Liturgisk dräkt, nej tack

Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.

Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.

Greg Boyd predikar i T-shirt

Greg Boyd predikar utmärkt i T-shirt.

Equmeniakyrkans gudstjänstklädsel

Idag annonseras att Equmeniakyrkans nya gudstjänstklädsel är färdig. En blå robe med vit stola. Jag kommer inte att använda den. Jag kommer till och med att plädera mot dess användning i vanliga gudstjänster. Det nämns att alla som ordineras i år kommer att ordineras kommer att bruka dräkten. Själv ordinerades jag i en mörk kostym, trots massiva påtryckningar att det skulle vara kaftan. Jag och mina likasinnade sågs som besvärliga. Jag undrar hur det ser ut för årets kull av pastorer och diakoner?

Equmeniakyrkans föreslagna blå robe och vit stola

Bild på den föreslagna dräkten från Sändaren

Historisk bakgrund

Det nytestamentliga idealet beskriver en inför Gud jämställd församlingsgemenskap, med olika slags ledare (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, presbyteros/eposkopos, församlingstjänare (diakonos), sådana som leder (proistamenos, Rom 12) eller styr (kubernesis, 1 Kor 12). Det beskriver vidare att dessa ledare ska sätta de heliga i stånd att tjäna. (Efesierbrevet 4:12 är sorgligt felöversatt i Bibel 2000, troligen tack vare att Harald Riesenfeldt fick läsa in en katolsk ämbetssyn på detta och andra ställen under översättningsarbetet.) Ledarskapet i församlingen ska alltså inte att göra något annat än vad andra medlemmar gör, utan det ska göra vad alla borde göra, fast på ett föredömligt sätt, så att de andra kan lära sig från ledarna.

Ett sådant ledarskap behöver inga markörer för sin särskilda tjänst. Det har ju ingen annan typ av tjänst än vad de andra har.

Under Guds församlings första 200 år klädde sig dess ledare likadant som andra medlemmar, såväl till vardags som under gudstjänster. Det fanns inte ens i de sammanhang som anammade den ämbetssyn som Ignatios av Antiochia förde fram, med dess starka betoning på att varje nattvard måste ledas av en episkopos. (Ignatios syn på det andliga ledarskapet har av den katolske teologen Edward Schillebeeckx beskrivits som en plötslig och påtaglig förändring av synen på ledarskapet jämför med tidigare generationers.) Men som sagt, inte ens denna syn föranledde att fornkyrkan införde liturgisk dräkt.

Det finns vissa indikationer på att liturgisk dräkt började användas i några församlingar i östra delen av romarriket under 200-talet, men det stora genombrottet för liturgisk dräkt kom på 300-talet, sedan kristendomen fått en gynnad ställning av kejsar Konstantin. Tidigare hade adliga romerska familjer dominerat prästerskapet inom den romerska religionen. I och med det konstantinska skiftet så började dessa adliga familjer låta sina söner bli kristna ledare, presbyteros = äldste. Med sig tog de sina gamla titlar, de blev präster, pontifex på latin, hiereus på grekiska. En sammanblandning av hednisk pontifex-prästtjänst, gammaltestamentlig aronitisk prästtjänst och nytestamentligt presbyteros-ledarskap blev resultatet.

När 200-talets viktigaste teolog i Rom, Hippolytus förklarade varför handpåläggning användes när ledare insattes i sin tjänst, så hänvisade han till att de nu behövde gåvan att bota sjuka. Om de redan hade denna gåva så var handpåläggningen onödig och kunde hoppas över. Begreppet apostolisk succession var alltså helt främmande för det andliga ledarskapet i staden Rom på 200-talet! Något behov av en dräkt som markerade att någon blivit ordinerad fanns därför inte.

På 300-talet, när det blivit etablerad praxis att biskopen av Rom kallar sig papa, hade bruket med liturgisk dräkt ännu inte kommit till Italien i någon nämnvärd utsträckning. Damasius var påve mellan 366 och 384, alltså när kristendomen inte bara var gynnad, utan när den också blev i det närmaste obligatorisk. När han blir varse att präster i södra Italien använder en annan dräkt än övriga flrsamlingsmedlemmar så tillrättavisar han dem.

