Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Läs mer

Bibelns definition av profetiskt tal funkar också idag

Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.

Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.

Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.

I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!

Det grekiska ordet profeteia. Profetia.
Läs mer

Jag är inte klar med profetians gåva

Jag drivs att skriva här på min blogg och på andra platser för att jag tror att mitt perspektiv gör skillnad. Det tyckte jag blev uppenbart när jag skrev om det profetiska på olika ställen, främst här på min blogg, men också i tidningen Dagen och i tidningen Journal för teologi och ledarskap. Jag tänker därför återvända till de texter jag publicerade i dessa tidningar och fördjupa mina resonemang.

I detta inlägg vill jag säga något om mina utgångspunkter och mina målsättningar.

Citat av Irenaios: Others have foreknowledge of things to come: they see visions, and utter prophetic expressions. Others still, heal the sick by laying their hands upon them, and they are made whole.
Läs mer

Jag är bra på att tänka

Det är en kaxig rubrik. På vår tonårssamling i fredags pratade jag om hur vi kan vara bra på olika saker och att ingen behöver ha någon speciell förmåga för att få vara med. Inspirationen kom naturligtvis från 1 Kor 12. Jag berättade att jag inte var bra på sång och musik och inte den mest vältränade, men var lika välkommen i alla fall till ungdomsgruppen i kyrkan där jag växte upp. En av tonåringarna frågade vad jag är bra på, och då svarade jag att jag är bra på att tänka.

Texten var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. (1 Kor 14:20) framför bilden av en hjärna.
Bilden på hjärnan är CC BY-SA från användaren _DJ_ på Flickr.

Det händer nu och då att olika personer hör av sig till mig och frågar mig om råd. Det kan handla om att bedöma påstådda nyheter, kristna rörelser eller påstådda profetgestalter som verkar lite udda eller teologiska och apologetiska frågor. Hur svarar jag på… Så hur kaxigt det än låter, det är nog min uppgift att vara någon som tänker ett par varv extra, som har koll.

Låt mig vara tydlig innan jag fortsätter. Det finns många som är bra på att tänka, som imponerar på mig, och som jag har som förebilder. Jag har under årens lopp tänkt galet många gånger. Det gör jag nog fortfarande ibland. En av de saker jag föresatt mig är att känna igen goda argument och ta intryck av dem, även om jag måste backa från något jag påstått offentligt.

Jag tänker i några inlägg dela med mig något av det jag lärt mig om att tänka klart. Det kommer att bli en salig blandning av teologisk metod, vetenskapsfilosofi, källkritik, hermeneutik, argumentationsanalys, factfulness, logik och annat. Ett första tips är en intervju som tidningen Hemmets vän gjorde med mig om just den här sortens frågor.

Läs mer

Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi

I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:

Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.

I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.

Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.

Donald Gee i halvfigur med en bok i handen

Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.

Läs mer

John Wimbers syn på Andens gåvor

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Läs mer