Ordet evangelikal behöver redas ut. Det används av svenska journalister utan att de har en aning om dess innebörd. Tidningen Dagen gjorde ett försök, men artikeln var så kort att den inte räcker till. Problemet i ett nötskal är att den som kallar sig själv evangelikal inte har den minsta kontroll över vilken betydelse åhöraren lägger i ordet.

Ordet har på senare tid fått smak av politisk ensidighet, stöd för Donald Trump och annan bråte. Det är inte längre användbart, enligt många. I USA debatteras frågan flitigt, och det finns en snabbt växande grupp som kallar sig exvangelicals – före detta evangelikaler. Den gruppen innehåller både sådana som slutat kalla sig kristna, sådana som gått till någon form av mer liberal teologi, samt de som i allt väsentligt fortfarande är evangelikaler, minus etiketten. Nu har diskussionen nått EFK och begreppet ska (när detta skrivs) möjligen strykas från användning.

Begreppet evangelikal har allt mer kommit att förknippas med amerikanska nationalistiska och superkonservativa kristna som gillar Trump. För oss i samfundet Evangeliska Frikyrkan (EFK) har det lett till frågor om vår identitet.

– Vi frågar oss om vi fortfarande ska kalla oss evangelikala eftersom begreppet fått en delvis ny innebörd, säger Linalie Newman, en av EFKs två missionsdirektorer.

Evangelisationsinriktad, bibeltroende kristendom som återfinns mellan två poler, den fundamentalistiska och den liberalteologiska, har alltid en inbyggd svårighet; hur långt kan man gå åt endera hållet utan att sluta vara evangelikal? En tydlig gemensam faktor hos de som slutar kalla sig själva evangelikaler är att det är de snarast kommer från den mer fundamentalistiska delen. Här finns det tydliga push-faktorer, teologi och praxis inom det egna sammanhanget som driver människor bort från detsamma.

Låt inte lura dig om att enbart evangelikal kristendom har sina avhoppare. Faktum är att liberala samfund tappar medlemmar och gudstjänstbesökare i betydligt högre utsträckning. Skillnaden är att sådan tro, intill förväxling lik vad omvärlden står för, inte attraherar nya människor, har försvinnande få evangeliserande omvändelser att visa upp och överförs inte till nästa generation. Den kan bara existera genom institutioner, genom värvningar från mer bibeltroende sammanhang och genom stöd från politisk och kulturell makt. Den har ytterst lite egen livskraft. Den fungerar bara i majoritet, inte i motvind. Men liberalteologiska kyrkor tynar bort, de har sällan medlemmar som gör en poäng av att de slutat vara en del av kyrkan.

Hur ordet evangelikal kom till Sverige

Det engelska ordet Evangelical betyder exakt samma sak som det svenska ordet evangelisk och det tyska ordet evangelisch. På ett sätt hade vi därför inte behövt importera ordet evangelikal till svenskan. Ett adjektiv fanns redan för att beskriva en kristen tro som betonar förkunnelsen av evangeliet och dess livsförvandlande kraft. Men importen har skett av två anledningar.

1. Svenska kristna har velat identifiera sig med en rörelse inom protestantismen som i snävare mening kallas den evangelikala rörelsen. Den uppstod på slutet av 1930-talet, fick sina formerande utformning under 40- och 50-talen och nådde allmän kännedom på 70-talet. Som vi ska se längre fram blev dess framgång också dess problem.
2. Svenska journalister är inkompetenta när de skriver om religion. Används ordet evangelical på engelska transkriberar de adjektivet utan att veta vad det står för. Detta började de göra på 90-talet, när den kristna högern (ett annat missförstått begrepp) blev nyhetsstoff på allvar.

Det är den första importen som är teologiskt intressant. Det är den andra importen som gjort ordet svåranvänt.

Vad jag vet var det Lennart Thörn, under sin tid på Örebro Missionsskola (idag ÖTH/ALT), som var den förste att använda ordet evangelikal på svenska. Lennart var den som mer än någon annan tog exegeten George Eldon Ladd till Sverige, den mest kände av alla evangelikala exegeter, verksam vid Fuller Theological Seminary. Många har sedan dess stött på Ladd genom John Wimber. Han såg Ladds undervisning om Guds rike som den teologiska basen för sin undervisning om evangelisation i Andens kraft, helande, under och tecken.

