Video: Prövning av profetiorna om Donald Trump, del 2 och 3

Del 2: Ånger som en väg framåt

Hur kan vi tänka när vi har facit hur det gick i valet och somliga som påstått sig ha profetiska budskap bett om förlåtelse. Förlåtelse ska inte användas för att slippa ta ansvar för den skada man åstadkommit. Vikten av att tillrättavisa med respekt och ödmjukhet. Och ytterligare några ord om falska profeter.

Del 3: Kristna som stödjer Trump

Alla kristna som stödjer Trump tror inte på de påstådda profetiorna och alla som trott sig ha profeterat är inte lika envisa. Jag ser på fyra olika slags understödjare: (1) Håll för näsan och tacka för utnämningarna, (2) Fundamentalister med entusiasm, (3) Pingstkarismatiker med entusiaster och (4) Kulturkristna med entusiasm. Och så ställer jag den stora frågan om vad det gör med Guds församling när den ställer sig bakom en politisk kandidat som Trump.

Video: Prövning av profetiorna om Donald Trump, del 1, introduktion

Jag har för avsikt att göra en serie filmer där jag går igenom de påstådda profetiska budskap som uttalats om Donald Trump. Målsättningen är att på djupet förstå hur de kommit till och vad vi kan lära oss om profetians gåva, urskiljning, församlingens relation till politiken och en del annat. I denna film introducerar jag ämnet och beskriver mina målsättningar och grundteser.

Länkar som jag nämner i filmen:

Hur syndar den som röstar fel?

Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad.

Gal 6:1

Förhandstips! Denna artikel kan också läsas som ett bibelstudium om synd, helighet och nåd.

För drygt fyra år sedan var jag en av 380 pastorer som skrev under ett upprop för generös flyktingpolitik och i det tog vi också avstånd från Sverigedemokraternas människosyn. Denna sommar har Joakim Lundqvist tydligt i en predikan tagit avstånd från Sverigedemokraternas ideologi, vilket jag valde att kommentera i en egen predikan. Jag är övertygad om att Sverigedemokraterna representerar tankegods, attityder och politiska förslag som är så långt ifrån hur en efterföljare av Kristus bör tänka och agera att det är en synd att stödja och rösta på dem. Ju mer jag har studerat deras historia, ideologi, utspel och retorik, desto mer har jag stärkts i den övertygelsen.

Om jag har rätt i detta, på vilket vis är det en synd inför Gud att stödja eller att rösta på Sverigedemokraterna? Det är ämnet för denna artikel. Jag kommer alltså inte här argumentera för att det är en synd, det kommer i senare artiklar. Men jag har efter den artikel vi 380 skrev så ofta mött motargumentet att vi stänger ute människor från våra församlingar eller påstår att kristna Sverigedemokrater omöjligen kan vara frälsta, så jag börjar i den änden.

Skärmdump: Jimmie Åkesson firar Gustav II Adolfs dödsdag i Göteborg 1996.
Skärmdump från en film som just nu delas ganska flitigt om Jimmie Åkessons lögner om att han inte såg några nazister när han gick med i partiet.

Av erfarenhet vet jag att detta ämne resulterar i svar som är långt ifrån mina kommentarsregler. Vill du kommentera det jag skriver, läs dem och läs hela inlägget, och håll dig till dess ämne. Min inledning är bred, men själva artikeln kommer att ha ett smalt fokus. Vill du kommentera något annat får du ge dig till tåls till dess att jag fört det på tal.

Min predikan berörde också Birger Skoglunds budskap, som jag i stor detalj redogjort för flera artiklar här på bloggen. Jag börjar tala om Lundqvists predikan efter 30 minuter. (Det var en lång predikan.)

