmoderna flummet stången, samtidigt som postmoderniteten ger pentekostal bibelläsning en nödvändig teoretisk motivering.

Detta gör det viktigt att pentekostalismen inte definierar sig själv som evangelikal, för då tappar den denna möjlighet att vara en korrigerande faktor till postmodernt flum och den tappar sin förmåga att hjälpa evangelikalismen ur sin värsta kris.

Evangelikalismens kris

Evangelikalerna har på sätt och vis aldrig varit en större eller mer inflytelserik gruppering än under det tidiga 2000-talet. Men samtidigt har dess tecken på att befinna sig i kris heller inte varit tydligare. Och det är en utveckling som sker på flera plan:

  • Rent naturligt befinner vi oss i ett generationsskifte. Den första generationens evangelikala ledare och teologer håller på att dö bort. Nya växer fram, med delvis nya idéer och synsätt. Och den unga generationen i kyrkbänkarna är långt ifrån imponerad av befintlig evangelikalism.
  • Mötet med postmoderniteten sker nu med full kraft.
  • Evangelikalerna har kämpat ett kulturkrig över frågor som abort, homosexuella äktenskap, stamcellsforskning och liknande. Och man håller på att förlora!
  • Evangelikalerna har gradvis kommit att förknippas med renodlad högerpolitik, där omsorgen om fattiga främst yppar sig i välgörenhet, måhända generös, men aldrig så att den omfattar strukturell kritik av konsumism eller kapitalistisk rovdrift av fattiga människor eller naturen. Även om denna bild är till väsentliga delar orättvis, så är den utbredd och den gör att ordet evangelikal idag för många människor har så negativa associationer, att ordet snart är lika obrukbart som ordet fundamentalist.

I denna situation växer det fram nya ledare och teologer. Här finns bland annat:

Den äldre generationens evangelikala ledare har till stor del reagerat mot dessa med en blandning av saklig kritik, försiktig positivt lyssnande och högljudd förfäran! Det är inte svårt att hitta webbplatser som fördömer dessa, liksom det inte är svårt att hitta webbplatser som fördömer den första generationens evangelikala ledare heller. Men min fråga här är inte om dessa namn är sunda teologer. Jag nämner dem för att illustrera att evangelikalismen står inför starka brytningar och att rörelsen står inför stora utmaningar.

Exkurs: Jag kunde ha varit osaklig och letat reda på några totalt urspårade exempel, vilket är ett enkelt sätt att vinna debatter. De värsta exemplen inom varje gruppering är alltid avskräckande. Om man dessutom tar sig friheten att definiera in personer som gruppen ifråga själv kanske inte har ens kännedom om, men som råkat använda samma etikett, ja då är man ofelbart en vinnare i debatten!

Hela min bloggserie bygger ju på att jag menar att Mikael Karlendal letat efter skräckexemplen på pentekostal teologi för att utifrån dem bedöma hela idén.

Inför denna kris duger det inte att bara stapla fördömanden eller begrava huvudet i sanden. Här duger det inte att definiera sitt uppdrag som en väktare mot irrlära, uttryckt genom att leta efter komprometterande citat, helst ryckta ur sitt sammanhang. Däremot tror jag att pentekostal teologi kan fungera som ett alldeles utmärkt stöd för evangelikaler när de hanterar denna kris.

Evangelikalismen ensam kan inte hålla otrons teologi stången

Evangelikal teologi uppstod och lever i mellanrummet mellan fundamentalism och liberalteologi. Med nödvändighet kommer den ständigt hamna i diskussioner om gränsdragning. Hur nära liberalteologin får man komma? Är det möjligt att läsa Jona bok som en liknelse, eller måste man tro att det som skildras är historisk sanning? Var går gränsen mellan högre och lägre textkritik?

Nej, jag har för stunden ingen lust att diskutera Jona-frågan, som redan stötts och blötts på allehanda kristna bloggar. Jag använder den för att illustrera evangelikalismens position mellan två ytterligheter. Den evangelikala teologin uppstod för att vara ett rationellt genomtänkt bibliskt förankrat alternativ till liberalteologin, såväl som till fundamentalismen. Men dagens liberalteologi är inte vad den var för dryga 50 år sedan.

Exempelvis är modern teologi också i sin mest icke-bibelförankrade form, oerhört trinitarisk, medan 1800-talets liberalteologi inte såg något värde i treenighetstanken. Modern exegetik ägnar sig sällan åt Bultmansk redaktionskritik. Därmed inte sagt att man nu tror på Bibelns inspiration och auktoritet eller att den teologi som görs är sund. Tvärtom kommer det fram mycket som passerar gränsen för vad som kan anses vara god lära, men min poäng är här att traditionellt evangelikalt försvar av kristendomens lära inte räcker till. Landskapet har förändrats, argumenten är nya, frågeställningarna annorlunda och en evangelikalism som sitter fast i gårdagens frågor kan inte utgöra en god motpol till teologi, vars bas är systematisk otro.