Ladd såg som sin livsuppgift att skapa ett utrymme för exegetisk teologi som var akademiskt högstående, tog hänsyn till bibeltexternas historiska tillkomst, och vågade återanvända de lärdomar som fanns inom den historisk-kritiska forskningen utan att acceptera dess förkastande av texterna som inspirerade tilltal från Gud. Det Ladd gjorde för exegetiken gjorde andra teologer inom den systematiska teologin: Bernard Ramm (en av mina verkliga favoriter), Carl F. H. Henry, E. J. Carnell (president för Fuller 1954–1963) och Donald Bloesch. De skapade en bibelcentrerad teologi som uttryckligen tog avstånd från såväl fundamentalism som liberalteologi.

Denna rörelse skapade inte bara teologi, utan institutioner (NAE, Wheaton College, redan nämnda Fuller, tidningen Christianity Today, förlagen Zondervan, IVP, m.fl.) och den evangeliserade och missionerade! Till sist var den jämförbar i storlek med de äldre, mer liberalteologiska, samfunden, och den fick sin första president, Jimmy Carter. På 60-talet var evangelikalerna företrädesvis demokrater, inte republikaner. De var entusiastiska över Bobby Kennedys föreslagna sociala reformer. De var pro-israel, men till skillnad från fundamentalisterna gjorde de sällan några eskatologiska scheman där Israel skulle spela huvudrollen. Och de ansåg inte att mänskligt liv började vid befruktningen, även om de inte skulle ha slutit upp bakom en ren pro-choice hållning heller. Deras syn på skapelsen var främst att det är en perifer fråga om Gud skapat djur och växter genom kreativa mirakel eller evolution. Båda hållningarna accepterades. Nästan ingen bland dem trodde att jorden bara var 6000 år gammal. (Allt det här har jag tänkt att skriva om mer längre fram.)

För att skilja denna gruppering kristna från andra sätt att använda ordet evangelical på engelska, så kallades de från början för neo-evangelikaler. Men när de blev fler och mer kända ströks prefixet neo från vanligt språkbruk.

Fundamentalisterna ogillade pingstväckelsen. De såg den som avfall, motarbetade den och vägrade därför att samarbeta med de. I brist på egna teologer läste tidiga pingstvänner ofta fundamentalisters böcker för att att utbilda sig i teologi, men de lästes eklektiskt, somligt behölls, annat förkastades. När evangelikalismen tog form välkomnades pingstvänner i gemenskapen. Det skulle dock dröja till 80-talet innan pingstkarismatiska kristna på ett tydligt sätt påverkade utformningen av den evangelikala rörelsens teologi och praxis.

Bidrag från resten av världen: Lausanne och John Stott

1974 arrangerades den första Lausanne-konferensen. Dess viktigaste resultat var att än mer inskärpa vikten av social omsorg i den evangelikala rörelsen och att på allvar öppna den för influenser från majoritetsvärlden, dvs. Asien, Afrika och Latinamerika. Dessa influenser skulle inom några år hamna i konflikt med fundamentalisternas insteg i den evangelikala rörelsen, som jag skriver om nedan.

Den anglikanske prästen, John Stott, var dock den viktigaste teologen i Lausanne. Han gjorde huvudarbetet med Lausannedeklarationen, som i Sverige fungerat som en slags evangelikal norm. Så som bibelsyn och kristen tro beskrivs i Lausannedeklarationen, så är den evangelikala tron, i svensk kontext.

Stott bejakade biologisk evolution och jordens höga ålder. Han tog avstånd från wooden literalism och alla hans böcker utmärks av en eftertänksam bibelbaserad teologi. Hos Stott hittar man inga spekulationer om Jesu nära förestående återkomst enligt förmodade tidstecken, till skillnad från samtida fundamentalister som John Walvoord och Hal Lindsey.

Detta var denna slags kristendom som Lennart Thörn och andra med honom identifierade sig med. Detta är vad de avsåg med ordet evangelikal på svenska.

Örebromissionen, det största av EFK:s tre bildarsamfund, är kanske det samfund som i sin historia haft allra mest inslag av dispensationalistisk förkunnelse, med lakansprofeter som beskrivit världshistorien enligt ett invecklat pussel av bibelord. När ordet evangelikal togs till Sverige är det med andra ord inte omöjligt att tolka det som åtminstone delvis ett försök att skapa en alternativ teologi till denna historiska hållning. Föredömet Ladd var genom sina debatter med Walvoord den främste motståndaren till dispensationalism i sin samtid.

