Nationalism finns fortfarande inte i Apg 17:26

Mitt inlägg om Apg 17:26 fick som väntat nästan inga mothugg av någon som ville eller kunde diskutera textutläggning (exeges). Personangrepp och konstiga kommentarer var desto vanligare. Den ende som tagit en saklig diskussion är föga oväntat Pelle Poluha. Jag besvarar hans sista kommentar på bloggen med denna artikel, och passar samtidigt på att påpeka vad jag kan om andra reaktioner. Det är som sagt inte lätt, för någon direkt substans finns inte att utgå från, i deras fall.

Paulus predikar med upplyfta armar inför åhörare som sitter i en trappa nedanför

Renässanskonstnären Rafaels bild av Paulus predikan i Aten

En avgörande fråga är naturligtvis vad Apg 17:26 ska tänkas motivera. I den frågan har mina meningsmotståndare tre olika uppfattningar.

  1. Texten stödjer nationalstaten som idé och därför grundtanken i Sverigedemokraternas politik.
  2. Texten stödjer separation av folk. Folk bör inte blandas. Den är anti-”mångkultur”.
  3. Texten stödjer inte nationalstaten, men väl tanken om att folk inte bör förflyttas från sina av Gud givna territorier.

Mattias Karlsson, vars bibelutläggning Rickard Roitto passanda kallar för tomteverkstad, är naturligtvis den viktigaste personen i sammanhanget. Tydligen har några missat att han definitivt stödjer punkterna 1 och 2, även om Pelle Poluha bara verkar stödja den sista punkten. Så här skriver alltså gruppledaren för SD i riksdagen:

En bokstavlig tolkning skulle inte bara stå i strid med t ex vad Paulus säger i Apostlagärningarna 17:26 där det sägs att gud har skapat alla folk och givit dem olika länder.

Enligt Karlsson har Gud givit folken “olika länder”. Om inte detta är ett sätt att försöka läsa in nationalstaten i Apg 17:26, så vet jag inte vad som skulle kunna räknas. Detta är också Karlssons viktigaste vers att stödja sig på. Han återkommer till den tre gånger i sin artikel.

Karlssons artikel är i sin helhet ett paradexempel på att det krävs exeges för att debattera innebörden i bibeltexter. Hans sätt att läsa kallas konkordansmetoden och med den kan man bevisa i princip vad man vill.

Låt mig först repetera vad begreppet gräns betyder i sammanhanget och vad för slags idé Paulus beskriver. Ordet för gräns kan syfta på både officiella gränser, som exempelvis kungar kan komma överens om i ett avtal, stadsgränser (exempel 2), och flytande gränser mellan icke-administrativa områden, som när Bibeln säger “trakten kring Jordan”. Olika folk finns på olika platser, det är ett historiskt faktum, men utifrån vagheten i ordet för gränser vaghet är det inte rimligt att översätta detta till en politisk ordning eller ett moraliskt bud om att undvika förflyttningar “över gränser”.

Dessutom talas det också om tider (καιρός, chairós) som Gud givit folken. Ordet syftar på en kvalitet av tid, snarare än det kronologiskt mätbara (χρόνος, chrónos). Om det som beskrivs vore en ordning som vi bör förvandla till etik eller politik så undrar jag hur det ska göras med “tider”. Det svenska folket får inte lämna sin tid…?

Det enda syftet med “gränserna” och “tiderna” för folken är att vi ska söka Gud och något annat går inte att utläsa ur versen. På denna punkt anförde jag den teolog som skrivit den mest genomarbetade och väl efterforskade kommentar över Apostlagärningarna jag känner till, Craig S. Keener. Han skrev “far from being prescriptive, these boundaries merely depict the geographic separations established”.

Versen har därför inget att invända mot folkförflyttningar, som när stora grupper flyr undan krig och förföljelse. Den är varken ett stöd för nationalstat eller separation av människor baserat på deras etnicitet. Continue reading

Posted in nationalism | Tagged , , , | Leave a comment

Goda skäl att tro på Jesu uppståndelse

En legitim tro

Det finns flera goda skäl att tro på Jesu uppståndelse som ett historiskt faktum. Det är en i filosofisk mening legitim tro. Jag predikade (höll ett föredrag) om detta i Sjömarkenkyrkan 2016-04-03. Min predikan spelades in och jag har satt ihop ljudet med den PowerPoint som hör till.

I detta föredrag går jag igenom vilka ifrågasättanden av uppståndelsen som är vanliga, både de klassiska från en naturalistisk världsbild och de nutida mer försåtliga, från en överdriven postmodernitet. Jag går snabbt igenom vetenskapsteoretiska aspekter på frågan och gör en snabbskiss av de viktigaste skälen för att tro på uppståndelsen. Dessutom går jag igenom flera olika författare för den som vill lära sig mer i ämnet.

