Profetia är tal ingivet av Guds Ande

I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.

Ordet profetia på grekiska mot en blå horisont

Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:

  1. Patrik Hagman: Profetian handlar om att tala sant om verkligheten. (Hela texten återges i min analys nedan.)
  2. Jag (mindre känd och därför presenterad som ”pastor”): Profetia är tal ingivet av Anden. (Hela texten återges nedan.)
  3. Hagmans slutreplik: Vi måste sluta att förandliga profetian.

Mitt första inlägg på Dagen, med kommentarer

”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).

Kommentar: Här hade jag inte plats att utlägga på vad sätt jag anser Hagmans världsbild för snäv. I sin slutreplik bygger han ut detta till en komplett feltolkning av mig. Jag menar inte att Hagman lagt sig platt för en naturalistisk tolkning av världen där uppenbarelse och under inte ses som möjliga (naturalism). Så ser nämligen inte svensk antikarismatik ut. Jag menar att han gjort uppenbarelse och under såpass ovanliga som ideal för ett kristet liv att de i praktiken inte kan definiera innebörden av någon andlig gåva. Det är en indirekt anpassning till naturalismen.

Problemet är inte vad Hagman vill stärka, utan att han med en felaktig definition av profetiskt tal gör det omöjligt att följa Paulus uppmaning om att vi ivrigt ska söka den profetiska gåvan. Om Hagmans syn slår igenom kommer församlingen berövas den gåva som utpekas som en nyckelgåva.

Den situation Paulus beskriver förstås bäst genom den vers Hagman helt utelämnat: ”Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta” (1 Kor 14:29-30, min kursivering).

Kommentar: Hagman berör inte denna vers i sitt svar till mig, trots att den är mitt huvudsakliga argument.

Här ser vi att budskapet som framförs bygger på uppenbarelse, som här ges i ögonblicket. Detta är inte genomtänkta analyser av samtiden. Hur skulle det kunna vara det? Profetia utövas inte av de lärda, utan av alla. Att tro att de kristna i Korinth var i besittning av de analytiska förmågor Hagman efterlyser är en grov anakronism.

Det finns skillnader mellan GT:s profeter och profetia i NT, men det finns också en kontinuitet. Att GT över 30 gånger säger ”Herrens ord kom till mig” och många gånger har uttryck som ”Herren lät mig se” eller”Herren visade mig”, vägleder vår förståelse av det profetiska.

De nykristna i Thessaloniki uppmanades att inte ”förakta profetior” (1 Thess 5:20), som förutsattes förekomma bland dem från första stund. Inte heller behövde de nydöpta i Efesos grunna ut någon kulturkritik: ”när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.” (Apg 19:6)

Agabos talade ”genom Andens ingivelse” (Apg 11:28) och förutsade hungersnöd. Jag uppmanar alla jag kan att lyssna till expertisen om klimatförändringar – det är viktigt och det är en skam för oss kristna att klimatskepticism förekommer ibland oss – men Agabos hade inte analyserat väderomslagen.

Agabos profetia av konstnären Louis Cheron (1660-1713). Anden som inger orden symboliseras som en duva.

När Anden sände ut Barnabas och Paulus på deras missionsresa var det inte genom ett strategiskt möte. Därmed inte sagt att det alltid måste vara så. Paulus andra och tredje missionsresa startar inte genom något tilltal.Och Anden var närvarande vid apostlamötets diskussioner, men de kallade inte Andens verk just där för profetia.

Kommentar: Hagman berör inte något av dessa exempel i sitt svar till mig. Genom dem torde det dock stå helt klart att min definition av profetiskt tal är enklare att läsa fram ur de bibliska texterna än Hagmans. Och i nästa stycke följer min centrala tes.

Andens uppenbarelse behöver inte nödvändigtvis ges i samma ögonblick som det framförs och den kan komma på mer än ett sätt, både lågmält och drastiskt, men utan denna komponent är det inte profetia.

Hagman tecknar motsatsen till sin egen uppfattning som halmgubbar. Självklart sätts inte ”normala förmågor ur spel” – vem påstår det? Att Guds uppenbarelse övergår vad vårt förstånd på egen hand kan tänka ut, det kan beskrivas som övernaturligt (det naturen inte ensam kan göra, enligt Thomas av Aquino), men det är inte ”märkligt”. Tvärtom borde det vara enkelt och vanligt.

Kommentar: Trots att jag hänvisar till Thomas av Aquinos sätt att tala om begreppet övernaturligt kommer Hagman i sin slutreplik enbart att utgå från att jag är fast i ett upplysningstänkande. Och trots att han borde bli försiktig med halmgubbar efter att jag påtalat dem kommer slutrepliken att innehålla fler. Det är detta som gjorde debatten så djupt missvisande och att jag därför inte släpper den.

Hagman hade behövt konsultera exegeterna innan han skrev sin artikel, Gordon Fee och James Dunn kan vara en start. Eller kyrkofädernas beskrivning av profetia. Profeter talar inte av ”egen inspiration utan genom det gudomliga ordet som rör dem” skrev Justinus Martyren, som ett av många exempel. Eller så kan han titta in på min blogg, itpastorn.nu, där jag i detalj skriver om den här sortens frågor efter ingående studium. Då torde han komma till samma slutsats som den katolske teologen Yves Congar. Han talar om en slags profettjänst likt den Hagman beskriver, men fortsätter sedan: ”Detta är emellertid inte direkt vad vi har i 1 Kor 12:10; 14:1–33” och sedan beskriver han de profetiska budskap som framförs inom den karismatiska förnyelsen som i linje med vad Paulus menade.

Kommentar: Hagman ignorerar i sitt svar att jag nämnt Fee, Dunn och Congar. Teologer från tre skilda traditioner. Tre ytterst noggranna teologer, som inte har samsyn i allt. Men på den här punkten har de en snarlik uppfattning. Dagen strök den kursiverade meningen, där jag hänvisar till denna blogg. Om Hagman läst lite här kanske diskussionen blivit en annan.

Hagman har rätt i att profetia inte ska användas till dominans med hänvisning till förmodad inspiration. ”De övriga ska prövas vad som sägs.” Men för att ge alla”möjlighet att profetera” behöver gåvan som sagt sökas, och då får dess egentliga innebörd inte bortdefinieras.

Analys av Hagmans artikel

Sann kunskap är allt mer ifrågasatt. Kyrkan har en nyckelroll. Den kan spä på tendensen att ifrågasätta sund vetenskap och erfarenhet eller hjälpa till att hålla samhället stadigt på marken. Kyrkan har ett speciellt ansvar för sanning – därför behöver kyrkan profetian, skriver Patrik Hagman.

Amen säger jag. Vi följer Honom som är sanningen i en sanningsfientlig värld. Så här långt är jag med – förutom det som visar sig vara tolkningen av sista halvan av sista meningen.