Jag säger systematisk otro. Det handlar inte om individers brist på ärlighet i sitt sökande efter sanning, utan om att man utgår från grundföreställningar som är dåliga. Här är den pentekostala teologins företräde i denna debatt glasklar. Genom att utgå från Guds kraft som en nutida och högst påtaglig verklighet, så finns det en helt annan förmåga hos den pentekostala teologin att hålla teologi som bygger på avmytologisering stången. Har du sett en demon  manifestera sig och bli utdriven i Jesu namn, så kommer Bultmanns argument för att omtolka dem som inomvärldsliga symboler aldrig ha någon större bärkraft!

De lärosäten och samfund i USA som gått från liberalteologi i riktning mot bibeltro, har gjort det inte i kraft av att man övertygats av evangelikalers förståndsargument, utan därför att man fått del av pentekostalers erfarenhet av Anden, i form av den karismatiska väckelsen.

Genom att utmåla pentekostal teologi som ett hot, eller som något onödigt, så avhändar sig evangelikalerna sin främsta allierade i kampen för en sund bibeltro. Den bästa vägen framåt för båda parter torde i stället vara att bejaka varandra som syskon och lära av varandra som jämbördiga parter.

Efter tredje vågen

Med John Wimber och Vineyardrörelsen, så kom den evangelikala rörelsen att öppna upp sig för Andens kraft, nådegåvorna och nya sätt att sjunga lovsång och tillbe. Det är värt att notera att den karismatiska väckelsen från det sena 50-talet och fram till 70-talet nästan uteslutande hade gått fram inom det som i USA kallas mainline protestant churches, samt den katolska kyrkan, det vill säga samfund som inte hade en evangelikal profil. De protestantiska kyrkorna som hade tagit avstånd från kyrkornas världsråd och den förflackning av bibeltron man ansåg den rörelsen stod för, de var också initialt motståndare till en kristendom fylld av Andens kraft.

Men under 80-talet så förändrades detta. Evangelikala ledare i mängd kom nu att uppmuntra andeuppfyllelse och bruk av Andens gåvor, även om man sällan tog till sig läran om andedopet med tongotalet som initial evidence. D. A. Carson formulerade det så här:

Although I find no biblical support for a second-blessing theology, I do find support for a second-, third-, fourth-, or fifth-blessing theology.

En annan ledande teolog inom den evangelikala rörelsen som tog till sig en pentekostal syn på profetiskt tal och Andens kraft är Wayne Grudem.

När evangelikalismens bibeltro och pentekostalismens andekraft adderas, så blir resultatet en spektakulärt snabbväxande rörelse. Många har genom den blivit frälsta och församlingar har vitaliserats, planterats och vuxit. Med rätta kan detta ses som en slags reformation.

Men ändå ser jag denna positiva förändring av evangelikal teologi som ofullbordad. Andens kraft bör inte, som Mikael Karlendal säger, enbart beröra en nisch inom teologin (pneumatologin), utan den bör få konsekvenser över hela registret:

  • Hur påverkar Anden soteriologin? Vad innebär det att vi får ”söners rätt” i Anden (Rom 8:15)?
  • Hur förändras ecklesiologin när vi tydligare fokuserar församlingen som Andens tempel och kroppsmetaforen förankras i bruket av nådegåvor?
  • Hur förändras eskatologin, när vi tydligare får ta del av det som är redan nu?
  • Pentekostalismens betoning av helande och kroppsligt gestaltad tillbedjan, bör inte den påverka vår antropologi?
  • Etc.

Jag tror kort sagt inte att evangelikal teologi ska överges eller att den helt saknar värde, men den är heller inte fullkomlig så att man ska slå vakt om den i dess nuvarande tappning. Som evangelikal så vill jag vara förankrad i det som är rörelsens kärnvärden och distinkta teologiska bidrag. Men jag ryggar för ett ängsligt vaktslående kring detaljer och ovilja att lära från andra traditioner.

En teologisk rörelse som evangelikal teologi i allra högsta grad bör ta intryck från är just den pentekostala teologin. Inte för att den är perfekt, utan precis som Amos Yong säger, så är den spretig och rymmer vitt skilda åsikter, men om man lyssnar kärleksfullt, prövar allt och behåller det goda, så finns det mycket att hämta!

Amos Yongs teologi om religionsdialog som ett lackmustest

Efter förra inläggets långa utläggning om vad pentekostal teologi är, så borde det finnas ett underlag för att bedöma värdet av sådan teologi. Mikael Karlendal (MK) valde däremot ett het annat tillvägagångssätt. Han hittade några specifika texter av Amos Yong i ämnet religionsdialog, och utifrån vad han läste i de texterna, så gjorde han en bedömning av pentekostal teologi som begrepp.

