Bokutdrag: Profetrörelsen – vad hände?

Mot slutet av 1980-talet mötte jag och många med mig vad som en ny och inspirerande undervisning om det profetiska som en nyckel till vad Gud vill göra i ändens tidps. (PS = det populära sättet att använda ett begrepp även om det inte är helt korrekt. Förklaras tidigare i boken.) Det var främst en krets av profetiska gestalter i Kansas City Christian Fellowship (KCF), med Mike Bickle som pastor, eller med anknytning till dem: Paul Cain, Bob Jones, John Paul Jackson, Larry Randolph, Rick Joyner, James Goll, med flera. Deras idé om en gigantisk skörd i ändens tidps var dock inte ny, utan den går att spåra längre tillbaka, men under 1980-talet fick den tydligare konturer och mot slutet av årtiondet sitt publika genombrott. Det blev vanligt att tala om profetrörelsen. Dess tillkomst, varierande uttryck och historia är ett ämne för flera tjocka böcker och den bör absolut inte ses som en enhetlig rörelse.

För mig blev profetrörelsen en stor välsignelse. Jag har tagit emot inre helande, uppmuntran, tröst och inte minst nödvändig tillrättavisning genom den. Jag har vänner som gjort liknande upplevelser och jag bevittnade märkliga helanden och profetiska budskap. Jag blev en ivrig försvarare av rörelsen och är än idag tacksam för vad den medfört i mitt liv. Men tyvärr är det inte allt som finns att säga om denna rörelse och jag tror att en bok som denna kan vara platsen för en skiss på en hur rörelsen bör utvärderas, så att vi kan lära för framtiden. Jag behöver också beskriva de rörelser som den nutida profetrörelsen påverkats av. Vi profeterar ju som sagt starkt beroende av vår teologi och vår övriga förståelse av världen. Och den har sannerligen förändrats, drastiskt. Och därmed profetrörelsen.

Tidningsomslag. Equipping the Saints. Introducing Prophetic Ministry.
Omslaget av Vineyards tidning hösten 1989. I detta nummer introducerades profeterna från Kansas City.

Lyssna till detta budskap från Larry Randolph, från januari 1997:[1]

I maj förra året [1996] sa jag, ”Gud, kommer Bill Clinton att bli omvald igen i år?”

Gud sa, ”ja”.

Jag sa, ”Du skojar, Du ger honom en chans till!”

Gud sa, ”nej, jag ger församlingen en chans till”

Jag sa, ”att göra vadå?” Gud sa, ”att göra vad de inte gjorde under hans första mandatperiod.”

Jag sa, ”vad då?”. Gud sa, ”Be för era ledare och sluta att förbanna dem.”

Ett kvarts sekel senare beskrivs en politisk president som nyckeln till väckelse och framgång för Guds folk, som Guds avgörande nyckelgestalt på jorden. På 1990-talet var grundantagandet att presidenten behövde församlingen, idag är det tvärtom. Och det politiska motståndet anklagas för att vara satansdyrkande pedofiler! Skillnaden är som natt och dag. Vad hände egentligen?

Fortsätt läsa

Bokutdrag: Att profetera helande

I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).

“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)

“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)

“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)

Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!

“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)

En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.

Fortsätt läsa

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Fortsätt läsa

Bibelns definition av profetiskt tal funkar också idag

Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.

Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.

Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.

I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!

Det grekiska ordet profeteia. Profetia.
Fortsätt läsa

Att behålla det goda enligt Lewi Pethrus och John Wimber

Pingstkarismatiska sammanhang blir lätt yviga, och i denna yvighet finns både de impulser som gör dem framgångsrika och de som kan få dem att spåra ur.
I mitt förra inlägg så började jag titta på Lewi Pethrus ledarskap utifrån Joel Halldorfs nya bok om honom. Fanns det hos Lewi Pethrus det karismatiska geni som krävs för att ta vara på det goda och samtidigt undvika det dåliga? Vad kan vi lära av hans sätt att hantera förnyelserörelser, hans ambition att låta dem befrukta den egna gemenskapen, utan att svälja allt de stod för med hull och hår?

Detta är och förblir pentekostalismens stora dilemma att hantera. Så många röster ropar på att förnyelserörelser ska accepteras utan minsta kritik, alternativt att de ska förkastas i sin helhet. Det är svårt att hitta balansen mellan god entusiasm och fanatisk naivitet, mellan saklig prövning och ängsligt avståndstagande. Men det måste gå att hissa segel som fångar Andens vind utan att drabbas av de vindkast som får skutan att kapsejsa.

I det bibelsammanhang som handlar om att låta apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare utrusta oss troende till tjänst, med dess implicita uppmaning att ta emot dem som de gåvor de är från Kristus, så sägs det också att målet för detta är den mognad då vi inte längre [är] barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran. (Ef 4:14)

Ett segelfartyg i en storm

Vindstöten. Målning av Willem van de Velde II, 1707.

Fortsätt läsa

Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi

I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:

Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.

I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.

Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.

Donald Gee i halvfigur med en bok i handen

Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.

Fortsätt läsa

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Fortsätt läsa

Är New Wine en dödsdömd rörelse?

