Trosförkunnelse och framgångsteologi del noll

Porträtt av Calvin

Jean Calvin spelar en stor teologihistorisk roll för utvecklingen av nutida framgångsteologier.(Bild från Wikipedia)

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om trosförkunnelse och framgångsteologi. Främst för att större delen av all diskussion kring detta handlar om att brännmärka eller rentvå individer och rörelser. Vi gör det för lätt för oss med en sådan ytlig debatt.

Men innan jag avslöjar för mycket så skulle jag uppskatta att få frågor. Inte främst dina åsikter, utan just frågor, är alltså vad som efterlyses i detta blogginlägg. För att hjälpa dig fråga så börjar jag med några definitioner och teser.

Jag har läst en del diskussioner om ämnet på svenska bloggar i sommar, men det är inte orsaken till denna serie. Den hade kommit i alla fall. Möjligen kan man säga att kvalitén på debatten i kommentarerna på exempelvis Tommy Dahlmans blogg har påskyndat mitt skrivande.

Definitioner

Förkunnelse (obestämd form) av tro
Alla olika slags teologier och predikningar som betonar trons roll för människans relation till Gud, för bönen och ett liv i lärjungaskap.
Trosförkunnelsen (bestämd form)
Teknisk term:Word of Faith (WoF)
Positive Confession Theology
Den speciella form av förkunnelse av tro som vuxit fram i progression från 1800-talets helanderörelse under John Alexander Dowie och från Essek William Kenyon, via F. F. Bosworth, över till (majoriteten av) helandeevangelisterna under 50-talets helandeväckelse, däribland Kenneth Hagin som i sin tur influerade gestaltningen av förkunnelse av tro hos Sten Nilsson och Ulf Ekman på Livets Ord under 80-talet och en bit in på 90-talet.
Framgångsteologi (obestämd form)
Teologi som lär och betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av Guds fysiska och materiella välsignelser här och nu (såväl som själslig och andlig välsignelse).
Framgångsteologin (bestämd form)
The Health and Wealth Gospel (HWG)
Den specifika form av framgångsteologi som betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av ekonomiskt överflöd och fullgod fysisk och mental hälsa som ett resultat av att man tillämpar seed faith (se nedan) och trosförkunnelsens (bestämd form) principer.
Troshelande
Faith healing
I denna serie bloggposter används begreppet för att beskriva den dynamik kring helandet som säger att den sjuke är garanterad att bli helad i kraft av guds löften om de åberopas på rätt sätt i tro.
Seed Faith
Läran att ekonomiskt givande inte bara hjälper mottagaren materiellt och givaren på andra sätt, utan att det finns en lag om sådd och skörd i det ekonomiska givandet som innebär att givaren är utlovad att få tillbaka det som offrats också materiellt och det med god avkastning.

Preliminära teser

Dowie i prästerlig dräkt

John Alexander Dowie är på många sätt troshelandets teologiske fader.

Detta är definitivt en slags work in progress och kastas i denna ofullbordade form ut som en start på en konversation.

