En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.
Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.
Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.
Fortsätt läsa
