Karismatikens största gåta och värsta fallgrop, del 1

Hur kommer det sig att en förkunnare eller en rörelse som vissa upplever som förmedlare av positiva livsförvandlande gudsmöten av andra upplevs som osunda eller i värsta fall en del av den yttersta tidens stora avfall? Jag tror det beror på en utbredd missuppfattning om hur Guds Ande verkar, eller i alla fall på en i praktiken missad biblisk poäng, även om många bekänner sig till den i teorin. Andens kraft ges av nåd. Den villkoras inte av sund teologi eller av god karaktär. Anden kan bli bedrövad, men Han är som Jesus, en vän av syndare och inte snarstucken. Detta är extremt goda nyheter, men det är också det som gör karismatiken så svårförståelig och i värsta fall farlig. Bara för att helande, profetia och underverk sker så behöver inte teologin där detta sker vara sund. Och omvänt, bara för att teologin är osund så behöver inte underverken vara falska eller fejkade. Detsamma gäller relationen mellan karismatiska fenomen och andlig mognad.

Min tes i denna artikel är att dessa tre saker, Andens kraft, sund lära (kunskap) och mognad (karaktär), förhåller sig på ett ortogonalt sätt till varandra, men att alla tre är absolut nödvändiga och att de kompletteras av en fjärde ortogonal dimension, naturlig skicklighet (kunnande).

Bli inte rädd för ordet!

Ordet ortogonal betyder i 90 graders vinkel mot, dvs. inte motsatt riktning, utan en hel annan riktning. Min poäng är att vi betraktar fenomen som sammanhängande, när de inte är det enligt Bibelns undervisning. Det här är av yttersta vikt för att vi ska förstå problemen i den diskussion som förs om olika förkunnare och rörelser.

För att inte förvirra med avancerad matematik så ritar jag bara upp de tre första dimensionerna:

De tre dimensionerna

Continue reading

Posted in exegetik, karismatik | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

De botade prisar Gud

Predikan i Sjömarkenkyrkan 2016-10-09

Tacksägelsedagens text handlade om fysiskt helande, varför predikas det då så sällan? Hur kan vi leva med att våra liv verkar sakna den andliga kraft som är normal enligt urkyrkan? Hur kan vi röra oss mot mer av det Gud vill ge oss utan att hamna i kramp?

(Ljudet hoppar tyvärr ibland så att något ord försvinner eller upprepas. Detta sker när jag exporterar från PowerPoint och jag har inte hittat någon lösning. Jag ber om ursäkt för detta. Det går utmärkt att följa med i predikan, dock.)

Predikotext matt 15:29-31

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Slides:

Ljud:

 

Posted in helande | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Hur jag slutade vara kreationist, del 1

Jag är inte (längre) kreationist, dvs. jag tror att Bibelns berättelser om skapelsen mycket väl låter sig förenas med en tilltro till de grundläggande nutida vetenskapliga paradigmen som beskriver universums uppkomst (Big Bang-kosmologin) och biologiskt livs utveckling (evolutionen). Men jag har inte blivit någon slags liberalteolog för det!

Interstellärt gasmoln omgivet och genomlyst av stjärnor.

Interstellärt molekylmoln, stjärnor som håller på att formas fotograferade av rymdteleskopet Hubble. Bild från Wikipedias artikel Pillars of Creation.

Om jag uttrycker mig mer exakt. Jag tror inte att:

  • Bibels skapelseberättelser ska tolkas som historiska sekvenser för när olika delar skapelsen framträtt (ljuset två dagar före solen, till exempel), än mindre att de de sju skapelsedagarna ska förstås som kronologiska tidsangivelser.
  • Alla växter och djur på uppstått genom direkt skapelse enligt sina familjer/släkten, utan att evolutionen är en välgrundad förklaringsmodell också på makronivå (utvecklingen av familjer och släkten av organismer).

Men jag tror att:

  • Gud har skapat världen.
  • Bibeln är Guds sanna Ord, inandat av Guds Ande och ofelbar i allt vad den lär.