  1. Trosförkunnelse och framgångsteologi är tendenser inom större delen av kristen förkunnelse, inte en isolerad företeelse. I olika former har de förekommit under större delen av den kristna historien.
  2. Alla bekymmersamma läror rymmer ett eller flera moment av sanning.
  3. Guds församling i Sverige i allmänhet och Lars Gunther i synnerhet lever inte ett liv i Andens kraft i den utsträckning som Gud vill och gjort möjligt.
  4. Förnyelserörelser behöver vara lite obalanserade för att kunna påverka, men tappar ofta balansen helt och slutar då vara en positiva influens.
  5. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån sina barnsjukdomar eller kortvariga faser av extremism. Notera att tes 4 och 5 balanserar varandra.
  6. Inga rörelser eller teologier ska bedömas efter sina mest extrema yttringar (goda eller dåliga), utan efter det typiska, det centrala, det bärande.
  7. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån enskilda citat eller isolerade händelser (och absolut inte i form av klipp på YouTube) utan utifrån väldokumenterade fullständiga resonemang.
  8. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån hur de har uppfattats av andra utan utifrån vad de själva faktiskt säger. Spekulation utifrån sådant som inte sagts är kontraproduktiv.
  9. Att vara frälst är inte detsamma som att ha rätt teologi. Inte heller finns det något självklart samband mellan karismatisk kraft och sund teologi. Om någon har en dålig lära så kan samma person ändå vara mäktigt använd i profetisk tjänst, helande och under och tecken.
  10. Konsekvens 1: Att kritisera en lära är inte detsamma som att påstå att Gud inte verkar med sin Ande på andra sätt där denna lära förkunnas.
  11. Konsekvens 2: Att glädja sig över att Gud verkat med sin Ande i det karismatiska är möjligt och gott även om det i sammanhanget också förekommit dålig lära.
  12. Konsekvens 3: Vi har rätt därför att hos oss förekommer mer under och tecken än hos er är ett ogiltigt argument.
  13. Sund lära är viktigt, men inte det enda som är viktigt. Det krävs mer än förkunnelse av sund lära för att vi ska få se Guds rike manifesteras ibland oss.
  14. Asketiska ideal och fattigdomsideal har historiskt sett också varit bekymmersamma och skapat onödigt lidande. Men också för dem gäller punkt 2.
  15. Karismatiska rörelser bör ”städa framför sin egen dörr” och inte använda den till synes obefintliga karismatiken på annat håll som en ursäkt för att inte pröva förkunnelsen inom de egna leden, även om avsaknad av karismatik är ett större problem generellt sett för svensk kristenhet än vad överdriven karismatik är.

Och framför allt: Att peka finger är kontraproduktivt. Tillfredsställesen man kan känna över att vara obesmittad eller en del av ett obesmittat sammanhang är illusorisk, väsensskild från sann kristen glädje och kontraproduktiv såväl i dialog med andra som för den egna tillväxten i Kristuslikhet och tjänst för Gud.

Andliga nollvisioner (hos oss är allt osunt utrotat) är lika farliga som fullkomlighetsvisioner (hos oss blir alla sjuka botade, alla syndare omvända och alla behov uppfyllda).

Hur debatterar vi kristna ledare?

Idag besökte jag min gamla arbetsplats, en gymnasieskola i Trollhättan. Ett kärt återseende av kollegor inklusive några rejäla kramar. Jag lånade en arbetsplats där jag satt och jobbade under tiden min bil var på service och lagning. Under tiden fick jag höra hur två kollegor diskuterade ett par elever. En kille hade tydligen i något sammanhang burit klänning och det gjorde en kollega jätteglad. ”Jag uppmuntrar allt som är normbrytande”, sa hon.

Jag ställdes inför ett val: Att genast uttrycka min avvikande åsikt. Jag kan dessutom argumentera väldigt väl för den, tycker jag själv. Valet står nämligen inte mellan ”normer” och icke-normer, utan mellan en uppsättning normer och en annan uppsättning normer. En kurs i filosofi på medelavancerad nivå anbefalles den som inte kan se detta!

Nu valde jag dock inte att där och då ta debatten. Situationen tillät inte att det kunde ha lett till någon slags fruktbart resultat. Flera av mina gamla kollegor vet vad jag tror eftersom det aldrig varit något jag hymlat med och diskuterat när tillfälle givits.

Detta var dock inte ett sådant tillfälle. Jag lät alltså situationen bero. Däremot bjöd jag hem alla mina gamla kollegor till mitt nya boende och jag hoppas de ska se att jag uppskattar och bryr mig om dem.

Mitt beteende skulle kunna sägas vara en tillämpning av den predikan Niklas Piensoho höll på Nyhem i Juni, så som jag tolkar honom.

Kontrasten

Under dagen satt jag som sagt med min dator i ett hörn och arbetade. Det inkluderar att hålla mig uppdaterad om vad som sker i världen i stort, den webbtekniska världen, basketvärlden och den kristna församlingen.

