Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Vad pratar vi om?

Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”

Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:

Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.

Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.

Mitt första läkarverifierade helande

År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.

Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.

En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”

Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.

Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.

Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.

Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.

När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.

(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)

Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.

Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!

Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.

Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.

Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.

Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.

Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”

Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.

Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.

Varför är benförlängning omtvistat?

Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?

En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:

  1. Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
  2. Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
  3. Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.

    (Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)

    Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!

    Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.

  4. Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.

    Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?

  5. Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.

    Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.

    Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.

    Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.

Bortförklaringar

När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.

I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.

Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.

Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)

Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.

Är detta något unikt?

Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.

På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.

Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)

Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.

Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).

I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.

Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.

Gör det själv!

Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.

Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!

Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.

Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.

Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.

Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!

Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.

Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.

Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.

Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.

Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!

Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.

Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.

Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.

Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.

Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.

När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister.  Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!

 

Equmeniakyrkan och framgångsteologi del 2

TL;DR: Problemet med trosförkunnelsen är det sätt på vilket den beskriver tron. Problemet med Equmeniakyrkans förkunnelse är det sätt på vilket den beskriver hoppet.

Personliga nyheter

Det var länge sedan sist! Förklaringen är enkel: Under nyårslägret med Teamevangelisation träffade jag någon, strax efter lägret blev vi tillsammans. Lång historia kort: Vi gifter oss i september! För mig personligen är detta en makalös lycka, för bloggen en katastrof. Kärleken tar all tid! Nu ska jag i vart fall försöka fortsätta där jag slutade.

Equmeniakyrkans andliga tillstånd

I förra inlägget så konstaterade jag att de karismatiska gåvorna (helande, under och tecken, Andens påtagliga kraft och ledning, profetiska budskap, etc.) är så sällsynta i den kyrka jag tillhör att bristen på andlig kraft har gjorts till ett normativt tillstånd. Predikan efter predikan förmedlar tröst till den vars sjukdom inte blivit botad, så till den milda grad att slutsumman blir enbart defensiv.

Få i min kyrkas led är rena rationalister som förnekar undret som teoretisk möjlighet, men precis lika få är aktiva utövare av de övernaturliga gåvorna. Jag har mött pastorskollegor som aldrig i hela sin gärning har sett en enda sjuk bli frisk efter handpåläggning, även om de tror att sådant kan ske.

Detta får ett antal konsekvenser.

  1. De som längtar efter Andens kraft behöver söka sig till andra sammanhang än det egna för att få det de längtar efter. Om då några hamnar i sammanhang som inte är alltigenom sunda, är det konstigt?
  2. Kritik som vi från vårt håll riktar mot de karismatiska sammanhangen saknar den både trovärdighet och relevans. Hellre Jens Garnfeldts obalanserade trosförkunnelse än Sofia Camnerins trosbrist!
  3. Vi tror oss lätt gå fria från den slags teologiska tänkande som trosförjunnelsen står för, just eftersom vi (som kyrka) inte är karismatiska. Jag tänker förklara att detta är naivt. Genom att vara icke-karismatiska gör vi precis samma slags misstag gång efter annan, fast på andra områden.

Framgångsteologins problem

(I mitt första inlägg i denna serie definierade jag begreppen framgångsteologi och trosförkunnelse. Har du inte läst det kan det vara värt att göra det först.)

Framgångsteologin i bestämd form lär att fullgod och oavbruten hälsa samt ekonomiskt överflöd är Guds barns rättigheter som vi får, bör och kan åtnjuta under vårt jordeliv. Guds löften om detta är av sådan art att det helt och hållet är möjligt att tillämpa tron som en serie principer så att detta sker. Kenneth Hagin kallade detta att ”skriva sin egen biljett med Gud”. Allt blir en hur-fråga. Hur ska jag be? Hur ska jag bekänna? Hur ska jag agera? Och allt blir en fråga om mänskliga initiativ.

Detta är framgångsteologins två stora misstag:

  1. Tron blir mekanisk, helt inordnad i det moderna projektets paradigm om tillvaron som lagbunden. Framgång uppnås genom samspel med andliga lagar, inte lyhördhet mot Guds personliga ledning.
  2. Gudsrikets ”redan nu” beskrivs så kraftfullt att det inte längre har karaktären av en underpant (Ef 1:14). Jesu återkomst förkunnas, men aldrig som ett hopp i vårt nuvarande lidande (Rom 8:24), aldrig som Svaret med stort S.

Jag menar att mitt eget samfund har exakt samma hållning, fast vi koncentrerar oss på andra frågor, vi är inte lika fullt mekaniska och inte alls karismatiska.

Trampolin och Hoppets tid

Vad mitt samfund framför allt de facto omdefinierar är det kristna hoppet. Sommaren 2013 arrangerade ungdomsförbundet equmenia scoutlägret Trampolin, med hoppet som tema. Fem studier av sex var helt och hållet fokuserade på hopp i närliggande tid, vänskap, miljö, fred, etc. Det sjätte handlade om individens hopp om ett liv efter döden (som inte presenterades som kroppens uppståndelse).

Vintern 2103-2014 var insamlingstid för missionen med rubriken Hoppets tid. Jag har lusläst allt material som utkom för denna. Inte ett ord nämns om Jesu återkomst. På frågan ”Vad ger dig hopp” i tidningen uppdraget svarar några pastorer i samfundet alla möjliga slags saker, men inte en enda har den minsta lilla eskatologi i sitt svar.

Kort sagt: Hoppet omdefinieras till att vara något som ska uppfyllas i den här tiden.