Frågan är alltså om det finns ett värde i att göra pentekostal teologi. Följdfrågan, utifrån MK:s inlägg (del 1, del 2, del 3 och slutsats) är om Amos Yongs teologi kring religionsdialog utgör ett lämpligt lackmustest som besvarar den frågan?

Lägg nu märke till mitt inläggs ärende. Jag tänker inte här tala om Yongs teologi om religionsdialog i sig, utan om den teologin är ett bra beslutsunderlag för att värdera pentekostal teologi som begrepp.

Jag skrev i förra inlägget att Yong håller på att jobba på en systematisk teologi som utgår från Assemblies of Gods Statement of Faith. Vill man utvärdera just Yong som teolog, så vore det kanske värt att vänta på att den boken publiceras.

Jag bedömer MK:s metod, som att han letat efter de mest kontroversiella delarna av vad Yong säger, och utifrån denna yttersta extremitet från en enskild teolog, som är erkänt kontroversiell också bland andra pentekostala teologer, så bedöms värdet av pentekostal teologi som helhet.

Med den metoden kommer inget man studerar någonsin att hålla måttet!

Det finns alltid någon som står för en ytterlighet. Det gäller också inom evangelikalismen, som MK drar en lans för. (Vilket jag i och för sig inte har något emot. Jag är också i mångt och mycket evangelikal.)

I stället för att leta efter det värsta, så hade det varait ärligare och rimligare att leta efter det typiska och det bärande hos pentekostal teologi.

Mer än så behövs egentligen inte sägas, men jag vill fördjupa tre skäl varför lackmustestet inte fungerar:

1. Religionsdialogfrågan är inte det som definierar essensen av pentekostal teologi

Den här punkten handlar om teologins fokus.

De facto huvudpoängen hos MK blir, utifrån det resonemang han för, att religionsdialogfrågan definierar essensen av pentekostal teologi. I mitt förra inlägg, så försökte jag visa hur denna fråga bara är en enda, bland många frågor som just nu bearbetas av pentekostala teologer. Frågan är dock inte bärande. Den är perifer. Måhända viktig i sig, men absolut inte något som definierar vad pentekostal teologi går ut på.

2. Yongs dialogteologi är inte specifikt pentekostal

Den här punkten handlar om det teologiska resultatet och dess orsaker.

Det finns en serie teologer inom många läger idag, som försöker använda Anden för att skapa en inklusiv teologi. Yong lånar kraftigt ifrån dem. Det som MK (och jag!) reagerar mot är inte uttryk för pentekostal teologi, utan nutida teologi som Yong verkar anamma, trots att han är pentekostal, inte på grund av att han är det.

Pentekostal teologi är som jag skrev i förra inlägget inte definierad enbart i form av en fixerad uppsättning doktriner, utan är snarare ett sätt att göra teologi. Teologi i kraft av de pentekostala erfarenheterna av Anden. Pentekostal teologi kan därför definieras inte i form av doktriner, utan är en slags förförståelse.

Yongs teologi om religionsdialog är ett – bland många – möjliga slutresultat. Och den är definitivt inte det enda möjliga slutresultatet för en pentekostal-erfarenhet-som-förförståelse teologi. Och om Yong nu på denna punkt har tagit så fel, så kan det vara värt att ställa sig frågan om vilka ytterligare skäl som kan finnas bakom hans kursval.

MKs resonemang är återigen förenklat. I princip säger han att Yongs urspårning bara beror på den enda orsaken att Yong vill göra teologi efter principen om Anden som kanon inom kanon. Men så enkel är aldrig tillvaron. Man ser som jag redan sagt att Yong rör sig i en teologisk värld där många fler influenser finns och där man som pentekostal teolog vill driva en aktiv dialog med dessa andra skolbildningar.

Själv menar jag att Yong då gör ett dubbelfel. Jag håller inte med honom om att sådan intra-teologi dialog innebär att man måste gå så långt i att bejaka andra teologiska idéer, som Yong går. Då behöver man inte heller plocka in de idéer från dessa teologiska skolor, som ifrågasätter partikulariteten (att Jesus är enda vägen till Gud) i Jesu anspråk eller ifrågasätter synen på Anden, som i många av sina verkningar kopplad till bekännelsen om Jesus som Herre.

(Längre fram i denna bloggserie tänker jag diskutera synen på Andens verk som knutet till bekännelsen Jesus är Herre och på vilka vis den kan sägas verka också vid sidan av den bekännelsen.)

3. Yong driver en korrigerande tanke till sin spets (experimentell obalans)

Den här punkten handlar om resultatets anspråk.