Jag har varit på New Wines sommarkonferens i Vänersborg de senaste somrarna. Det tyder på mycket dåligt omdöme, om jag tolkat Torsten Åhman rätt. Jag är naiv och ser inte att rörelsens ledare är i närmast total avsaknad av andlig urskiljning och samarbetar med rena charlataner. New Wine har därför inget att ge och kommer att gå under, för med Torstens ord ”rörelser som sysslar med sådant [se nedan] har i sig fröet till sin egen undergång”. Nu tror jag självklart inte att Torsten har rätt, eller ens är särskilt insiktsfull i sin analys, och jag tänker i den här artikeln noga gå igenom hans argument och tala om varför de är fel. Jag tror på det New Wine står för och jag tror att det kommer leda till mycket goda saker om det får spridas ytterligare i svensk kristenhet. Det är, med en annan deltagares ord, sjukt bra. Det innebär inte att allt är perfekt eller att jag inte ser potential till förbättring, men rörelsen är i grunden sund och har en viktig funktion att fylla.

Torstens kritik är skriven i välmening, men den bygger på en ytlig kunskap, missuppfattningar och onödig misstro. Jag hoppas kunna visa på problemen i hans resonemang, men för att inte hamna i lika ytlig argumentation och kunna påvisa exakt vad problemet är, så blir detta en lång artikel, bara så du vet.

Christy Wimber predikar et fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Christy Wimber predikar ett fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Fortsätt läsa

Vikten av karismatik i ett nötskal

När Todd Hunter fick överta ledningen av Vineyardrörelsen efter John Wimbers död, så konsulterade han ett stort antal betydande kristna ledare i USA om deras råd för Vineyard och för honom. Det som han mest fäste sig vid handlade om att man aldrig skulle tappa sina konkreta exempel på Guds ingripanden i sin gemenskap. Dallas Willard, som gav rådet, uttryckte det så här (återgivet efter mitt minne):

Om ni inte ser synliga tecken på Guds rike och Andens kraft ibland er kommer folket till slut tappa tron på personlig förändring, evangelisation och allt annat. Vi har kyrkor i landet fulla av människor som vet hur det borde vara, men som har gett upp hoppet om att det är möjligt.

(Texten skrevs av mig ursprungligen i en diskussion på Skutan, 2002)

Allt du ville veta om kunskapens ord och en massa mer

I samband med karismatiska möten förekommer det en praxis av att lyssna in Guds ande om olika sjuka personer eller annan information som Gud vill delge. Detta kallas vanligtvis för kunskapens ord. Men om du är på ett seminarium om Andens gåvor med exempelvis Naturlig församlingsutveckling så verkar samma benämning användas för en helt annan gåva. Också inom karismatiska sammanhang skiljer formerna sig åt kring hur gåvan praktiseras. Jag har tänkt inleda en bloggserie om allt detta. Kanske tycker någon att detta blir väl detaljerat, men jag tror också att det kan vara av vikt att resonera kring teologiska nyanser och ställa den viktiga frågan varför gör vi på detta viset?

Sackaios i trädet tilltalas av Jesus

Jesus visste vad Sackaios hette genom Andens uppenbarelse

Jag har tänkt att besvara följande frågor:

  • Vad menade Paulus med begreppet? (Tips: Ingen vet säkert.) Vad säger exegeterna?
  • Hur användes begreppet innan den pentekostala rörelsen uppstod? (Knappast alls, med undantag för Thomas av Aquino, så honom kommer jag att titta närmare på.)
  • Hur förklarades och exemplifierades gåvan av den första generationens pingstvänner? (Två huvudspår uppstod, det dominerande skapades av Howard Carter och det andra av Donald Gee.)
  • Hur såg teologi och praxis ut kring denna gåva och begreppet andlig urskiljning (discernment) under efterkrigstidens helandeväckelse?
  • Hur såg teologi och praxis ut hos Kathryn Kuhlman och de som anammat hennes former för helandemöten? (Ian Andrews, Yongi Cho)
  • Hur såg teologi och praxis ut hos John Wimber och de (oss) som anammat hans synsätt?
  • Hur ser teologi och praxis ut hos Bill Johnson (Bethel Church) och de som anammat hans synsätt? Vilka nyansskillnader finns mellan Wimber och Johnson och vad grundar de sig på?
  • Hur ser teologi och praxis ut inom församlingstillväxtrörelsen och dess tillämpning i Willow Creek och NFU?
  • Hur fungerar gåvan rent konkret, så som jag menar att den bör användas, dvs. Wimber-traditionen?
  • Hur ska vi hantera ord som är vaga och allmänna, typ någon har ont i ryggen?
  • Hur kan vi träna oss i att lyssna in dessa ord?
  • Bevisar precisa kunskapens ord att Gud finns? Eller i vart fall att den naturalistiska synen på världen är felaktig? Vilka är (bort-)förklaringarna och har de någon bärkraft?

Låter detta intressant? Vill du att jag ska försöka svara på några specifika frågor som inte nämns ovan? Ställ i så fall din fråga i kommentarsfältet nedan.

Jag tar också tacksamt emot tips på artiklar och böcker. Jag kanske har missat någon.

Här kommer en kort introduktion till Wimber-traditionen från en konferens 1985.