I pingstförsamlingen jag växte upp i hörde profetiskt tal inte till ovanligheterna. En äldre man (oftast) som plötsligt stod i talarstolen och talade med en lite speciell röst. I sommar har en debatt blossat upp kring denna typ av tal som åtminstone tidigare var typiskt för den mera karismatiskt inriktade delen av frikyrkan. Men är detta verkligen det som Bibeln menar med profetiskt tal?

Här ger Hagman en märklig motbild till det som sedan ska bli hans egensyn. Profetia sker främst i större möten (talarstol finns), det är en manlig domän (trots vad som sägs i 1 Kor 11:2ff) och utmärks främst av att någon haren speciell röst. Visst känner jag igen situationen, men är inte detta att måla en halmgubbe? För detta är inte en definierande situation eller ett typiskt exempel.

John Wimber ogillade också att människor gjorde sig till exempelvis genom att förställa rösten när de profeterade. Lösningen var för honom att profetera med normal röst (så enkelt). Wimbers inflytande var stort och nu är det ovanligt med speciella tonfall eller åtbörder nästan överallt i den sammanhang jag befinner mig i. Jag undrar hur bekant Hagman är med karismatiska sammanhang när han utgår från den bild som han målar upp?

(Inom parentes bör det tilläggas att naturligtvis bör vi tillåta att den som berörs av Guds Ande också får reagera med ett ändrat röstläge. Det jag, Wimber och Hagman nog alla är överens om är att det kan bli en kultur där man härmar varandra, eller i värsta fall omedvetet tror att sådant krävs för att Anden ska verka. Då blir detta ett manér utan värde.)

Det viktigaste bibelstället om detta är 1 Korinthierbrevet14. Här talar Paulus om profetiskt tal och tungotal. Båda formerna av tal är enligt Paulus Andens gåvor, och därför värdefulla, men profetians gåva är bättre. Vad handlar detta om? Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?

Hagman tar inte med hur Paulus motiverar att profetia är bättre, nämligen som offentligt tal, ett utelämnande som inte betyder så mycket för resten av utläggningen, men eftersom jämförelsen av gåvorna inte sällan felaktigt sker som en inbördes viktning vill jag alltid vara noggrann. Tungotal är den bättre gåvan för bön i enskildhet.

Att båda är Andens gåvor bör väl också föranleda oss att tro att det finns väsentliga likheter i deras natur. Nu vet vi inte hur Hagman definierar tungotal, men det tycks mig som att profetia hos Hagman blir så väsensskild från tungotal att båda knappast kan rymmas under den övergripande beskrivning av ”andligheter” som Paulus gör i 1 Kor 12:1–11.

”Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: ’Ni är galna.’ Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ’Hos er finns verkligen Gud.’” (1 Kor 14:23-25).

Det profetiska talet verkar handla om förmågan att tala santom verkligheten så att även den som inte är med i gemenskapen förstår det.

Sista halvan av meningen är korrekt. Profetia är begripligt tal enligt Paulus, men den första delen är en tolkning utan stöd i orden i texten. Paulus beskriver hur en individs ”innersta blottas” på ett sätt som leder till direkt överbevisning om att det är Gud som verkar. En sådan överväldigande effekt uppstår inte genom den slags tal om verkligheten som Hagman beskriver sin artikel. Det är inte bara så att Hagmans tolkning saknar underlag i dessa verser, verserna motsäger den. (Mer om detta längre ner.)

Paulus kallar det profetiska talet för att tala med förnufteller förstånd. Att det profetiska talet är en Andens gåva verkar alltså inte handla om att det skulle vara ett tal som sätter människans normala förmågor ur spel, eller att det skulle handla om något särskilt märkligt ”övernaturligt” fenomen.

Här beror Hagmans svaga exeges på att han fortsätter göra en nidbild av sin tänkta motpol. Vem påstår att profetia är att sätta ”normala förmågor ur spel” eller att det skulle vara ett ”märkligt” fenomen?

Om Hagman hade läst pingstpionjären Donald Gees undervisning om det profetiska, den relativt okände, men som inspiratör till John Wimber inflytelserike, Bruce Yocum eller deltagit på en konferens med New Wine, så hade han fått förhålla sig till en syn på det profetiska som bygger på samspel mellan Gud och människa, att vara ”naturligt övernaturlig”.

Bokomslag. Prophecy, exercising the prophetic gifts of the Spirit in the Church Today, Bruce Yocum
Denna bok av Bruce Yocum finns numera bara att köpa antikvariskt. Jag är oerhört glad att jag fick tag i den för många år sedan. Den är saklig, praktisk och sund.

Hagman hade då också möjligen märkt att ordet ”övernaturlig” ofta brukas på samma sätt som det gjordes av Thomas av Aquino, långt före upplysningen, som något som går utöver naturens inneboende produktiva kapacitet (supra naturalis), inte som något som går på tvären mot naturen (contra naturalis).

Ordet ”övernaturligt” används alltså på olika sätt. Hagman har måhända bara erfarenhet av ett slarvigt sätt att använda ordet. Och det förekommer. Donald Gee på sin tid debatterade innebörden med den i min mening sämre pingstteologen Howard Carter. Carters syn ligger närmare det Hagman tycks mena. Men Wimbers undervisning hade en udd både mot dem som överförenklade i hyperkarismatisk riktning och mot dem som inte öppnade för karismatik alls. Och som sagt, Wimbers inflytande är svårt att överdriva.

Den som läser Hagmans fortsättning kan utifrån den tycka att vi är helt överens, men det är vi inte. Hagman missar profetians innersta väsen, dess definierande ingrediens, och resultatet blir annorlunda.

Därtill kommer att Paulus verkar förutsätta att det i varje församling finns massor med profeter, eftersom han säger att vid en sammankomst får högt två till tre tala medan de andra ska pröva det som sägs. När Paulus talar om den profetiska gåvans funktion i församlingen är det alltså inte unika stjärnor som Jeremia eller Jesaja han tänker på utan om något högst vardagligt i kyrkans liv.

Amen! Helt korrekt. Alla har möjlighet att profetera (1 Kor 14:31), inte bara några få. En av de allra viktigaste poängerna med pingsten är just att Anden kommer till varje troende, inte bara ett fåtal. Närhelst karismatik blir en domän för unika stjärnor på estraden har den nytestamentliga visionen perverterats.

Frågan som skiljer mig och Hagman är inte om profetia ska vara vardaglig eller inte, utan om innebörden i detta vardagliga. Vad är det som vi bör söka i så riklig mängd att det demonstreras flera gånger per sammankomst och finns i ett sådant överflöd att framförandet av det behöver begränsas?

Den goda motsatsen till estradkarismatik är inte icke-karismatik utan vardagskarismatik. Hagman håller nog med om de orden, men hans definition av profetia gör att vi i sak inte är överens, därför kallar jag hans synsätt icke-karismatiskt, utifrån Bibelns syn på ämnet.

Anden verkar med oss så att det samtidigt handlar om en vanlig mänsklig förmåga och Guds gåva, inte det ena eller det andra.

