Jag tror på vetenskap och jag tror på mirakler. Det provocerar åt två håll. Några kristna vänner har svårt att acceptera evolutionsläran och andra vetenskapliga teorier – fler än de själva anar! Andra vänner har svårt att acceptera tanken på att världen inte är stängd för Guds Ande och andra övernaturliga makter att verka inom. Jag menar att evidensen och de goda argumenten pekar i riktning mot att vi bör acceptera båda. Vetenskapen ger oss en god approximation av hurdan världen faktiskt är beskaffad, och då är det varken rimligt att evolutionsläran kommer att kullkastas eller att hittills okända naturliga medicinska orsakssamband ska kunna förklara alla exempel på mirakulösa tillfrisknanden.

Min hållning kan tyckas paradoxal, men den är i själva verket högst konsekvent! I nästa inlägg tänker jag förklara det utifrån argument och evidens, och i ett senare inlägg utifrån exegetik och teologi. I det här inlägget vill jag undersöka likheten i retorik mellan kreationister och mirakelförnekande naturalister.

Med ordet naturalist avses i detta inlägg någon som har en naturalistisk världsbild.

Samma dogmatiska andas barn

Vad gör du om en bit fakta inte stämmer med din världsbild och dina teorier? En lösning är att säga att det måste stämma, och sedan trycka ner allt med ett mentalt skohorn. Jag menar att både den ateistiska naturalismen och ungjordskreationismen fastnar i samma dogmatiska fälla. Det spelar inga roll vilka argument och vilka exempel som ges, det måste finnas en förklaring inom det egna sättet att tänka som räddar det undan allt sådant.

Likheterna är påfallande. Låt mig ta några exempel.

(Det här är som vanligt ett långt inlägg. Orkar du inte läsa hela, hoppa ner till rubriken Ingen inlevelse i den motsatta sidans argument.)

Orimlig bevisbörda genom ”moving the goalposts”

När exempel som talar mot den egna uppfattningen presenteras kommer ständigt fler att krävas. Kreationisten säger att det inte finns mellanformer i fossilen. När tydliga exempel på mellanformer påpekas, kräver de mellan-mellan-former, och sedan mellan-mellan-mellan-former i en oändlig regression. Det enda som skulle gälla som bevis är om någon under miljoner år oavbrutet filmat och på annat sätt dokumenterat evolutionen individ för individ.

På samma sätt kommer naturalisten aldrig acceptera exempel på övernaturliga helanden. Ett exempel på en blind som botas kommer inte accepteras om inte en lam blir botad. Om en lam blir botad kommer det krävas att någon tillfrisknar från diabetes typ 1. När det kommer ett exempel på detta krävs att ett amputerat ben växt ut. När jag ger exempel på det (jag känner till två fall av helad polioskada som borde räknas) krävs att alla sjuka ska bli botade, överallt.

I båda fallen är utgångspositionen i princip alltid att det inte sägs finnas några exempel alls, men när exemplen presenteras är de aldrig tillräckligt många eller tillräckligt tydliga. Detta trots att några exempel egentligen räcker för att motbevisa såväl kreationisten som naturalisten. Det ursprungliga påståendet är ju alltid att det inte finns ett enda exempel som talar mot den egna positionen.

Utebliven evidens trumfar given evidens

En konsekvens av föregående punkt är att man alltid anser sig kunna ignorera den evidens som ges, till förmån för vad som saknas. När vi visar hur människor tillfrisknat vägs det mot alla som inte tillfrisknat, trots att det logiskt sett inte spelar någon roll (även om det kan vara emotionellt svårt). Att alla inte blir botade genom helandebön säger nämligen inte att ingen blir botad. Några (ganska många) blir det. Detta mellanläge ryms inom en kristen världsbild – det är till och med det förväntade resultatet – men det ryms inte inom den naturalistiska. (På samma sätt ryms exempel på fejkade helanden också inom den.)

Annorlunda uttryckt. Vad vi har att förhålla oss till är att denna tes inte stämmer: För alla x som får förbön om helande blir de friska genom denna förbön P(x), dvs. ∀ x: P(x). Men detta stämmer: För somliga (logiskt talat minst en) som får förbön om helande, blir personen frisk som ett direkt resultat av den bönen, dvs. ∃ x: P(x). Här argumenterar man alltså som om ¬∀x ⇔ ¬ ∃ x, men det stämmer inte.