När det finns en obalans inom en rörelse, så är det lätt att driva den korrigerande tanken för långt. Pedagogiskt kan det tjäna ett syfte, men det gäller att komma ihåg när man läser, just att det är en korrigering av kursen man ser. Under ett kort ögonblick är rodret vridet för långt, eftersom båten annars inte reagerar. Den slutliga kursen syns inte på rodrets vinkel.

Inom just evangelikal teologi, så är det vanligt att man försöker formulera mer absoluta anspråk. En teologisk utläggning bör i denna tradition vara sann oavsett sammanhang. Också detta är ett arv ifrån det moderna projektet, i vars famn evangelikalismen har uppstått.

En teolog som kastar fram en tanke för prövning, på Yongs sätt, kräver en annan slags bedömning än någon som vill formulera en dogm. Också i Christianity Today ser man Yong på det här sättet:

He (Yong) does not intend his proposals to be viewed as final pronouncements. Ultimately, he is concerned to raise question marks over what he perceives as traditional Christianity’s tendencies to limit the Spirit.

I nummer 2 från 2011 av tidningen Keryx (som inte har något att göra med mitt företag), så använder även Ulf Ekman sig av detta “försvar”. Trosförkunnelsen var med nödvändighet obalanserad, anser han, för att fungera korrigerande. (Jag skulle dock vilja tillägga att detta är en efterhandskonstruktion, i hans fall. Under 80-talet och en bra bit in på 90-talet, så gjordes det mer absoluta anspråk ifrån trosrörelsen.)

MK medverkar för övrigt i samma nummer med en egen artikel, vilket jag bara nämner för att påpeka att jag inte vill påstå att MK därigenom skriver under på Ekmans argument, om nu någon uppmärksammat artikelplaceringen. Att göra en artikelförfattares åsikt till en annans vore guilt by association, och är inget äkta argument. Om MK tycker att experimentell obalans är användbart som argument för Yong eller Ekman, så får han säga det själv. Tills vidare är det bara mitt (och Ekmans) argument.

Slutsumma

Essensen i pentekostal teologi är alltså inte religionsdialogfrågan. Och än mindre definieras denna essens utifrån en enskild teologs (Amos Yong) specifika, och av många andra pentekostala teologer ifrågasatta, syn på religionsdialog. En syn som framförts som ett teologiskt experiment och som korrigering till en rådande ensidighet, inte som ett helhetssvar.

Som lackmustest för den större frågan om vari nyttan består i att göra pentekostal teologi, så är alltså MKs resonemang misslyckat.

Om nu någon faktiskt vill diskutera Yongs syn på religionsdialog, så kommer det i näst-nästa inlägg.

Pentekostal teologi – del 2: Innehåll

I detta inlägg så ska vi – äntligen – börja titta på den egentliga innebörden i begreppet pentekostal teologi.

Amos Yongs föredrag fokuserade på akademisk teologi, och det är dess utveckling vi ska följa. Men låt mig betona att det självklart funnits pentekostala teologer ända sedan 1900-talets början. Asuza Street väckelsen föddes ur teologiskt arbete, med frågan om vad som är andedopets tecken. Lärare som Donald Gee var just teologer och han gjorde förvånansvärt god exeges, med tanke på de mänskliga förutsättningarna, enligt Gordon Fee (God’s Empowering Presence, sid 164, i texten till fotnot 294).

Historisk teologi

Pentekostal teologi, som står på egna ben, har enligt Yong utvecklats i tre steg. Första steget är att man började göra historisk teologi.

Den tidiga pingströrelsen gick fram bland lågutbildade, men framåt 50-talet så hade det uppstått en social rörligheten uppåt (social lift). En sådan brukar följa i väckelsens fotspår. Första generationen började nu också försvinna och behov uppstod av att skriva den egna rörelsens historia. Latter Rain vågen som nu kom bidrog till det upplevda behovet, eftersom man på grund av den tvingades ställa frågan om detta var något som stod i kontinuitet med det tidigare, eller utgjorde något främmande nytt.

När man påbörjade denna historieskrivning, så märkte man snabbt att etablerad kyrkohistoria behandlat pingströrelsen med ett överhetsperspektiv, såväl som ett utifrånperspektiv. “Vi behöver faktiskt skriva vår egen historia och korrigera missförstånd och fördomar”, blev parollen. Eller med språkbruk från 50 år än senare: Man ville inte vara den andre. (Det sista är mitt ordval, inte Yongs.)

För att anknyta till postmoderna tankar kring historiska perspektiv än men, så anlade man i sin historieskrivning ett underifrånperspektiv, innan det kom på modet!

Bibelteologi

Det andra steget, enligt Yong, är att man började göra hermeneutik. Tolkningen av Bibeln inom evangelikalismen utgår från den historiskt-grammatiska metoden, vars fråga är vad som finns bakom texten. Grundfrågan är “vad är författarens intention?”