Korrekt. Just precis detta utgår jag också från, som sagt. Men – också som sagt – vem gör distinktionen? Det Hagman angriper är en ytterlighetsposition, inte den gängse undervisningen i karismatiska kretsar.

Ordet ”vanlig” skulle jag inte använda. Det kan nämligen betyda (1) vanligt förekommande och, (2) i sammanhanget, ordinära kognitiva förmågor som alla människor har och kan utveckla. Detta är pudelns kärna i vår diskussion, vilket kommer att synas när jag analyserar Hagmans andra debattartikel.

Det som utmärker det profetiska talet är inte sättet som man talar på,

Också korrekt. Men detta påstås inte ens i ytterlighetskanten.

eller att det talet skulle ha en auktoritet som ett direktbudskap från Gud,

Här är Hagmans ord tvetydiga. Det finns två aspekter av profetiska budskaps auktoritet. Dels kan vi tala om deras reella eller intrinsiska auktoritet, deras inneboende kraft. När ett gott profetiskt ord uttalas har det ofta en kraftfullhet i sig själv som berör den som lyssnar. Dels kan vi tala om anspråket hos den som framför ett ord. ”Lyssna på mig för jag talar för Gud. På nytt var Wimber en pionjär. Han lärde att vi skulle profetera med låga anspråk: ”Kan det vara så att…”, ”Jag tror Gud säger…”, ”Betyder det här något för dig…”

Profetiska ord framförda med låga anspråk kan ha stor inneboende auktoritet.

Om någon behöver poängtera sin status som Guds budbärare kanske i frustration över att inte få det genomslag som önskats, då drar jag öronen åt mig. I värsta fall är sådana anspråk ett maktmedel. Det ska vi varna för!

Adjektivet ”direkt” bidrar också till den onödiga förenklingen av det Hagman utmålar som sin motpol. Vad är det för skillnad på ett ”budskap från Gud” och ett ”direkt budskap från Gud”?

sådana föreställningar går emot förnuft och förstånd.

Eftersom Hagmans mening inletts otydligt är det oklart vad orden ”sådana föreställningar” egentligen syftar på. Wimber var noga med att tala om det övernaturliga som transrationellt (det som går bortom förståndet), och påpekade att vi inte ska framställa Andens gåvor, inklusive den profetiska gåvan, helanden, och under och tecken som irrationella. Wimber använde med andra ord begreppet övernaturligt på ett sätt som påminner om Thomas av Aquino.

Hagman tar för givet att hans hänvisning till ”förnuft och förstånd” är begriplig och självklar. Jag finner den varken som det ena eller det andra. I vanliga fall brukar detta vara en hänvisning till någon slags rationalistisk världsbild, men en sådan är Hagman å andra sidan noga med att säga att han inte är en anhängare av.

Det är därför det ska prövas – för att det inte per definition är en uppenbarelse från Gud.

Här framstår Hagmans exeges som häpnadsväckande svag. Så här skriver Paulus: ”Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta.” (1 Kor 14:29f). Alltså i samma andetag som Paulus talar om behovet av att pröva så beskriver han profetiska budskap som baserade just på att någon ”får uppenbarelse” (ἀποκαλυφθῇ – apokalyfthe). Hur Hagman lyckas bortse från kopplingen mellan vers 29 och 30 är en gåta.

Profetia ska prövas för att vi ska se vad i det som sägs är från Gud vad som bör läggas åt sidan. Det finns inget i tanken på att Gud inger profetia som per automatik skulle göra den felfri och utan behov av prövning. Hagmans resonemang håller helt enkelt inte, varken exegetiskt eller logiskt.

Utmärkande för det profetiska talet är att det genomskådar och blottlägger, och kanske då inte i första hand enskilda individers lögner – även om sådant förekommer – utan lögner om den värld vi lever i.

Nytestamentlig profetia utmärks av flera olika saker. Främst beskrivs den som inspiration, uppmuntran, tröst och förmaning (1 Kor 14:4f). Det är inte alltid sådant tal ”genomskådar och blottlägger”. Som jag skrev ovan är det ju knappast detta som Agabos gjorde när han förutsade en hungersnöd eller att Paulus skulle bli tillfångatagen.

Inte för att det är otänkbart att också profetiska budskap avslöjar lögner på strukturell och kulturell nivå, men exemplet i just de verser Hagman själv hänvisar till är just om individer. Någon som är ”otroende eller oinvigd” blir rannsakad, och den individens hjärtas hemligheter kommer i dagen.

Att hjärtats hemligheter skulle vara främst lögner är det dock inget som säger. Det Paulus beskriver ligger väldigt nära Jesu första möte med Natanael. ”Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ’Där är en sann israelit, en som är utan svek.’ Natanael frågade: ’Hur kan du känna mig?’ Jesus svarade: ’Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.’ Natanael svarade: ’Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.’ Då sade Jesus till honom: ’Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.’ (Joh 1:47-50).

Här finns en stark kontinuitet med Gamla testamentetsprofeter, som ständigt gisslar framför allt makthavare för deras lögner. Det är denna typ av klarsyn Paulus förutsätter att ska utmärka församlingens tal. Det är sådant tal som ska övertyga den oinvigde om att ”hos er finns verkligen Gud”.

Detta stycke har flera fel.

  1. Det missar kontexten. Paulus talar om vad som sker när församlingen kommer samman till inbördes uppbyggelse. I dessa sammankomster var knappast gisslande av makthavare ett huvudnummer.
  2. Är kontinuiteten mellan gammaltestamentlig och nytestamentlig profetia ”stark”? Här finns inte utrymme att göra en utförlig jämförelse, men jag vill hävda att det finns ett antal tydliga skillnader mellan profettjänsten i det gamla förbundet och den profetiska gåvan i det nya.
  3. Och även om det finns en hel del kontinuitet bör frågan ställas hur viktigt det var för profeterna i GT att ”gissla makthavare”? Gång efter annan tycker jag mig se ett anmärkningsvärt demokratiskt drag i de profetiska budskapen. De riktas till hela folket och hela folket hålls ansvariga, inte bara ledarna, även om det också förekommer riktad kritik till dem.

Men dessa tre missar är mindre viktiga än hur Hagman beskriver profetians resultat. Varför skulle det tal Hagman beskriver ge en så stark reaktion?

Jag skulle gissa att Hagman ser den beskrivna reaktionen hos den ”som är otroende eller oinvigd” som en hyperbol (en överdrift). Jag menar dels att det inte finns någon anledning att tolka den på det viset, och dels att inte ens som överdrift tycks orden stödja Hagmans slutsats. Varför ska någon dra slutsatsen att ”hos er finns verkligen Gud” så som Hagman beskriver gåvan? Borde de inte säga ”vad kloka ni är”? Om det inte tydligt framgår att det är just genom Guds uppenbarelse som avslöjandet skett, om det inte tydligt framgår att det är denna gudomliga inspiration som ligger bakom klarsynen, då är reaktionen obegriplig.