På samma sätt anser kreationisten att avsaknaden av förklaringar inom evolutionsläran om exempelvis bläckfiskars utveckling utgör skäl att ignorera alla de förklaringar som vi kan ge för andra familjer och ordningar. I vissa fall känner vi till förloppet mycket väl, utifrån nuvarande kunskaper om fossil, DNA, med mera. Fenomen efter fenomen inom biologin låter sig förklaras med evolutionsläran, på ett sätt som kreationismen inte är i närheten av.

Här argumenterar alltså kreationister och naturalister med samma slags binära kategorier, allt eller inget, vilket i båda fallen missar det väsentliga, nämligen de positiva exempel som faktiskt finns och inte ens är svåra att upptäcka.

Modifierade ståndpunkter tillåts inte

Jag försvarar inte alla beskrivningar av den kristna tron. Med kejsar Konstantin som brytpunkt förvandlades urkyrkans dynamiska förkunnelse av Guds rike till ett statiskt hierarkiskt system. Inom den ramen skulle allt, inklusive lidande och mirakler, förklaras. Gud blev inte längre den som stred mot det onda, utan den som ansågs ligga bakom det onda, i uppfostringssyfte. Det tydligaste exemplet på denna förändring finns i Boethius ( 477–524) bok Filosofins tröst.

Idag är vi så vana vid det statiska synsättet, fastskruvat dogmatiskt som allra hårdast inom kalvinismen, att en förklaring som utgår från ett mer ursprungligt kristet paradigm anses vara att fuska i debatten. Som kristen anses jag vara skyldig att förklara de uteblivna helandena enbart som om de berodde på bristande vilja hos Gud, trots att det inte är Bibelns beskrivning av Gud.

Ateister jag pratar med anser sig ha rätten att definiera gudstrons gestaltning, och när jag försvarar tron på Gud genom att visa på hur de missförstått vad en biblisk gudstro är, menar de att jag är undflyende. Inget kunde vara mera fel. Här är det ett problem att ateister så sällan sätter sig in vad nutida bibelforskning och sund exeges faktiskt säger. Mer om det nedan.

På samma sätt anses det vara att fuska inom skapelsedebatten när man hänvisar till hur evolutionsläran i sig utvecklats. Så som den formulerades på 1930-talet (neodarwinism/den moderna syntesen), så ska den för all framtid fortsätta att vara. Allt annat är fusk.

I bakgrunden spökar här ett för båda parter delat – men inom filosofin övergivet – positivistiskt kunskapsideal. När något fastslagits som sanning, så kan den inte ändras. En modifierad position anses vara en falsifierad position. Naturalismen och kreationismen är samma 1800-talsandas barn.

I värsta fall handlar det om den egna positionens skörhet. Man är rädd för modifieringar av den, då en sådan kanske får hela systemet att rasa. Detta projiceras sedan på andra. Att hitta gliporna i rustningen blir själva debattmetoden. Diskussionen som följer är sällan lärorik, varken att delta i eller lyssna på.

Förekomsten av bluff anses bevisa att allt är bluff

1912 påstod Charles Dawson att han upptäckt resterna av en hominin, som fick namnet Eoanthropus dawsoni, mer känd som Piltdownmannen. Fyndet var kontroversiellt men avslöjades som förfalskning 1953 och en utredning år 2016 kunde visa att Dawson själv sannolikt var den som bluffat.

1922 publicerades upptäckten av en annan förmodad hominin, Nebraskamannen, Homo haroldcookii, efter namnet på den man som gjort fyndet – en enda tand – Harold Cook. Cook skickade tanden till paleontologen Henry Fairfield Osborn, som tillsammans med några andra felaktigt klassificerade tanden som tillhörande en mänsklig förfader. En konstnär gjorde en målning utifrån helt spekulativa förmodade likheter med vad vi idag kallar Homo Erectus. Osborn underkände målningen som ren spekulation, men den fick viss spridning. 1927 kunde misstaget rättas till och Nebraskamannen försvann ur alla vetenskapliga sammanhang.

Dessa båda exempel på fynd som inte visat sig hålla måttet används flitigt än idag inom kreationistisk litteratur. De används för att göra hela forskningsfältet suspekt. Om dessa misstag kunde göras, vad är det då som säger att inte allt annat är liknande misstag, bluff eller felklassificeringar?

Här kan sägas att om någon händelsevis skulle hitta ett fynd av en med homo erectus jämförbart gammal hominin i Nordamerika, så skulle i princip allt vi tror oss veta om mänsklig evolution behöva skrivas om i grunden. Det vore med andra ord bättre för kreationismen om fyndet av Nebraskamannen kunde bevisas vara äkta!

