Vikten av … Väckelse (Rebloggat)

På sin egen blogg och på Pionjärbloggen berättar Hans Sundberg om den andliga väckelse som drog fram på Fjellstedtska skolan 1972-73. Detta är väsentlig kyrkohistoria som påverkat långt mer än den närmaste kretsen. Hans själv, Håkan Sunnliden, Hans Lundahl, och Linda Bergling var berörda av eller instrumentella för denna väckelse. De har sedan fått vara med i många andra sammanhang. Svensk förnyelserörelse skulle se annorlunda ut om det inte vore för det som hände på Fjellstedtska de här åren.

Jag återpostar hela inlägget och tar mig friheten att göra texten tydligare uppdelad med rubriker och stycken. Dessutom tar har jag lagt till bilder och egna kommentarer. Jag ser nämligen ett stort behov av att kartlägga den svenska karismatiska väckelsen. Den är i princip ignorerad på akademisk nivå i Sverige. Pingströrelsen är bra på att akademiskt skriva om den egna historien, men ingen bevakar så att säga karismatikens stora betydelse i andra samfund.

Mina kommentarer finns inom hakparentes eller som kursiverade stycken.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan åren 1972 och 1973

Idag utgörs bloggen [Hans Sundbergs blogg] av en samling historier från väckelsen på Fjellstedtska Skolan. Dessa historier har tidigare varit publicerade i Fjelldtedtskas årskrift 2015.

Fjellstedtska skolan

Fjellstedtska skolan idag

I Fjellstedtska skolans årskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner en särskild händelse som kom att bli oerhört betydelsefull för många, en väckelserörelse som svepte fram över skolan 1972 -73. I Malmbergs text framställs denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Vi som greps av och uppskattade denna rörelse vill här delge vår version av det som hände. Vi gör det i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.

Här syns ett typiskt drag i all andlig förnyelse och väckelse. Det är sällsynt att den inte skapar brytningar och slitningar av olika slag.

Vi sex som skrivit kommer alla från olika bakgrund, somliga av oss växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan. Först ut är Sture Ahnlund.

Väckelsen präglade oss

Jag kom inte som en personligt kristen till skolan. Min mor som var ensamstående hade skickat dit mig. Hon behövde hjälp med min uppfostran. Fjellstedtska hade ju ett gott rykte. På sommaren hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes spännande. Även skolans samhälls- och u-landsprofil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar.

Min gudstro var ”allmän”, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte först kändes introvert och formell. Jag satt hellre i rökrummet och löste livsfrågor och hjälpte till med att föra världsfreden ytterligare ett steg framåt. Det dracks en del bland eleverna. Fritidsmiljön på skolan var ganska torftig. Det fanns få elevaktiviteter på regelbunden basis.

Efter en del personliga kriser växte mitt själsliga/andliga tomrum mer och mer. Det kunde varken alkohol eller annat bota eller bedöva. Musiken blev min tillflykt och gav mig den energi som jag behövde för att inte gå under. Jag kom mig inte för att prata med någon vuxen på skolan. Vid några tillfällen sökte en pater upp mig för att samtala med mig angående ordningsregler och vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om hur jag mådde. Då befann jag mig i fritt fall. Jag minns att ett par lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.

Hans Lundahl

Hans Lundaahl blev en inspirerande och omtyckt förkunnare inom många sammanhang.

Under läsåret 1971/72 slutade Hans Lundaahl plötsligt i vårt rockband och vi blev mäkta förvånade för vi hade fått många spelningar i Uppsala. Han kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna kristna tro. Då väcktes något inom mig. Lundaahl var en person som jag såg upp till. Han kändes äkta i alla lägen. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade min bror blivit kristen och det påverkade mig förstås också.

Jesusfolket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. De gjorde djupa intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till. Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på Fjellstedtska under 1972/73.

I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg. m.fl. Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets. Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen ”besserwisser-mentalitet” någonstans.

Jag följde direkt med ut på gatan och evangeliserade. Vi bad tillsammans, innerligt och personligt. Den Heliga Andens gåvor var i bruk. Jag minns inte om det fanns några uttalade ledare i gemenskapen, kanske var det Lennart Pettersson? Vi åkte till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssnade i tre timmar på Harry Greenwood. Efteråt satt vi länge och samtalade. Jag kände direkt igen den familjära, andliga atmosfären från de karismatiska sammanhang jag levt i under mitt USA-år. Många blev personligt troende under den här perioden, även i Uppsala.

