Det kollektiva minnet, förlåtelsen och helandets teologi

En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.

Tidningsklipp: Framgångsteologi var visst del av trosrörelsen.
Min debattartikel i tidningen Dagen, 17 januari 2020

Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.

Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.

Läs mer

Framgångsteologi och trosförkunnelse, del 1, personlig bakgrund

Efter att ha haft dagarna och nätterna fulla med annat så har jag äntligen fått tid att skriva första delen i den här serien. Innan jag går in på historiska och teologiska analyser så tänkte jag berätta lite om min personliga bakgrund omkring detta.

Tidigt möte med en god karismatisk miljö

Jag är född på 60-talet. Det innebar att ungdomarna som var några år äldre än mig när jag kom med i gemenskapen var påverkade av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Några av dem besökte Jim MacInnes på Jutatorpet, andra besökte ibland Familjefesten i Ljungskile där Harry Greenwood oftast var huvudtalare. I princip samtliga kyrkors ungdomsgrupper i Borås vid den här tiden var berörda av den karismatiska väckelsen. Visst förekom det kontroverser, inte minst runt gemenskapen, ungdomar som främst kom inifrån Immanuelskyrkan, men brytningen skedde före min tid.

På skolorna hade skolgrupper bokbord över stora delar av Borås. Böckerna innehöll ofta drastiska omvändelseskildringar typ Låt mig få gråta eller Spring för livet Nicky. (Nicky själv besökte Borås och talade för en tusenhövdad lyssnarskara i aulan under min gymnasietid.)

Alla dessa förebilder tände en längtan hos mig att själv ta del av Andens dop (min teologi kring detta var på denna tid helt pentekostal, idag är den hybridpentekostal – mitt ord). Det skulle ju vara Nyckeln till så mycket mer, men trots att jag börjat tala i tungor var det många saker som inte hände. Var fanns de profetiska tilltalen och varför blev på sin höjd bara någon enstaka sjuk botad av mina böner på ett tydligt mirakulöst sätt?

Läs mer