Jag är evangelikal/pentekostal i min bibelsyn, i mitt bibelbruk och i min praxis. Jag ber om och får erfara helanden, under och tecken och profetiska budskap och jag talar ofta i tungor. Flera gånger om dagen! Jag försvarar till och med äktheten för vissa kontroversiella under.

Jag är således varken en klassisk liberalteolog, typ Schleiermacher, Ritschl eller Harnack, en existentialistisk liberalteolog typ Bultmann eller Tillich, processteolog,  en urvattningsteolog typ Spong eller en nutida postmodern allt är ett perspektiv-teolog. Jag är exklusivist i min syn på frälsningen och jag kritiserar den nuvarande ärkebiskopen och andra som har inklusivistisk eller pluralistisk teologi i frälsningsfrågan.

Men jag tror som sagt att Gud har skapat världen genom de processer som beskrivs i nutida Big Bang-kosmologi och övrig nutida fysik (åtminstone fram tills den började ägna sig åt strängteori och multiversumidéer, som inte kan falsifieras genom observationer). Jag tror att biologiskt liv utvecklats till sin nuvarande artrikedom genom evolutionära processer. Och detta är en möjlig och rimlig hållning, i kombination med allt annat jag tror. Jag ser varken logiska eller teologiska motsägelser som falsifierar min hållning.

I detta och följande inlägg tänker jag inte detaljerat gå igenom argumenten för och emot min hållning. Jag tänker egentligen mest plädera för en enda sak, att sådana som jag finns och att det är precis lika legitimt att tro på teistisk evolution som att vara kreationist för en bibeltroende kristen. Jag kommer berätta om min egen teologiska resa på det här området, och ge några slutsatser om hur vi kan förhålla oss till varandra.

Jag hade egentligen inte tänkt att börja blogga om det här ämnet. Jag ligger så långt efter med mina andra uppslag, men jag märker att just nu är det extra mycket som händer inom området, som projektet Cusanus. När dessutom teistisk evolution beskrevs av Bength Gustafsson som en del av den yttersta tidens förvillelse inser jag att något måste göras åt diskussionen.

Mitt synsätt är inte en defekt i min hängivenhet eller ett resultat av en kompromiss med mina övertygelser. Vi finns, vi älskar Jesus, vi tror på Bibeln, vi är fullblodskarismatiker och vi blir fler och fler. Continue reading

Posted in apologetik, skapelsen | Tagged , , , , , , , , , | 10 Comments

Tron fullkomnad av Jesus

Predikoutkast, Valdshult, Alla helgons dag, 2016.

Ett välkänt mänskligt fenomen

Det börjar bra, men…

Äktenskap, engagemang i en viktig sak, arbetet att skapa ett eget hem

Vi tappar så lätt:

  1. Farten – bra att hålla ett tempo som håller loppet ut, men vad händer när det blir en snigelfart, när lusten att springa vidare tryter?
  2. Fotfästet – att falla hör till, men vissa slutar att resa på sig och andra faller på tok för ofta. Alla drabbas av bakslag, men somliga låter bakslagen bli nederlag.
  3. Fattningen – det är bra med höga ambitioner och en stark tro, men somliga far iväg så att det till slut fattas reson och rimlighet.

Bibeln känner till detta. Jesus undervisar om olika ställen där det goda utsädet – de glada nyheterna om Guds rike – hamnar. Bli inte förvånade om det blommar upp, men sedan vissnar eller trängs undan av ogräs.

Ett annat sätt att tala om de här tre farorna är att vi kan tappa:

  1. Sugen – så att vi slutar
  2. Stadgan – så att vi ständigt snavar och slinter
  3. Sansen – så att vi svävar ut i spekulationer och stolligheter
Mörkt kors mot himlen

Continue reading

Posted in predikan | Tagged , , , , , , , | 1 Comment

Är New Wine en dödsdömd rörelse?