På den sista platsen rådde det en smärre bloggstorm, åtminstone inom svensk pingströrelse. Piensohos predikan har väckt en del frågor och bemötts med skarp kritik. En snabb rekapitulation av debatten ser ut ungefär så här:

  1. Piensoho predikar, Dagen rapporterar.
  2. Det kommer en starkt kritisk debattartikel i Dagen.
  3. Piensoho svarar.

Jag citerar några rader ur svaret:

Jag tror att den linje som [min kritiker] förespråkar är problematisk. Jag har svårt att råda kristna föräldrar, vars barn ingår partnerskap, eller gifter om sig, att inte närvara på barnens högtidsdag med argumentet att Jesus inte skulle gjort det. Vi vet faktiskt inte hur Jesus skulle ha gjort. Jag tror inte heller att ett deltagande innebär ett bekräftande. Och jag tror inte att en bön om Guds välsignelse över ens egna barn, trots att de valt en annan väg än den man önskat som förälder, är det samma som ett välsignande av allt barnen gör.

När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

Jag noterar några glasklara meningar:

  • Deltagande är inte bekräftande…
  • En bön om välsignelse över ens egna barn… är [inte] det samma som ett välsignade av det barnen gör.
  • Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.

Så långt borde det inte vara några problem. Men nu har Niklas Piensoho också valt att inte bemöta varje enskild detalj som kritiken innehöll, utan håller sig till de stora dragen. Och då blir det rabalder.

(Rent formellt skrev Dahlman en reflektion allra först under rubriken ”Vimsig teologi” (borttaget från Världen Idags sida). Jag läste den när den var ny men satte den aldrig i samband med Piensohos predikan. Jag läster ofta bloggar så snabbt att det ännu inte kommit några kommentarer och det var bland dem som kopplingen klargjordes. Det är anmärkningsvärt att Tommy Dahlman som jag respekterar oerhört och jag kommer till så skilda slutsatser.)

Debatten tar fart

Nu höjs ett par kritiska röster ytterligare.

  • Tommy Dahlman skriver ett nytt blogginlägg och gör en helt annan bedömning än jag om kvalitén på Piensohos svar. Jag har svarat på hans inlägg i kommentarsfältet.
  • Mikael Karlendal kommenterar övergripande på sin blogg. Jag föredrar i likhet med honom diaspora-perspektivet framför Piensohos Abrahamsperspektiv, även om jag i likhet med Jonas Melin ser att de kan komplettera varandra. (Liksom Piensoho aldrig helt förkastade Exodus-perspektivet.) Karlendals andra halva handlar om att Abrahams välsignelse ska ses som begränsad till att vi får möjlighet att omvända oss från vår synd. Där är vi oense, men det ser jag som underordnat i den aktuella diskussionen.
  • I kommentarsfälten på dessa båda blogginlägg så förekommer det betydligt hårdare anklagelser. Piensoho blev enligt någon pastor i Filadelfia utan att ha några ”andliga kvalifikationer”. Och trots de ovan citerade orden så anses det vara fullt möjligt att tolka Piensoho som att han står för att vi ska fullt ut välsigna HBTQ-rörelsen och i princip anamma EKHO:s agenda. På Twitter sägs liknande saker och det faktum att någon försiktigt frågar om så är fallet med en positiv förhoppning om ett jakande svar tas till intäkt för att Piensoho är otydlig.

(Om det nu är så att Piensoho skulle börja höjas till skyarna av EKHO med flera så beror det inte på något han själv sagt eller gjort, utan på att hans kritiker överdrivit innebörden i hans ord!)

Nu kommer det en del inlägg till Piensohos försvar:

Nu uppmärksammas diskussionen också i Världen idag på nyhetsplats där man bland annat intervjuar Karlendal och på debattplats där han får en artikel publicerad. Den håller inte alls samma kvalité som Karlendals tidigare blogginlägg och utgör i mitt tycke debattens absoluta lågvattenmärke. Jag återkommer till den nedan.

Också Sveriges mest läste kristne bloggare, Stefan Svärd, skriver ett längre inlägg. Respektfullt, men enligt min mening missvisande. Han utgår ifrån att Piensoho är en god missionspastor, som framför åsikter som är ”mainstream” inom SMF/SMK/Equmeniakyrkan. Jag bemöter denna felaktiga beskrivning av Piensoho i kommentarsfältet på Stefans blogg.

Stefan får dock många glada tillrop och enligt hans statistik får bloggen nytt besöksrekord.

Över till några reflektioner från mig.

Sociologi är inte etik

Det som förvirrar debatten mer än något annat är sammanblandningen mellan sociologi och etik. När Piensoho talade om att leva som Abraham bland främlingar som inte delade hans tro så är inte poängen att vi ska bli som omgivningen eller anamma dess åsikter. Piensohos fråga är hur man lever i en minoritetssituation.