Jag hoppas hinna skriva några fördjupande artiklar om Sverigedemokraterna fram till valdagen. Jag tänker mig att du som läser och jag som skriver delar några övertygelser:

  • Det finns ett friutrymme för kristna att följa sina övertygelser och samveten som gör att vi i normala fall inte bör säga att det är synd (moraliskt fel) att rösta på ett visst parti. Vi bör som kristna ge varandra möjlighet att rösta och engagera oss politiskt så som vi tror är bäst.
  • Det finns dock vissa partier som är utanför detta friutrymme. Partier som öppet stödjer totalitär ideologier, som Nordiska Motståndsrörelsen eller Kommunistiska partiet är uppenbara exempel. Det är alltså principiellt möjligt att synda också genom hur man röstar.
  • Den som följer Jesus har Bibeln som rättesnöre för lära och liv, ser det som sitt livsmål att växa i lydnad mot det dubbla kärleksbudet och vill att Gud ska äras och människor nå sitt skapelsegivna mål genom att så många som möjligt kommer till tro och får en egen personlig relation till Gud på grundval av Jesu död och uppståndelse.

Om du inte delar dessa tre premisser kan du faktiskt sluta läsa här. Då är denna artikel inte riktad till dig.

Läs mer

Fundamentalism, del 1, mindset

Allt du fått lära dig om fundamentalismen är fel. Eller åtminstone missvisande på grund av sin ofullständighet, om du inte är väl påläst om de senaste 150 årens amerikanska kyrkohistoria. Detta till trots är ämnet relevant på många sätt och förtjänar en serie artiklar som reder ut begreppen. Ateisters missbruk av begreppet ateism måste upphöra. Kristna ledare som buntar ihop alla vars teologi de ogillar som fundamentalister måste upphöra med det. Bibeltroende kristna som försöker använda begreppet som ett honnörsord måste upphöra med det.

Men framför allt: Fundamentalistiska tendenser inom teologi och spiritualitet (vårt sätt att uppleva och uttrycka vårt andliga liv) behöver kunna diskuteras sakligt, så att den skada dessa tendenser faktiskt gör, och de möjliga lärdomar vi kan hämta från historien om de fundamentalistiska rörelserna, kan hanteras på rätt sätt. Pröva allt, förkasta det onda och behåll det goda.

Skulpptur av ordet fundamentalism, med bibelord under bokstäverna

Konstverket Fundamentalism i Köpenhamn

Jag är bra på att starta serier på min blogg. Sämre på att avsluta dem. Men det jag gör är inte tänkt att vara dagsaktuellt, utan bli en resurs att återvända till. Och nu har det blivit dags också för denna serie om fundamentalism. Mina studier om amerikansk väckelsekristendom har gett mig en hel del kunskap om fenomenet och min egen andliga resa har gjort det nödvändigt att brottas med det goda och dåliga inom den kristna fundamentalistiska rörelsen.

Begreppet fundamentalism har nu också debatterats för ett litet tag sedan. Det dyker upp med jämna mellanrum, oftast som skällsord eller nedlåtande benämning på ”den andre” som man inte vill vara lik. Ett fåtal personer använder det som honnörsord och ser nedvärderingen som ett slags lidande för Kristi skull. Utmärkande för diskussionen är att ytterst få verkar begripa vad fundamentalism egentligen är. I ett par artiklar tänker jag därför analysera begreppet, rörelsens historia och hur den relaterar till och interagerar med två andra rörelser, evangelikalismen och pentekostalismen. Dessa tre är nämligen inte detsamma, vad än okunniga journalister skriver.

Lyfta händer. Bildtext: Dyrkan av predikanten Billy Graham

Tidningsartiklar av typen finn (minst) fem fel finns det i överflöd. Här visas karismatisk tillbedjan. Billy Graham är inte karismatiker. Enligt bildtexten påstås han till och med vara vara den som blir dyrkad. Har dessa journalister ingen yrkesheder? Ett liknande misstag i en artikel om politik, sport, mode eller vad annat som helst hade setts som ett rejält klavertramp. källa.