Genombrottet för prästerlig dräkt kommer under 400-talet. Romarriket är på nedgång och vanligt folk börjar klä sig i andra och mer praktiska kläder än tunika med toga. De som stretar emot är de adliga familjerna, vars togor inte var helvita. Eftersom prästerskapet i församlingen kom från dessa familjer i stor utsträckning, så blev deras adliga klädsel en slags de-facto ämbetsdräkt. När till sist också de adliga slutade klä sig i dessa dräkter, efter att andra folk intagit Rom, så fortsatte prästerna, eftersom dräkten hade börjat motiveras med teologiska skäl.

Dräkt signalerar en teologisk hållning, praxis skapar teologi

En första lärdom ifrån detta är att dräkten skapat teologi, snarare än tvärtom. Det är därför naivt när företrädare för Equmeniakyrkan säger följande:

— Men gudstjänstkläder förutsätter inte en hierarkisk ämbetssyn, de påminner oss bara om att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag och hjälper oss att reflektera över den, säger Sofia Camnerin.

— Jag vill verkligen understryka att vi inte gått in i en annan ämbetssyn. Detta är ett arbetsplagg. Det är oerhört viktigt att förstå.

Equmeniakyrkans officiella hållning är att det finns en särskild tjänst, men att undvika ordet ämbete. Jag menar att detta är illa nog. Det görs en åtskillnad mellan ordinerade och andra, och i och med uppmuntrandet av en liturgisk dräkt, så kommer denna åtskillnad bli markerad närhelst dräkten används.

Nu tror jag att många pastorer främst kommer att använda dräkten vid vigsel och begravning i första hand, men det är inte så dräkten nu presenteras. Den presenteras som om den skulle användas vid vanliga gudstjänster också. Och på vilket vis kommer bruket av robe och stola hjälpa oss reflektera över att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag som bruket av en vanlig klädsel inte skulle göra?

Nej, detta står för ett skifte i teologin, för denna klädsel är inte neutral. Ju större skillnad mellan ledarskapets klädsel och vanliga medlemmars, desto tydligare markeras avståndet. Även om vi lyckas hålla tanken på rang borta från våra sammanhang, så står detta för ett tänkande kring art. Där NT är tydligt med att det inte finns någon artskillnad mellan ledare och andra medlemmar, där uppmuntras vi bära en dräkt som gör denna skillnad påtaglig.

Den enda teologi som uppmuntras av en praxis att bruka liturgisk dräkt är den teologi som gör en poäng av att det är skillnad på ordinerade och andra.

Men pastorskjortan då?

1500-talets reformation innebar för svenska kristna att en mängd liturgiska bruk försvann, inklusive dräkter. Reformatorerna skulle förfasats åt dagens bruk av alba, röklin, stola, och mässhake. Men i svenska kyrkan har det under 1900-talet skett en återgång till en förreformatorisk klädsel.

Protestantisk kristenhet i stort verkar just nu se på reformationen utifrån tre olika hållningar, grovt tillyxat:

  1. Vi har kastat ut barnet med badvattnet. Låt oss anamma de historiska kyrkornas goda sidor.
  2. Vilket badvatten? Vi borde aldrig lämnat (eller accepterat att vi uteslöts) den katolska kyrkan.
  3. Vi gick inte nog långt. Vi gjorde inte nog kraftfullt upp med det konstantinska arvet, tudelningen mellan ordinerade och vanliga medlemmar, bristen på karismatiskt liv, etc. I själva verket är frikyrkan historisk i sig och vi har mer att lära från dess historia än de förtryckande segrarnas perspektiv!

Allt är inte ömsesidigt uteslutande. Visst kan lärdomar hämtas från alla traditioner, men det är inte möjligt att samtidigt röra sig i låg- och högkyrklig riktning.