Tyvärr är ljudet inte felfritt. Brusreduceringen jag gjorde i Audacity blev en aning för aggressiv och vid exporten till video från PowerPoint uppstod dessutom några klipp i ljudet där enstaka ord fallit bort. Jag ber om ursäkt för detta, men innebörden i vad jag säger borde framgå, och ljudet är OK att lyssna på.

Du kan också titta i egen takt på presentationen.

Eller bara lyssna på ljudinspelningen.

Continue reading

Posted in apologetik, predikan | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Nationalistiska kristna läser Bibeln på samma sätt som apartheids försvarare

Boken Jesus var också flykting av Stefan Swärd och Micael Grenholm har gjort att diskussionen mellan Sverigedemokratiska kristna och vad jag kallar SD-artade kristna och oss övriga har gått ännu ett varv. Men en sak är sig lik. Ständigt återkommer Apostlagärningarna 17:26 i diskussionen. Bland dem som använt versen finns Julia Kronlid, Gunilla Gomér, Daniel Forslund, Mattias Karlsson och Pelle Poluha. I versen står det så här:

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. (Bibel 2000)

Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. (Folkbibeln 2014)

Vanligtvis hänvisas till versen utan någon som helst form av försök till exegetik. (Undantaget är Pelle Poluha, men även där är exegesen klen.) Inte heller hänvisar man till någon erkänd exeget för att få stöd för sin uppfattning. Det är inte förvånande. De enda teologer som tolkat versen på samma sätt som dessa är förespråkarna för Apartheid i Sydafrika och de som drivit liknande förtryckande idéer i USA.

Jag har därför ägnat ganska mycket tid under de senaste månaderna för att göra ett noggrant exegetiskt studium av versen ifråga, och det innebär naturligtvis att man måste gräva ner sig i texten som helhet.

Datorer och tjocka kommentarer till Apostlagärningarna

Många tjocka böcker blir det att läsa när man går till botten med något

Micael Grenholm har bemött den nationalistiska användningen av Apg 17:26 mer än en gång. Jag har ännu inte sett hans kritiker komma med ett enda sakligt motargument till det han skrivit, utan de försöker vinna debatten med personangrepp, inte minst genom att använda olika etiketter för att beskriva honom. Troligen kommer jag nu avfärdas på samma sätt. Jag är ju akademiskt skolad, ett säkert tecken på att jag är en del av det förhatliga etablissemanget! Men jag gör trots det ett försök. Continue reading

Posted in exegetik, nationalism | Tagged , , , , , , , , | 6 Comments

Biskop Bonniers fortsatta bravader

Porträttbild av Åke Bonnier

Foto: Carla Karlsson/Skara stift

Så har då Åke Bonnier upprepat sig utan att egentligen komma med något nytt. X och icke-X kan fortfarande båda två vara sanna. Notera citationstecknen runt ordet rätt i följande påstående: ‘Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har ”rätt”.’

Vad vi har i Bonniers text är en hållning som ibland kallas partikulär universalism och den är en grundhållning inom postmodernt färgad teologi. (En utläggning om detta finns i Ola Sigurdssons bok Kärlekens skillnad.) Å ena sidan är alltså vi kristna de som bekänner och förkunnar en treenig Gud, Jesus som Guds son, dödad för vår skull och “sannerligen uppstånden”. Problemet är att för Bonnier är detta tydligen bara ett språkspel (enligt Lyotards tolkning av Wittgenstein), en “grammatik”, och därför inte något som gör anspråk på att spegla en faktisk verklighet.

Det innebär å andra sidan att begreppet sanning har relativiserats. Det är “rätt” för oss kristna, men inte för muslimen att Jesus dog på korset och uppstod. Som kristen är det alltså min skyldighet att kliva in i den kristna trons grammatik, men jag får aldrig, enligt den partikulära universalismen, hävda att någon annan grammatik är felaktig, såvida den inte leder till våld och förtryck.

Det är självklart för de flesta kristna genom alla tider att Gud är större än våra ord. Att det inte går att låsa in skapelsens Herre och världens frälsare i strikt formulerade trossystem, men det innebär inte att dessa kan relativiseras hur som helst. Bonniers slutsatser av denna självklara sanning är helt enkelt en non sequitur – den följer inte av premisserna. Sanningen är måhända större än vad vi förmår formulera med ord, men det finns en korrespondens mellan orden och en yttre verklighet. De är mer än språkspel. Läs 1 Kor 15 som blir helt obegripligt som kapitel om det läses med Bonniers förförståelse av texten.

