(Ja, jag gillar allitterationer.)

Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?

Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:

Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.

Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.

Debatten ser då i grova drag ut så här:

Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”

Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”

Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”

Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”

Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…

David Nyström på Facebook, 2020-06-28.

Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:

En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.

De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.

Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).

Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.

Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).

Min Facebook, några minuter innan David skrev sitt inlägg.

Mitt underlag och andras inlägg i debatten

Min första kontakt med Knutby Filadelfia kom på 90-talet, genom min dåvarande frus vänner. Hennes ungdomsgäng fanns i Kristinehamn, där Helge Fossmo ett tag var ungdomspastor och därifrån flyttade några till Knutby. Av hänsyn till de inblandade går jag inte in på detaljer. Låt mig bara ge tre minnesbilder:

1. Mitt första möte med Helge Fossmo, vilket skedde just i Kristinehamn, någon gång runt 98/99, gav mig inte ett positivt intryck av honom eller församlingen. Knutby Filadelfia kunde ha varit som min ungdoms församling, ett litet samhälle med en församling som genomgick en andlig förnyelse, men samtidigt fanns det vibbar jag ogillade redan från början.
2. Träffar där personer från Knutby deltog efter Helene Fossmos död och hur den hanterades gjorde att jag började beskriva Knutby Filadelfia som en djup osund gemenskap, från början av år 2000 och framåt.
3. Församlingen hade på den tiden en tidning. Vi stod på sändlistan och fick exemplaret som gavs ut efter att Sara Svensson manipulerats att döda Alexandra Fossmo (år 2004) och allvarligt såra grannen. Helge beskrevs som ”ormen i paradiset”, som lurat alla och ensam bar skulden till allt. Jag diskuterade den självbilden av församlingen med min fru och vi var helt eniga att den klivit över alla gränser och blivit inte bara en sekt, utan en destruktiv sekt. (Mer om skillnaden nedan.)

Jag har under alla dessa år tagit del av det mesta som framkommit om församlingen i olika media. På senare tid har jag lyssnat igenom samtliga hittills sända avsnitt av Sektpodden och naturligtvis tittat igenom SVT:s Uppdrag Granskning. Jag har lärt mig nya delmoment och många nya detaljer, men min huvudsakliga bedömning av Knutby Filadelfia som jag gjorde redan för snart 20 år sedan har inte behövt förändras.

Som synes stod jag inte händelserna nära nog att ligga före de stora nyheterna utåt. Jag kan inte slå mig på bröstet och säga ”vad var det jag sa”.

För att förstå mer, så att jag kan dra lärdom av det som skett, och för att vara säker på att det jag tycker mig ha förstått stämmer har jag också inlett en dialog med Peter Gembäck, som jag hoppas kan fortsätta, även om jag inser att det är många fler än jag som vill prata med honom. Självklart kommer jag inte att föra vidare vad som sagts i dessa samtal i förtroende, men de utgör en del av min helhetsbild.

Jag tänker att det är viktigt att redovisa vari det egna underlaget består, eftersom debatten så lätt präglas av tyckande och vaktslående om positioner. För egen del tillkommer att jag sedan jämför vad jag lärt om Knutby med mina vid det här laget tämligen omfattande (om jag får säga det själv) kunskaper om väckelsehistoria, idéhistoria, pentekostala rörelser, apokalyptisk förkunnelse och andra ämnen som har koppling till Knutbysekten.

Några av de artiklar jag läst i den aktuella debattrundan, tillsammans med ett flertal diskussioner om dem i sociala media, följer nedan. Kom ihåg att rubriker oftast sätts av debattredaktörerna, inte skribenterna.

Har jag missat något väsentligt inlägg, som inte bara upprepar tidigare angivna argument och positioner, meddela mig gärna. Listan kommer att uppdateras också efter att detta inlägg publicerats, som framtida referens.