Paulus text tolkas ofta som riktad till individer när han säger: ”Sök vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera” (1 Kor 14:1). Men Paulus skriver inte till en individ, han skriver till en församling. I verserna innan har han talat om den kärlek som ska utmärka den kristna gemenskapen. Precis som kärlek är något som kan utmärka en gemenskap, och bärs av hela gemenskapen snarare än enskilda individer, är profetians gåva något som utmärker en gemenskap som helhet, och följaktligen något som församlingen som helhet måste söka efter.

Nog för att det profetiska talet bör bli en del av församlingens kultur, men till syvende och sist är det enskilda individer som öppnar sina munnar och talar profetiskt. Visst ska vi som kristna gemenskaper söka Guds gåvor tillsammans, men det exkluderar inte att de enskilda yttringarna av Andens gåvor sker genom enskilda personer. Kapitel 12 hör ihop med såväl kapitel 13 som kapitel 12. Och där läser vi:

”Den ene får… den andre får… den andre kan… En får förmågan att tala profetiskt, en annan…  Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. (1 Kor 12:8–11).

Jag har på annan plats argumenterat för att dessa verser beskriver en dynamisk fördelning av Andens gåvor och inte en utdelning av gåvor på ett statiskt sätt, där man får sin gåva en gång för alla. Längre fram tycks Paulus tala om mer permanent givna gåvor. Notera dock kopplingen mellan att individer har olika tjänster och uppmaningen att söka de största nådegåvorna.

”I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.” (1 Kor 12:28-31, min betoning).

I församlingar där många ihärdigt söker den profetiska gåvan kommer det gemensamma livet utmärkas av rikligt med profetiska budskap. När vi säker Guds gåvor tillsammans med andra får också individen en draghjälp som gör att hon eller han kan blomstra ut i gåvorna. Självklart ska vi söka tillsammans. Jag förstår bara inte varför Hagman skapar en falsk dikotomi mellan det kollektiva och det individuella.

Det profetiska talet, som blottlägger de lögner som vår värld bygger på, ska bygga upp församlingen genom att förmana och trösta. Det förmanar när kyrkan inte förmår stå emot de makter och lögner som formar vår värld. Det tröstar när vi blivit lurade och lider av den falskhet dessa lögner skapar i oss. Profetiskt tal formulerar på vilket sätt kyrkan är en annorlunda gemenskap.

Låt mig tydligt säga att jag helhjärtat instämmer i Hagmans efterlysning av tal som förmanar och tröstar också på det vis som här beskrivs. Den här sortens blottläggande är nödvändig och viktig. Jag hoppas att jag bidrar till den nu och då.

Men att begränsa just profetiskt tal till detta område är inte god exeges av texten. Hagman målar upp en bild av det profetiska talets innersta kärna (att blottlägga makter och lögner) och låter uppbyggelse, tröst och förmaning baseras på denna kärna. Han tolkar övriga verser i kapitlet i dess ljus.

Jag menar å andra sidan att verserna innan som talar om uppbyggelse, förmaning och tröst skrevs för att vara begripliga i samma ögonblick som brevet lästes upp i gudstjänsterna i Korinth, innan uppläsaren nått fram till verserna 23–25. Det finns ingen anledning att tro att detta är det enda sätt på vilket profetiskt tal ska förmana och trösta. Dessa tre verser utgör ett exempel på sådant som kan ske när den profetiska gåvan är verksam. Låt inte exemplet sätta gränser för andra saker som gåvan kan förmedla och som vi uppenbart ser på andra ställen i Nya Testamentet.

För att tala profetiskt behöver vi alltså kunna förstå ochanalysera det samhälle och den kultur vi lever i. Vi måste lära oss att känna igen hur makten fungerar, hur människorna styr och blir styrda.

På nytt säger jag helhjärtat amen till att vi bör kunna förstå och analysera samhälle och kultur. Och på nytt hoppas jag att detta är något jag själv bidrar till. Men detta är inte en beskrivning av hur vi lär oss tala profetiska ord så som Nya Testamentet beskriver gåvan.

När korinthierna hörde orden ”sök vinna andekrafter (πνευμάτων, pneumáton)” (1 Kor 14:12) associerade ingen det med en kurs i kritisk teori på närmsta akademi eller med att starta en studiecirkel i kulturell antropologi. Jag överdriver med mitt ordval, men min poäng är intakt. För korinthierna var att få sådana andliga förmågor detsamma som att genom Guds Ande tillföras något som inte fanns i deras skapelsegivna kapacitet.

Hagmans tolkning av texten är grovt anakronistisk.

Det gäller inte minst i en tid av alternativa sanningar, ochdär en allt större grupp i samhället hellre litar på ”sin egen sanning” än etablerade fakta i frågor som kriminalitet, klimatförändring eller hälsa. Kyrkan måste stå på sanningens sida, inte propagandans.

Amen. Se denna blogg för exempel. Men under rätt namn.

Därför måste kyrkan gemensamt söka bli en profetisk gemenskap.

Nej, inte därför. Hagmans definition är felaktig. Hänvisning görs till fel gåva.

Fotnot: Texten ingår i boken ”Om tron. Att söka den djupa verkligheten” som utkommer på Artos förlag i augusti.

Jag har inte läst boken ännu. Där finns troligen mycket som är värt att läsa. Hagman kan nämligen bättre än vad han visat i detta utdrag.

Posted in karismatik | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Den profetiska gåvans natur färgar det profetiska betjänandet

I detta inlägg kommer jag gå mer på djupet om den profetiska gåvan och jag tror mig ha några perspektiv som få andra talar om, men som i längden hjälper oss förstå vad som händer när någon profeterar och varför det ibland blir så galet. Inlägget är från den artikel jag skrev för tidningen Teologi och ledarskap. Författarna i tidskriften har rätt att återanvända artiklarna och jag tänker här ge en något utökad version, som fördjupning. Här utgår jag också från min originalversion. Innehållet är i övrigt detsamma, men i tidningen stuvades en del av materialet om.

Köp gärna tidningen i sin helhet!

Profeteia, substantiv: profetia

Inledning: När det blir fel och rätt

Jag sitter på ett konferensmöte i västra Sverige, ett klassiskt sammanhang dit många missionsförbundare åkt i många år. Det är inbjudan till förbön för alla som upplever en kallelse till att bli evangelister. Jag sitter kvar. Jag är klar över mitt uppdrag i Guds församling. Jag är bibellärare och jag håller på att utbilda mig till pastor. Men snart ska jag få chansen att vara med som förebedjare – samma ordning som förra året. Bredvid mig sitter en kvinna som kanske ser att jag börjar göra mig beredd att gå fram. Hon säger till mig:

– Du borde också gå fram till förbön.

– Jag kommer snart att gå fram som förebedjare,svarar jag. Jag har redan bejakat min kallelse.

Hon är tyst någon sekund.

– Gå nu. Jag har profetisk gåva. Jag ser att du ska gå fram.