Att som de flesta av hans kritiker dra in bibelord om helgelse är därför inte en relevant kritik. Han talar om interaktion mellan den som har en tro och andra människor. Det är faktiskt inte så svårt att uppfatta om man lyssnar till hans predikan och läser hans ord.

Förtroendets eller misstrons kontext

Alla rörelser utvecklas. Annars förvandlas de till pittoreska museiföremål över en svunnen tid. Utveckling är alltid en utmaning. Det somliga inom en rörelse ser som ett steg åt rätt håll kommer andra se som ett förfall.

Det är inte svårt att se att många röster åtminstone i de huvudsakliga debattörernas kölvatten uttrycker en stark misstro mot utvecklingen inom pingst i stort. Också Dahlman och Karlendal uttrycker nu och då skepsis kring det som sker, inte minst i frågor kring teologin. (I andra sammanhang har de däremot ofta kommit ner på var sin sida i debatten, speciellt kring frågan om teologin bör vara pentekostalt eller evangelikalt präglad.)

Jag säger inte på något vis att alla farhågor är obefogade eller att all utveckling inom pingst i Sverige är optimal. Det saknar jag kompetens att bedöma. Det som är intressant just nu är frågan om i vilken kontext man bedömer Piensohos predikan. Min ser väldigt annorlunda ut.

Själv är jag präglad av de diskussioner om HBT-frågor som vi förde i Missionskyrkan på 90-talet. (På den tiden fanns inte bokstaven Q med i förkortningen.) Vi hade ett nätverk av pastorer för att främja bibeltro, karismatik och radikalt lärjungaskap. Niklas Piensoho var en av de som tog ett ledaransvar inom nätverket.

Boken Motbilden och budskapet (Marcus förlag, 2001) togs fram av några av våra riksevangelister som en motpol till det material som framställdes från samfundet centralt eller förekom i tidskriften Tro och Liv. Piensoho medverkar med ett kapitel som har rubriken Kan vi välsigna. Svaret blir nej, vi kan inte välsigna ingåendet av partnerskap.

Från att på 90-talet ha utgjort ett av de ledande namnen för bibeltro och en tydlig hållning i sexualmoraliska frågor så har nu Piensoho kommit att anklagas för att driva en liberal agenda. Och detta enbart utifrån anklagelser om otydlighet.

Min reaktion kan inte bli någon annan än denna:

Motbilden och budskapet

Det kan vara på sin plats att reda ut exakt vad Piensoho skrev i sitt kapitel, åtminstone som en slags upplysningsservice!

Boken som helhet är tydligt skriven för Missionskyrkans kontext men är också läsvärd för andra. Den rekommenderas varmt. Den ger historiska, exegetiska och pastorala perspektiv på frågorna. Ett lysande litet kapitel på 5 sidor av Wolfhart Pannenberg och en detaljerad exegetisk genomgång över de ledande exegetiska nytolkningarna av Gunnar Samuelsson är i mitt tycke bokens stora behållning.

Piensoho fick på sin lott att skriva om den specifika stridsfrågan inom SMK vid bokens tillkomst; frågan om vi kan och bör välsigna ingåendet av ett homosexuellt partnerskap eller bör låta ordinera pastorer som lever i en homosexuell relation. (Sidorna 133ff.)

Han börjar med att konstatera att vi har olika åsikter och att det är orimligt att tänka sig att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att nå fram till en enad uppfattning. Det handlar alltså inte om åsiktsdiktatur. Men beslutet att välsigna eller inte kommer per definition innebära att endera falangen går förlorande ur meningsmotsättningen.

Piensoho fortsätter sedan med att adressera frågans stora falska dikotomi. Att man antingen accepterar och välsignar allt eller så är man kärlekslös och fördömer individer. Vid bokens tillkomst så är det uppenbart så att HBT-rörelsen och dess förgreningar inom kyrkan försöker hävda denna falska dikotomi. Den är deras viktigaste argument. Antingen går man med liv och lust med i Pride-paraden eller så stödjer man orättfärdiga lagar i Ryssland och Uganda, samt legitimerar våld och diskriminering i Sverige.