Reformations- och väckelserörelser i historien har oftast inneburit avskaffning, eller minskning av användandet av olika slags liturgiska kläder. Dock inte alltid. Vissa väckelserörelser har sprungit fram med präster inom de etablerade kyrkorna som förgrundsfigurer, och de har då ofta fortsatt använda liknande klädsel som förut. Equmeniakyrkans tre historiska väckelseursprung står här för var sin betoning. Metodismen är mest högkyrklig, baptismen mest lågkyrklig och Missionsförbundet rymde hela bredden.

Jag har redan hunnit höra argumentet att vi redan har en ämbetsdräkt i form av frimärksskjortan. Då bör vi underförstått acceptera också robe och stola. Jag menar att det inte är så enkelt. Ju mer markant den liturgiska dräkten är, desto tydligare markeringar innebär den. Den nya dräkten står för en högkyrklig inriktning och stärker en sådan profil.

Kort sagt, den nya dräkten står för hållning 1 och 2 ovan, inte för den tredje, och som jag menar bäst förankrade både i Bibeln och väckelsetraditionerna. Den är därför ett steg åt fel håll.

Länkar

Bakgrund, diskussion och kommentarer:

Equmeniakyrkan på Facebook: En gudstjänstdräkt för gemenskap! och Nyheten om gudstjänstklädseln har väckt många frågor och tankar. Här försöker vi ge svar och förklarar ytterligare hur vi tänker och har tänkt i processen.

Equmeniakyrkan på webben: Ny gudstjänstklädsel med fördjupande text.

Dagen: Equmeniapastorer i ny dräkt.

Källor

Allt du ville veta om kunskapens ord och en massa mer

I samband med karismatiska möten förekommer det en praxis av att lyssna in Guds ande om olika sjuka personer eller annan information som Gud vill delge. Detta kallas vanligtvis för kunskapens ord. Men om du är på ett seminarium om Andens gåvor med exempelvis Naturlig församlingsutveckling så verkar samma benämning användas för en helt annan gåva. Också inom karismatiska sammanhang skiljer formerna sig åt kring hur gåvan praktiseras. Jag har tänkt inleda en bloggserie om allt detta. Kanske tycker någon att detta blir väl detaljerat, men jag tror också att det kan vara av vikt att resonera kring teologiska nyanser och ställa den viktiga frågan varför gör vi på detta viset?

Sackaios i trädet tilltalas av Jesus

Jesus visste vad Sackaios hette genom Andens uppenbarelse

Jag har tänkt att besvara följande frågor:

  • Vad menade Paulus med begreppet? (Tips: Ingen vet säkert.) Vad säger exegeterna?
  • Hur användes begreppet innan den pentekostala rörelsen uppstod? (Knappast alls, med undantag för Thomas av Aquino, så honom kommer jag att titta närmare på.)
  • Hur förklarades och exemplifierades gåvan av den första generationens pingstvänner? (Två huvudspår uppstod, det dominerande skapades av Howard Carter och det andra av Donald Gee.)
  • Hur såg teologi och praxis ut kring denna gåva och begreppet andlig urskiljning (discernment) under efterkrigstidens helandeväckelse?
  • Hur såg teologi och praxis ut hos Kathryn Kuhlman och de som anammat hennes former för helandemöten? (Ian Andrews, Yongi Cho)
  • Hur såg teologi och praxis ut hos John Wimber och de (oss) som anammat hans synsätt?
  • Hur ser teologi och praxis ut hos Bill Johnson (Bethel Church) och de som anammat hans synsätt? Vilka nyansskillnader finns mellan Wimber och Johnson och vad grundar de sig på?
  • Hur ser teologi och praxis ut inom församlingstillväxtrörelsen och dess tillämpning i Willow Creek och NFU?
  • Hur fungerar gåvan rent konkret, så som jag menar att den bör användas, dvs. Wimber-traditionen?
  • Hur ska vi hantera ord som är vaga och allmänna, typ någon har ont i ryggen?
  • Hur kan vi träna oss i att lyssna in dessa ord?
  • Bevisar precisa kunskapens ord att Gud finns? Eller i vart fall att den naturalistiska synen på världen är felaktig? Vilka är (bort-)förklaringarna och har de någon bärkraft?