– Jag har en kallelse till bibellärare och håller redan på att utbilda mig till pastor, svarar jag. Inbjudan gäller inte mig.

Ytterligare tystnad från kvinnan. Inbjudan till förbön framifrån är nästan helt klar. Då hör jag henne säga:

– Om inte du går fram nu kommer djävulen att göra något hemskt i ditt liv!

För ett ögonblick blir jag så paff att jag kommer av mig, men sedan är det dags att gå fram och vara förebedjare. Jag hinner inte svara kvinnan något mer. Jag letar efter mötet efter henne, för att förmana henne. Hon missbrukade sin gåva och profeterade till sist ut sin egen frustration. Jag hittade henne tyvärr inte.

Detta hände för ett kvartssekel sedan. Som väl är har ingennågonsin profeterat så illa över mig sedan dess. Jag har hört många budskap, bådepersonliga och kollektiva. Jag har fått ge budskap till andra. Ibland har detblivit bra, andra gånger sådär, ibland helt fantastiskt uppbyggande,inspirerande och nödvändigt tillrättavisande. En blandad kompott helt enkelt.

Förakta inga profetior, skriver Paulus (1 Thess 5:20). Visste han att det kanske är lätt gjort, när budskapen ofta uttrycker den entusiasm, den vilja att behaga eller den fördömelse som finns hos den som profeterar, snarare än, eller kanske bättre uttryckt uppblandat med Guds Andes inspiration?

Den här artikeln riktar sig till dig som redan hörsammat denna uppmaning. Du tror att profetiskt tal är en god och viktig gåva. Du tror att vi behöver mer profetiskt tal. Inte mindre. Hur kommer vi vidare? Hur undviker vi fallgroparna?

Hur fungerar andliga gåvor?

Pingstväckelsens pionjärer stod inför ett teologiskt grundforskningsarbete. Rörelsen föddes i en andeutgjutelse där de karismatiska gåvorna flödade, också de profetiska orden. Men där fanns nästan ingen teologi att tillgå om gåvorna. Katolska teologer hade under medeltiden talat om Andens verk utan att ge nådegåvorna någon nämnvärd uppmärksamhet. Protestantiska teologer förnekade i stor utsträckning att de över huvud taget borde vara i bruk efter den första generationen av kristna. Några väckelserörelser före 1900-talet hade inkluderat en hel del profetism, men ingen hade gjort någon genomgripande teologi om gåvorna.

In i detta teologiska tomrum klev framför allt två förkunnare, Howard Carter (1891 – 1971) och Donald Gee (1891 – 1966). Under första världskriget fick de som vapenvägrare en slags påtvingad retreat, där de sökte Gud för större klarhet om gåvorna. Deras undervisning kom att skilja sig åt på ett par punkter, men hos dem grundlades nästan all undervisning om nådegåvorna som är i omlopp än idag.

Donald Gee med sin hustru Ruth

Något förenklat kan den viktigaste skillnaden uttryckas så här. För Howard Carter var en nådegåva kontra mänskliga förmåga väldigt svartvitt. Antingen talar Gud eller så talar människan. Antingen verkar Gud eller så verkar människan. Av eller på. Donald Gee däremot såg gåvorna som en blandning, Gud och människa i samarbete, och när detta samarbete fungerade som bäst, när människan var följsam mot Guds Ande, så är det omöjligt att se var den ena partens del slutar och den andra börjar.

För Gee var andesmord förkunnelse detsamma som att tala kunskapens ord. Tro inte att det inte kan kallas ”övernaturligt”, uppmanade han. Samspelet mellan Gud och människa är andliga gåvor i funktion. Det är det inte, replikerade Carter. Om det som sker inte hade en distinkt övernaturlig karaktär fick de inte kallas andliga gåvor, enligt Carter. Carters syn är idag vanligast i karismatiska sammanhang, medan den akademiska exegetiken (James Dunn, Gordon Fee, Mikael Tellbe) ligger närmare Gees syn på den gåvan.

Ordet ”övernaturligt” var identitetsbärande inom pingstväckelsen, men av exegetiska och filosofiska skäl måste det sägas att Gees syn troligen är att föredra framför Carters. Gåvorna är begränsade (1 Kor 13:8–10) och när Paulus uppmanar oss att pröva profetiskt tal (1 Kor 14:29; 1 Thess 5:21) syftar han snarare på att ta vara på det som är bra i vart och ett av budskapen och förkasta det andra, snarare än att acceptera eller förkasta budskap som helhet. Andens gåvor har helt enkelt en naturlig, mänsklig gestalt, så väl som en komponent av Guds direkta verkan.

Det finns ytterligare några sätt att tala om det profetiska, från icke-karismatiska traditioner. I Willow Creeks gåvomaterial är ”profeter” en slags obekväma sanningssägare, för att ta ett exempel.

I samma nummer av tidningen där denna artikel finns med har Rune Borgsø en artikel som tydligt exemplifierar Howard Carters synsätt, och driver det ett steg ytterligare. Carter skulle exempelvis aldrig tala om att ”flöda” i gåvorna.

Gud talar, vi tolkar

När Gud talar till oss för att vi ska profetera så kan det ske på flera sätt:

  • Ingivelser som vi själva klär i ord.
  • Ord som placeras i vårt medvetande.
  • Bilder vi ser för vår inre syn.
  • Av Guds Ande inspirerade drömmar.
  • Saker i omgivningen som vi blir speciellt uppmärksamma på och som ackompanjeras av insikt om en djupare mening (Jer 1:11).

Här har vår insikt breddats, jämfört med vad både Carter ochGee lärde om profetiskt tal. För dem var det alltid i orakelform budskapentänktes komma och framfördes, Gud gav orden som sådana.

Det Gee såg intuitivt – och som jag tror är helt nödvändigt att vi tar till oss – är att också när Gud ger budskap till synes ord för ord, så är det mänskligt tal, mänskliga ord. Orden har planterats i människan på ett andligt sätt av Gud, men de har sedan nått vårt medvetande och då sker en tolkning. Här tror jag att vi kan göra en jämförelse med det psykologins säger om perception (sinnesförnimmelser), och det är att det inte finns några otolkade intryck. Allt vi hör och ser är, redan från det ögonblick neuronerna i hjärnan aktiverats av de nerver som förmedlat sinnesintrycken, sorterat, kategoriserat, jämfört och givet en mening utifrån våra tidigare kunskaper.

Till vänster tycks det vara tre runda rör, till höger två fyrkantiga som sitter ihop.

D. H Schuster publicerade bilden på denna omöjliga figur i The American Journal of Psychology 1964.Vår perception går inte ihop och effekten blir absurd.

Vad slags erfarenheter vi bär på, vilken teologi vi internaliserat och gjort till ett med oss själva, vår syn på världen – och vårt humör för stunden – allt detta påverkar inte bara hur vi bär fram profetiska budskap, utan det påverkar oss redan när vi snappar upp den andliga signalen ifrån Gud.