Det är och förblir en falsk dikotomi och argumentet blir inte bättre bara för att det upprepas med en propagandistisk frekvens.

Ironiskt nog tycks det mig som att en del av de anklagelser som nu inom pingst riktas mot Pienso utgår från samma falska dikotomi, fast från andra hållet. Om vi inte ständigt markerar vår åsikt i ord och handling, om vi inte uteblir från en festlighet typ en vigsel mellan två personer av samma kön, ja då finns inget annat alternativ än att man bejakar HBTQ-rörelsens agenda fullt ut. Men detta är en som sagt en falsk dikotomi också när argumentet framförs från andra hållet.

Åter till boken:

Piensoho menar att frågan om välsignelseakter enbart kan avgöras utifrån Bibelordet. Han argumenterar därvid på tre plan:

  1. Vad säger de texter som behandlar sakfrågan?
  2. Vad för kompletterande perspektiv får vi från andra texter?
  3. Vad för vägledning får vi från Bibelns allmänna förhållningssätt, främst exemplifierat i kärleksbudet?

Piensoho argumenterar skickligt för att oavsett tolkningsnivå så är budskapet entydigt. Han jämför med andra frågor som eviga straff eller apokatastasis (”med mycket god vilja kan man hitta några texter som möjligen talar om allas slutliga frälsning”) eller skilsmässa och omgifte. Piensoho säger däremot om homosexuell samlevnad:

Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga… I frågan om homosexualiteten är Bibeln, både GT och NT, samstämmigt avvisande. (Sid 137f)

[Faktum kvarstår] att det enda Bibeln säger om sexuella handlingar mellan människor av samma kön, är nej. På lite olika sätt, nej. (Sid 136)

Utifrån denna bevekelsegrund så landar Piensoho i följande slutsats:

Finns det ingen positiv bibelbakgrund måste pastorala akter som på olika sätt sanktionerar homosexuellt samliv vara omöjliga. (Sid 138)

Efter att ha dragit denna slutsats så avslutar han sitt kapitel med den nödvändiga återfokuseringen på det egna livet:

För de allra flesta av oss kommer aldrig frågan om homosexualitet att bli en personlig utmaning. Brottningen med homosexualiteten är inte min brottning, det handlar om andra människor. Däremot finns det laster i listan som Paulus räknar upp [1 Kor 6:9f]  som berör mig och många andra i våra församlingar.

Den stora frågan blir för egen del hur jag låter Bibeln fungera som ett korrektiv till mitt eget liv. Orkar jag lyssna i de frågor där Bibeln stör mitt liv? (Min betoning av meningarna, Piensohos av ordet ”stör”.)

Piensoho avslutar med denna utmaning; att inte låta debatten stanna vid den andres problematik utan att låta Bibeln utmana allas vår bekvämlighet och ljumhet.

Så långt Piensoho.

I den aktuella diskussionen är det klart som korvspad att vi som har denna kunskap i våra bakhuvuden hör något helt annat när Piensoho förkunnar på Nyhem, än den som har en stor beredvillighet att tolka allt till det värsta på grund av en misstro mot det ledarskap som finns inom rörelsen.

Det är också denna bakgrund som gör att jag menar att Stefan Svärds blogginlägg faller helt platt till marken.

Karlendals debattartikel

Karlendal är utan tvekan en skärpt teolog och många gånger läser jag kloka och väsentliga ord som han skriver. Att jag på denna nystartade blogg råkat hamna i opposition till honom är mest ett resultat av att vi intresserat oss för samma frågor. Jag har tyvärr inte träffat honom AFK (away from keyboard) men ett sådant samtal skulle troligen bli mycket spännande.

I den aktuella debatten tycker jag att han blandar och ger med olika kvalitet. Jag berömde ovan stora delar av hans första inlägg. Jag tycker att hans svar till mig på Stefan Svärds blogg i kommentarsfältet var respektfullt och klargörande. Men jag har mycket svårt för det debattinlägg han hade i Världen Idag.

Artikeln ifråga har som premiss att Piensohos predikan ska tolkas som ett linjetal om pingströrelsens syn på HBTQ-frågorna. Jag menar att redan där blir det fel. Innehållet i Piensohos predikan handlar som jag skrev ovan nämligen inte om den moraliska värderingen av sexuella handlingar, utan om den sociologiska orienteringen av församlingen i förhållande till den grupp av människor som berörs.