1. Robban Tjernberg: Mörkret inom oss kan visa vägen ut. Sändaren 2020-06-17.
2. Peter Halldorf: Fundamentalism finns på fler håll än i Knutby. Dagen 2020-06-18.
3. Micael Grenholm: ”Bokstavstrogen” fundamentalism var inte problemet i Knutby. Hela Pingsten 2020-06-20.
4. Daniel Alm: Därför har Peter Halldorf fel om Knutby. Dagen 2020-06-24.
5. Per Ewert: Starkare bibeltro hade hjälpt, inte stjälpt, Knutby. Världen Idag 2020-06-24. (Av redaktionen specialbeställd ledare.)
6. Världen Idag: Peter Halldorfs Knutbyteori får mothugg: ”Oförskämd”. 2020-06-24. Artikel med diverse reaktioner på sociala media, inklusive några ord som jag skrev.
7. Anna Lindman: Vi fick ingen reflektion om karismatiken. Dagen 2020-06-26.
8. Sigvard Svärd: Bibelsyn före Knutby inom pingst. ”Jag påstår att om man flyttar sig tillbaka inom Pingströrelsen till tiden före Knutby (1992), då går det att lägga märke till – att den bibelsyn som broder Peter nu distanserar sig från – var rätt typisk för unga pingstpredikanter.” Apg29.nu 2020-06-26. (Jag ignorerar normalt den webbplatsen, men det finns en intressant koppling mellan Sigvard Svärd och Knutby, som jag vill reda ut.)
9. Sune Fahlgren: Även Daniel Alm behöver lära av Knutby. Sändaren 2020-06-26.
10. Catia Hultquist: Mysteriet Knutby klarnar – och blottlägger något än mer skrämmande. Dagens Nyheter 2020-06-26. (Noterbar för att religion, inklusive pingstkarismatisk kristen tro, frikänns i en sekulär tidning från ansvaret för Knutby.)
11. Micael Grenholm: Lite väl bekvämt att skylla Knutby på pingströrelsens teologi. Hela Pingsten 2020-06-27.
12. Åsa Kristensson: Knutbys ledarsyn är det stora problemet. Dagen 2020-06-28.
13. Stefan Gustavsson: Knutby handlade mer om urspårad karismatik. Dagen 2020-06-28.
14. Stefan Swärd: Debatten om Knutby och svar till tidningen Sändaren och Sune Fahlgren. Blogginlägg 2020-06-28.
15. Pingst FFS: Fahlgrens ton är den obehagliga. Sändaren 2020-06-29.
16. P-O Flodström, Carl-Gustav Grönberg, Andreas Skogholm, Sven-Gunnar Hultman: Vad vi kan lära av Knutby. Sändaren 2020-06-30.
17. Anders Gerdmar: Knutby hade behövt starkare bibelgrund, Halldorf. Värlen Idag 2020-06-30.
18. Reportage: Nu talar Monica Winerdal öppet om år av själavård i Knutby. Dagen 2020-07-01.
19. Roland Stahre: Avfärda inte frågor om Knutby. Dagen 2020-07-01.
20. Olof Djurfeldt: Ingen bibelsyn kan rädda från syndafall. Dagen 2020-07-02.
21. Hans Jansson, ledarkrönika: Varje gång som vi förnekar Guds ord kommer priset att vara högt. Världen Idag 2020-07-02. (Inte en debattartikel. Inga andra inlägg nämns, men tidpunkten för krönikan gör att den blir ett indirekt inlägg.)
22. David Svärd: Knutby är helt unikt i Pingst. Dagen 2020-07-03.
23. Frida Park: Öppna samtal om Knutby motverkar felaktig sektstämpel. Dagen 2020-07-03.
24. Emil Gillsberg: Pingsts omorientering rustar oss bättre för ett Knutby 2.0. Världen Idag 2020-07-07.

Bland de artiklar jag funnit speciellt läsvärda finns naturligtvis en från Joel Halldorfs penna: Knutby är förvirrande för oss pingstvänner. Expressen 2020-01-14. Nyckelcitat:

Irenaeus konstaterade redan på 100-talet att det var så sekterna jobbade. Tänk dig, skrev han, en mosaik som föreställer en kung. Fanatikerna tar bitarna och arrangerar om dem, så att de liknar en räv. Det är därför Knutby är så förvirrande för oss pingstvänner: vi känner igen bitarna, men inte bilden.

Flera gånger har Joel Halldorf sagt att Knutby inte kan reduceras till en enda förklarande faktor. Ju mer jag studerat sekten, desto mer benägen har jag blivit att dra samma slutsats.