Jag har varit på New Wines sommarkonferens i Vänersborg de senaste somrarna. Det tyder på mycket dåligt omdöme, om jag tolkat Torsten Åhman rätt. Jag är naiv och ser inte att rörelsens ledare är i närmast total avsaknad av andlig urskiljning och samarbetar med rena charlataner. New Wine har därför inget att ge och kommer att gå under, för med Torstens ord ”rörelser som sysslar med sådant [se nedan] har i sig fröet till sin egen undergång”. Nu tror jag självklart inte att Torsten har rätt, eller ens är särskilt insiktsfull i sin analys, och jag tänker i den här artikeln noga gå igenom hans argument och tala om varför de är fel. Jag tror på det New Wine står för och jag tror att det kommer leda till mycket goda saker om det får spridas ytterligare i svensk kristenhet. Det är, med en annan deltagares ord, sjukt bra. Det innebär inte att allt är perfekt eller att jag inte ser potential till förbättring, men rörelsen är i grunden sund och har en viktig funktion att fylla.

Torstens kritik är skriven i välmening, men den bygger på en ytlig kunskap, missuppfattningar och onödig misstro. Jag hoppas kunna visa på problemen i hans resonemang, men för att inte hamna i lika ytlig argumentation och kunna påvisa exakt vad problemet är, så blir detta en lång artikel, bara så du vet.

Christy Wimber predikar et fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Christy Wimber predikar ett fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01

Continue reading

Posted in karismatik | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Också Equmeniakyrkan behöver det nya vinet

Ytterst få församlingar i Sverige har upplevt hur deltagande och engagemang ökat. Svenska Kyrkan har drabbats hårdast och förlorat hälften av sina gudstjänstbesökare de senaste två årtiondena. Också Equmeniakyrkan har drabbats. I denna situation har ett antal kyrkor och rörelser setts som möjliga inspirationskällor och förhoppningar har knutits till dem. En del rörelser har varit karismatiska och andra inte. När exempelvis Brommadialogen startades “trodde vi att en väckelse hängde i luften och var oerhört optimistiska – eller rättare sagt naiva” har Harry Månsus skrivit. Sune Fahlgren vill (Sändaren 10 maj) starta en diskussion om vissa rörelser som alla finns inom det forskare kallar den neokarismatiska eller neopentekostala vågen. (Han kallar dem “nypingstiga”.) Vi är dock kritiska till hans sätt att inleda den diskussionen.

Vi är inte främmande för att pröva och kritisera teologi och praxis inom karismatiska sammanhang. På våra bloggar (här och helapingsten.wordpress.com) finns åtskilliga exempel på just det, men en sådan prövning måste bygga på en bättre analys än den Fahlgren presterat.

Brist på nyanser

Fahlgren klumpar ihop trosrörelsen, Vineyard, Torontovälsignelsen och Karisma Center trots att de har olika historia och teologier. De beskrivs som passé, utan någon kvarvarande effekt, men både Vineyard och Catch the Fire som utgår från Toronto har expanderat väldigt mycket de senaste 20 åren. Också Vineyard i Norden har haft några svåra år, men har åter börjat växa de senaste åren. Fahlgrens text fungerar dessutom som en märklig dubbel bestraffning av just Vineyard. När rörelsen startade i Sverige kritiserades de hårt för det, nu får de kritik för att inte ha lyckats bättre!

Bestående frukt finns

Fahlgren hävdar dessutom att inte många “speciella ‘övernaturliga’ fenomen” finns kvar men däremot sår och bitterhet. Människor som farit illa ska naturligtvis inte på något sätt negligeras, men att mirakler knappt sker i dessa rörelser idag är ett falskt påstående. Ett exempel är hur en ung tjej i Vineyard Norge deltog i undervisning om helande och på bussen samma kväll fick be för en väns nyfödda barn, som inför deras ögon blev helad från kluven gomspalt, samt en mängd följdsjukdomar. Tvärtom vad Fahlgren säger har det sätt att utöva personlig förbön som härstammar från Vineyard blivit vanligt inom många sammanhang och det finns gott om vittnesbörd om hur Gud verkar.