Jag vill tillägga att detta är en produkt av det moderna projektet, och även om man avvisar de historiskt kritiska metodernas långtgående ifrågasättande av Bibelns sanning, så är det samma slags tanke som driver tolkningen. Det är den hermeneutiska tradition som utgår ifrån Dilthey.

Pentekostal bibeltolkning, enligt Yong, handlar snarare om frågan vad som finns framför texten. Vad säger den till mig/oss idag? Jesus är densamme idag som igår! Det som kallas det hermeneutiska gapet, mellan en 2000 år gammal text och den som löser den idag finns inte bland pingstpionjärerna. Att se texten som något levande, något som talar i sig, det är en anmärkningsvärt postmodern hållning.

Utmaningen här ligger i att bevara denna närhet till bibelordet, utan att för den skull hamna i osunt naiva tolkningar, det är den fråga som pentekostal teologi behöver arbeta med. Likaså måste denna teologi jobba med frågan om vad det innebär att som individ “få ljus” över ett bibelsammanhang och att motivera allmängiltiga tolkningar. Och till skillnad från extrem postmodernitet, så vill pentekostaler sällan helt överge synen på sanning som korrespondens mellan saken i sig och det som sägs om saken.

Systematisk teologi

Tredje steget, enligt Yong, är att göra systematisk teologi, där man fokuserar alla områden genom den pentekostala erfarenhetens lins.

En första viktig teolog här är Donald Dayton som skrev boken Theological Roots of Pentecostalism (1980-talet). Dayton visade att det fanns ett sammanhang för pentekostal teologi, att det var mer än andedop. Innan hade man sagt “på Azusa Street hade något mirakulöst”, något som kom från ingenstans och bara damp ner. Dayton visade att det fanns ett historiskt sammanhang, såväl som gudomligt ingripande. Han gav pingstväckelsen ett eget teologiskt språk, och ett teologiskt sammanhang.

Nästa landmärke som Yon pekade ut var Steven J. Land’s Pentecostal Spirituality: A Passion for the Kingdom (1993). Detta var det första försöket att säga pingstteologi inte var ”evangelikal teologi med ett plus”. En annan pentekostal teolog, Frank Macchia, sammanfattar Land’s syn på kärnan i pentekostalismen som: The sanctification of the affections as part of an eschatological passion for the Kingdom of God yet to come. (I antologin The Work of The Spirit, red. Welker, sid 113).

Viktigast av alla är kanske Walter Hollenweger, som 1997 skrev boken Pentecostalism: Origins & Developments Worldwide. Det är den första boken som tar pingstväckelsens globalitet på allvar. Detta breddar diskussionen. Det finns 4 strömmar av pentekostalismen: Vem ska bestämma att bara en eller två av dem får kallas “pingst” (pentecostal på engelska). Här sker en uppgörelse med ett perspektivt dominerat ifrån Nordamerika och i viss mån Europa.

(Jag har tidigare nämnt Andersons bok som översatts till svenska, som också påvisar att pentekostalismen inte alls har spridits utifrån ett eller två ground zero-platser, utan alltid haft flera parallella utvecklingslinjer.)

Vad utmärker pentekostal teologi?

Nu lämnar jag Yongs föredrag lite, för en egen reflektion om teologisk inriktning.

En teologisk inriktning kan definieras utifrån att man har en specifik lära. Då skulle Asuza-street grenen av pentekostal teologi kunna definieras som att man lär tungotal som initial evidence för andedopet. Från det sena 1800-talets helandeväckelse ärvde delar av rörelsen också synen på att helande finns i försoningen (healing in the atonement), dock ännu utan synen på att detta helande skulle realiseras genom bekännelse och att be om helande var otro.

Detta sätt att definiera teologi uttrycks ofta genom bekännelseskrifter. Lausanne-deklaration kan användas som sådan för evangelikal teologi och diskussioner kan uppstå om någon är en äkta evangelikal om personen ifråga verkar säga något som avviker från det normerande dokumentet.

Problemet med att definiera pentekostal teologi på det här sättet är att någon normerande lära är omöjlig att ställa upp. Ett enskilt samfund, som Assemblies of God (AoG), kan ha ett statement of faith, men dess doktriner skulle inte funka som norm inom svensk pingströrelse. Min dialogpartner för dessa inlägg, Mikael Karlendal, har ju deklarerat att han inte tror på tungotalet som initial evidence. Strikt tolkat skulle han alltså inte kunna bli ordinerad pastor inom AoG!

Yong är verksam inom AoG, och skriver just nu på en dogmatik där deras Statement of Faith är utgångspunkten. Det ska bli mycket intressant att se vilka friheter han tar sig i uttolkningen av den!