När jag studerat amerikanska väckelserörelser har jag också studerat den fundamentalistiska rörelsens förhistoria, tillkomst och fortsatta utveckling. Jag tror mig ha fått en hyfsat god bild av vad den lär, hur den fungerar och hur den relaterar till andra delar av kristenheten och det amerikanska samhället – och världen i övrigt. Det som försvårar detta studium är den otroliga mängd desinformation som sprids. Ämnet väcker känslor och mycket sägs och skrivs, men på tok för lite har substans eller täckning i verkligheten.

Ajdå, vi saknar en bra förklaring till fundamentalism

Webbplatsen typkanske vilseleder i alla fall ingen.

För att förstå något räcker det inte med en ordboksdefinition, än mindre att utgå från ordets ursprung (etymologi). Ord används i sammanhang (kontext). Deras betydelse ändras över tid. De vanligaste uppslagsverken på svenska, Wikipedia (WP), Nationalencyklopedin (NE), Svenska Akademins Ordlista (SAOL) och Svensk Ordbok (SO) är dessutom alla mer eller mindre dåliga på att beskriva begreppet. Wikipedias artikel är i sin nuvarande form rent av missvisande. NE är tendentiös, inkomplett och rörig.

Jag kommer främst att skriva om kristen fundamentalism, eftersom det är ett av ytterst få ställen där ordet kan användas med ett någorlunda väldefinierat sakinnehåll. Plus att kristen teologi, i synnerhet den som utvecklats inom amerikansk väckelsekristendom, är mitt främsta intresse.

Men låt mig först kommentera två andra sätt att använda ordet fundamentalism.

Före 70-talet användes ordet fundamentalism uteslutande om tydligt identifierbara kristna grupper. Man kunde säga Carl McIntire är en fundamentalist. Och McIntire svarade ja, det är jag. Kanske var Ruhollah Khomeini (1902–1989) den förste att bli kallad fundamentalist i en mer allmän betydelse. Med start på 70-talet började i alla fall ordet användas på ett bredare sätt, som inkluderade honom och andra muslimer och som betonade likheterna melland Irans mullor och den nyligen uppkomna religiösa högern, främst exemplifierad av Jerry Falwells organisation Moral Majority.

På slutet av 80-talet började det publiceras ett antal olika vetenskapliga undersökningar utifrån den nya och breddade definitionen av ordet fundamentalism. Mest omfattande av dessa var The Fundamentalism Project, ett femårigt tvärvetenskapligt projekt som leddes av Martin E. Marty och R. Scott Appleby vid universitetet i Chicago. Resultatet publicerades i 5 volymer, men ifrågasätts också för att för många rörelser buntas samman under samma paraplybegrepp.

En god översikt över hur ordet fundamentalism förvandlades finns i ett appendix till boken Fundamentalism and Evangelicals av Harriet A. Harris (Oxford University Press, 1998).

Läs mer

Ett utkast till en teologi om kroppen

Vad säger Nya Testamentet om våra kroppar? Jag tror att ämnet förtjänar att lyftas och här kommer ett utkast till en teologi om detta:

1. Som en kroppslig varelse skapades människan god – och till Guds avbild. Kroppen är inte själens fängelse. Kroppen är inte bara ett hölje för själen. Jag är min kropp!

2. Människan är ämnad för kroppslig existens i all evighet. Det finns möjligheter att se den fysiska döden som att man lämnar sin kroppsliga existens (2 kor 5) – men detta är på sin höjd ett temporärt tillstånd. Evigheten börjar med en kroppslig uppståndelse – för alla människor. I kroppen möter vi domen, i kroppen inträder vi i det nya paradiset på den nya jorden i direkt förening med Guds nya himmel.

3. Min kropp är värdefull. För den som tror på Kristus är den Guds Andes tempel. Gud bor i min kropp! Jesus botar sjuka kroppar. Jesus känner medlidande med den som lider kroppsligen.

Målning av Jesu uppståndelse

4. Det var genom att som den första människan uppstå från de döda – kroppsligen – som Jesus fullbordade sin försoningsgärning och sin seger över ondskan.