Låter detta intressant? Vill du att jag ska försöka svara på några specifika frågor som inte nämns ovan? Ställ i så fall din fråga i kommentarsfältet nedan.

Jag tar också tacksamt emot tips på artiklar och böcker. Jag kanske har missat någon.

Här kommer en kort introduktion till Wimber-traditionen från en konferens 1985.

Uppståndelsens liv och kraft – predikan i Sjömarkenkyrkan 2014-04-27

Kristen tro sätter allt på ett kort: Uppståndelsen! Men den förändrar allt.

Detta är en predikan som jag höll i Sjömarkenkyrkan söndagen efter påsl, 2014. Utkastet nedan ger en ungefärlig bild av min predikan.

 

Det viktiga är att Kristus har uppstått – inte att Han uppstått i våra hjärtan?

Obiblisk tanke!

Det viktigaste är inte jag utan Kristus!

Allt handlar om Honom

Däremot: Vi dör och uppstår med Kristus

I frälsningen (Ef 2:6, Rom 6)

Bokstavligt vid Jesu återkomst

Trons natur

Tro är att fästa sitt liv vid det som existerar, inte att skapa något som ännu inte finns

Guds handlande är inte begränsat av vår tro (Sak 8:6f)

Gud verkar i oss mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3.20)

Tro är inte att tvinga Gud till handling, utan att ansluta sig till Guds handlande

Hoppets fasta grund

Hoppets innebörd: Uppståndelse

Vi vet det därför att Kristus har uppstått!

Burpo? En profetisk vision anpassad för ett barn. Gör inte dogmatik av detta!

Mellantillståndet och slutmålet

Hur Gud upprättar

Jesus uppstod, han uppväcktes inte till samma slags existens som förut

Vad för slags kropp har han. Han kan gå genom väggar. Han kan vidröras. Han kan äta.

Ett mönster: Det onda förvandlas inte till en parentes, i stället går vi in i något bättre.

Den nya tiden med Anden som hjälpare

Petrus fortsatte inte bara följa Jesus fysiskt, utan blev en nyckelgestalt när evangeliets framgång exploderade över världen.

Jesu uppståndna kropp bär fortfarande korsets sårtecken.

Johannes såg ett slaktat lamm (Upp 5:6)

Du kanske både går haltande som Jakob och ändå i uppståndelsens kraft

Uppståndelsens kraft

Tre saker att veta enligt Paulus (Ef 1:17f)

  • Hoppet
  • Arvet
  • Kraften

Ett väl tilltaget förskott, en underpant, en arrabon (Ef 1:14)

Paulus staplar kraftord: Dynamis, energeia, kratos, ischys… (Ef 1:19)

Hoppet och kraften är aldrig motsatser i Bibeln

Texter, med betoningar av för predikan viktiga detaljer

1 Kor 15

1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står 2och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. 3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 8Allra sist visade han sig också för mig, —

11Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

12Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. 15Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. 16Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. 17Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. 18Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. 19Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

20Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 21Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. 22Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 23Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, 25ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26Den siste fienden som förintas är döden, 27ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. 28Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

35Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” 36Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. 37Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. 38Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. 39Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. 40Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. 41Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.

42Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. 44Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

Ef 1:17-23 – hoppet, arvet och kraften

17Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. 18Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, 19hur väldig (hyperballo megethe) hans styrka (dynamis) är för oss som tror – samma oerhörda kraft (energeia) som han med sin makt (kratos – jfr demokrati + ischys) 20lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. 22Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, 23som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

1 Pet 1:3-9

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

6Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, 7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. 8Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje 9då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Sak 8:6-8

6Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.

7Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
8Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Joh 19:24-31 – Tomas

24En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. 25De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” 26En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” 27Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” 28Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” 29Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

30Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 31Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.