Om min jämförelse med normal perception fungerar som vägledning kan vi tala om processen att profetera i flera steg:

  1. Gud sänder en signal, den rena uppenbarelsen.
  2. Jag förnimmer Guds signal genom min andliga förmåga, ”i min ande”, om vi ska använda den jargong som är vanlig i vissa karismatiska kretsar.
  3. Jag varseblir min förnimmelse och redan nu har signalen alltså tolkats av mig (= perception).
  4. Jag blir medveten om det jag varseblivit. Vägledd av mitt förstånd sker här ytterligare bearbetning av vad jag upplever.
  5. Beroende på vad det är för något jag upplevt tillkommer ytterligare tolkning för att klä budskapet i ord.

I den personliga förbönen är det extra viktigt att inse att de intryck som vi så ofta – och ibland makalöst underbart – får av Gud har en provisorisk natur. En del intryck ska inte delas, utan utgör underlag för bönen. När vi delar dem är det viktigt att vi både med ord och hela vår attityd visar att det vi frambär inte är oblandade ord från Gud. ”Jag får ett intryck när jag ber för dig, kan det betyda något…”

Någon kanske tycker att detta gör gåvan mindre. Jag anser inte det. Jag menar att det ger gåvan en plats i vår andliga tillväxt. Om Gud tog över oss, så att det mänskliga för stund var bortkopplat, då skulle vi inte ha möjlighet att växa genom att fungera i gåvorna.

Den tolkning som sker på steg 3 till 5 är inte nödvändigtvis av ondo. Gud vill samarbeta med oss och när den som profeterar har en sund teologi, väl integrerad i sin egen personlighet, blir detta en del av Guds sätt att tala.

Det som skiljer min undervisning från det mesta jag hört i övrigt är att jag betonar steg 3 och 4 mer. Jag bedömer att annan undervisning om det profetiska främst betonar själva uppsnappningen av de intryck Guds Ande ger (steg 2) och ger vägledning om själva frambärandet av budskapen. Så börjar jag också min undervisning i profetians grunder, men den här modellen hjälper mig att förstå hur jag kan komma vidare, och varför också en till synes äkta signal från Gud kan resultera i ett dåligt profetiskt budskap.

Vad som hände mig på konferensen

Nu kan vi använda detta sätt att se på den profetiska gåvan för att förstå vad som hände mig på den där konferensen som jag inledningsvis talade om.

  1. Guds Ande uppenbarar för kvinnan bredvid mig att jag har en kallelse till tjänst.
  2. Hon uppfattar troligen inte hela signalen. Hennes förnimmelse av den är äkta, men ofullständig. Hon ser också i det naturliga att jag börjar göra en ansats till att gå fram (som förebedjare).
  3. På grund av sammanhanget, en inbjudan till bön för evangelister, varseblir hon detta som att jag har en evangelistkallelse.
  4. När denna varseblivning nått hennes medvetande existerar inga andra möjligheter för henne. Hon tänker sig profetisk uppenbarelse som något helt och färdigt givet av Gud. Att hon har delvis rätt faller henne därför inte in. Teologin sviker henne.
  5. När resultatet inte blir som hon tänkt sig kompletterar hon sitt budskap utifrån den egna frustrationen. Här kommer en karaktärsbrist fram, men en karaktärsbrist som är blandad med god vilja. Hon ville ju faktiskt vara brukad av Gud.

I det här fallet blev slutresultatet skadligt. Jag hade som väl är verktyg att hantera situationen och blev varken avskräckt från det profetiska i sig eller rädd för någon slags djävulsk olycka. Andra har farit illa i liknande situationer.

Det mänskliga kan alltså blanda sig in i det gudagivna så att slutresultatet blir osunt, även om den ursprungliga uppenbarelsen kommer ifrån Gud.

Prövning för tillväxt

Denna blandade natur gör också prövningen av profetiskt tal till något mer än att bara gå säker för villfarelse eller dåliga direktiv. Prövningens syfte är att ”ta vara på det som är bra” (1 Thess 5:21). Profetiskt tal är främst till för att bygga upp oss så att vi växer i mognad, i gudsfruktan, i kärlek. Det är inte i första hand till för att vägleda oss, även om det ibland kan få något av en sådan funktion.

Att lyssna och sedan i bön och eftertanke se vad i budskapen som gäller för stunden, vad som kräver respons, vad som kan läggas ”på hyllan” och vad som ska förkastas, det är en process som befrämjar tillväxt. Denna prövning kan ibland ske sekundsnabbt och den kan ibland kräva lång tid, men om profetiska budskap vore sådana att vårt jobb bara vore att svälja dem helt och hållet eller ignorera dem helt och hållet, då skulle profetism göra oss till andliga robotar, inte mogna människor.

Som profeter får två eller tre tala, och de övriga ska pröva vad som sägs. (Första Korinthierbrevet 14:29)

Ömkansvärd bundenhet

Gud är mer intresserad av att vi ska bli lika Jesus och mogna, än att vi ska i varje ögonblick vara på exakt rätt plats och säga exakt rätt ord. Det finns en ytlig syn på ledning som gör oss ängsliga. Är jag på rätt plats? Gör jag rätt sak just i det här ögonblicket? Inte för att Gud inte ger oss den här sortens ledning. Ibland kan vi få maningar och andra slags tilltal som på ett sätt som trotsar mänsklig logik låter oss betjäna andra människor på ett sätt som annars vore omöjligt. Det är gott, men det är inte ett idealtillstånd att som kristen fatta alla beslut utifrån direkta tilltal från Gud.

Det skulle inte hjälpa oss att mogna som människor. Den barmhärtige samariern behövde inget tilltal för att hjälpa den slagne mannen. Paulus behövde inget tilltal för att åka på andra och tredje missionsresan. Och när Anden profetiskt varnade Paulus för vad som skulle ske när han kom till Jerusalem såg han inte det som vägledning, utan som förberedelse (Apg 20:22-24; 21:4, 7–14).

Donald Gee såg i sin samtid hur många pingstvänner intevågade fatta några beslut utan att ”fråga Herren” (inquire of the Lord), genom att be någon profetera över dem. Han varnade för detta i starkast möjliga ordalag. Han kallade det en ”alltigenom förfelad position av ömkansvärd trälbundenhet”. I det nya förbundet är den profetiska Anden given till alla. Idet nya förbundet är vi alla inbjudna att växa i kristuslikhet.

Att söka Guds vilja är gott, men att göra sig beroende av andras profetord är livsfarligt.

Mer än andlig teknik

Det innebär att för att hjälpa andra genom att profetera för dem krävs inte bara lyhördhet för Guds Ande, utan också vishet i hur gåvan ska brukas. Den som av osäkerhet söker ett profetiskt budskap för att bli vägledd kan visa dig stor tacksamhet om du gör honom eller henne till viljes, men i en sådan situation är det en tacksamhet som du bör akta dig för.