Gud verkar på många sätt

Här är pudelns kärna. Fahlgren gör ett märkligt påstående när han skriver “enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.” Skulle den karismatiska teologi som kännetecknar förnyelserörelserna, med betoning på att möta Gud inte bara genom ord och nattvard utan också genom profetia, helande och tungotal, skära mot klassisk kristen tro? Fahlgren har i efterhand försökt förklara sin underliga formulering med att han vill “försvara inkarnationen” och att han vänder sig bort från gudsmöten som inte är “förmedlade”. Men vad återstår då av hans kritik? Att han tolkar det som sker inom neokarismatiska sammanhang i total avsaknad av den generositet som tydligen behövs för att läsa hans egna ord på rätt sätt?

Vi säger som Paulus: Naturligtvis inte! Samma nytestamentliga brev som ger oss den äldsta texten om nattvard beskriver också hur den kristna församlingen ivrigt bör söka vinna andekrafter i överflöd (1 Kor 14:12), till ömsesidig uppbyggelse och evangelisation. Under församlingens första tvåhundra år fungerade det också så. Men under 200-talet inleddes en nedgång. Guds ingripande knöts successivt bara till ämbetsbärare eller speciella helgon, till slut också deras reliker. De “historiska kyrkorna” tappade mycket av den kraft som utmärkte de första generationernas kristna. Visst fanns det förnyelserörelser inom dem. Somliga tolererades av kyrkans ledare, andra, som valdensarna, stöttes ut och förföljdes med en sällan skådad brutalitet.

Neokarismatikens bidrag

Det verkar som att Fahlgren finner det besvärande att tänka sig att Guds församling på jorden faktiskt inte lever i Andens kraft i den utsträckning Gud önskar. När han nämner sådant Equmeniakyrkans församlingar kan lära sig från de neokarismatiska sammanhangen nämner han inte deras viktigaste bidrag, en mindre dogmatisk syn på andedopet, till förmån för en återupprepad erfarenhet av att fyllas av Anden och en syn på ledarskapet som sätter alla heliga i stånd till tjänst i Andens kraft. Den stora poängen med ledarskapet inom Vineyard och New Wine, där vi båda hämtar inspiration, är inte att det är “uppburet”, utan utrustande. Ironiskt nog lyckas Fahlgren inte ens nämna New Wines nuvarande eller förra ordförande vid namn, eller nätverkets anställde inspiratör, eller dess svenska initiativtagare, utan exemplifierar det med en vanlig styrelseledamot. Visst är det lite märkligt, om nu ledaren är så “uppburen”?

Sakramentalism botar inte från marknadsanpassning

I sin artikel kontrasterar Fahlgren å ena sidan “marknadsanpassning och helande” och ställer detta mot en sakramentalism som utmålas som positiv. Först och främst är det märkligt att helande buntas ihop med marknadsanpassning, och inte beskrivs som en integrerad del av Nya testamentets gudsrikesteologi, som inom Vineyard och New Wine. För det andra kan självklart flera neokarismatiska rörelser kritiseras för att vara patriarkala, kommersialiserade och anglocentriska. Noterbart är dock att New Wine för andra året i rad har en kvinnlig huvudtalare (Christy Wimber) på sin sommarkonferens! Vi håller annars med om att detta är problem, men det är problem som kännetecknar kristenheten och samhället i stort. Det är inte begränsat till den karismatiska rörelsen och försvinner inte med mer sakramentalism.

Vi behöver det nya vinet

Till sist, när Jesus talar om att det nya vinet spränger gamla vinsäckar, så är det inte en varning för nytt vin! Fahlgren däremot tycks snarast lägg all skuld för splittring och andra problem på förnyelserörelserna. Bristande vishet och dåraktiga fördömanden har funnits på båda håll. Att vara karismatiker inom Equmeniakyrkan är det många som vill vara. Vi möter längtande medlemmar och pastorer förnyelsekonferenser och ledarretreater. Men det innebär också att vi hör hur detta möts av fördomsfull misstänksamhet och ibland rakt av motarbetas. Om Fahlgren hellre önskar se en insiktsfull och kärleksfull prövning av det karismatiska, för att såväl behålla det goda som förkasta det dåliga, så borde han välja sina ord med större omsorg.

Lars Gunther, pastor i Equmeniakyrkan

Micael Grenholm, redaktör för Hela Pingsten

Denna artikel är också publicerad på Micaels blogg och i kortare form i tidningen Sändaren.

