Trosbekännelserna lär skapelse ur intet och intet annat

Att skilja sund lära från villolära har varit viktigt för Guds församling sedan dess första dagar. Ett uttryck för hur denna uppgift tagits på allvar är att man formulerat trosbekännelser. Några av dem är resultatet av så omfattande processer, antogs med så stor enighet och har blivit så allmänt erkända att de inte kan ignoreras när vi talar om vad som är just sund lära och inte. I detta inlägg tänker jag tillämpa dessa trosbekännelser på frågan om Gud skapat världen ur intet och påvisa att det inte är möjligt att tänka sig att Gud endast format världen ur något som redan existerade om man vill vara trogen dessa bekännelser. (Och så testar jag en ny AI-bot, Midjourney, för att skapa illustrationer.)

Mycket elegant text på en utsmyckad cylinder
Midjourney (AI-bot) föreställer sig ”gammal kristen trosbekännelse”

Låt mig citera nyckelformuleringarna i de viktigaste trosbekännelserna:

  • Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. (Apostolicum)
  • Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt. (Niceanum)
  • Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – icke gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern – icke gjord eller skapad eller född – utan utgående. (Den Athanasianska trosbekännelsen)

När dessa trosbekännelser mejslades fram hade de alltså som syfte att skilja ut den goda tron från olika villoläror. I sällan citerade tillägg finns det därför också med fördömanden (anatema) av felaktiga läror. I den första versionen av den nicenska trosbekännelsen, från år 325, fanns detta tillägg med:

Den som säger ”det fanns en tid då han inte fanns” och
”innan han var född, fanns han inte” och att
”Han blev till från intet”,
eller de som hävdar, att Guds son är
”av annat väsen och varande”,
eller ”skapad”
eller ”föränderlig”
eller ”möjlig att förvandla”
dem fördömer (anatema) den Katolska och Apostoliska kyrkan.

Texten frän Carl Henrik Martling, Kyrkligt dokumentarium, sid.73.
Läs mer

Min skapelseteologi, del ett, varför Gud skapar

Min skapelseteologi börjar och slutar med Jesus Kristus!

Mångfalt viktigare än de första kapitlen i Första Mosebok är Johannesprologen och Kolosserbrevets första kapitel. Min skapelseteologi är nämligen kristen, inte allmänreligiös och för Nya Testamentets författare är den stora fråga hur skapelsen hör ihop med Jesus Kristus.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

jOH 1:1-5

Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

kOL 1:15-20

Den Gud som skapat världen i Jesus Kristus och till Jesus Kristus är den Gud som verkar i världen och leder den mot dess bestämda mål, Jesus Kristus. För att åstadkomma detta har Gud, i Jesus Kristus, blivit en del av den värld Han själv skapat, och genom att lida och dö på ett kors, fysiskt, har Gud vunnit en evigt giltig seger över alla onda makter och detta har stadfästs genom att Jesus kroppsligen uppstod från de döda och på så vis blev den förste att träda in i den nya skapelsen, som när den kommer i sin helhet ska återställa och fullkomna hela Guds skapelse.

Detalj från Sixtinska kapellet. Guds finger möter Adams finger.

Detta är min skapelseteologi i ett nötskal. Men låt mig också göra en punkt för punkt utläggning om den i större detalj. Jag kommer hålla mina formuleringar kortfattade och hoppas att det inte skadar läsförståelsen alltför mycket.

Läs mer

Min skapelseteologi, bakgrund

I några inlägg ska jag sammanfatta huvudpunkterna i mitt teologiska tänkande om skapelsen. Men låt mig först ge en bakgrund om varför det blivit viktigt för mig.

Ett problem med att diskutera skapelse och evolution så mycket som jag gjort de senaste åren är att stridsfrågor tenderar att bli huvudfrågor. Debatten kräver att tid och energi läggs på de frågor som skiljer oss åt, oavsett hur viktiga de är egentligen. Dessutom behöver de beskrivas som viktiga för att motivera att man lägger ner den tiden – och i andras fall ber om donationer till verksamheten.Så menar världens största kreationistiska organisationer att själva evangeliet står på spel. Jag syftar på Answers in Genesis (Aig). Institute for Creation Research (ICR) och Creation Ministries International (CMI). Inget, precis inget, kan vara viktigare, sägs av deras företrädare, än att makroevolution förkastas och jordens ålder är ca 6000 år. (Gammaljordskreationister, främst från organisationen Reasons to Believe (RTB), är sällan lika påstridiga om betydelsen av den egna positionen och dess plats inom den kristna dogmatiken.)

Cartwheel-galaxen, en bild där olika kameror på James Webb-teleskopet sammanfogats. Från NASA.