5. Min nuvarande kropp är lagd under tomhetens välde. I den lider jag ibland. Den åldras, den tar skada, den blir sjuk. Den kommer en gång att dö (såvida Jesus inte kommer tillbaka innan!)

6. Synden som behärskar mig genom mitt från Gud fallna tillstånd gör att kroppens naturliga drifter kan förvandlas till orena begär. Syndens makt finns i min kropp och behärskar den. Vem skall befria mig från denna makt? (Rom 7:24) Kroppen blir alltså förvanskad av synden – inte i motsats till mina själsliga förmågor – utan i likhet med mina själsliga förmågor. (Det är en icke-kristen tanke att själen är god/viktig och kroppen ond/oviktig.)

7. Jag syndar med min kropp – vanligast genom tungan! Kroppen formas till en knuten näve som slår, kroppen är aktiv i den sexuella akten utanför äktenskapet.

8. Genom Jesu verk är denna syndiga makt som behärskar också min kropp (köttet) något som kan bli fastnaglat på Korset, berövad sin makt (Rom 6), och ersatt med den nya goda makten – Guds Helige Ande (Rom 8) Anden kan råda över min kropps lemmar, så att de gör det goda. Min tunga kan tala det som bygger upp (Ef 4:29), min hand kan ge hjälp. Ja, mina händer kan i handpåläggningens mysterium förmedla Guds Ande in i en annan människa, med liv, kraft, välsignelse, helande och andlig utrustning.

Att aktivera Andens gåvor (kandidatuppsats)

Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.

(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)

En snabb sammanfattning:

Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?

I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:

  1. Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
  2. Efterkrigstidens helandeväckelse.
  3. Latter Rain.
  4. Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
  5. De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.

Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).

En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.

I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).

Håll till godo!

 

Trosförkunnelse och framgångsteologi del noll

Porträtt av Calvin

Jean Calvin spelar en stor teologihistorisk roll för utvecklingen av nutida framgångsteologier.(Bild från Wikipedia)

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om trosförkunnelse och framgångsteologi. Främst för att större delen av all diskussion kring detta handlar om att brännmärka eller rentvå individer och rörelser. Vi gör det för lätt för oss med en sådan ytlig debatt.

Men innan jag avslöjar för mycket så skulle jag uppskatta att få frågor. Inte främst dina åsikter, utan just frågor, är alltså vad som efterlyses i detta blogginlägg. För att hjälpa dig fråga så börjar jag med några definitioner och teser.

Jag har läst en del diskussioner om ämnet på svenska bloggar i sommar, men det är inte orsaken till denna serie. Den hade kommit i alla fall. Möjligen kan man säga att kvalitén på debatten i kommentarerna på exempelvis Tommy Dahlmans blogg har påskyndat mitt skrivande.

Definitioner

Förkunnelse (obestämd form) av tro
Alla olika slags teologier och predikningar som betonar trons roll för människans relation till Gud, för bönen och ett liv i lärjungaskap.
Trosförkunnelsen (bestämd form)
Teknisk term:Word of Faith (WoF)
Positive Confession Theology
Den speciella form av förkunnelse av tro som vuxit fram i progression från 1800-talets helanderörelse under John Alexander Dowie och från Essek William Kenyon, via F. F. Bosworth, över till (majoriteten av) helandeevangelisterna under 50-talets helandeväckelse, däribland Kenneth Hagin som i sin tur influerade gestaltningen av förkunnelse av tro hos Sten Nilsson och Ulf Ekman på Livets Ord under 80-talet och en bit in på 90-talet.
Framgångsteologi (obestämd form)
Teologi som lär och betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av Guds fysiska och materiella välsignelser här och nu (såväl som själslig och andlig välsignelse).
Framgångsteologin (bestämd form)
The Health and Wealth Gospel (HWG)
Den specifika form av framgångsteologi som betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av ekonomiskt överflöd och fullgod fysisk och mental hälsa som ett resultat av att man tillämpar seed faith (se nedan) och trosförkunnelsens (bestämd form) principer.
Troshelande
Faith healing
I denna serie bloggposter används begreppet för att beskriva den dynamik kring helandet som säger att den sjuke är garanterad att bli helad i kraft av guds löften om de åberopas på rätt sätt i tro.
Seed Faith
Läran att ekonomiskt givande inte bara hjälper mottagaren materiellt och givaren på andra sätt, utan att det finns en lag om sådd och skörd i det ekonomiska givandet som innebär att givaren är utlovad att få tillbaka det som offrats också materiellt och det med god avkastning.