En annan non sequitur återfinns mellan Bonniers ord om att Gud är verksam överallt och i alla sammanhang och att det innebär att alla religioner är principiellt likvärda (så länge som de verkar för rättvisa och fred). Bonnier – och alla hans åsiktsfränder inom nutida s.k. postliberal teologi (George Lindbeck, Hans Wilhelm Frei) – gör aldrig en distinktion mellan Guds skapelsegivna nåd, Guds förekommande nåd och Guds frälsande nåd. Det innebär att Gud bär allt med makten i sitt ord, Gud låter det regna över onda och goda, Gud ger liv och anda åt allt, den uppståndne drar alla till sig, Gud leder konungars hjärtan som vattenbäckar, etc. Men Bibeln är ytterst tydlig med att detta inte innebär att frälsning garanteras åt alla människor i kraft av Guds närvaro i sin skapelse.

Påven har kanske i något sammanhang kallat alla människor barn till en och samma Gud, men Nya Testamentet använder aldrig familjeterminologi på det viset. “Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus.” (Gal 3:26). Detta är inte ett lösryckt bibelord, utan ett enskilt exempel på en genomgående undervisning. Guds erbjudande om frälsning är universellt, men det innebär inte att mottagandet är givet.

Dessutom, om nu Bonnier vill hävda allas frälsning (universalism), varför över huvud taget dra in vår religiositet i ekvationen? Och varför hävda att de abrahamitiska religionerna har en särställning? Återigen är det den postmoderna teologin som går i dager. Ekot av exempelvis Werner G. Jeanrond är tydligt i Bonniers text. (Se boken Guds närvaro.) Men steget över vår religiositet är onödigt och missvisande. Det får oss att diskutera två skilda saker samtidigt, som om de vore samma sak.

Slutligen är tron på Jesus Kristus inte frälsande för att den är korrekt och en slags merit inför Gud, den är frälsande i kraft av nåden, som den är ett mottagande av. För att kunna kliva in i nådens erbjudande behöver vi lämna de egna ansträngningarna bakom oss, sluta förtrösta på den egna uppfyllelsen av lagen som frälsningsgrund. Och det är detta som gör att Islam eller judendom inte förmedlar frälsning. De förkunnar rättfärdighet inför Gud genom laggärningar. Den som följer en sådan lära ställer sig själv vid sidan av den nåd Gud erbjuder alla.

P.S. För den som vill fördjupa sig i postmodern teologi på svensk mark, så har jag skrivit en PM om bl.a. Jeanrond, Sigurdsson och Jayne Svenungsson (PDF, 9 sidor), som på ett bra sätt också verkar ge bakgrunden till också stora delar av Bonniers teologiska tänkande (PDF, 9 sidor).

Posted in religionsteologi | Tagged , , , , , , , , , , | 4 Comments

Om frälsning utanför tron på evangeliet

Det finns en vattendelare i tron på Jesus Kristus som världens frälsare. Den handlar inte om att Gud belönar de kristna för att de tror rätt. Men den gör det tydligt att ingen blir räddad (frikänd från synden och förd in i en relation till Gud) i kraft av att följa den judiska lagen eller Korans budskap.

Jag har deltagit i ett par diskussioner på nätet om denna fråga. Tyvärr maskeras frågan ofta under den betydligt mer komplexa formuleringen att kristna, judar och muslimer har samma Gud. Jag återpostar därför några av mina inlägg här.

Mattias Irvings extrema postmodernism

Diskussion med Mattias Irving (Seglora Smedja) på Micael Grenholms Facebook med anledning av hans artikel med rubriken Muslimerna tillber en gud som inte finns.

Doktrinen att just din syn på Gud är 100% rätt och andras 100% fel, slår mig inte som särskilt fredlig. Dessutom representerar du inte min egen syn särskilt väl. Jag säger inte att allt är sant, jag säger att det inte går att fullständigt veta.

Aristotelisk logik är alltså upphävd. X och icke-X kan samtidigt båda vara sanna? Om vi för ett ögonblick antar att det inte finns några goda skäl att tro på Jesu uppståndelse (som om Gary Habermas inte vore en god forskare i ämnet) utan att sannolikheten för uppståndelsen är 50% påverkar det då kompatibiliteten mellan de två lärorna? Det är möjligt att påstå att det inte går att veta vilken källa som är korrekt på den här punkten, Nya Testamentet eller Koranen, dvs. att inta en slags agnostisk hållning, men att påstå att båda skulle vara potentiellt lika sanna, samtidigt, det är likvärdigt med att hävda att en kvadrat betraktad i ett tvådimensionellt plan är cirkulär, det är likvärdigt med att hävda att Karl XII både blev skjuten 1718 och att han regerade vidare som kung till hög ålder, det är likvärdigt med att påstå att jag just nu sitter fullt vaken vid min dator i mitt hem och skriver och samtidigt ligger i koma på sjukhuset 10 mil härifrån.

