jag skrev en artikel ursprungligen för Teologi och Ledarskap, nummer två (juni) 2018 om Guds Andes vind. Jag har tidigare postat den artikeln med ytterligare förklaringar. Men snurrig som jag kan bli ibland glömde jag bort det och postade artikeln igen igår (2021-02-03), eftersom jag tänkte att innehållet är så aktuellt när jag går igenom de påstådda profetiorna om Donald Trump.
Jag räknar denna artikel som något av det viktigaste jag skrivit om det profetiska. Jag försöker hitta det jag tror är den bibliska medelvägen mellan synsättet att profetia är helt från Gud och människan inte mer än en slags rörledning och synsättet att det inte finns uppenbarelse alls.
Hur som helst tror jag att det är förvirrande i längden att i stort sett samma artikel finns på två ställen. Jag ändrar därför detta inlägg till att bara vara en hänvisning till förra gången jag postade den, plus denna förklaring av ämnets aktualitet och min förvirring…
I detta inlägg kommer jag gå mer på djupet om den profetiska gåvan och jag tror mig ha några perspektiv som få andra talar om, men som i längden hjälper oss förstå vad som händer när någon profeterar och varför det ibland blir så galet. Inlägget är från den artikel jag skrev för tidningen Teologi och ledarskap. Författarna i tidskriften har rätt att återanvända artiklarna och jag tänker här ge en något utökad version, som fördjupning. Här utgår jag också från min originalversion. Innehållet är i övrigt detsamma, men i tidningen stuvades en del av materialet om.
Jag sitter på ett konferensmöte i västra Sverige, ett klassiskt sammanhang dit många missionsförbundare åkt i många år. Det är inbjudan till förbön för alla som upplever en kallelse till att bli evangelister. Jag sitter kvar. Jag är klar över mitt uppdrag i Guds församling. Jag är bibellärare och jag håller på att utbilda mig till pastor. Men snart ska jag få chansen att vara med som förebedjare – samma ordning som förra året. Bredvid mig sitter en kvinna som kanske ser att jag börjar göra mig beredd att gå fram. Hon säger till mig:
– Du borde också gå fram till förbön.
– Jag kommer snart att gå fram som förebedjare, svarar jag. Jag har redan bejakat min kallelse.
Hon är tyst någon sekund.
– Gå nu. Jag har profetisk gåva. Jag ser att du ska gå fram.
– Jag har en kallelse till bibellärare och håller redan på att utbilda mig till pastor, svarar jag. Inbjudan gäller inte mig.
Ytterligare tystnad från kvinnan. Inbjudan till förbön
framifrån är nästan helt klar. Då hör jag henne säga:
– Om inte du går fram nu kommer djävulen att göra något hemskt i ditt liv!
För ett ögonblick blir jag så paff att jag kommer av mig,men sedan är det dags att gå fram och vara förebedjare. Jag hinner inte svara kvinnan något mer. Jag letar efter mötet efter henne, för att förmana henne. Hon missbrukade sin gåva och profeterade till sist ut sin egen frustration. Jag hittade henne tyvärr inte.
Varför beskrivs kunskapens ord som förmågan att undervisa utifrån Bibeln av Willow Creek, medan gåvan i karismatiska sammanhang oftast handlar om att hitta sjuka att be för? Willow Creek säger att gåvan är att förmedla djup insikt i bibelordet, men inom New Wine kan det låta så här: Jag har ett kunskapens ord. Någon har en skada i vänster knä.
Hur kan tolkningen av gåvans innebörd vara så spretig?
Eller annorlunda uttryckt. I nutida kristenhet är innebörden av orden gåvan att tala kunskapens ord helt beroende av i vilket sammanhang frasen yttras. Kontexten avgör tolkningen.
För bra länge sedan ställde jag frågan vad mina läsare ville veta om den andliga nådegåva som Paulus kallar kunskaps ord eller ord av kunskap, om grekiskan översätts på ett bokstavligt sätt. Nu är det så att bokstavlig översättning inte alltid är den mest korrekta översättningen. Det finns sällan ett ett-till-ett förhållande mellan grundtext och nutida språk, dessutom påverkas betydelsen alltid av den ursprungliga kontexten. I en framtida artikel (eller mer än en) ska jag försöka reda ut hur gåvorna att tala ord av vishet och ord av kunskap uppfattades av brevets första åhörare. Det är ingen lätt fråga och den saknar ett definitivt svar. I det här inlägget vill jag helt kort berätta om tolkningshistoriken för hur vi ser på gåvorna idag, eller åtminstone två av sätten. Och det börjar med två pacifister under första världskriget.