Här möts också två skilda syner på evangelisation; något som jag berör avslutningsvis i detta inlägg.

Från sin felaktiga premiss fortsätter Karlendal över till ännu en falsk dikotomi. Han hävdar att det finns ”olika” sätt att tolka Piensoho på grund av predikans otydlighet, men han fortsätter genast med att reducera antalet till endast två. Piensoho vill med små steg införa en ny teologi (ny för pingst och som jag visat ovan också helt ny för honom själv!) eller så vill han bara att vi ska sluta tala om synden och inte längre ställa människor inför det som i Missionsförbundets tradition kallas omvändelsens nödvändighet. (Också det något som Piensoho ägnat stora delar av sitt liv åt att göra.)

Det första alternativet är helt igenom ett uttryck för falskspel och kan inte ses som något annat än att Karlendal kan tänka sig att Piensoho är en ond människa, en ulv i fårakläder! Det är kontentan av Karlendals ord, även om han själv väljer försiktigare formuleringar, typ att Piensoho är en god ”strateg”.

Nu väljer inte Karlendal den tolkningen. Det är ett retoriskt grepp som innebär att vi ska se det som sedan följer som om det vore en generös tolkning, en vilja att se det sagda i positivast möjliga ljus. Det är också den naturliga kontentan om man först köpt den falska dikotomin!

Den andra tolkningen Karlendal gör är alltså att Piensoho håller fast vid tidigare värderingar men väljer bort att tala om dem, att han inte ”i kärlek” vill förkunna ”hela läran”. Detta är också ett svek, att ”tystna” och ”lämna slagfältet”.

Karlendal avslutar med frågan:

Hur kan vi låta bli att säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?

Jag gör nu en tredje tolkning av Piensohos predikan och debattsvar. Jag menar att den fråga Niklas ställer, och som vi alla som har en konservativ syn i sakfrågan borde ställa oss är denna:

Hur ska vi säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?

Läs gärna de två frågorna en gång till. Den ena fokuserar på att, den andra på hur. Den ena på att vi ska ha fullgjort ett åtagande så att våra samveten förblir rena, den andra på att de vi möter ska bli respektfullt bemötta. Den ena frågan handlar om att vi ska höras, den andra om att vi ska bli hörda.

Piensoho tycker jag mycket riktigt ha dragit slutsatsen att vi inte blir hörda för att vi talar sanning på avstånd, från predikstolar, demonstrationsbanderoller och i media. Han drar slutsatsen att vi måste närma oss människorna först och det kan kräva att vi ofta börjar med att vara tysta.

Det var detta menar jag som var poängen när Piensoho i sin predikan berättade att han uppmuntrade den man vars dotter stod i begrepp att ingå ett samkönat äktenskap att gå på bröllopet, välsigna sin dotter som person (inte hennes handling), visa henne kärlek och ”inte ha en åsikt om allt”. Den sista formuleringen var måhända olycklig. Det som Piensoho talade om var beteende, att (inte) ständigt behöva uttrycka sin åsikt, snarare än övertygelse; att hysa en åsikt.

Piensohos otydlighet och tystnad

Den respons jag mött från Dahlman och Karlendahl när jag kommenterat deras inlägg är att även om jag har rätt i sak så är det Piensohos ansvar att se till att han inte blir missförstådd. Jag ska inte förvänta mig att andra lyssnar med samma förförståelse som jag. Och det är en rimlig invändning.

Men låt oss då sedan detta klargjorts byta sakfråga att debattera. Då handlar det inte längre om dolda agendor och förändrad syn i sakfrågan. Då handlar det om ledarstil.

Om Piensoho varit otydlig och gjort det möjligt att misstolka honom så är det naturligtvis ett stort avbräck för en rörelse som är van vid att ledare pekar med hela handen. Såväl Dahlman som Karlendal efterlyser tydlighet.

Men jag ber dem och alla deras åsiktsfränder för ett ögonblick stanna upp och fundera över om detta skulle vara bättre. Pingströrelsen är inte längre lika homogen som förr och den kommer inte med nödvändighet bli det bara för att ledarskapet blir ”tydligare”. Tyvärr finns det inte tid att påbörja denna relaterade diskussion här och nu. Jag vill bara påpeka att här finns det också möjlighet till skilda synsätt.