Två motstridiga påståenden kan inte båda vara sanna, samtidigt. Att underkänna basal logik för att den inte tycks dig “fredlig”, det är att traska ner i postmodernitetens värsta avarter.

För övrigt har ingen här hävdat att den egna synen på Gud är 100 % rätt. Tvärtom har Micael påvisat både likheter och skillnader mellan Koranens tal om Jesus och Nya Testamentets. Han (och jag) har heller inte diskuterat nyanser eller detaljer, utan enkla och ganska okontroversiella grundbultar i den kristna tron: Att Jesus är Guds son, att han dog för våra synder och att han uppstod från de döda. Continue reading

Posted in apologetik | Tagged , , , , , , , | 8 Comments

Ett utkast till en teologi om kroppen

Vad säger Nya Testamentet om våra kroppar? Jag tror att ämnet förtjänar att lyftas och här kommer ett utkast till en teologi om detta:

1. Som en kroppslig varelse skapades människan god – och till Guds avbild. Kroppen är inte själens fängelse. Kroppen är inte bara ett hölje för själen. Jag är min kropp!

2. Människan är ämnad för kroppslig existens i all evighet. Det finns möjligheter att se den fysiska döden som att man lämnar sin kroppsliga existens (2 kor 5) – men detta är på sin höjd ett temporärt tillstånd. Evigheten börjar med en kroppslig uppståndelse – för alla människor. I kroppen möter vi domen, i kroppen inträder vi i det nya paradiset på den nya jorden i direkt förening med Guds nya himmel.

3. Min kropp är värdefull. För den som tror på Kristus är den Guds Andes tempel. Gud bor i min kropp! Jesus botar sjuka kroppar. Jesus känner medlidande med den som lider kroppsligen.

Målning av Jesu uppståndelse

4. Det var genom att som den första människan uppstå från de döda – kroppsligen – som Jesus fullbordade sin försoningsgärning och sin seger över ondskan.

5. Min nuvarande kropp är lagd under tomhetens välde. I den lider jag ibland. Den åldras, den tar skada, den blir sjuk. Den kommer en gång att dö (såvida Jesus inte kommer tillbaka innan!)

6. Synden som behärskar mig genom mitt från Gud fallna tillstånd gör att kroppens naturliga drifter kan förvandlas till orena begär. Syndens makt finns i min kropp och behärskar den. Vem skall befria mig från denna makt? (Rom 7:24) Kroppen blir alltså förvanskad av synden – inte i motsats till mina själsliga förmågor – utan i likhet med mina själsliga förmågor. (Det är en icke-kristen tanke att själen är god/viktig och kroppen ond/oviktig.)

7. Jag syndar med min kropp – vanligast genom tungan! Kroppen formas till en knuten näve som slår, kroppen är aktiv i den sexuella akten utanför äktenskapet.

8. Genom Jesu verk är denna syndiga makt som behärskar också min kropp (köttet) något som kan bli fastnaglat på Korset, berövad sin makt (Rom 6), och ersatt med den nya goda makten – Guds Helige Ande (Rom 8) Anden kan råda över min kropps lemmar, så att de gör det goda. Min tunga kan tala det som bygger upp (Ef 4:29), min hand kan ge hjälp. Ja, mina händer kan i handpåläggningens mysterium förmedla Guds Ande in i en annan människa, med liv, kraft, välsignelse, helande och andlig utrustning.

Posted in studium | Tagged , | Leave a comment

Vikten av karismatik i ett nötskal

När Todd Hunter fick överta ledningen av Vineyardrörelsen efter John Wimbers död, så konsulterade han ett stort antal betydande kristna ledare i USA om deras råd för Vineyard och för honom. Det som han mest fäste sig vid handlade om att man aldrig skulle tappa sina konkreta exempel på Guds ingripanden i sin gemenskap. Dallas Willard, som gav rådet, uttryckte det så här (återgivet efter mitt minne):

Om ni inte ser synliga tecken på Guds rike och Andens kraft ibland er kommer folket till slut tappa tron på personlig förändring, evangelisation och allt annat. Vi har kyrkor i landet fulla av människor som vet hur det borde vara, men som har gett upp hoppet om att det är möjligt.