Posted in karismatik | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Nationalism finns fortfarande inte i Apg 17:26

Mitt inlägg om Apg 17:26 fick som väntat nästan inga mothugg av någon som ville eller kunde diskutera textutläggning (exeges). Personangrepp och konstiga kommentarer var desto vanligare. Den ende som tagit en saklig diskussion är föga oväntat Pelle Poluha. Jag besvarar hans sista kommentar på bloggen med denna artikel, och passar samtidigt på att påpeka vad jag kan om andra reaktioner. Det är som sagt inte lätt, för någon direkt substans finns inte att utgå från, i deras fall.

Paulus predikar med upplyfta armar inför åhörare som sitter i en trappa nedanför

Renässanskonstnären Rafaels bild av Paulus predikan i Aten

En avgörande fråga är naturligtvis vad Apg 17:26 ska tänkas motivera. I den frågan har mina meningsmotståndare tre olika uppfattningar.

  1. Texten stödjer nationalstaten som idé och därför grundtanken i Sverigedemokraternas politik.
  2. Texten stödjer separation av folk. Folk bör inte blandas. Den är anti-”mångkultur”.
  3. Texten stödjer inte nationalstaten, men väl tanken om att folk inte bör förflyttas från sina av Gud givna territorier.

Mattias Karlsson, vars bibelutläggning Rickard Roitto passanda kallar för tomteverkstad, är naturligtvis den viktigaste personen i sammanhanget. Tydligen har några missat att han definitivt stödjer punkterna 1 och 2, även om Pelle Poluha bara verkar stödja den sista punkten. Så här skriver alltså gruppledaren för SD i riksdagen:

En bokstavlig tolkning skulle inte bara stå i strid med t ex vad Paulus säger i Apostlagärningarna 17:26 där det sägs att gud har skapat alla folk och givit dem olika länder.

Enligt Karlsson har Gud givit folken “olika länder”. Om inte detta är ett sätt att försöka läsa in nationalstaten i Apg 17:26, så vet jag inte vad som skulle kunna räknas. Detta är också Karlssons viktigaste vers att stödja sig på. Han återkommer till den tre gånger i sin artikel.

Karlssons artikel är i sin helhet ett paradexempel på att det krävs exeges för att debattera innebörden i bibeltexter. Hans sätt att läsa kallas konkordansmetoden och med den kan man bevisa i princip vad man vill.

Låt mig först repetera vad begreppet gräns betyder i sammanhanget och vad för slags idé Paulus beskriver. Ordet för gräns kan syfta på både officiella gränser, som exempelvis kungar kan komma överens om i ett avtal, stadsgränser (exempel 2), och flytande gränser mellan icke-administrativa områden, som när Bibeln säger “trakten kring Jordan”. Olika folk finns på olika platser, det är ett historiskt faktum, men utifrån vagheten i ordet för gränser vaghet är det inte rimligt att översätta detta till en politisk ordning eller ett moraliskt bud om att undvika förflyttningar “över gränser”.

Dessutom talas det också om tider (καιρός, chairós) som Gud givit folken. Ordet syftar på en kvalitet av tid, snarare än det kronologiskt mätbara (χρόνος, chrónos). Om det som beskrivs vore en ordning som vi bör förvandla till etik eller politik så undrar jag hur det ska göras med “tider”. Det svenska folket får inte lämna sin tid…?

Det enda syftet med “gränserna” och “tiderna” för folken är att vi ska söka Gud och något annat går inte att utläsa ur versen. På denna punkt anförde jag den teolog som skrivit den mest genomarbetade och väl efterforskade kommentar över Apostlagärningarna jag känner till, Craig S. Keener. Han skrev “far from being prescriptive, these boundaries merely depict the geographic separations established”.

