Det är lika bra att släppa alla illusioner med en gång när vi närmar oss det profetiska. Det är rörigt. För det första kommer vi i direktkontakt med den Gud som inte låter sig kontrolleras av oss. Det profetiska syftar till det motsatta, att Gud ska styra oss.
Det går inte att söka det profetiska utan att överlåta kontroll över sitt liv eller sin församlingsgemenskap till Gud.
För det andra kommer vi att se den här boken igenom att i det profetiska blandas gudomlig inspiration med mänsklighet, inklusive synd och svaghet. Hur ren källan än är när vi får ett tilltal kommer det alltid att passera människor som påverkar tilltalets utformning. Och ibland blandar samman sina egna impulser med Guds Ande. Och i värsta fall är oärliga.
I Första Kungaboken finns det ett kapitel som jag numera oftast kommer till ganska tidigt när jag undervisar om det profetiska. (Det har jag aldrig sett någon annan göra.) Kapitlet är … konstigt. Men upplysande. Det handlar om två profeter som inte namnges och båda beter sig både bra och dåligt. Det kostar den ene livet. Känns det igen? Om inte, pausa din läsning av den här boken och läs kapitlet i sin helhet. Gör det gärna annars också för att fräscha upp minnet.
AI-bild av gudsmannen och profeten. Anakronistiska kläder och märkligt nog delar de på samma kopp! AI är som det profetiska. Rörigt!
I väntan på att min bok ska bli klar kommer här ännu ett utdrag. Jag har redan i några inlägg här på webben beskrivit den profetiska gåvans natur, i debatt med Patrik Hagman. Grunderna finns där. I boken kommer de i en mer utvecklad version. Detta är hur kapitlet inleds. (Jag har redan postat detta kapitels inledning en gång, men sedan dess har jag omdisponerat och utökat innehållet.)
Bibelns viktigaste undervisning om profetia finna i Första Korinthierbrevet 14. Det är en god idé att läsa kapitlet i sin helhet, gärna ihop med kapitel 12 och 13, innan du fortsätter läsa denna bok.
Traditioner om det profetiska
För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter, men det är undantagen. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse och även de som skriver ordböcker är barn av sin tid.[1]
Det finns ett sätt att tala om det profetiska som jag menar bäst harmonierar med Bibelns undervisning. Jag kommer dock i denna bok ibland att nämna också andra tolkningstraditioner och i viss mån också hur vi kan tala om urskillning inom dem.
Hemgrupper är utmärkta plats för det profetiska. Estrader? Nja.
Om du idag skulle läsa adjektivet ”profetisk” i en text kan det ha olika betydelser. Här följer min indelning, som bygger på hur jag uppfattar att begreppet används.[2]
Mot slutet av 1980-talet mötte jag och många med mig vad som en ny och inspirerande undervisning om det profetiska som en nyckel till vad Gud vill göra i ändens tidps. (PS = det populära sättet att använda ett begrepp även om det inte är helt korrekt. Förklaras tidigare i boken.) Det var främst en krets av profetiska gestalter i Kansas City Christian Fellowship (KCF), med Mike Bickle som pastor, eller med anknytning till dem: Paul Cain, Bob Jones, John Paul Jackson, Larry Randolph, Rick Joyner, James Goll, med flera. Deras idé om en gigantisk skörd i ändens tidps var dock inte ny, utan den går att spåra längre tillbaka, men under 1980-talet fick den tydligare konturer och mot slutet av årtiondet sitt publika genombrott. Det blev vanligt att tala om profetrörelsen. Dess tillkomst, varierande uttryck och historia är ett ämne för flera tjocka böcker och den bör absolut inte ses som en enhetlig rörelse.