(Texten skrevs av mig ursprungligen i en diskussion på Skutan, 2002)

Posted in karismatik | Tagged , , | 1 Comment

Vikten av … Väckelse (Rebloggat)

På sin egen blogg och på Pionjärbloggen berättar Hans Sundberg om den andliga väckelse som drog fram på Fjellstedtska skolan 1972-73. Detta är väsentlig kyrkohistoria som påverkat långt mer än den närmaste kretsen. Hans själv, Håkan Sunnliden, Hans Lundahl, och Linda Bergling var berörda av eller instrumentella för denna väckelse. De har sedan fått vara med i många andra sammanhang. Svensk förnyelserörelse skulle se annorlunda ut om det inte vore för det som hände på Fjellstedtska de här åren.

Jag återpostar hela inlägget och tar mig friheten att göra texten tydligare uppdelad med rubriker och stycken. Dessutom tar har jag lagt till bilder och egna kommentarer. Jag ser nämligen ett stort behov av att kartlägga den svenska karismatiska väckelsen. Den är i princip ignorerad på akademisk nivå i Sverige. Pingströrelsen är bra på att akademiskt skriva om den egna historien, men ingen bevakar så att säga karismatikens stora betydelse i andra samfund.

Mina kommentarer finns inom hakparentes eller som kursiverade stycken.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan åren 1972 och 1973

Idag utgörs bloggen [Hans Sundbergs blogg] av en samling historier från väckelsen på Fjellstedtska Skolan. Dessa historier har tidigare varit publicerade i Fjelldtedtskas årskrift 2015.

Fjellstedtska skolan

Fjellstedtska skolan idag

I Fjellstedtska skolans årskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner en särskild händelse som kom att bli oerhört betydelsefull för många, en väckelserörelse som svepte fram över skolan 1972 -73. I Malmbergs text framställs denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Vi som greps av och uppskattade denna rörelse vill här delge vår version av det som hände. Vi gör det i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.

Här syns ett typiskt drag i all andlig förnyelse och väckelse. Det är sällsynt att den inte skapar brytningar och slitningar av olika slag.

Vi sex som skrivit kommer alla från olika bakgrund, somliga av oss växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan. Först ut är Sture Ahnlund.

Väckelsen präglade oss

Jag kom inte som en personligt kristen till skolan. Min mor som var ensamstående hade skickat dit mig. Hon behövde hjälp med min uppfostran. Fjellstedtska hade ju ett gott rykte. På sommaren hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes spännande. Även skolans samhälls- och u-landsprofil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar.

Min gudstro var ”allmän”, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte först kändes introvert och formell. Jag satt hellre i rökrummet och löste livsfrågor och hjälpte till med att föra världsfreden ytterligare ett steg framåt. Det dracks en del bland eleverna. Fritidsmiljön på skolan var ganska torftig. Det fanns få elevaktiviteter på regelbunden basis.

Efter en del personliga kriser växte mitt själsliga/andliga tomrum mer och mer. Det kunde varken alkohol eller annat bota eller bedöva. Musiken blev min tillflykt och gav mig den energi som jag behövde för att inte gå under. Jag kom mig inte för att prata med någon vuxen på skolan. Vid några tillfällen sökte en pater upp mig för att samtala med mig angående ordningsregler och vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om hur jag mådde. Då befann jag mig i fritt fall. Jag minns att ett par lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Hans Lundahl

Hans Lundaahl blev en inspirerande och omtyckt förkunnare inom många sammanhang.

Under läsåret 1971/72 slutade Hans Lundaahl plötsligt i vårt rockband och vi blev mäkta förvånade för vi hade fått många spelningar i Uppsala. Han kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna kristna tro. Då väcktes något inom mig. Lundaahl var en person som jag såg upp till. Han kändes äkta i alla lägen. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade min bror blivit kristen och det påverkade mig förstås också.

Jesusfolket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. De gjorde djupa intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till. Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på Fjellstedtska under 1972/73.

I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg. m.fl. Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets. Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen ”besserwisser-mentalitet” någonstans.

Jag följde direkt med ut på gatan och evangeliserade. Vi bad tillsammans, innerligt och personligt. Den Heliga Andens gåvor var i bruk. Jag minns inte om det fanns några uttalade ledare i gemenskapen, kanske var det Lennart Pettersson? Vi åkte till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssnade i tre timmar på Harry Greenwood. Efteråt satt vi länge och samtalade. Jag kände direkt igen den familjära, andliga atmosfären från de karismatiska sammanhang jag levt i under mitt USA-år. Många blev personligt troende under den här perioden, även i Uppsala.