Versen har därför inget att invända mot folkförflyttningar, som när stora grupper flyr undan krig och förföljelse. Den är varken ett stöd för nationalstat eller separation av människor baserat på deras etnicitet. Continue reading

Posted in nationalism | Tagged , , , | 6 Comments

Goda skäl att tro på Jesu uppståndelse

En legitim tro

Det finns flera goda skäl att tro på Jesu uppståndelse som ett historiskt faktum. Det är en i filosofisk mening legitim tro. Jag predikade (höll ett föredrag) om detta i Sjömarkenkyrkan 2016-04-03. Min predikan spelades in och jag har satt ihop ljudet med den PowerPoint som hör till.

I detta föredrag går jag igenom vilka ifrågasättanden av uppståndelsen som är vanliga, både de klassiska från en naturalistisk världsbild och de nutida mer försåtliga, från en överdriven postmodernitet. Jag går snabbt igenom vetenskapsteoretiska aspekter på frågan och gör en snabbskiss av de viktigaste skälen för att tro på uppståndelsen. Dessutom går jag igenom flera olika författare för den som vill lära sig mer i ämnet.

Tyvärr är ljudet inte felfritt. Brusreduceringen jag gjorde i Audacity blev en aning för aggressiv och vid exporten till video från PowerPoint uppstod dessutom några klipp i ljudet där enstaka ord fallit bort. Jag ber om ursäkt för detta, men innebörden i vad jag säger borde framgå, och ljudet är OK att lyssna på.

Du kan också titta i egen takt på presentationen.

Eller bara lyssna på ljudinspelningen.

Continue reading

Posted in apologetik, predikan | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Nationalistiska kristna läser Bibeln på samma sätt som apartheids försvarare

Boken Jesus var också flykting av Stefan Swärd och Micael Grenholm har gjort att diskussionen mellan Sverigedemokratiska kristna och vad jag kallar SD-artade kristna och oss övriga har gått ännu ett varv. Men en sak är sig lik. Ständigt återkommer Apostlagärningarna 17:26 i diskussionen. Bland dem som använt versen finns Julia Kronlid, Gunilla Gomér, Daniel Forslund, Mattias Karlsson och Pelle Poluha. I versen står det så här:

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. (Bibel 2000)

Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. (Folkbibeln 2014)

Vanligtvis hänvisas till versen utan någon som helst form av försök till exegetik. (Undantaget är Pelle Poluha, men även där är exegesen klen.) Inte heller hänvisar man till någon erkänd exeget för att få stöd för sin uppfattning. Det är inte förvånande. De enda teologer som tolkat versen på samma sätt som dessa är förespråkarna för Apartheid i Sydafrika och de som drivit liknande förtryckande idéer i USA.

Jag har därför ägnat ganska mycket tid under de senaste månaderna för att göra ett noggrant exegetiskt studium av versen ifråga, och det innebär naturligtvis att man måste gräva ner sig i texten som helhet.

Datorer och tjocka kommentarer till Apostlagärningarna

Många tjocka böcker blir det att läsa när man går till botten med något

Micael Grenholm har bemött den nationalistiska användningen av Apg 17:26 mer än en gång. Jag har ännu inte sett hans kritiker komma med ett enda sakligt motargument till det han skrivit, utan de försöker vinna debatten med personangrepp, inte minst genom att använda olika etiketter för att beskriva honom. Troligen kommer jag nu avfärdas på samma sätt. Jag är ju akademiskt skolad, ett säkert tecken på att jag är en del av det förhatliga etablissemanget! Men jag gör trots det ett försök. Continue reading

Posted in exegetik, nationalism | Tagged , , , , , , , , | 7 Comments

Biskop Bonniers fortsatta bravader

Porträttbild av Åke Bonnier

Foto: Carla Karlsson/Skara stift

Så har då Åke Bonnier upprepat sig utan att egentligen komma med något nytt. X och icke-X kan fortfarande båda två vara sanna. Notera citationstecknen runt ordet rätt i följande påstående: ‘Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har ”rätt”.’

Vad vi har i Bonniers text är en hållning som ibland kallas partikulär universalism och den är en grundhållning inom postmodernt färgad teologi. (En utläggning om detta finns i Ola Sigurdssons bok Kärlekens skillnad.) Å ena sidan är alltså vi kristna de som bekänner och förkunnar en treenig Gud, Jesus som Guds son, dödad för vår skull och ”sannerligen uppstånden”. Problemet är att för Bonnier är detta tydligen bara ett språkspel (enligt Lyotards tolkning av Wittgenstein), en ”grammatik”, och därför inte något som gör anspråk på att spegla en faktisk verklighet.