Knutby som den perfekta stormen

Så här långt har jag sett tre förklaringsmodeller till Knutbysekten, men jag vill föreslå en fjärde.

1. Knutbysekten berodde enbart på psykologi och sociologi. En psykopat (Åsa W) eller möjligen två (Helge F tillkommer, men han lär vara undersökt för psykopati och befunnen vara icke-psykopat) som manipulerade och en gruppdynamik som ledde fram till slutenhet och till sist destruktivitet. Det som talar för denna förklaring är att det finns sekter i alla sammanhang, alla inriktningar av kristendomen, alla världsreligioner, New Age, politik, näringsliv, idrott, etc. Rigmor Robert hamnade i en jungiansk sekt under sin utbildning. Sektbildning är ett mänskligt fenomen, inte ett andligt. Sociologer skiljer dessutom på (a) sekter i allmänhet, (b) slutna sekter och (c) destruktiva sekter. Att vara sekt lite grann, utifrån sociologisk definition, är vad nästan alla frikyrkor vill vara, och inte farligt för medlemmarnas andliga eller psykosociala hälsa. Invändningen här är främst att teologi och andliga praktiker spelar roll. Det finns ett samspel mellan det psykosociala och det som förkunnas och praktiseras. Dessutom finns det en teodicéfråga här: Hur kommer det sig att de som for illa i denna sekt och andra hamnade där de gjorde just för att de ville få mer av Gud? Hur kunde Gud till synes belöna deras vilja att tjäna honom så illa? Även om det var psykosociala förklaringar, så borde väl ärlig vilja att tjäna Gud inkludera någon slags beskydd från detta, och inte göra personen mer utsatt? Som kristen ledare och teolog kan jag därför inte nöja mig med denna förklaringsmodell, men jag måste i hög grad inkludera psykosociala lärdomar i min reflektion.
2. Knutbysekten berodde på faktor X. Inte i så mening att faktor X alltid resulterar i sekter, men sekten är den logiska följden av faktor X. Faktor X är ett sluttande plan och Knutbysekten dess slutstation (för att blanda metaforerna). Slutsatsen är att faktor X helt ska undvikas. Utifrån sin debattartikel är detta pappa Peter Halldorfs tes, men den motsägs alltså av sonen Joel Halldorf. Självklart motsägs den också av alla anhängare av faktor X. Skyll inte på X. Det beror inte på X. Också jag skrev en sådan artikel och skickade den som sagt till Dagen, innan jag visste att hela debattcirkusen skulle dra igång. Våra argument går i huvudsak ut på tanken att man inte ska kasta ut barn med badvattnet. Vad vi behöver fråga oss är dock varför vissa barn tenderar att bli så svårt smutsade? För att fullborda bilden, det är inte barnet som smutsats ner av badvattnet, utan tvärtom. I denna diskussion förekommer ett annat far och son-par. Sigvard Svärd hade en studiehelg om Bibeln i början av 90-talet (för mig oklart exakt var) som hade stor betydelse för det sätt att tolka Bibeln som man använde i Knutby Filadelfia och som fick församlingen att bli en sluten sekt. När sonen David Svärd försvarar sin bibelsyn behöver man fråga sig hur det relaterar till effekten av pappans studiehelg. Den allra viktigaste invändningen mot ”faktor X”-förklaringarna är inte att faktor X skulle vara ofarlig, även om det vore sant. Den allra viktigaste invändningen är att enfaktorsförklaringar fördummar och är förrädiska. De ger en illusion av trygghet, som om slutna och destruktiva sektbildningar inte kan ske om bara faktor X inte förekommer.
3. Knutbysekten var ett icke-reducibelt komplext system. (Bilden lånar jag från Intelligent Design-rörelsen.) Med denna modell bejakas att en destruktiv sekt inte kan förklaras av en enda faktor. Men frågan är om Knutbysekten var ”unik”, med David Svärds ord, eller något som hänt flera gånger, även om den exakta utformningen skiljer sig åt? Ska vi stirra oss blinda på att ingen annan någonsin utnämnts till ”Kristi brud”, på samma sätt som i Knutby, eller ska vi jämföra med alla andra gånger en pingstkarismatisk ledare ansett sig ha speciell kunskap från Gud och lett sina efterföljare in på destruktiva vägar? Felet med denna tankemodell är att den är svartvit, allt eller inget, sekt eller inte sekt. Den ger lika mycket falsk trygghet som den föregående. Det räcker med att ta bort en enda faktor så slipper man nya sektbildningar, även om man tror att det från början krävdes flera.