Under sommaren åkte flera av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans ”sommarkyrka”. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och under en period arbeta på heltid i en församling.

Klart är att väckelsen präglade individer och många valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

När förnyelse möter motstånd är det lätt att dess anhängare blir anklagande i tonen mot övriga kristna. Det skrämmer mer än det hjälper. Det tycks ha funnits en Andens fräschhet över väckelsen på Fjellstedtska som gjorde att en sådan attityd inte hade utvecklats. John Wimber sa ofta att den i Anden förnyade delen av kyrkan hade som en av sina viktigaste uppdrag att älska hela kyrkan, inte bara de likasinnade.

Gud har så oändligt mycket mer att ge

Solveig och Svante Rumar

Solveig är gift med Svante Rumar och de blev ett pastorspar på Livets Ord.

Så här beskriver Solveig Rumar, som kom till skolan hösten 1973, hur hon upplevde sin tid på Fjellstedtska skolan:

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån.

När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet.

Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.

Det som hände på Fjellstedtska skolan förvandlade mitt liv.

Peter Jonsson skriver:

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv.

Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svårt att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Sommarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.

I en tid när väckelsekristendomen i Sverige ofta tappat tilliten till sin egen bärkraft och sneglar mot de kyrkor vars liturgier präglas av fastare former och mer prålig utformning är det en god påminnelse att se vad det var som hade kraft att ändra en människas liv. Andlig förnyelse ger förvandlade människoliv på ett sätt som en långsam “träning att leva kristet genom deltagande i mässan” aldrig kan göra.

Vi behövde en personlig erfarenhet av Anden

Hans Sundberg

Hans har haft stor betydelse för Vineyard och därmed all karismatisk förnyelse i Sverige.

Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag.

Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas. Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.
Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst.

En karismatisk förnyelse som tappar perspektivet av syndanöd och helgelse kommer bli ytlig och riskerar att skapa det mest skadliga som finns för väckelsen: Människor vars karisma är stark, men vars karaktär är dålig. (Läs mer i den utmärkta boken Changing on the Inside, av John White.)

Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det ”andedop” men är egentligen samma sak som andra kristna kallar ”andeuppfyllelse”. Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning.

Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om ”tecken och under” som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna.

Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga ”tecken” på Guds verk. Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön.

Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan.

Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…

Plötsligt small det bara till

Håkan Sunnliden

Håkan Sunnliden blev en frimodig bärare av karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan och uppskattad i många andra sammanhang.

Håkan Sunnliden beskriver här den upplevelse som blev avgörande för hans liv:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för ”Jesus-folket” och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen.

Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg.

Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de ”sett och hört”. Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. [Gunnar Rosendahl var tillsammans med Yngve Brilioth pionjärerna för den högkyrkliga våg som under 1900-talet i princip förvandlade Svenska kyrkans gudstjänster till något som få kunde ana på 1800-talet och som reformatorerna direkt hade tagit avstånd från.]

Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

Jag kom till Fjellstedtska skolan av en slump

Så här beskriver Klas Lindberg vad mötet med väckelsen innebar för honom:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmations­tiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!”

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?”

Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Ivriga troende kan utveckla vishet, men “visa” människor som saknar iver lyckas sällan förena de båda.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt.

Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).

Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Sture Ahnlund, Solveig Rumar, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg som också redigerade.

Posted in karismatik | Tagged , , | 4 Comments

Ja, Gud gör mirakler också idag

En viktig röst i skärningspunkten mellan karismatik och bibeltrogen förkunnelse är Rich Nathan, pastor i Columbus Vineyard. Jag lyssnar på hans predikningar via podcasts. Det finns nyansskillnader mellan Vineyard/John Wimber och Bethel/Bill Johnson som är ganska viktiga. Rich Nathans undervisning är en välkommen påminnelse om att det går att ha det bästa från två världar, den evangelikala bibeltroheten och den pentekostala dynamiken.

I denna predikan får vi bland annat ett fantastiskt vittnesbörd om ett under Gud gjorde genom John Wimber, exempel från Craig Keeners forskning, som jag tipsat om förut, och andra viktiga poänger i ämnet. Med det sagt som inledning, lämnar jag över ordet till Rich, som får svara på frågan God, Do You Still Work Miracles Today?

Posted in helande, karismatik | Tagged , , , | Leave a comment

Liturgisk dräkt, nej tack

Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.

Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.

Greg Boyd predikar i T-shirt

Greg Boyd predikar utmärkt i T-shirt.