Andra sätt att använda ordet

Evangelikalismen har naturligtvis en förhistoria och eftersom det engelska ordet för det allra mesta bör översättas med evangelisk på svenska, kan det vara värt att lägga märke till några andra sätt som ordet används. Jag bygger denna lista på den ypperlige evangelikale teologen Roger E. Olsons lista i boken The Westminster Guide to Evangelical Theology. Olsons blogg är mycket läsvärd, liksom hans böcker. Och han är en av de främsta kännarna av evangelikalismen, en levande encyklopedi.

Olson nämner följande sätt att använda ordet evangelisk, d.v.s. evangelical på engelska:

1. Allmänt: det som hör till eller är i enlighet med evangeliet. Så kan det användas av alla kristna, protestanter, ortodoxer och katoliker. Den som är trogen evangeliet är evangelisk. Motsatsen är tolkning av kristen tro som reducerar det till moral och som saknar en dimension av personlig frälsning.
2. Som självbenämning av protestantisk kristendom. Speciellt lutheraner kallar sig själva just evangeliska kristna, både genom historien och idag.
3. En grupp inom den anglikanska kyrkan på 1500-talet och framåt som strävade efter att den skulle vara mer protestantisk och mindre romersk-katolsk i sin framtoning.
4. Som benämning på pietistiska, metodistiska och andra väckelserörelser från 1700-talet, i Tyskland, Storbritannien och de amerikanska kolonierna. Dessa nådde Sverige och kom på 1800-talet att bli den ny-evangeliska rörelsen. Motsatsen för alla dessa var en död ortodoxi (renlärighet) eller tron på att man blev frälst genom dopets sakrament utan bekänd personlig tro.
5. Det namn som gavs till de kristna som under 1800-talets senare hälft gjorde och de första årtiondena på 1900-talet gjorde motstånd mot den framväxande liberalteologin och den högre bibelkritiken. Under denna tid användes inte ordet fundamentalism ännu. Fundamentalismen skulle växa fram ur denna gruppering, och steg för steg bli mer rigid, mer svartvit och mer avgränsande än vad dessa paleo-fundamentalister var. (Det är mitt ord på fundamentalismen förstadium.)
6. Evangelikaler. Dvs. postfundamentalistiska neoevangelikaler.
7. Vilka kristna som helst som tycks vara eller som man vill framställa som som de vore överdrivet entusiastiska, aggressiva, militanta, fanatiska, eller bara missionerande. Katoliker och till och med i sällsynta fall muslimer kan beskrivas som evangelicals, när journalisterna blir som mest slarviga.

Skillnader mellan evangelikalism och fundamentalism

Fundamentalismen som växte fram som en identifierbar rörelse från 1915 och framåt skiljer sig från paleo-fundamentalismen och neoevangelikalismen på väsentliga sätt. Låt mig försöka förklara det i någon mån. Jag utgår då från dagens kvardröjande skillnader, snarare än hur det var på 40-, 50- och 60-talen. (Kom ihåg att alla rörelser förändras, inklusive fundamentalismen.)

Det är alltid en risk för överdrivna förenklingar som leder till en falsk bild av verkligheten när man beskriver stora rörelser. I denna artikel utgår jag från tre begrepp, vart och ett omdiskuterat och svårförstått: Liberalteologi, evangelikalism och fundamentalism. Detta är inte tre enhetliga grupper, utan varje grupp bör ses som flerdimensionell, mångfacetterad och just föränderlig.

Det är ovanligt att någon buntar ihop evangelikaler med liberalteologer. De enda som gör så är fundamentalister! Jag använder detta som ett lackmustest för fundamentalism. Ju mer benägen du är att kalla tolkningar av Bibeln som du inte håller med om för anpassning till tidsandan, trots att de bygger på noggrann exegetik, och ju snabbar du är att benämna andra som liberalteologer eller något liknande, desto troligare är det att du själv är fundamentalist. Exempel: Al Mohler kallar Roger E. Olson för post-evangelical. Det säger mer om Mohler än om Olson.

Det omvända är också sant. Ju snabbare du är att kalla andra fundamentalister, desto mer troligt är det att du själv snarast är en slags liberalteolog. Därtill kan sägas att om du ömsom blir anklagad för att vara liberal och ömsom för att vara fundamentalist, desto troligare är det att du är evangelikal!