Under sommaren åkte flera av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans ”sommarkyrka”. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och under en period arbeta på heltid i en församling.

Klart är att väckelsen präglade individer och många valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.

När förnyelse möter motstånd är det lätt att dess anhängare blir anklagande i tonen mot övriga kristna. Det skrämmer mer än det hjälper. Det tycks ha funnits en Andens fräschhet över väckelsen på Fjellstedtska som gjorde att en sådan attityd inte hade utvecklats. John Wimber sa ofta att den i Anden förnyade delen av kyrkan hade som en av sina viktigaste uppdrag att älska hela kyrkan, inte bara de likasinnade.

Gud har så oändligt mycket mer att ge

Solveig och Svante Rumar

Solveig är gift med Svante Rumar och de blev ett pastorspar på Livets Ord.

Så här beskriver Solveig Rumar, som kom till skolan hösten 1973, hur hon upplevde sin tid på Fjellstedtska skolan:

Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån.

När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.

Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet.

Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.

Det som hände på Fjellstedtska skolan förvandlade mitt liv.

Peter Jonsson skriver:

Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.

Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv.

Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.

På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svårt att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.

Sommarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.

När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.

För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.

Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.

I en tid när väckelsekristendomen i Sverige ofta tappat tilliten till sin egen bärkraft och sneglar mot de kyrkor vars liturgier präglas av fastare former och mer prålig utformning är det en god påminnelse att se vad det var som hade kraft att ändra en människas liv. Andlig förnyelse ger förvandlade människoliv på ett sätt som en långsam ”träning att leva kristet genom deltagande i mässan” aldrig kan göra.

Vi behövde en personlig erfarenhet av Anden

Hans Sundberg

Hans har haft stor betydelse för Vineyard och därmed all karismatisk förnyelse i Sverige.

Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:

Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.

Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag.

Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas. Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.

En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.
Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst.

En karismatisk förnyelse som tappar perspektivet av syndanöd och helgelse kommer bli ytlig och riskerar att skapa det mest skadliga som finns för väckelsen: Människor vars karisma är stark, men vars karaktär är dålig. (Läs mer i den utmärkta boken Changing on the Inside, av John White.)

Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det ”andedop” men är egentligen samma sak som andra kristna kallar ”andeuppfyllelse”. Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning.

Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om ”tecken och under” som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna.

Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga ”tecken” på Guds verk. Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön.

Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!

I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan.

Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…

Plötsligt small det bara till

Håkan Sunnliden

Håkan Sunnliden blev en frimodig bärare av karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan och uppskattad i många andra sammanhang.

Håkan Sunnliden beskriver här den upplevelse som blev avgörande för hans liv:

Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.

Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för ”Jesus-folket” och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen.

Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg.

Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de ”sett och hört”. Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.

Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?

Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.

Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. [Gunnar Rosendahl var tillsammans med Yngve Brilioth pionjärerna för den högkyrkliga våg som under 1900-talet i princip förvandlade Svenska kyrkans gudstjänster till något som få kunde ana på 1800-talet och som reformatorerna direkt hade tagit avstånd från.]

Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.

Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.

Jag kom till Fjellstedtska skolan av en slump

Så här beskriver Klas Lindberg vad mötet med väckelsen innebar för honom:

Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.

Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmations­tiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.

Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!”

Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?”

Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.

Ivriga troende kan utveckla vishet, men ”visa” människor som saknar iver lyckas sällan förena de båda.

Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt.

Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.

Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).

Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!

Sture Ahnlund, Solveig Rumar, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg som också redigerade.

Ja, Gud gör mirakler också idag

En viktig röst i skärningspunkten mellan karismatik och bibeltrogen förkunnelse är Rich Nathan, pastor i Columbus Vineyard. Jag lyssnar på hans predikningar via podcasts. Det finns nyansskillnader mellan Vineyard/John Wimber och Bethel/Bill Johnson som är ganska viktiga. Rich Nathans undervisning är en välkommen påminnelse om att det går att ha det bästa från två världar, den evangelikala bibeltroheten och den pentekostala dynamiken.

I denna predikan får vi bland annat ett fantastiskt vittnesbörd om ett under Gud gjorde genom John Wimber, exempel från Craig Keeners forskning, som jag tipsat om förut, och andra viktiga poänger i ämnet. Med det sagt som inledning, lämnar jag över ordet till Rich, som får svara på frågan God, Do You Still Work Miracles Today?