Det tycks finnas två diken för den som vill utvecklas i det profetiska: Att behaga, att ge andra det de vill ha, även om det över tid är att göra dem svagare som människor, och att bli raka motsatsen, barsk och kritisk. I båda fallen ger det profeten en inre kick av att känna sig betydelsefull.

Du kanske aldrig hade ambitionen av att bli någon som i kraft av din profetiska gåva går in i ett andligt maktmissbruk – vem har det? Men om man feltolkar dessa känslomässiga kickar man ändå att riskera att hamna där.

Det finns en hållpunkt att se när profetism spårar ur helt och hållet. Vad händer om någon inte tar emot budskapet? Accepterar du maktlösheten eller blir du manipulativ? Kräver du att din gåva ska respekteras eller förblir du en tjänare?

Och hur gör vi med dem som tar miste, som kvinnan jag inledde med att berätta om. Om en sådan person vägrar att ta emot tillrättavisning, då bör den personen inte tillåtas profetera. Men den som är villig att ta ansvar för sina misstag, som vill lära av dem och utvecklas vidare, med den ska vi ha stort tålamod. Det kan bli rätt nästa gång!

Slutsumman av allt detta är att den som vill växa i det profetiska behöver jobba med sig själv och sin teologiska förkovran, inte för att förtjäna gåvan, utan för att samspelet mellan Gud och människa, när gåvan utövas, ska vara så underbart finstämt som möjligt!

Posted in karismatik, Övrigt | Tagged , , , , , | 2 Comments

Jag är inte klar med profetians gåva

Jag drivs att skriva här på min blogg och på andra platser för att jag tror att mitt perspektiv gör skillnad. Det tyckte jag blev uppenbart när jag skrev om det profetiska på olika ställen, främst här på min blogg, men också i tidningen Dagen och i tidningen Journal för teologi och ledarskap. Jag tänker därför återvända till de texter jag publicerade i dessa tidningar och fördjupa mina resonemang.

I detta inlägg vill jag säga något om mina utgångspunkter och mina målsättningar.

Citat av Irenaios: Others have foreknowledge of things to come: they see visions, and utter prophetic expressions. Others still, heal the sick by laying their hands upon them, and they are made whole.
Continue reading
Posted in karismatik | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Gästfrihet, att bereda plats för den andre

Jag installerades officiellt som pastor och föreståndare i Hestra Missionsförsamling i söndags (2018-09-30). Jag predikade då över ämnet gästfrihet. Begreppet kan användas för att sammanfatta Bibelns hela budskap, berör en kärnfråga i nutida filosofi och är ytterst aktuellt sett ur samhällets synvinkel. Jag drar en lans för att vi ska bli fulla av xenofili, kärlek till den främmande.

Här kommer mina slides i Powerpoint, ljudfilen, ett tillhörande litet bibelstudium och några bilder.

Via Slideshare kan presentationen laddas ner så du kommer åt mitt talarmanus.

Ljudfilen kan man också komma åt på Söndag hela veckan.

Continue reading
Posted in predikan | Tagged , , , , | Leave a comment

Fakta och filosofi är faktiskt kul, jag lovar!

(Detta är en text som ursprungligen skrevs för Hestra Missionsförsamlings programblad, hösten 2018. Här kommer den i något längre version.)

Jag har en princip, lita aldrig lita på någon som aldrig byter åsikt. Den som inte ändrar sig någon gång har nämligen inte tänkt särskilt noga. Och det gäller såväl högutbildade som lågutbildade. Det finns undersökningar om hur människors åsikter påverkas av högre studier, vilka visar att den nya kunskapen i mycket liten utsträckning ändrar politiska övertygelser och andra saker vi tror. Är inte det lite konstigt? Borde inte ökade kunskaper ge nya perspektiv?

För mig har gudstron varit en källa till både nyfikenhet och trygghet. Om Gud finns på riktigt och håller mig i sin hand behöver jag inte vara rädd för att utforska allt jag möter och hör med största öppenhet. Jag har en lista över åsikter jag ändrat också i vuxen ålder.

Men det finns även åsikter vi byter utan att vi riktigt vet hur det går till. Som när droppar urholkar en sten. Enskilda berättelser läggs på rad och till slut har vi byggt en världsbild. De små berättelserna har bildat en övergripande berättelse, det som filosofer kallar ett meta-narrativ, en ramberättelse som förklarar vår tillvaro och som blir ett filter varigenom vi ser verkligheten.

Ingen sätter sig ner och tänker ”jag ska bli en galen konspirationsteoretiker”, ändå tror uppemot var femte person på någon konspirationsteori och när man väl är där biter inga argument. De är ju en del av konspirationen.

Alla diktatorer vi haft genom tiderna har varit höga frimurare, Hitler, Stalin, Lenin, Mao Zedong. Ja så det är illuminater och frimurare som kontrollerar våran falska verklighet och ni lever i en dröm. Agendan för planeten är satt för flera hundra år sen!
Denna kommentar skrevs av en AFS-anhämgare på Lars Enarssons Youtube-kanal. Han menade att Enarsson var för judevänlig. I denne Sven Bertilssons sinne (om det nu är hans riktiga namn) låter denna rappakalja rimlig, rent av självklar. Det är slutstationen när man bombarderat sig själv med felaktig fakta i mängd.

Jag tror att fyra tankeförmågor är helt avgörande i vår informationskultur. Källkritik, faktabasering, argumentsanalys och (svårt ord) diskursanalys.

Continue reading
Posted in filosofi | Tagged , , , , , | Leave a comment

Jag är bra på att tänka

Det är en kaxig rubrik. På vår tonårssamling i fredags pratade jag om hur vi kan vara bra på olika saker och att ingen behöver ha någon speciell förmåga för att få vara med. Inspirationen kom naturligtvis från 1 Kor 12. Jag berättade att jag inte var bra på sång och musik och inte den mest vältränade, men var lika välkommen i alla fall till ungdomsgruppen i kyrkan där jag växte upp. En av tonåringarna frågade vad jag är bra på, och då svarade jag att jag är bra på att tänka.

Texten var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. (1 Kor 14:20) framför bilden av en hjärna.
Bilden på hjärnan är CC BY-SA från användaren _DJ_ på Flickr.

Det händer nu och då att olika personer hör av sig till mig och frågar mig om råd. Det kan handla om att bedöma påstådda nyheter, kristna rörelser eller påstådda profetgestalter som verkar lite udda eller teologiska och apologetiska frågor. Hur svarar jag på… Så hur kaxigt det än låter, det är nog min uppgift att vara någon som tänker ett par varv extra, som har koll.

Låt mig vara tydlig innan jag fortsätter. Det finns många som är bra på att tänka, som imponerar på mig, och som jag har som förebilder. Jag har under årens lopp tänkt galet många gånger. Det gör jag nog fortfarande ibland. En av de saker jag föresatt mig är att känna igen goda argument och ta intryck av dem, även om jag måste backa från något jag påstått offentligt.