Svenska journalister är dock inte ensamma med att inte se skillnaden mellan en fundamentalist som Al Mohler och en evangelikal som Ed Stetzer. Också inom kristna led råder förvirring. Och på Wikipedia, som kallar Mohler ”evangelical”, mer om det nedan.

Ett parallellt sätt att bedöma ungefär var på spektrumet liberal-evangelikal-fundamentalist som du själv befinner dig är din bedömning av vad som är den Stora Faran när en diskussion blossar upp, att troheten mot Ordet ska urvattnas eller att bibelordet ska användas mot människor. Om du ihärdigt söker det svårbemästrade mellanläget är du evangelikal. Här frågar jag efter mer än läpparnas bekännelse. Ytterst få kristna säger sig strunta i Bibeln. Ytterst få säger sig vara mot människor. Min fråga är var du lägger din energi och vad som främst väcker dina farhågor till liv.

Här är det av yttersta vikt att skilja på fundamentalism som teologisk hållning och den övergripande fundamentalistiska rörelsen, och den delmängd som ägnar sig åt hatretorik och våld. Media älskar att tala om de senare och nästan alltid att sätta likhetstecken mellan dem och alla fundamentalister, och ofta alla evangelikaler och ibland till och med nästan alla kristna.

Vad är det då som skiljer fundamentalismen från evangelikalismen? Återigen gäller det att komma ihåg att det är ett spektrum, men några inslag kan nämnas:

1. Tenderar du att se Bibeln som en tidlös enhet av texter som talar till dig idag med enkelt språk (F), eller ser du den mer som nödvändig att tolka utifrån de första mottagarnas situation och föreställningsvärld, även om det ibland kan gå emot dina intuitioner för tolkning (E)? Annorlunda uttryckt, betonar du doktrinen om Bibelns tydlighet (perspicuity) som att den gäller större delen av det som sägs i Bibeln (F) eller främst dess frälsande kärnbudskap (E)?
2. Ser du hur en stor mängd läropunkter uttrycks som etablerade bortom rimligt tvivel, inklusive korsets innebörd (ställföreträdande lidande), detaljer kring urhistorien, eskatologi och församlingsordning (F), eller tänker du att kring en tydlig kärna finns det större frihet och mer att upptäcka (E)? Annorlunda uttryckt, tänker du att reformatorerna (helst Johan Calvin) fick till det riktigt bra när de formulerade den kristna tron, så att bekännelser som 1689-års baptistiska trosbekännelse eller Westminsterbekännelsen från 1648 är viktiga att hålla fast vid också i deras detaljer (F) eller ser du dem som delvis förhandlingsbara allteftersom vi drar nya exegetiska och teologiska lärdomar (E)?
3. Ser du det stora flertalet ordnings- och moraliska utsagor i Bibeln som strikta regler, inklusive orden om äktenskap och skilsmässa, kvinnors uppträdande i församlingen (F), eller ser du dem som vägledande, samtidigt som de är i behov av kulturell översättning från dåtid till nutid (E)? (Här är det värt att notera hur den tidiga fundamentalismen var anti-militaristisk och mer pacifistisk, medan dagens fundamentalister är anhängare av starkt försvar och rätten att bära vapen. Fundamentalismen är som sagt också den föränderlig.)
4. Tänker du att så som väckelseevangelisterna i det sena 1800- och tidiga 1900-talet förkunnade evangeliet, så förkunnades det också av apostlarna (that old time religion) (F), eller ser du dem mer som gudagivna förkunnare av evangeliet i sin samtid (E)?
5. Ser du det som en viktig fråga när vi evangeliserar att redan i samband med förkunnelsen av det frälsande evangeliet också vinna människor för en syn på Bibeln som felfri och ofelbar (tro på Bibeln så att du kan tro på Jesus) (F), eller ser du bibelsynen som en renodlad helgelsefråga, något som kan växa fram efter omvändelsen (E)? Annorlunda uttryckt, ser du bibelsynen som ett nödvändigt fundament för allt kristet liv som sedan bygger på detta (F) eller ser du bibelsynen som en konsekvens av ett liv i förtroende för Gud och därmed också för Guds ord (E)?