Equmeniakyrkans gudstjänstklädsel

Idag annonseras att Equmeniakyrkans nya gudstjänstklädsel är färdig. En blå robe med vit stola. Jag kommer inte att använda den. Jag kommer till och med att plädera mot dess användning i vanliga gudstjänster. Det nämns att alla som ordineras i år kommer att ordineras kommer att bruka dräkten. Själv ordinerades jag i en mörk kostym, trots massiva påtryckningar att det skulle vara kaftan. Jag och mina likasinnade sågs som besvärliga. Jag undrar hur det ser ut för årets kull av pastorer och diakoner?

Equmeniakyrkans föreslagna blå robe och vit stola

Bild på den föreslagna dräkten från Sändaren

Historisk bakgrund

Det nytestamentliga idealet beskriver en inför Gud jämställd församlingsgemenskap, med olika slags ledare (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, presbyteros/eposkopos, församlingstjänare (diakonos), sådana som leder (proistamenos, Rom 12) eller styr (kubernesis, 1 Kor 12). Det beskriver vidare att dessa ledare ska sätta de heliga i stånd att tjäna. (Efesierbrevet 4:12 är sorgligt felöversatt i Bibel 2000, troligen tack vare att Harald Riesenfeldt fick läsa in en katolsk ämbetssyn på detta och andra ställen under översättningsarbetet.) Ledarskapet i församlingen ska alltså inte att göra något annat än vad andra medlemmar gör, utan det ska göra vad alla borde göra, fast på ett föredömligt sätt, så att de andra kan lära sig från ledarna.

Ett sådant ledarskap behöver inga markörer för sin särskilda tjänst. Det har ju ingen annan typ av tjänst än vad de andra har.

Under Guds församlings första 200 år klädde sig dess ledare likadant som andra medlemmar, såväl till vardags som under gudstjänster. Det fanns inte ens i de sammanhang som anammade den ämbetssyn som Ignatios av Antiochia förde fram, med dess starka betoning på att varje nattvard måste ledas av en episkopos. (Ignatios syn på det andliga ledarskapet har av den katolske teologen Edward Schillebeeckx beskrivits som en plötslig och påtaglig förändring av synen på ledarskapet jämför med tidigare generationers.) Men som sagt, inte ens denna syn föranledde att fornkyrkan införde liturgisk dräkt.

Det finns vissa indikationer på att liturgisk dräkt började användas i några församlingar i östra delen av romarriket under 200-talet, men det stora genombrottet för liturgisk dräkt kom på 300-talet, sedan kristendomen fått en gynnad ställning av kejsar Konstantin. Tidigare hade adliga romerska familjer dominerat prästerskapet inom den romerska religionen. I och med det konstantinska skiftet så började dessa adliga familjer låta sina söner bli kristna ledare, presbyteros = äldste. Med sig tog de sina gamla titlar, de blev präster, pontifex på latin, hiereus på grekiska. En sammanblandning av hednisk pontifex-prästtjänst, gammaltestamentlig aronitisk prästtjänst och nytestamentligt presbyteros-ledarskap blev resultatet.

När 200-talets viktigaste teolog i Rom, Hippolytus förklarade varför handpåläggning användes när ledare insattes i sin tjänst, så hänvisade han till att de nu behövde gåvan att bota sjuka. Om de redan hade denna gåva så var handpåläggningen onödig och kunde hoppas över. Begreppet apostolisk succession var alltså helt främmande för det andliga ledarskapet i staden Rom på 200-talet! Något behov av en dräkt som markerade att någon blivit ordinerad fanns därför inte.

På 300-talet, när det blivit etablerad praxis att biskopen av Rom kallar sig papa, hade bruket med liturgisk dräkt ännu inte kommit till Italien i någon nämnvärd utsträckning. Damasius var påve mellan 366 och 384, alltså när kristendomen inte bara var gynnad, utan när den också blev i det närmaste obligatorisk. När han blir varse att präster i södra Italien använder en annan dräkt än övriga flrsamlingsmedlemmar så tillrättavisar han dem.

Genombrottet för prästerlig dräkt kommer under 400-talet. Romarriket är på nedgång och vanligt folk börjar klä sig i andra och mer praktiska kläder än tunika med toga. De som stretar emot är de adliga familjerna, vars togor inte var helvita. Eftersom prästerskapet i församlingen kom från dessa familjer i stor utsträckning, så blev deras adliga klädsel en slags de-facto ämbetsdräkt. När till sist också de adliga slutade klä sig i dessa dräkter, efter att andra folk intagit Rom, så fortsatte prästerna, eftersom dräkten hade börjat motiveras med teologiska skäl.