Preliminära teser

Dowie i prästerlig dräkt

John Alexander Dowie är på många sätt troshelandets teologiske fader.

Detta är definitivt en slags work in progress och kastas i denna ofullbordade form ut som en start på en konversation.

  1. Trosförkunnelse och framgångsteologi är tendenser inom större delen av kristen förkunnelse, inte en isolerad företeelse. I olika former har de förekommit under större delen av den kristna historien.
  2. Alla bekymmersamma läror rymmer ett eller flera moment av sanning.
  3. Guds församling i Sverige i allmänhet och Lars Gunther i synnerhet lever inte ett liv i Andens kraft i den utsträckning som Gud vill och gjort möjligt.
  4. Förnyelserörelser behöver vara lite obalanserade för att kunna påverka, men tappar ofta balansen helt och slutar då vara en positiva influens.
  5. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån sina barnsjukdomar eller kortvariga faser av extremism. Notera att tes 4 och 5 balanserar varandra.
  6. Inga rörelser eller teologier ska bedömas efter sina mest extrema yttringar (goda eller dåliga), utan efter det typiska, det centrala, det bärande.
  7. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån enskilda citat eller isolerade händelser (och absolut inte i form av klipp på YouTube) utan utifrån väldokumenterade fullständiga resonemang.
  8. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån hur de har uppfattats av andra utan utifrån vad de själva faktiskt säger. Spekulation utifrån sådant som inte sagts är kontraproduktiv.
  9. Att vara frälst är inte detsamma som att ha rätt teologi. Inte heller finns det något självklart samband mellan karismatisk kraft och sund teologi. Om någon har en dålig lära så kan samma person ändå vara mäktigt använd i profetisk tjänst, helande och under och tecken.
  10. Konsekvens 1: Att kritisera en lära är inte detsamma som att påstå att Gud inte verkar med sin Ande på andra sätt där denna lära förkunnas.
  11. Konsekvens 2: Att glädja sig över att Gud verkat med sin Ande i det karismatiska är möjligt och gott även om det i sammanhanget också förekommit dålig lära.
  12. Konsekvens 3: Vi har rätt därför att hos oss förekommer mer under och tecken än hos er är ett ogiltigt argument.
  13. Sund lära är viktigt, men inte det enda som är viktigt. Det krävs mer än förkunnelse av sund lära för att vi ska få se Guds rike manifesteras ibland oss.
  14. Asketiska ideal och fattigdomsideal har historiskt sett också varit bekymmersamma och skapat onödigt lidande. Men också för dem gäller punkt 2.
  15. Karismatiska rörelser bör ”städa framför sin egen dörr” och inte använda den till synes obefintliga karismatiken på annat håll som en ursäkt för att inte pröva förkunnelsen inom de egna leden, även om avsaknad av karismatik är ett större problem generellt sett för svensk kristenhet än vad överdriven karismatik är.

Och framför allt: Att peka finger är kontraproduktivt. Tillfredsställesen man kan känna över att vara obesmittad eller en del av ett obesmittat sammanhang är illusorisk, väsensskild från sann kristen glädje och kontraproduktiv såväl i dialog med andra som för den egna tillväxten i Kristuslikhet och tjänst för Gud.

Andliga nollvisioner (hos oss är allt osunt utrotat) är lika farliga som fullkomlighetsvisioner (hos oss blir alla sjuka botade, alla syndare omvända och alla behov uppfyllda).

Paulus program för andlighet och karismatik

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior
  3. Pröva allt
  4. Ta var på det som är bra
  5. Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Läs mer