Men en inriktning kan också definiera teologiska skolor som att de har vissa fokusfrågor. Den ovan nämnde Dayton identifierade fem sådana som utmärkte pentekostalismen:

  1. Jesus som frälsare
  2. Jesus som helgare
  3. Jesus som döper i helig Ande
  4. Jesus som helare
  5. Jesus som den kommande kungen

Punkt två blev snabbt den mest omdiskuterade, där större delen av rörelsen inte anammade metodismens syn på fullständig helgelse som en momentan händelse, men behöll de andra fyra.

Vad Yong representerar är ett tredje sätt att definiera en teologisk skola, där teologi görs utifrån ett specifikt perspektiv. Här blir den pentekostala erfarenheten utgångspunkt för teologiskt arbete kring i princip vilket ämne som helst. Ett exempel är frågan om skapelseansvar och miljömedvetenhet. Två underfrågor dyker då upp:

  1. Hur kan (eller bör) man som pentekostal tänka om naturen och miljön? Vad behöver man lära sig från övriga traditioner och hur kan det integreras med den egna befintliga teologiska förståelsen.
  2. Vad kan man som pentekostal bidra med till övriga traditioner? Finns det något pentekostaler i kraft av sin tradition förmår säga bättre eller behöver säga som en viktig korrigerande åsikt?

Perspektivteologi som möjlighet och problem

En följdfråga blir vart detta perspektiv leder. Och svaret är inte helt givet, men frågan är inte oväsentlig. Det görs just nu mängder av vad man skulle kunna kalla perspektiv-teologi:

  • Postmodern teologi
  • Postliberal teologi
  • Feministisk teologi
  • Befrielseteologi
  • Queer-teologi
  • “Svart” teologi
  • “Konstruktiv” teologi
  • Etc.

Perspektiv kan naturligtvis kombineras eller överlappa varandra. Som bibeltroende och pentekostal innebär den här situationen både möjligheter och problem. Möjligheterna ligger i att dessa perspektiv inte i förväg är uteslutna, såsom det var när akademin dominerades av en enda inriktning (den liberala).

Problemen ligger dels i kvardröjande misstänksamhet mot bibeltro, dels i att man som bibeltroende faktiskt vill kunna uttala sig på ett normativt sätt – att göra anspråk på universell sanning. Men framför allt så reagerar åtminstone jag på att perspektivet man väljer alltför ofta också styr utfallet. Det blir mer än en utgångspunkt, det blir också en angivelse av slutdestinationen. Kort sagt, det blir ett rättesnöre som ges auktoritet större än bibelns egna ord, bland vilka man gallrar eller gör konstiga tolkningar för att få dem att passa in i den egna normen.

Men vad nutidens filosofer ändå måste ha påvisat bortom varje invändning är att ingen går fri ifrån att ha ett perspektiv. Alla läser Bibeln och tolkar tradition och samtid genom glasögon. Den totalt absoluta objektiviteten, som var det moderna projektets vetenskapsideal är inte möjligt, inte ens inom den “renaste” vetenskapen, fysiken.

Pentekostal teologi idag

Åter till Yongs föreläsning. Han tog upp tre exempel på nutida pentekostal teologi:

  1. D. Lyle Dabney’s projekt på Marquette: ”Toward a theology of the Third Article”. Detta är ett försöka inte bara att tala om Anden, utan att göra en hel systematisk teologi som utgår från Anden. En tydlig signal om att han resonerar i dessa banor finns i den publicerade föreläsningsserien Starting with the Spirit: The Task of Theology Today II, (Adelaide, Australia: Australian Theological Forum Press, 2001). Betoningen av ordet starting är min.
  2. Veli-Matti Karkkainen: som Yong beskrev som “ekumenisk och pneumatologisk” teolog. Karkkainen jobbar med frågor som hur den pentekostala teologin bidrar till hela kyrkan och vad kan den lära av andra traditioner.
  3. Eermans Pentecostal Manifestos book series redigerade av J. K. A. Smith och Amos Yong själv. Här jobbar man tydligt utifrån tanken att pentekostal teologi är ett perspektiv och med frågan vad man kan säga till den bredare kristna gemenskapen. Ett exempel är boken Justified in the Spirit av Frank Macchia, som belyser rättfärdiggörelsen utifrån Andens perspektiv.

Här framgick också att det ännu inte finns några helt givna punkter om vad som exakt är pentekostal teologi. Om man jämför med Radical Orthodoxy, så har den rörelsen en tydlig metodologi och historiesyn, vilket inte är så konstigt om man betänker att den utgått från en programskrift och startats av en liten grupp teologer med en homogen syn på teologin.