Vad skiljer då evangelikalen från liberalteologen? Med samma fem frågor skulle liberalteologen svara (också på ett spektrum) att (1) Jesu evangelium inte handlar om individers frälsning, annat än i psykologisk bemärkelse, (2) alla läropunkter är uttryck för mänsklig gudslängtan och fyller sin roll som språkspel inom den kristna gemenskapen, men de talar inte om en nåbar objektiv verklighet, (3) utsagor i Bibeln om ordning och moral är enbart samtidens åsikter, så att vi i vår tid måste välja bland dem eklektiskt, utifrån vår samtids kunskap, (4) väckelseförkunnarna kunde fungera för att skapa social och psykologisk förändring, men evangeliet handlar om relationer och strukturer, och (5) det är viktigt att se Bibeln som människors ord och dess auktoritet vilar i den historiska gemenskapen som valt att leva med dessa ord.

Neo-fundamentalismen suddar ut skillnaderna

Jag har klagat på journalisterna, men det ska också sägas att det finns en mycket försvårande faktor. Samtidigt som evangelikalerna stod som högst i kurs i mitten av 70-talet hade ordet fundamentalist för de allra flesta blivit så synonymt med svartvit världsbild, oresonlig literalistisk bibeltolkning, världsfrånvändhet och sekterism att en ny generation fundamentalister valde att använda ordet evangelikal som benämning på sig själva. Jag kallar dem för neofundamentalister. Jerry Falwell är den mest kände.

Det som skiljer dessa neofundamentalister från generationen innan är följande:

• Självbenämningen, som sagt. Men också en större skicklighet att plädera för sin sak. Carl McIntire var notoriskt flitig i att propagera med spektakulära och provocerande upptåg. Neofundamentalisterna tar överlag avstånd från sådant.
• En vilja att forma strategiska allianser med evangelikaler, katoliker och andra för att påverka politik och kultur. (Den praxis som kallas secondary separation gäller inte utanför församlingslivet, och knappt primary separation, även om förmodade villolärare ofta brännmärks.)
• Ett förnyat kulturkrig. Samhället ska erövras. Extremformen av detta är Rushdoonys rekonstruktionism. En mildare form ses i ID-rörelsens Wedge-dokument. (Noterbart är att ID-rörelsen finansieras av rekonstruktionister.)
• Ungjordskreationism som ett bärande inslag i teologin och avgörande moment i kulturkriget. Tidigare fundamentalister var som sagt gammaljordskreationister eller till och med bejakare av teistisk evolution. Men på denna punkt har alltså fundamentalismen blivit mer extrem.
• De evangeliserar bland evangelikaler, dvs. i stället för att som tidigare ta avstånd från dem försöker de vinna evangelikaler för sin kamp och sina läror. Det viktigaste exemplet på detta är Francis Schaeffer, som stod för en ytterkant, inte centrum av sin samtids evangelikalism. (Se min kommentar på Jonas Melins blogg.)
• Samtidigt håller de mindre fundamentalistiska evangelikaler borta från inflytelserika uppdrag och professurer på teologiska utbildningar, om de får makten. Speciellt märks detta inom sydstatsbaptismen (SBC), där lärare och resepredikanter som undervisat i många år har blivit av med jobbet, utan att de nämnvärt bytt åsikter. Detta slår också mot pingstkarismatiska kristna inom SBC, vilket mina karismatiska vänner borde lägga märke till.

Genom att kalla sig själva evangelikaler har alltså gränsen blivit än mer otydlig. Än mer spektakulärt blir detta när dessa neofundamentalister vänder på sig och pekar ut evangelikaler och säger om dem att de inte är tillräckligt bibeltroende för att få kallas just vad de är.

Big tent eller small tent?

Den evangelikala rörelsen kan definieras utifrån sin innersta kärna. I den meningen är fundamentalister och många tämligen liberalteologiska kristna också evangelikaler. Denna hållning kallas big tent evangelicalism.

Frågan är när begreppet blir så brett att det inte längre säger något väsentligt? Men om man vill krympa tältet, var sätter vi mittpinnen? Neofundamentalisternas appropriering av ordet evangelikal har flyttat centrum en bit bort från evangelikal teologi som den såg ut när ordet importerades till Sverige.

Är ordet då användbart år 2019? Jag tillhör de som använder det ibland och ibland inte. Vad hör den jag pratar med? Roger Olsons betydelse 5 och 6 eller 7 ovan?

Dessutom är ju jag och några hundra miljoner med mig pingstkarismatiska. Krångligt blir det med alla bollar i luften. I någon mån är väl journalisterna ursäktade. Jag har inget enkelt svar på frågan om ordet evangelikal är räddningsbart, men om det används måste man i varje fall förtydliga hur ordet används. Annars kan det betyda vad som helst för den som lyssnar.