Hoppet enligt Bibeln

Vårt saliga hopp är alltid i Bibeln Jesu återkomst. När Jesus kommer åter ska de döda uppstå till evigt liv, då kommer ondskan att utplånas för gott, alla orättvisor upphävas, alla förtryckta få upprättelse och alla orättvisor utplånas. Då kommer himmel och jord omskapas och på den nya jorden kommer rättfärdighet bo.

Diakonala insatser, arbete för rättvisa, god miljö och att godhet ska råda i världen är med andra ord aldrig något annat än provisoriska insatser i väntan på att Gud ska själv gripa in och förändra världen i sin helhet. Dessa provisoriska insatser är värdefulla och viktiga, men när de presenteras som något annat än just provisoriska, då faller vi i samma fälla som framgångsteologin. Då gör vi försmaken till fullheten.

När jag för detta på tal så möts jag oftast av invändningen att det inte råder någon motsats mellan att arbeta för världen här och nu och att ropa efter Jesu återkomst. Det är sant, men min fråga är tvåfaldig:

  1. Hur kan vi tala om hoppet enbart som något som gäller den nuvarande tidsåldern utan att ens ta med Jesu återkomst och evigheten som en kontext?
  2. Varför är vi totalt allergiska mot förkunnelse om helande som endast riktar sig till det som gäller här och nu?

Precis som det inte råder någon motsättning mellan vårt slutliga hopp om att uppstå och att hela de sjuka här och nu, så råder det ingen motsättning mellan att arbeta för att göra världen i stort drägligare här och nu och att vänta på domens dag som återställer allt. Men i det ena fallet är min tradition ytterst noga med att påtala helandets provisoriska natur och att kritisera dem som verkar glömma det, medan vi i det andra fallet är minst lika ensidiga och obalanserade.

Kort sagt: Equmeniakyrkan är överlag och i sin officiella framtoning lika obalanserad som någonsin framgångsteologin. Klirr säger det, när vi kastar sten i vårt glashus!

Bristen på karismatik är lika dålig som trosförkunnelsens mekaniska karismatik

Trosförkunnelsen gör karismatiken mekanisk. Resultatet är att vi människor blir utlämnade till oss själva på ett obibliskt sätt. Men bristande karismatik får samma resultat. När Equmeniakyrkans företrädare talar om freds- och rättvisearbete, så lyser Andens kraft med sin frånvaro. Anden blir inget annat än en diffus inre inspiration och inte en förnimbar kraft. Profetia blir inomvärdsligt genererad samhällskritik och inte Andens uppenbarelse.

Kort sagt: Vi måste hela tiden intala oss själva att vi lever i nådens kraft och går på Andens ledning, för annars märker vi det inte.

De facto hamnar vi i mänskliga ansträngningar, i en gudsbild där Gud begränsas av våra steg i tro och inget kan göra utan dem. Vi är lika goda kålsupare när det gäller att begränsa gud som någonsin trosförkunnelsens företrädare. Vi är det i kraft av en långtgående inre sekularisering, de är det i kraft av mekanisk karismatik. Ingendera hållningen är biblisk eller nyttig för oss i längden.

Är allt nattsvart?

Detta är en blogg, inte en avhandling. Jag formulerar mig svepande och utan nyanser. Självklart finns det undantag. På många sätt är det lättare att vara karismatiskt lagd i equmeniakyrkan idag än det var i Missionsförbundet för 20 år sedan. Mina vänner och jag betraktades ibland som något katten hade släpat in. Idag tolereras vi och får ett och annat korn av uppmuntran.

Men jag vågar ändå påstå att vi som strävar efter karismatik gör det trots vår ledning, trots vår officiella utbildning på THS, trots våra tidningar och annat underlag vi får från riks. Aldrig på grund av. De enda undantagen värda att nämna är väl Apg 29 och Våga tro.

Å andra sidan är dessa undantag värda att nämna. De rekommenderas varmt!

 

Framgångsteologi och trosförkunnelse, del 1, personlig bakgrund

Efter att ha haft dagarna och nätterna fulla med annat så har jag äntligen fått tid att skriva första delen i den här serien. Innan jag går in på historiska och teologiska analyser så tänkte jag berätta lite om min personliga bakgrund omkring detta.

Tidigt möte med en god karismatisk miljö

Jag är född på 60-talet. Det innebar att ungdomarna som var några år äldre än mig när jag kom med i gemenskapen var påverkade av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Några av dem besökte Jim MacInnes på Jutatorpet, andra besökte ibland Familjefesten i Ljungskile där Harry Greenwood oftast var huvudtalare. I princip samtliga kyrkors ungdomsgrupper i Borås vid den här tiden var berörda av den karismatiska väckelsen. Visst förekom det kontroverser, inte minst runt gemenskapen, ungdomar som främst kom inifrån Immanuelskyrkan, men brytningen skedde före min tid.

På skolorna hade skolgrupper bokbord över stora delar av Borås. Böckerna innehöll ofta drastiska omvändelseskildringar typ Låt mig få gråta eller Spring för livet Nicky. (Nicky själv besökte Borås och talade för en tusenhövdad lyssnarskara i aulan under min gymnasietid.)

Alla dessa förebilder tände en längtan hos mig att själv ta del av Andens dop (min teologi kring detta var på denna tid helt pentekostal, idag är den hybridpentekostal – mitt ord). Det skulle ju vara Nyckeln till så mycket mer, men trots att jag börjat tala i tungor var det många saker som inte hände. Var fanns de profetiska tilltalen och varför blev på sin höjd bara någon enstaka sjuk botad av mina böner på ett tydligt mirakulöst sätt?

Läs mer