Man ska dock inte tro att detta bara gäller kreationism. Jag har sett kalvinister som gjort detsamma med de fem punkterna från synoden i Dordrecht. (Staden heter Dort på engelska och vill man söka mer information används med fördel det engelska namnet.) Dessa kalvinister menar alltså att de fem punkterna utgör själva kärnan i den kristna tron och att allt annat bibliskt och teologiskt material ska organiseras utifrån dem.

Det är dock lätt att peka finger åt andra och själv fastna i samma fälla. När jag nu engagerat mig så mycket i frågorna om skapelse och evolution riskerar jag hamna i samma fälla. På tok för många kritiker av kreationismen verkar tycka att världens viktigaste fråga är att bekämpa kreationismen, viktigare än att tro på Gud som skapare, och attityden har definitivt också kommit in i kristna led, bland oss anhängare av teistisk evolution. Jag vill tvinga mig själv att aldrig komma i närheten av den attityden. Därför är det viktigt för mig att jobba med skapelseteologi också när den inte har en direkt bäring på debatten.

Läs mer

Mina arbetsdefinitioner av liberalteologi och fundamentalism

Jag har flera gånger på denna blogg använt orden liberalteologi och fundamentalism. Jag har påbörjat en serie inlägg i båda fallen i vilka jag i detalj reder ut dessa båda teologiska hållningars ursprung, utmärkande drag och hur de förändrats under de senaste 300 åren. Det är ett sisyfosarbete. För att kunna använda begreppen utan missförstånd tänker jag att det behövs ytterligare någon artikel om hur jag använder dem idag, för alla som inte har ork att läsa hela serierna av inlägg. Plus att jag vill kunna skriva annat i ämnet och bli förstådd redan nu.

Båda orden har det gemensamt att de ofta används mer eller mindre som invektiv eller konversationsstoppare. Du är X. Det är fel att vara X. Du har fel. Men samtidigt är orden användbara och rätt använda fångar de var sin teologisk hållning på ett sätt som annars skulle kräva en omskrivning med fler ord. De är praktiska i diskussioner och debatt – rätt använda!

Vissa vänner av teologisk ordning påpekar gärna att ordet liberalteologi egentligen enbart åsyftar en grupp teologer som var verksamma under perioden 1850 till 1920, på ett ungefär. Sedan dog den teologin ut, säger de, med Karl Barth. När jag använder ordet liberalteologi syftar jag självklart på de ursprungliga liberalteologerna, men också på de som fortsatt verka utifrån samma teologiska premisser, med samma grundläggande ethos, och som har vidareutvecklat de ursprungliga liberalteologernas idéer. Jag har heller aldrig hört någon av dessa kritiker vara lika noga med en motsvarande precision av begreppet fundamentalism. Det upplever jag faktiskt ganska hycklande.

Schleiermacher i prästkäder
Friedrich Schleiermacher kallas ofta för liberalteologins fader

Den första kullen liberalteologer (Schleiermacher, Ritschl, Troeltsch, Hermann, Harnack) och deras samtida historiskt-kritiska exegeter efterträddes av en andra grupp på 1900-talet: Rudolf Bultmann (1884 – 1976) och Paul Tillich (1886 – 1965) var de främsta namnen inom teologin och mest inflytelserik som kyrkoledare var Harry Emerson Fosdick (1878 – 1969).

I ett kommande inlägg tänker jag visa vad liberalteologi var för Fosdick och hur vi enligt hans egna ord med facit i hand kan se att den inte kom från Gud!

Läs mer

Övergången till liberalteologins guldålder

Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.

Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.

Facebookkommentar. Intressant om C S Lewis var evolutionist. Ska verifiera detta - sedan åker ett 30-tal böcker till heresihyllan

Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.

Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.

The journey of modern theology, from reconstruction to deconstruction.
Roger E. Olson har skrivit den bästa bok jag läst för att studera hur teologi aldrig görs i ett vakuum. Inte ens fundamentalistisk bibeltolkning sker utan att man först gjort filosofiska antaganden, medvetet eller omedvetet.

Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)

För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.

Läs mer

Liberalteologi och bibelkritik

Det jag skrivit om liberalteologi i de första artiklarna i denna serie har fått läsare att tänka till. Kommentarer om att det som jag skrev gav nya infallsvinklar är uppmuntrande. Min intention är att hitta aspekter på detta ämne som ingen annan tagit upp förut. Annars kunde jag ju bara hänvisa till en god lärobok i teologi.

Mina målsättningar med denna serie och den parallella serien om fundamentalism är bland andra dessa:

  • Att komma bort från ytliga och överförenklade schablonbilder av den andres — och den egna (sic!) — teologiska positionen.
  • Att hitta det bästa i varje tradition, också de som man själv inte sympatiserar med.
  • Att förstå hur egen och andras teologi utvecklats i samspel med omgivningen och att det man själv kanske ser som självklara sanningar faktiskt kan vara kulturellt betingade.
  • Att komma ur den dysfunktionella cykeln av överdrivna motreaktioner mot andras överdrivna teologi.