Det innebär å andra sidan att begreppet sanning har relativiserats. Det är ”rätt” för oss kristna, men inte för muslimen att Jesus dog på korset och uppstod. Som kristen är det alltså min skyldighet att kliva in i den kristna trons grammatik, men jag får aldrig, enligt den partikulära universalismen, hävda att någon annan grammatik är felaktig, såvida den inte leder till våld och förtryck.

Det är självklart för de flesta kristna genom alla tider att Gud är större än våra ord. Att det inte går att låsa in skapelsens Herre och världens frälsare i strikt formulerade trossystem, men det innebär inte att dessa kan relativiseras hur som helst. Bonniers slutsatser av denna självklara sanning är helt enkelt en non sequitur – den följer inte av premisserna. Sanningen är måhända större än vad vi förmår formulera med ord, men det finns en korrespondens mellan orden och en yttre verklighet. De är mer än språkspel. Läs 1 Kor 15 som blir helt obegripligt som kapitel om det läses med Bonniers förförståelse av texten.

En annan non sequitur återfinns mellan Bonniers ord om att Gud är verksam överallt och i alla sammanhang och att det innebär att alla religioner är principiellt likvärda (så länge som de verkar för rättvisa och fred). Bonnier – och alla hans åsiktsfränder inom nutida s.k. postliberal teologi (George Lindbeck, Hans Wilhelm Frei) – gör aldrig en distinktion mellan Guds skapelsegivna nåd, Guds förekommande nåd och Guds frälsande nåd. Det innebär att Gud bär allt med makten i sitt ord, Gud låter det regna över onda och goda, Gud ger liv och anda åt allt, den uppståndne drar alla till sig, Gud leder konungars hjärtan som vattenbäckar, etc. Men Bibeln är ytterst tydlig med att detta inte innebär att frälsning garanteras åt alla människor i kraft av Guds närvaro i sin skapelse.

Påven har kanske i något sammanhang kallat alla människor barn till en och samma Gud, men Nya Testamentet använder aldrig familjeterminologi på det viset. ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus.” (Gal 3:26). Detta är inte ett lösryckt bibelord, utan ett enskilt exempel på en genomgående undervisning. Guds erbjudande om frälsning är universellt, men det innebär inte att mottagandet är givet.

Dessutom, om nu Bonnier vill hävda allas frälsning (universalism), varför över huvud taget dra in vår religiositet i ekvationen? Och varför hävda att de abrahamitiska religionerna har en särställning? Återigen är det den postmoderna teologin som går i dager. Ekot av exempelvis Werner G. Jeanrond är tydligt i Bonniers text. (Se boken Guds närvaro.) Men steget över vår religiositet är onödigt och missvisande. Det får oss att diskutera två skilda saker samtidigt, som om de vore samma sak.

Slutligen är tron på Jesus Kristus inte frälsande för att den är korrekt och en slags merit inför Gud, den är frälsande i kraft av nåden, som den är ett mottagande av. För att kunna kliva in i nådens erbjudande behöver vi lämna de egna ansträngningarna bakom oss, sluta förtrösta på den egna uppfyllelsen av lagen som frälsningsgrund. Och det är detta som gör att Islam eller judendom inte förmedlar frälsning. De förkunnar rättfärdighet inför Gud genom laggärningar. Den som följer en sådan lära ställer sig själv vid sidan av den nåd Gud erbjuder alla.

P.S. För den som vill fördjupa sig i postmodern teologi på svensk mark, så har jag skrivit en PM om bl.a. Jeanrond, Sigurdsson och Jayne Svenungsson (PDF, 9 sidor), som på ett bra sätt också verkar ge bakgrunden till också stora delar av Bonniers teologiska tänkande (PDF, 9 sidor).

Posted in religionsteologi | Tagged , , , , , , , , , , | 5 Comments