Den som följer sektpodden, lyssnar till de reaktioner som inkommit till redaktionen för Uppdrag granskning eller läser kommentarer i sociala media, kommer snart märka att det finns ett antal människor som känner igen sig. De var aldrig med i Knutby, men de har tagit illa vid sig eller rent av blivit traumatiserade i andra sammanhang. Jag och andra själavårdare har suttit med ett förfärande antal människor som skadats inom trosrörelsen, men också i andra sammanhang. Jag har sannolikt själv i min iver medverkat till att andra kommit till skada, åtminstone i någon mån, under den andliga förnyelseperiod som gick genom församlingen i min ungdom.

I stället för de missvisande modellerna hoppas jag att den här bilden fungerar bättre:

En perfekt storm är en händelse där flera var för sig ovanliga faktorer sammanfaller för att förvärra det som sker. Knutbysekten hade aktörer, teologiska impulser och yttre omständigheter som sammanföll och katastrofen blev total.

Ibland använder vi uttrycket ”hälften vore nog”. I det här fallet kan vi nog säga att tiondelen vore nog. Lärdomarna vi drar kan inte vara enbart hur vi undviker nya Knutbysekter, utan hur vi undviker tiondelen. Perfekta stormar är inte enda hotet. En vanlig höststorm förstör också. En styv kuling kan också få en båt att kapsejsa.

Men bilden vetter åt två håll. Ibland hör man uttryck som ”det här är ju precis som i Knutby”. Det är sällan en rimlig beskrivning. I vår iver under den miniväckelse jag fick vara en del av under ungdomsåren visade vi filmerna Som en tjuv om natten och Dån i fjärran. Det var en dum idé. Teologin är usel och skrämseleffekten utgör motsatsen till god evangelisation. Men det gjorde oss inte till en sekt.

Områden som aktualiseras

Bland de områden på vilka vi behöver dra lärdomar från Knutby och andra skadliga kristna sammanhang finns dessa:

• Bibelsyn och bibelbruk. Hur kommer det sig att de som bekänner sig till Bibeln som Guds ord gång efter annan hamnar i konstiga läror, trots att de inte övergivit sin bekännelse till Bibeln? Det är inte nog att säga att det beror på denna bekännelse, som Peter Halldorf säger, men det är heller inte nog att säga att man undviker dessa problem bara genom att inskärpa ”bibeltrohet”, som vissa av motinläggen säger.
• Helgelse och andliga ideal. Sekters goda sida är upplevelsen av att ha något att erbjuda. Om någon utropar ”hos er finns verkligen Gud” (1 Kor 14:25) så bör vi glädja oss. Men när vi glider över till att säga ”hos er andra finns inte Gud”, ”ni är inte med i det Gud gör idag”, så är en farlig gräns överträdd. Andliga ideal som innebär att man ska vara fri från tvivlande känslor, snarare än att man ska lära sig att inte behärskas av dem, verkar ha spelat roll för Knutby.
• Karismatik. En start kan vara att förstå vad karismatik faktiskt är och inte göra det till ett samlingsnamn på allt möjligt som sker i kyrkor, som i Anna Lindmans debattartikel, eller att blanda samman Andens gåvor (pneumatika, charismata) med stark utstrålning, att vara en ”karismatisk” ledare eller talare.
• Mystik. Detta område har ännu inte nämnts i debatten, men somliga saker jag hör från Knutbysekten faller snarare under mystikens område än under karismatiken.
• Eskatologi och apokalyptik.
• Demonologi.
• Psykologi och sociologi.
• Ledarskap.

Vi behöver titta på alla dessa och kanske några till. Varje område här rymmer dessutom goda möjligheter. Det är detta som gör uppgiften så svår. Speciellt om vi drar oss till minnes det jag skrev ovan, att sociologiskt sett är det bra att vara lite sekt. Det är slutenhet, överdrifter och obalans som är problemet. Enda botemedlet är en fungerande urskiljning. Enkla svar ger falsk trygghet.