Men varför kommer inte Piensoho ut och klargör var han står? Det är ju många fler än Dahlman och Karlendal som vill ha besked. På den frågan saknar jag svar. Jag är inte Piensoho och inte en tankeläsare. Däremot har jag förståelse för att han inte låter sig invecklas i en debatt med personer som inte vill tro att han har goda avsikter, som anklagar honom för att vara en förvillare eller i vart fall insinuerar att det finns en försåtligt dold agenda.

Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte besvara den sortens debattinlägg!

Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte inveckla sig i en debatt med människor som kräver svar på sina villkor.

På samma sätt har jag i detta inlägg låtit bli att gå i polemik med några andra av Piensohos kritiker. Jag ser inte vitsen. Deras beteende gör dialog omöjlig. (Dahlman, Karlendal och Svärd får alltså svar för att jag respekterar deras dialogvilja.)

Jag har redigerat en hel del artiklar på Wikipedia och på nära håll bevittnat när det uppstår redigeringskrig. En av de regler som håller detta stora projekt igång är Assume good faithFörutsätt att den andre har goda avsikter. Där finns följande råd:

Om någon säger något som du tolkar negativt, utgå då direkt från att du missuppfattat situationen. Det är nämligen med största sannolikhet just vad du gjort!

Tänk om hela den här debatten hade börjat med ett sådant antagande. Då hade den blivit betydligt mer konstruktiv och då hade säkerligen stora delar av den olust som nu blivit synlig på båda sidor kunnat undvikas.

Evangelisation, sanning och kärlek

Jag skrev ovan att mellan Karlendal och några därtill och Piensoho så finns det en skillnad i betoning. Jag utgår fullt och fast ifrån att båda parter vill tala sanning i kärlek. Men frågan är vad som kommer först?

  • Ska vi börja med att visa kärlek så att vi får en möjlighet att tala också om den sanning som är bister och besvärande utan att den vi talar med ”stänger av”?
  • Ska vi visa kärlek genom att redan från början tala om sanningen; också den som är bister och besvärlig?

Jag ser att det finns två motpoler i både pentekostal och evangelikal kristenhet mellan dessa två poler. Så att evangelisterna kan uppfattas som kompromissande av genom att evangelisterna. Någon gång kanske det är en korrekt värdering, men den kan inte förutsättas vara sann.  Genom att evangelisterna kan uppfattas som dömande och kärlekslösa av så att evangelisterna. Någon gång kanske det också är en korrekt värdering, men den kan inte heller förutsättas vara sann.

Jag är otvetydigt en så att evangelist. Jag är beredd för att argumentera om att det är en bättre approach. Samtidigt ser jag att mellan dessa två poler finns det en glidande skala och att göra en annan bedömning om var på skalan man bör befinna sig borde inte vara detsamma som att tillskriva någon dåliga mänskliga egenskaper.

Om vi går tillbaka till mina lärarkollegor. Också som nyanställd hade jag en del diskussioner om tron med några av dem. Speciellt en mest för att han verkligen ville markera sitt avståndstagande efter allt han sett i sitt gamla hemland på Balkan. Jag låg lågt i ett par år men sedan började frågorna komma och helt plötsligt hade vi samtal med en helt annan kvalitet och ett helt annat djup. Jag ser fram emot nya diskussioner om tron när de kommer på besök i veckan, men om de hellre vill prata om annat så är de lika välkomna! (Vem vet, någon av dem kanske läser detta.)

(Det kändes som en bra slutkläm. Jag slutar där, även om jag också velat skriva om konstantinsk kristendomsuppfattning kontra nutida ifrågasättanden av den, vilket är en annan väsentlig bakgrund till den här diskussionen… Liksom om offentlig debatt kontra det livsnära mötet och om det första kan slå undan benen för det andra… Och om skillnaden mellan generationer, såväl i Sverige som inom evangelikalismen.)

Uppdatering 2017-03-08

En av debattörerna har bett att alla omnämnanden av personen i fråga stryks. Jag har gjort det, samt tagit bort döda länkar.