För mig blev profetrörelsen en stor välsignelse. Jag har tagit emot inre helande, uppmuntran, tröst och inte minst nödvändig tillrättavisning genom den. Jag har vänner som gjort liknande upplevelser och jag bevittnade märkliga helanden och profetiska budskap. Jag blev en ivrig försvarare av rörelsen och är än idag tacksam för vad den medfört i mitt liv. Men tyvärr är det inte allt som finns att säga om denna rörelse och jag tror att en bok som denna kan vara platsen för en skiss på en hur rörelsen bör utvärderas, så att vi kan lära för framtiden. Jag behöver också beskriva de rörelser som den nutida profetrörelsen påverkats av. Vi profeterar ju som sagt starkt beroende av vår teologi och vår övriga förståelse av världen. Och den har sannerligen förändrats, drastiskt. Och därmed profetrörelsen.
Omslaget av Vineyards tidning hösten 1989. I detta nummer introducerades profeterna från Kansas City.
Lyssna till detta budskap från Larry Randolph, från januari 1997:[1]
I maj förra året [1996] sa jag, ”Gud, kommer Bill Clinton att bli omvald igen i år?”
Gud sa, ”ja”.
Jag sa, ”Du skojar, Du ger honom en chans till!”
Gud sa, ”nej, jag ger församlingen en chans till”
Jag sa, ”att göra vadå?” Gud sa, ”att göra vad de inte gjorde under hans första mandatperiod.”
Jag sa, ”vad då?”. Gud sa, ”Be för era ledare och sluta att förbanna dem.”
Ett kvarts sekel senare beskrivs en politisk president som nyckeln till väckelse och framgång för Guds folk, som Guds avgörande nyckelgestalt på jorden. På 1990-talet var grundantagandet att presidenten behövde församlingen, idag är det tvärtom. Och det politiska motståndet anklagas för att vara satansdyrkande pedofiler! Skillnaden är som natt och dag. Vad hände egentligen?
I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).
“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)
“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)
“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)
Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!
“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)
En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.
För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse.
Den profetiska gåvan beskrivs i Nya Testamentet konsekvent som ett tal utifrån Andens ingivelse eller uppenbarelse (Se till exempel 1 Kor 14:30; Apg 11:28; 20:23; 21:4, 10–11). Profetiskt tal är alltså inte detsamma som att säga obekväma sanningar eller att uttala sig med samhällskritisk udd. Det kan ibland innehålla sådana inslag, men det är inte vad som konstituerar gåvan. På samma sätt sägs ofta om profeterna i GT att Herrens ord ”kom till” dem (1 Mos 15:1; 1 Sam 15:10; 2 Sam 7:4; 24:11; 1 Kung 13:20; med flera). Även om det finns skillnader mellan profeterandet i GT och NT består denna definierande beståndsdel: Profetia har på ett relativt omedelbart sätt inspirerats av den helige Ande, så att innehållet kan sägas vara givet av Gud själv. (Jag har ett längre resonemang om alternativa sätt att använda orden profetia och profet i avsnittet Traditioner om det profetiska i kapitlet Gamla testamentet och det profetiska talet.)
AI-boten Dall-E målar en gudstjänst i en romersk villa under det första århundradet. En kvinna står upp och profeterar.Fortsätt läsa →
Jag jobbar på en bok med arbetstiteln Pröva profetia och skapa en sund profetisk miljö. Det du kan läsa här är det inledande kapitlet. På slutet finns det också som PDF.
Min personliga inledning i förordet [till boken] satte fokus på frågan hur vi kan pröva vad som sägs vara tilltal från Guds Ande när de fungerar som vägledning till församlingar och andra grupper samt hur vi skapar en sund profetisk kultur. De bibliska exemplen om Filippos, Paulus och Hosea visar att det inte är självklart att Guds tilltal alltid går i linje med våra egna preferenser eller håller sig inom de ramar som vi med vårt förnuft omedelbart kan förstå. Samtidigt är Guds vägledning inte irrationell – den är ibland transrationell, den gör över vårt förstånd – men den är inte irrationell. Den ska prövas och den prövningen inkluderar ett rätt brukat, inte ett avstängt, förstånd.