Ett perspektiv som finns hos ovan nämnde Steven J. Land är att teologin ska komma från våra kristna liv och vår kristna erfarenhet/spiritualitet. Till detta replikerar Amos Yong att det väl borde gälla all teologi? Men menar sedan att det kan bli ett bidrag till all teologi, från den pentekostala traditionen.

Outforskade områden

Avslutningsvis talade Yong om frågor som pentekostal tradition tidigare lämnat obearbetade och därför också skapat olika slags problem, men som pentekostal teologi nu börjat fundera över. Han gav fyra exempel:

  1. “Interfaith encounter” (möten med annan tro). Pentekostaler har haft ett starkt fokus på omvändelsebudskapet och mission, vilket kan skapa en hårdförhet och konflikt om det inte också kombineras med respekt och ett bejakande av det goda hos den andre. (Yongs personliga försök att bearbeta frågan kommer jag diskutera i nästa inlägg.)
  2. Teologi kring funktionsnedsättningar/handikapp. Pentekostals tradition har så starkt betonat helandet, att den som har bestående funktionsnedsättning kan komma att bli placerad i ett andligt B-lag. Yong har försökt närma sig frågan bland annat utifrån de senare verserna i 1 Kor 12. Vers 1-11 står högt i kurs inom pentekostal tradion, men orden om att det finns svaga delar av kroppen har lämnats därhän. Hur kan vi ära de svagaste delarna av Kristi kropp, utan att för den skull låta några bära bördan av att vara utpekad som den svage, var en fråga Yong ställde.
  3. Pentekostal politisk teologi. Yong nämnde bokserien Pentecostals, Peacemaking and Social Justice (Red. Paul Alexander.) Själv vill jag lägga till påpekandet att den tidiga pingstväckelse som utgick från Asuza Street till stor del var pacifistisk. Donald Gee till exempel, vägrade tjänstgöring under första världskriget och registerade sig som “conscientous objector”. Att pingströrelsen i USA idag till stora delar verkar ha anammat idén om rättfärdigt krig och patriotism är ett exempel på påverkan från den evangelikala kristenheten och inte alls oproblematisk.
  4. Pentekostal teologisk dialog och reflektion kring vetenskap. Yong nämnde möjligheten att använda tungotalet allegoriskt, som att de olika disciplinerna representerar olika tungomål, men i slutändan ärar samme Gud. Själv vill jag tillägga att jag uppskattade hur John Wimber välkomnade vetenskaplig granskning av karismatiken, och i den andan kommer jag med stort intresse under våren läsa en bok Yong upprepade gånger rekommenderade, Main Street Mystics; The Toronto Blessing and Reviving Pentecostalism av sociologen Margaret Poloma och en bok jag sniffat upp på annat sätt, om väldokumenterad effekt av Prayer in Proximity, dvs pentekostal förbön för helande, Testing Prayer: Science and Healing av Candy Gunther Brown. (Med ett sådant namn måste ju boken vara bra! Och nej, vi är inte släkt.)

Avrundning

I detta långa inlägg har jag försökt sammanfatta och reflektera om pentekostal teologi. På grund av inläggets längd vill jag sammanfatta några huvudpunkter:

  • Pentekostal teologi är inte enbart för pingströrelsen som utgick från Asuza Street, utan berör den stora definitionen av pentekostalism, som inkluderar 3-500 miljoner människor världen över och har sin tyngdpunkt söder om ekvatorn.
  • Pentekostal teologi bör inte ses som en uppsättning doktriner, utan ett perspektiv. Man betraktar frågor genom den lins som pentekostal erfarenhet utgör.
  • Pentekostal teologi är både ett sätt att återvända till rötterna och studera vad pionjärerna inom rörelsen gjorde och predikade, innan man började låna evangelikalers teologi, och en orientering framåt, där man vill gå i dialog med alla traditioner och vetenskaplig discipliner.

Och delvis som en avvikelse från ämnet, så kan jag inte låta bli att skicka med ett föredrag av Candy Gunther Brown, där hon presenterar vetenskapliga resultat som är synnerligen trosstärkande för alla oss som vill leva och verka i Andens kraft.

Pentekostal teologi – del 1: Bakgrund

Från förra inläggets introduktion vill jag gå över till den egentliga frågeställningen: Vad är pentekostal teologi och behövs den? Just det var ämnet för Amos Yongs föredrag på THS, som jag här sammanfattar och tolkar. Det blir två inlägg om detta, för att hålla nere längden något…

Vilka är pentekostalerna?

Yong började med att skissa vad den pentekostala rörelsen utgörs av:

  1. Klassisk pingströrelse som utgår från eller är besläktad med väckelsen på Asuza Street.
  2. Karismatiska väckelsen /neo-pentekostala rörelser inom gamla samfund eller som har startat helt nya kyrkor.
  3. Inhemska och oberoende kyrkor av “pingst-typ” i Asien, Afrika och Latinamerika. Inom denna grupp finns det stor spännvidd och kopplingar till de första grupperna i mycket varierande grad.
  4. Och en fjärde, mer kryptisk grupp: Post denominational, independent and transnational church networks and movements

I jämförelse med den traditionella syn på Asuza Street-väckelsen, som återges i Wikipedias artikel, så är den här bilden alltså betydligt mer diversifierad. (Vilket visar på en av Wikipedias tillkortakommanden…)

Teologiska rötter

Pentekostalismen, i vart fall i den nordamerikanska tappningen (som också kom till Sverige via T. B. Barrat och Lewi Pethrus) uppstod främst ur helgelserörelsens mylla, varifrån man helt naturligt hämtade större delen av sin teologi. Till den lade man tankar som betoningen på Jesus som densamme idag som på Bibelns tid och naturligtvis andedopet och Andens gåvor.

Till Yongs resonemang vill jag bifoga en kommentar: Evangelikalismen som egen rörelse hade ännu inte uppstått, men striden mellan modernister och fundamentalister rasade som intensivast. (Och ordet fundamentalist hade ännu inte blivit en nedlåtande term.) Även om pingstvännerna liknade de senare i många delar, så kom de aldrig att inkluderas i deras led. Avståndstagandet mot pingströrelsen var minst lika starkt från de bibeltroendes sida, som från modernisterna. När det gäller bruk av starka ordalag gick de bibeltroende definitivt längre G. Campbell Morgan kallade det som skedde på Asuza Street the last vomit of Satan. R. A. Torrey sa att pingströrelsen var emphatically not of God, and founded by a Sodomite. Exemplen kan mångfaldigas.

Akademisk teologi uppmärksammar pingströrelsen och Anden

Efter att ha kritiserats eller ignorerats så börjar det ske en vändning mot slutet av 50-talet. Henry P. van Dusen, vid det prestigefulla Yale Theological Seminary skrev 1958 en artikel Life om The Third Force in Christendom (9 June 1958). Van Dusen var en reformert teolog, väl inläst på Barth. Just Barths senare verk innehöll öppningar för pneumatologi som van Dusen tog fasta på.

Samma år, 1958, kom han ut med boken Spirit, Son, Father. Lägg märke till att den traditionella ordningen nu är omvänd! Van Dusen ville göra en teologi där man tittade på pneumatologin först och lät den informera de övriga trosartiklarna, i stället för att utgöra en slags efterskrift, bakom det egentligt intressanta.

Lägg också märke till att tidpunkten också sammanfaller med den karismatiska väckelsens utbrott i de gamla protestantiska kyrkorna. (Bland evangelikaler syns ännu inga märkbara spår av karismatik.) Vid samma veva börjar David du Plessis, Mr Pingst, sin kontakt med Kyrkornas Världsråd.

Den akademiske teolog som mer än någon annan plockar upp pneumatologin blir Jürgen Moltmann och han följs av sin student Michael Welker. Yong nämnde inte i sitt föredrag exegeten James Dunn, men jag vill utöka listan med hans namn, trots att han är exeget. Han har nämligen betytt minst lika mycket före studiet av Anden och öppnat upp fältet på just exegetisk nivå och påvisat hur radikalt annorlunda de första kristna beskrev sin upplevelse av Anden jämfört med såväl katolsk som protestantisk tradition.

Tidig akademisk utbildning av pingstpredikanter

De första generationens predikanter inom pingströrelsen saknade nästan alltid akademisk utbildning. Det sågs rentav som en merit och rädslan för att akademin skulle leda till livlöshet sågs som stor. Men behov fanns och de som började utbilda sig gick till evangelikala skolor och de egna skolorna använde deras material. Något annat stod inte till buds!

I ett senare inlägg ämnar jag beröra det som kallats the evangelicalisation of pentecostalism, som blev ett resultat av detta.

Yong tog exemplet med sin egen utbildning i unga år, där litteraturen lärde cessationism, dvs. tanken att Andens gåvor upphörde efter urkyrkans tid. Efter tredje vågens förnyelse från slutet av 70-talet och framåt, så finns det en stor grupp evangelikaler som inte är cessationister, men fram till dess så var det uppfattningen hos en överväldigande majoritet bland dem.

Behov möter förutsättningar

Barth, van Dusen, Moltmann, Dunn och sedermera Welker så att säga krattar manegen för en teologi som görs i medvetenhet om Andens centrala roll. Ingen av dem är dock pentekostaler. Samtidigt så inser just allt fler pentekostaler behovet av utbildning och börjar känna hur den befintliga evangelikala inlånade teologin skaver mot vad man själv tror och håller för viktigt. I detta sammanhang föds (akademisk) pentekostal teologi, vilken vi ska ta en titt på i nästa inlägg.