Om en Twitterdiskussion om vem som skapat Gud

Twitter är kanske världens sämsta plats att samtala om stora frågor med många aspekter. Formatet är begränsande. Och själva uppdateringarna och att läsa andras uppdateringar sker sporadiskt hos oss som har saker att göra utanför nätet. Sedan har vi trollen, de som slår sönder samtalet som form och de finns i olika skepnader och inom alla läger. Nu hamnade jag i en sådan diskussion, trots allt och väldigt oväntat. Ämnet var Guds aseitet, att Gud finns i sig själv (a se), att ingen har skapat Gud, att Gud är evig, utanför skapelsen och att Guds existens därför inte kan diskuteras på samma sätt som existensen av en människa, en galax, en kvark och inte heller som existensen av änglar, andemakter eller gudaväsen inom polyteistiska föreställningsvärldar.

Jag snubblade in i diskussionen den här gången genom en tweet från Joel Halldorf. Du kan börja med att läsa den och titta på den korta filmen som han tipsar om och sedan läsa Joels tweet.

I klippet talar Kent Hovind. Jag har skrivit om honom på bloggen förut. Han är en kreationist som gör sitt jobb så dåligt att andra kreationister gjort listor på argument som inte bör användas. Det är till största delen Hovinds argument de listar där. Men inte nog med detta. Hans affärspraktik omges av flera skandaler med kulmen i ett fängelsestraff för skattebrott. Trots att han är en utpräglad fundamentalist har han varit gift tre gånger och två av hans fruar anklagar honom fört att ha fysiskt misshandlat dem, vilket han också dömts för. Han är manipulativ och ohederlig.

Det gjorde mig därför förvånad att just han skulle dyka upp i en tweet av Joel Halldorf. Deras omloppsbanor om den kristna tro är på så långt avstånd från varandra att jag inte såg deras skepp mötas. Nu är just detta klipp med Hovind att betrakta som en skyttel som spridits i fler kretsar än där han brukar bli hörd, så visst, omöjligt var det inte. Jag twittrade därför detta:

Detta enskilda klipp med Hovind lever alltså ett eget viralt liv. Det är från en gammal debatt, före hans fängelsevistelse. Jag har sett det förut,och kollade inte igenom det innan jag twittrade. Det borde jag gjort för att fräscha upp minnet på detaljerna. Mer om det nedan.

Nu sköt Joel från höften och twittrade som han gjorde, eftersom det finns en sak som Hovind säger i detta klipp som både Joel och ja tycker är bra. Personligen hade jag ändå inte valt att dela det, eftersom bagaget är så stort, men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Som Joel skrev i en efterföljande förklaring, sedan han lärt sig något om vem det var han twittrat om, att Wagner skrev bra musik, vad vi än tycker om honom och hans åsikter i övrigt. Också blinda hönor som Hovind kan hitta korn.

Utifrån Joels tweet uppstod (minst) två diskussionstrådar. En direkt under den och en annan under min citat-tweet. Jag kommer här enbart att utgå från diskussionen där jag har deltagit, men de är ganska snarlika.

Fortsätt läsa

Knutby fascinerar och förfärar men debatten förvirrar

(Ja, jag gillar allitterationer.)

Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?

Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:

Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.

Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.

Debatten ser då i grova drag ut så här:

Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”

Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”

Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”

Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”

Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…

David Nyström på Facebook, 2020-06-28.

Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:

En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.

De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.

Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).

Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.

Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).

Min Facebook, några minuter innan David skrev sitt inlägg.
En bläckplump som inte föreställer något men kan beskrivas på olika sätt
En bild från ett Rorschachtest
Fortsätt läsa

Att behålla det goda enligt Lewi Pethrus och John Wimber

Pingstkarismatiska sammanhang blir lätt yviga, och i denna yvighet finns både de impulser som gör dem framgångsrika och de som kan få dem att spåra ur.
I mitt förra inlägg så började jag titta på Lewi Pethrus ledarskap utifrån Joel Halldorfs nya bok om honom. Fanns det hos Lewi Pethrus det karismatiska geni som krävs för att ta vara på det goda och samtidigt undvika det dåliga? Vad kan vi lära av hans sätt att hantera förnyelserörelser, hans ambition att låta dem befrukta den egna gemenskapen, utan att svälja allt de stod för med hull och hår?

Detta är och förblir pentekostalismens stora dilemma att hantera. Så många röster ropar på att förnyelserörelser ska accepteras utan minsta kritik, alternativt att de ska förkastas i sin helhet. Det är svårt att hitta balansen mellan god entusiasm och fanatisk naivitet, mellan saklig prövning och ängsligt avståndstagande. Men det måste gå att hissa segel som fångar Andens vind utan att drabbas av de vindkast som får skutan att kapsejsa.

I det bibelsammanhang som handlar om att låta apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare utrusta oss troende till tjänst, med dess implicita uppmaning att ta emot dem som de gåvor de är från Kristus, så sägs det också att målet för detta är den mognad då vi inte längre [är] barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran. (Ef 4:14)

Ett segelfartyg i en storm

Vindstöten. Målning av Willem van de Velde II, 1707.

Fortsätt läsa

Lewi Pethrus som karismatisk ledare

Joel Halldorf har kommit ut med en biografi om Lewi Pethrus. Boken är välskriven, samtidigt akademiskt välunderbyggd och lättläst för den som inte har kyrkohistoria som specialintresse. Joel Halldorf besitter välanvända dubbla kompetenser, han behärskar det historievetenskapliga hantverket och förstår samtidigt pingströrelsens koder inifrån så väl att han kan se det andra historiker missar. För mig som ivrig student av pingst-karismatiska rörelser är boken både intressant och utmanande, och jag läser den kanske med lite andra glasögon än de flesta andra.

Jag kommer därför skriva några inlägg om Lewi Pethrus utifrån boken, med speciellt fokus på vad vi som karismatiker kan lära av hans historia. Jag börjar här med frågan om det karismatiska ledarskapet.

En av mina käpphästar är att vi karismatiker saknar ett kollektivt minne och att vi därför ofta upprepar misstag från föregående generationer och tar inte vara på deras dyrköpta lärdomar. Joels bok handlar till stor del om Pethrus och pingströrelsens plats i samhället, och den väcker välförtjänt uppmärksamhet när den sätter frikyrkan på kartan i samhället, där den alltid funnits men ignorerats av en historieskrivning som utgått från ett föråldrat sekulariseringsparadigm. Men det är inte mitt specialintresse och till min glädje finns det mycket i boken som också berör frågan om karismatik och hur ledarskap kan och bör bedrivas inom karismatiska sammanhang.

Bokomslag Biskop Lewi Pethrus

För att få sammanhang kan du som inte läst boken börja med att läsa en allmänt hållen recension av boken. Jag rekommenderar dessa:

Fortsätt läsa