Dräkt signalerar en teologisk hållning, praxis skapar teologi

En första lärdom ifrån detta är att dräkten skapat teologi, snarare än tvärtom. Det är därför naivt när företrädare för Equmeniakyrkan säger följande:

— Men gudstjänstkläder förutsätter inte en hierarkisk ämbetssyn, de påminner oss bara om att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag och hjälper oss att reflektera över den, säger Sofia Camnerin.

— Jag vill verkligen understryka att vi inte gått in i en annan ämbetssyn. Detta är ett arbetsplagg. Det är oerhört viktigt att förstå.

Equmeniakyrkans officiella hållning är att det finns en särskild tjänst, men att undvika ordet ämbete. Jag menar att detta är illa nog. Det görs en åtskillnad mellan ordinerade och andra, och i och med uppmuntrandet av en liturgisk dräkt, så kommer denna åtskillnad bli markerad närhelst dräkten används.

Nu tror jag att många pastorer främst kommer att använda dräkten vid vigsel och begravning i första hand, men det är inte så dräkten nu presenteras. Den presenteras som om den skulle användas vid vanliga gudstjänster också. Och på vilket vis kommer bruket av robe och stola hjälpa oss reflektera över att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag som bruket av en vanlig klädsel inte skulle göra?

Nej, detta står för ett skifte i teologin, för denna klädsel är inte neutral. Ju större skillnad mellan ledarskapets klädsel och vanliga medlemmars, desto tydligare markeras avståndet. Även om vi lyckas hålla tanken på rang borta från våra sammanhang, så står detta för ett tänkande kring art. Där NT är tydligt med att det inte finns någon artskillnad mellan ledare och andra medlemmar, där uppmuntras vi bära en dräkt som gör denna skillnad påtaglig.

Den enda teologi som uppmuntras av en praxis att bruka liturgisk dräkt är den teologi som gör en poäng av att det är skillnad på ordinerade och andra.

Men pastorskjortan då?

1500-talets reformation innebar för svenska kristna att en mängd liturgiska bruk försvann, inklusive dräkter. Reformatorerna skulle förfasats åt dagens bruk av alba, röklin, stola, och mässhake. Men i svenska kyrkan har det under 1900-talet skett en återgång till en förreformatorisk klädsel.

Protestantisk kristenhet i stort verkar just nu se på reformationen utifrån tre olika hållningar, grovt tillyxat:

  1. Vi har kastat ut barnet med badvattnet. Låt oss anamma de historiska kyrkornas goda sidor.
  2. Vilket badvatten? Vi borde aldrig lämnat (eller accepterat att vi uteslöts) den katolska kyrkan.
  3. Vi gick inte nog långt. Vi gjorde inte nog kraftfullt upp med det konstantinska arvet, tudelningen mellan ordinerade och vanliga medlemmar, bristen på karismatiskt liv, etc. I själva verket är frikyrkan historisk i sig och vi har mer att lära från dess historia än de förtryckande segrarnas perspektiv!

Allt är inte ömsesidigt uteslutande. Visst kan lärdomar hämtas från alla traditioner, men det är inte möjligt att samtidigt röra sig i låg- och högkyrklig riktning.

Reformations- och väckelserörelser i historien har oftast inneburit avskaffning, eller minskning av användandet av olika slags liturgiska kläder. Dock inte alltid. Vissa väckelserörelser har sprungit fram med präster inom de etablerade kyrkorna som förgrundsfigurer, och de har då ofta fortsatt använda liknande klädsel som förut. Equmeniakyrkans tre historiska väckelseursprung står här för var sin betoning. Metodismen är mest högkyrklig, baptismen mest lågkyrklig och Missionsförbundet rymde hela bredden.

Jag har redan hunnit höra argumentet att vi redan har en ämbetsdräkt i form av frimärksskjortan. Då bör vi underförstått acceptera också robe och stola. Jag menar att det inte är så enkelt. Ju mer markant den liturgiska dräkten är, desto tydligare markeringar innebär den. Den nya dräkten står för en högkyrklig inriktning och stärker en sådan profil.

Kort sagt, den nya dräkten står för hållning 1 och 2 ovan, inte för den tredje, och som jag menar bäst förankrade både i Bibeln och väckelsetraditionerna. Den är därför ett steg åt fel håll.

Länkar

Bakgrund, diskussion och kommentarer:

Equmeniakyrkan på Facebook: En gudstjänstdräkt för gemenskap! och Nyheten om gudstjänstklädseln har väckt många frågor och tankar. Här försöker vi ge svar och förklarar ytterligare hur vi tänker och har tänkt i processen.

Equmeniakyrkan på webben: Ny gudstjänstklädsel med fördjupande text.

Dagen: Equmeniapastorer i ny dräkt.

Källor

Posted in teologi | Tagged , , , , , | 6 Comments