Jag tror dessa målsättningar behöver sägas redan från början. Jag kommer i detta inlägg skriva om något ytterst svårhanterbart bland oss som kallar sig bibeltroende, nämligen historisk-kritisk bibeltolkning. Och redan när jag nämnde denna beteckning gjorde jag ett vägval, jag skrev nämligen inte historisk-kritisk bibelsyn. Bibelsyn är ett för trubbigt ord, eller rättare sagt, det inkluderar för mycket: Teorier om hur inspirationen gick till, teorier om hur Bibelns kanon kom till och vad som ger Bibelns urval av böcker sin auktoritet, lämpliga metoder för tolkning av Bibeln, etc.

Om man tror att allt detta kan lösas genom att välja endera av två vägar, bibeltro eller ”historisk-kritisk bibelsyn”, så är man antagligen endera fundamentalist eller liberalteolog — eller en väldigt lat och ojuste debattör, som hellre argumenterar genom etiketter på andra än med äkta sakskäl.

En viktig detalj till måste påpekas innan vi går vidare. Ordet kritik betyder egentligen granskning. I dagligt tal blir det ofta en synonym till skeptisk eller dömande. Den som säger sig ha blivit kritiserad brukar sällan tala om beröm. Som teknisk term inom forskning är dock kritik en neutral term.

Jag skriver alltså med en agenda, därmed inte sagt att det jag skriver får vara missvisande. Jag väljer bland teologer och vad de sagt för att få fram vissa poänger, men försöker vinnlägga mig om att göra dem rättvisa.

Interiör från Riverside Church, Manhattan. Församlingens förste pastor var liberalteologen Harry Emerson Fosdick (1878–1969), och dess finansiär var John D. Rockefeller Jr (1874–1960). Församlingen är känd som en bastion för liberalteologi också idag.
Läs mer

Liberalteologins första fas och några första fundament

Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.

Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.

Lackmuspapper lyfts upp ur en laboratoriebägare och har färgats rött av vätskan.
Lackmustest är bra att kunna göra inom kemin.

Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.

En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.

Läs mer

Låt oss prata liberalteologi

Jag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.

Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.

What's right with feminism, bokomslag, Elaine Storkey
Den här boken gjorde enorm skillnad för mig när jag läste den för snart 30 år sedan. Fram tills jag läst den förknippade jag bara feministteologi med avståndstagande från Bibelns auktoritet. Jag var en av dem som avskräckts från allt genom överdrifterna. Elaine Storkey hade inga överdrifter och var tydlig med att hon såg dem som problematiska.

Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.

Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.

(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)

Jag menar att det som vi ser hända av radikalisering i människors åsikter inom loppet av ett par år hjälper oss att förstå framväxten också av fundamentalism och liberalteologi och hur dessa båda motpoler utvecklats också över tid.

Läs mer

Fundamentalismens historia, bakgrund

Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

  1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
  2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
  3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Predikant i dramatisk pose står på talarstolen med fullt av folk framför i lokalen.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Läs mer

Jag är bra på att tänka

Det är en kaxig rubrik. På vår tonårssamling i fredags pratade jag om hur vi kan vara bra på olika saker och att ingen behöver ha någon speciell förmåga för att få vara med. Inspirationen kom naturligtvis från 1 Kor 12. Jag berättade att jag inte var bra på sång och musik och inte den mest vältränade, men var lika välkommen i alla fall till ungdomsgruppen i kyrkan där jag växte upp. En av tonåringarna frågade vad jag är bra på, och då svarade jag att jag är bra på att tänka.

Texten var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. (1 Kor 14:20) framför bilden av en hjärna.
Bilden på hjärnan är CC BY-SA från användaren _DJ_ på Flickr.

Det händer nu och då att olika personer hör av sig till mig och frågar mig om råd. Det kan handla om att bedöma påstådda nyheter, kristna rörelser eller påstådda profetgestalter som verkar lite udda eller teologiska och apologetiska frågor. Hur svarar jag på… Så hur kaxigt det än låter, det är nog min uppgift att vara någon som tänker ett par varv extra, som har koll.

Låt mig vara tydlig innan jag fortsätter. Det finns många som är bra på att tänka, som imponerar på mig, och som jag har som förebilder. Jag har under årens lopp tänkt galet många gånger. Det gör jag nog fortfarande ibland. En av de saker jag föresatt mig är att känna igen goda argument och ta intryck av dem, även om jag måste backa från något jag påstått offentligt.

Jag tänker i några inlägg dela med mig något av det jag lärt mig om att tänka klart. Det kommer att bli en salig blandning av teologisk metod, vetenskapsfilosofi, källkritik, hermeneutik, argumentationsanalys, factfulness, logik och annat. Ett första tips är en intervju som tidningen Hemmets vän gjorde med mig om just den här sortens frågor.

Läs mer