Jag tänker i några inlägg dela med mig något av det jag lärt mig om att tänka klart. Det kommer att bli en salig blandning av teologisk metod, vetenskapsfilosofi, källkritik, hermeneutik, argumentationsanalys, factfulness, logik och annat. Ett första tips är en intervju som tidningen Hemmets vän gjorde med mig om just den här sortens frågor.

Continue reading
Posted in filosofi, teologi | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Var inte rädd, Gud ger oss riket

Mitt predikoutkast för predikan på valdagen 2018, när många är rädda. Rädda för multikultur och massinvandring, rädda för tilltagande rasism, rädda för ett parlamentariskt läge som inte kan överblickas. Befogad eller obefogad, rädsla är en dålig guide för livet.

Detta är stolparna. Du kan också lyssna på ljudfilen. Tyvärr surrar ljudet en del den här gången, men det är värt i början och blir bättre.


Vägskylt, Hopp, nästa avfart
Continue reading
Posted in predikan | Tagged , , , | Leave a comment

Bara Sverigedemokraterna har nazistiskt ursprung

Ja men du då? Det är tonårssvaret framför andra. Det finns i en annan version: Ska du säga? Det har funnits med i debatter sedan antiken och avfärdats som icke-giltig logik ända sedan dess. Formellt kallas det tu quoque, du också, på latin. Eftersom det är ett favoritargument för Sverigedemokrater är det värt att granska närmare. Inte minst används det när partiets ursprung dyker upp. Inget annat riksdagsparti har grundats av nazister i akt och mening att bedriva nazistisk politik, men på olika sätt försöker partiet självt och dess sympatisörer få det att verka som att andra partier är lika goda kålsupare.

Argumentet är inte nytt. I min ungdom diskuterade jag med SSU:are som försvarade Sovjetunionen genom att peka på något fel med USA, som om ofriheten där var lika stor. I Sovjetunionen som sådant användes argumentet flitigt. Numera används det oftast av Donald Trump och hans anhängare. Igen och igen. På engelska kallas beteendet whataboutism.

I detta inlägg tänker jag visa att resonemanget inte håller, samt att Sverigedemokraternas försök att använda det i själva verket är ytterligare ett argument för deras uselhet som parti.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har påstått att Kristdemokraterna delvis grundades av nazister och därför utgjorde ett exempel på ett parti med nazistiska rötter. Aktuellt, oktober 2017. Skärmdump från Expressen.
Continue reading
Posted in politik | Tagged , , , , , , , , , , , | 2 Comments

Gud har skapat EU lika mycket som Sverige

Gud har skapat Sverige, låt oss därför vara nationalister! Ungefär så lyder ett vanligt argument bland kristna som stödjer Sverigedemokraterna eller annan nationalism. Tydligast finns argumentet hos Lars Enarsson, men det dyker upp som tankefigur lite här och där.

Det är förrädiskt eftersom det bygger på en falsk ekvivalens. Ofta säger vi så här till varandra i den kristna gemenskapen: Gud har skapat dig, därför har du ett oändligt värde. Och det är sant, men det är skillnad på hur Gud skapar människor och hur Gud skapar nationer. Människor är aldrig medel för något annat. Vi är mål i oss själva. Den relation vi erbjuds med Gud och de relationer vi har med varandra utgör livets mening. Statsbildningar i Bibeln däremot finns av många olika slag, och Gud beskrivs ibland som att han styr deras uppkomst och fall, för att ha dem som verktyg.

Nu menar ingen att nationer ska förstås på ett så simplistiskt sätt. Tvärtom tänker man sig snarare att det är en gudomlig ordning att det ska finnas nationalstater. Så vantolkas Apg 17:26, även om versen omöjligtvis kan ligga till grund för en sådan lära när den förstås enligt god exeges. I detta inlägg ska jag titta på hur andra bibelord missbrukas för att komma fram till samma felaktiga slutsats.

I detta inlägg kommer jag inte nödvändigtvis ägna mig åt god exeges. Jag kommer att acceptera somliga premisser som används av de som tolkar Bibeln nationalistiskt och visa att inte ens utifrån deras eget sätt att tolka Bibeln håller resonemanget ihop. Det blir självmotsägande.

Den tankefigur jag ska undersöka är oftare underförstådd än uttalad. Den ser ut så här:

  1. Gud skapar nationer, ger dem områden, olika slags inflytande och kan också förminska dem eller utplåna dem.
  2. De nationer Gud skapar är nationalstater.
  3. Gud har på detta sätt skapat Sverige och gjort vårt land till en nationalstat. (Tolkat som det med lite god vilja. Främst ignoreras tiden före 1800-talet och unionstiden.)
  4. Eftersom Gud skapat Sverige som nationalstat ska vi vara nationalistiska.
  5. Multi-etniska och multi-kulturella riken uppstår som trots emot Gud. De går emot Guds ordningar. De kommer att mynna ut i antikrists stora rike.
  6. Överstatlighet är därför av ondo. Det är som kristen möjligt att likställa den politiska agitation som använder begreppet globalism, med denna påstådda bibliska syn på världen.
  7. Därför är det lämpligt att stödja Sverigedemokraterna.

Till skillnad från andra håller jag mig på min blogg till ett eller några få argument eller ett ämnen åt gången. Andra skäl för eller emot SD är just nu ovidkommande. Läs kommentarsreglerna innan du skriver något.

Continue reading
Posted in nationalism | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Jesus flydde inte till närmsta land

Jimmie Åkesson menade att hela asylrätten, som han i och för sig ansåg vara föråldrad, bygger på att man som flykting söker sig till närmaste land.
– Det gjorde även Jesus, han flydde till närmaste land, slängde SD-ledaren in då han argumenterade med en pastor.

Dagen, 2018-08-23

Det kom ett par dagar efter att Åkesson varit hos Runar Sögaard. Kanske hade Åkesson hört det förut, men Sögaard har i alla fall kört med samma retorik.

Men han åkte inte till USA eller Finland, utan till det närmast liggande landet.

Dagen 2018-08-14

Så här brukar det låta när kristna SD-anhängare försöker legitimera sin hållning utifrån Bibeln. Ibland blir det än värre:

Jesus hade ju äkta asylskäl! Han kom inte till Egypten för att föra in ny tro, kultur och tradition. Den fick komma senare – frivilligt!

Lisbeth Holmblad i en kommentar på Hela Pingsten

Ett tredje spår som dyker upp ibland är att kristna inte borde fly, utan vara beredda att dö för sin tro. Inte ens konvertiter ska ju få stanna enligt SD. Så hur rimmar allt detta med vad Bibeln faktiskt säger?

Svaret är inte alls. Bibeln är inte ens i närheten av att säga något sådant. Låt oss ta det steg för steg.

Flykten till Egypten. josef och Maria så säkert mer orientaliska ut i dragen. Efter gåvorna av guld rökelse och myrra lär de haft råd att köpa en åsna.
Continue reading
Posted in israel-palestina, politik | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment