Etikettarkiv: evangelikal

När man bör varna för dålig teologi

Publicerat av
Svara

Jag har tre samtidiga övergripande debatter igång i mitt liv. Jag menar att det är mycket viktigt att föra dem alla tre. Sund förkunnelse behöver avgränsas mot:

  1. Liberalteologi.
  2. Fundamentalism.
  3. Hyperkarismatik.

Det är en intressant resa. Vissa som applåderar mina insatser kring en av punkterna kan vara knäpp tysta om det jag skriver om de andra. Det som förbryllar ännu mer tycks vara att jag också kritiserar andra som kritiserar samma saker som jag kritiserar! Är vi inte i samma lag, liksom?

Mitt svar är delvis, men jag strävar efter att vara mer nyanserad än så. Låt mig förtydliga i ett antal steg. Jag börjar med komplexet liberalteologi och progressiv kristendom.

  1. Allt fler blir besvikna på sina gamla sammanhang, som svepande kallas ”evangelikala”.
  2. De söker efter alternativ, dekonstruerar och börjar ofta kalla sig ”progressiva kristna”.
  3. De söker sig till andra som kallar sig samma sak.
  4. Det finns dock ingen enhetlig ”progressiv” kristendom. Bakom benämningen ryms en mångfald av uppfattningar som inte låter sig sammanfattas kring någon annan kärna än att den inte är till höger politiskt eller strikt literalistisk i sin bibeltolkning.
  5. Vissa kallar sig fortfarande evangelikaler, andra undviker ordet, men är det ändå.
  6. Åter andra har övergivit så centrala delar av den kristna tron att de inte längre i någon rimlig mening är kristna, även om de fortfarande använder det ordet om sig själva.
  7. Jag kritiserar gruppen under punkt 6 starkt, men också punkt 5-gruppen, vid behov.
  8. Andra ser inte skillnaden mellan de som finns i punkt 5 och de som finns i punkt 6. De kritiserar dem i klump. Överdrifterna hos vissa anses vara typiska för alla.
  9. Jag kritiserar de som beskrivs i punkt 8. Deras kritik är dåligt utformad. Den saknar steelmanning.
  10. Även de som är ute och cyklar kan säga saker man kan lära sig något av. Jag vill inte kritisera punkt 6-gruppen så svepande och onyanserat att jag missar det.
  11. Även dåligt utformad kritik kan innehålla viktiga poänger, så jag vill inte heller avfärda alla i punkt 8, enligt samma princip.

Nyanser och precision är inte detsamma som slätstrukenhet eller mesighet. Tvärtom är det den nyanserade kritiken som tar hårdast och är svårast att värja sig från!

Rachel Held Evans porträttbild
Rachel Held Evans (”RHE”, 1981 – 2019) kalla(de)s ofta ”progressiv”, men hon förnekade aldrig Jesu gudom, försonande död eller historiska uppståndelse. Vi kan inte veta vart hon hade hamnat i sin tro om hon fått fortsätta leva, men när hon drabbades av den sjukdom som till sist tog hennes liv utformades önskningarna om förbön på ett sätt som visade att hon inte hade lämnat en klassisk gudstro till förmån för en ”erfarenhet av det heliga och Enheten och allt livs Enhet” vilket är formuleringen i den första punkten av progressiv tro, enligt The Center for Progressive Christianity (CPC). RHE hör hemma under punkt 5, CPC under punkt 6.

I kommande inlägg ska jag jämföra en god kritik av de som gått så långt i sin dekonstruktionsprocess att de tappat sin kristna tro och blivit anhängare av ”ett annat evangelium” (begreppet hämtat från Galaterbrevet 1:6 och Andra Korinthierbrevet 11:4) med en sämre kritik av samma sak. Och jag har redan hunnit skriva en hel del om denna slags teologi på denna webbplats.

Fortsätt läsa →

Fatta fundamentalismens faser, översikt och första fasen

Publicerat av
19

Det är inte lätt att begripa vad fundamentalism är, bortom ett skällsord. Fundamentalister själva tror att deras tro är den ursprungliga, rena kristendomen, som aldrig ändras. Den som använder ordet nedlåtande är inte heller intresserad av nyanser eller distinktioner. Den som buntar ihop Robert Dick Wilson, en extremt lärd och genomtänkt bibelforskare, och undervisningen på Westminster Theological Seminary, med Steven Anderson och hans New Independent Fundamental Baptist Movement (New IFB) med samma etikett för att låta den senares groteska okunskap och brist på anständighet färga av sig på den förre är antingen oseriös eller okunnig, eller båda. Båda kan dock kallas fundamentalister.

Robert Dick Wilson
Robert Dick Wilson (1856 – 1930) lärde sig alla språk från de folk som fanns i antikens mellanöstern och samtliga språk till vilka Bibeln översattes fram till år 600. Han var lärare i GT först vid Princeton och senare vid Westminster.

Jag är inte fundamentalist, men om något ska kritiseras, ska det göras rättvist. Vår förmåga att beskriva dem vi kritiserar utan förvanskning och överdrifter är helt avgörande för att en diskussion ska vara meningsfull.

När jag studerat fundamentalismen har det hjälpt mig att dela in den i några överlappande faser. Indelningen och namnen är mina egna, men används också i ett par fall snarlikt av andra.

  1. Prefundamentalism (1500 till 1900)
  2. Paleofundamentalism (1870 till 1915)
  3. Protofundamentalism (1910 till 1925)
  4. Ärkefundamentalism (1920 till 1950)
  5. Högfundamentalism (1940 till 1975)
  6. Neofundamentalism (1970 och framåt)
  7. Differentierad och diffus fundamentalism (1990 och framåt)

Med dessa som utgångspunkt ska jag försöka förklara fundamentalismens olika yttringar. Lägg märke till att jag talar om kristen fundamentalism. Första gången ordet användes om någon annan grupp var troligen 1956, då om Muslimska brödraskapet. Efter revolutionen i Iran blev det vanligt att kalla vissa muslimer fundamentalister och tio år senare hade språkbruket blivit utbrett. Jag finner det ganska meningslöst.

Innan jag går in på faserna kommer först en diskussion om metod och andras indelningar. Den kan du hoppa över om du inte är intresserad av dessa detaljer. I detta inlägg presenterar jag första fasen, prefundamentalism, och fortsätter med fler faser i kommande inlägg.

Fortsätt läsa →

Fundamentalismens historia, bakgrund

Publicerat av
2

Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

  1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
  2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
  3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Predikant i dramatisk pose står på talarstolen med fullt av folk framför i lokalen.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Fortsätt läsa →

Evangelikal, evangelisk, fundamentalist – dags att reda ut begreppen

Publicerat av
16

Ordet evangelikal behöver redas ut. Det används av svenska journalister utan att de har en aning om dess innebörd. Tidningen Dagen gjorde ett försök, men artikeln var så kort att den inte räcker till. Problemet i ett nötskal är att den som kallar sig själv evangelikal inte har den minsta kontroll över vilken betydelse åhöraren lägger i ordet.

Ordet har på senare tid fått smak av politisk ensidighet, stöd för Donald Trump och annan bråte. Det är inte längre användbart, enligt många. I USA debatteras frågan flitigt, och det finns en snabbt växande grupp som kallar sig exvangelicals – före detta evangelikaler. Den gruppen innehåller både sådana som slutat kalla sig kristna, sådana som gått till någon form av mer liberal teologi, samt de som i allt väsentligt fortfarande är evangelikaler, minus etiketten. Nu har diskussionen nått EFK och begreppet ska (när detta skrivs) möjligen strykas från användning.

Begreppet evangelikal har allt mer kommit att förknippas med amerikanska nationalistiska och superkonservativa kristna som gillar Trump. För oss i samfundet Evangeliska Frikyrkan (EFK) har det lett till frågor om vår identitet.

– Vi frågar oss om vi fortfarande ska kalla oss evangelikala eftersom begreppet fått en delvis ny innebörd, säger Linalie Newman, en av EFKs två missionsdirektorer.

Evangelisationsinriktad, bibeltroende kristendom som återfinns mellan två poler, den fundamentalistiska och den liberalteologiska, har alltid en inbyggd svårighet; hur långt kan man gå åt endera hållet utan att sluta vara evangelikal? En tydlig gemensam faktor hos de som slutar kalla sig själva evangelikaler är att det är de snarast kommer från den mer fundamentalistiska delen. Här finns det tydliga push-faktorer, teologi och praxis inom det egna sammanhanget som driver människor bort från detsamma.

Jesus pekar, ler och gör tummen upp. Under honom Mike Pence med en liknande gest.
Bilden ovan av Jesus kan vara problematisk i sig, beroende på kontext, men att Jesus kopplats samman i mångas ögon med den politik som republikaner i allmänhet och Trump i synnerhet för, är än mer bekymmersamt. Kristna som kallar sig själva evangelikaler kan skriva saker som ”demon-rats” om demokrater och stödja till och med hur barn tas från sina föräldrar på gränsen mot Mexico. Detta gäller naturligtvis bara en delmängd av alla evangelikaler, men de är högljudda nog att forma omvärldens bild av rörelsen.

Låt inte lura dig om att enbart evangelikal kristendom har sina avhoppare. Faktum är att liberala samfund tappar medlemmar och gudstjänstbesökare i betydligt högre utsträckning. Skillnaden är att sådan tro, intill förväxling lik vad omvärlden står för, inte attraherar nya människor, har försvinnande få evangeliserande omvändelser att visa upp och överförs inte till nästa generation. Den kan bara existera genom institutioner, genom värvningar från mer bibeltroende sammanhang och genom stöd från politisk och kulturell makt. Den har ytterst lite egen livskraft. Den fungerar bara i majoritet, inte i motvind. Men liberalteologiska kyrkor tynar bort, de har sällan medlemmar som gör en poäng av att de slutat vara en del av kyrkan.

Fortsätt läsa →

Ett brandtal till dig som tror på Bibeln och gillar Andens kraft

Publicerat av
6

Vi behöver sundhet!

Det finns många viktiga beståndsdelar i en sund kristen tro. Det finns klara fiender till den. Fundamentalism, anti-intellektualism, överandlighet är tre sådana. Ofta överlappar de varandra men inte alltid.

Jag studerar och skriver om den pingst-karismatiska (pentekostala) historien. Det finns en poäng med det. Jag studerar och kommer snart att inleda en serie om fundamentalismen här på bloggen. Det finns en poäng med det.

Fundamentalismen uppstod som identifierbar rörelse runt år 1920. Dess mest kända företrädare under åren 1920 till 1925 (när han dog) var William Jennings Bryan. Bryan var pacifist. Han accepterade den geologiska vetenskapen som sa att jorden är gammal. Han var teologiskt konservativ, men inte så värst intresserad av detaljer i den kristna lärans utformning. Det fanns utrymme för diskussion.

Visst gjorde han bort sig i ”aprättegången” (The Scopes Monkey Trial) i Dayton, men det innebar inte att han var en obildad idiot.

Snabbspola bandet framåt. Fundamentalismen blir allt snävare, allt mer rigid, allt mer dogmatisk, allt mer fördömande, allt mer sekteristisk. Fram tills den helt plötsligt får en ny generation ledare som tar fram den i rampljuset och börjar bygga koalitioner med evangelikaler, katoliker och andra. Och slutar använda ordet ”fundamentalist” om sig själv.

Detta menar jag är det sämsta som hänt den evangelikala rörelsen. Den är idag – åtminstone i omvärldens ögon – så ihopblandad med den nutida fundamentalismen att den riskerar förlora mycket av sin själ. Kasta in en skopa av pentekostal kristendoms sämsta sida, anti-intellektualismen, och problemet förvärras.

Bokomslag. Understanding Fundamentalism and Evangelicalism.

Det är bland annat sånt här jag läser. Jag vill veta vad jag pratar om. Marsden är den kanske främste kännaren av fundamentalismen och evangelikalismen.

Fortsätt läsa →

Föredrag om den amerikanska väckelserörelsen

Publicerat av
1

Jag var inbjuden till THS för att föreläsa under rubriken den amerikanska väckelserörelsens teologiska etik. Men för att kunna tala om den behöver man först definiera vad som är den amerikanska väckelserörelsen. Inte minst i dessa dagar då begreppet evangelical har fått så utpräglade politiska associationer.

Jag försökte beskriva hur teologin och etiken var intimt förknippade med varandra och hur den rört sig fram och tillbaka mellan två poler, den bevarande och den innovativa. Jag använde Aimee Semple-McPherson som ett exempel på den innovativa kraften.

Det är svårt att göra ett så stort material rättvisa. Det är också svårt att förstå allt bara utifrån mina slides, men här kommer de i alla fall. Ladda gärna ner PowerPointen som helhet för att läsa mina manusanteckningar. Ställ frågor i kommentarsfältet.

Karismatikens största gåta och värsta fallgrop, del 1

Publicerat av
4

Hur kommer det sig att en förkunnare eller en rörelse som vissa upplever som förmedlare av positiva livsförvandlande gudsmöten av andra upplevs som osunda eller i värsta fall en del av den yttersta tidens stora avfall? Jag tror det beror på en utbredd missuppfattning om hur Guds Ande verkar, eller i alla fall på en i praktiken missad biblisk poäng, även om många bekänner sig till den i teorin. Andens kraft ges av nåd. Den villkoras inte av sund teologi eller av god karaktär. Anden kan bli bedrövad, men Han är som Jesus, en vän av syndare och inte snarstucken. Detta är extremt goda nyheter, men det är också det som gör karismatiken så svårförståelig och i värsta fall farlig. Bara för att helande, profetia och underverk sker så behöver inte teologin där detta sker vara sund. Och omvänt, bara för att teologin är osund så behöver inte underverken vara falska eller fejkade. Detsamma gäller relationen mellan karismatiska fenomen och andlig mognad.

Min tes i denna artikel är att dessa tre saker, Andens kraft, sund lära (kunskap) och mognad (karaktär), förhåller sig på ett ortogonalt sätt till varandra, men att alla tre är absolut nödvändiga och att de kompletteras av en fjärde ortogonal dimension, naturlig skicklighet (kunnande).

Bli inte rädd för ordet!

Ordet ortogonal betyder i 90 graders vinkel mot, dvs. inte motsatt riktning, utan en hel annan riktning. Min poäng är att vi betraktar fenomen som sammanhängande, när de inte är det enligt Bibelns undervisning. Det här är av yttersta vikt för att vi ska förstå problemen i den diskussion som förs om olika förkunnare och rörelser.

För att inte förvirra med avancerad matematik så ritar jag bara upp de tre första dimensionerna:

De tre dimensionerna

Fortsätt läsa →

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Fortsätt läsa →

Evangelikaliserad pentekostalism eller pentekostaliserad evangelikalism?

Publicerat av
4

Teser

I detta inlägg kommer jag driva två teser. (Bli inte förskräckt av de svåra orden.)

  1. Det har skett en evangelikalisering av pentekostalismen och den är delvis bra, delvis dålig.
  2. Det har skett en pentekostalisering av evangelikalismen och den var bra, men behöver fullbordas genom att teologin utmanas på en bredare bas.

Vad jag menar är att pingströrelserna (pluralis) under 1900-talets andra hälft kom att överta mycket av den evangelikala rörelsens tolkningsmetoder, läromässiga uppfattningar och hjärtefrågor. Kort sagt man anammade evangelikalernas hermeneutik (hur bibeltexter tolkas), deras slutsatser och deras fokusfrågor. Det har givit en sundhet åt pentekostalismen, som gör att risken minskar för överdrifter eller urspårning. Vissa grupperingar eller predikanter inom de pentekostala rörelserna både historiskt och idag är inte sunda i sin undervisning och några har ju gått käpprätt åt skogen.

Jag menar också att den evangelikala rörelsen på ett till största delen sunt och nödvändigt sätt öppnade sig för Andens kraft och gåvor i och med den så kallade tredje vågen av andlig förnyelse. Men jag menar också att denna öppning för en praxis av bruk av Andens gåvor och nya sätt att sjunga lovsång inte är nog. Också en mer genomgripande teologisk påverkan från pentekostalismen vore nyttig för evangelikaler. Fortsätt läsa →