En annan ironi är att kreationisterna själva accepterade fynden som äkta, fast med en annan tolkning, innan de avslöjades av vetenskapen. George McCready Price, ungjordskreationismens grundläggare, menade att det var sjukliga individer av vanliga homo sapiens.

På samma sätt dröjer det inte länge i en diskussion om helandeunder innan James Randis avslöjande av Peter Popoff, dokumentären om Marjoe, eller något liknande exempel dyker upp som argument. Förekomsten av det påhittade används för att göra gällande att allt är påhittat, antingen bluff eller inbillning (självbedrägeri).

Ibland när jag berättat om något jag varit med om får jag höra att jag ljuger. Nu skulle jag ju kunna göra det för att övertyga andra. Det står var och en fritt att höra sig för om jag är en trovärdig människa eller inte. Men hur förväntar sig den personen att jag ska ta intryck av argumentet? Jag vet nämligen att jag inte ljuger, så hur ska det övertyga mig?

Det sluttande planet (slippery slope)

Nästa likhet i argumentationen är att man anser sig ha rätt att säga vart den andres argument leder. Logiken är att om man påstår X så måste man också acceptera Y, och Y är fel, alltså är X fel.

För naturalisten ser det ut på två sätt:

1. Om du accepterar anspråken på mirakler inom kristendomen, måste du acceptera andra anspråk på mirakler också. Detta är exempelvis Cecilia Wasséns argument när hon underkänner evangeliernas underberättelser.
2. Om du accepterar att mirakler kan ske så finns det inte längre någon grund för vetenskapen. Naturens ordning måste vara helt orubblig, annars kan vi inte göra vetenskap.

Båda formerna av detta sluttande planet-argument är ogiltiga. Påstådda underverk får utvärderas på var för sig, utifrån styrkan i det enskilda fallet (case by case). Som kristen är jag heller inte alls förpliktigad att underkänna mirakler inom andra sammanhang. Tvärtom varnar Bibeln för att de kan ske, men man bör ändå inte följa dem som gör dessa mirakler.

Att det är möjligt att göra vetenskap även om man tror på mirakler är ett av de faktum som torde ha mest empirisk evidens till sin fördel av alla. Exemplen på naturfilosofer/forskare som trott på mirakler och gjort god vetenskap är så många och så viktiga i vetenskapshistorien att det bara är löjligt att påstå något annat. Förekomsten av mirakler ändrar inte på det faktum att världen i huvudsak är ordnad.

På samma sätt använder kreationister det sluttande planet i sin argumentation, men då utifrån teologiska överväganden.

1. Om du accepterar evolutionsläran är Gud inte längre skapare. Den leder oundvikligt till ateism. (Ett argument ironiskt nog också använt av Richard Dawkins – de är verkligen samma andas barn!)
2. Evolutionsläran leder till att man inte kan tro på syndafallet och då behövs ingen frälsning.
3. Etc. Här är argumenten för många för att jag ska kunna räkna upp dem alla.

Här är den outtalade premissen att man måste acceptera kreationismens bibeltolkning i alla dess delar och hela dess övergripande teologi. Så kan det säkert framstå för många inom den. Dess bibeltolkning tenderar att förvandla hela den kristna tron till ett korthus.

En kort anmärkning av den andra punkten. Här spökar Augustinus. Han beskrev arvsynden som en slags sexuellt överförd smitta. Vi är syndare för att vi avlats i synd. Så tydligt sägs det sällan numera, men mekanismen för synden, att den måste överföras genom att ärvas från föräldrar till barn, den är i princip alltid förutsatt här. Den bilden av hur syndens makt uppstått är byggd på synnerligen dålig exeges.

Cirkelbevis

Den numera största kreationistiska organisationen, Answers in Genesis, är kanske också den mest förutsägbara. Varje vecka kommenterar de nya rön inom vetenskapen och deras resonemang är i princip alltid detta:

1. Upptäckten av X verkar svår att förklara för oss och sägs utgöra ett exempel på evolution/gammal jord.
2. Det tycks bara vara så eftersom de inte börjar med Bibeln utan med mänskliga idéer. Ingen var heller där och såg det hända (det är inte ”observational science”).
3. Om man börjar med Bibeln kan fyndet i själva verket förklaras så här… (Mer eller mindre långsökt förklaring följer – oftast mer, dold bakom teknisk jargong. Detta är inte heller ”observational science”, men antas äga dess giltighet i alla fall.)
4. Det bevisar att Bibeln har rätt och den vanliga förklaringen är fel.
5. All evidens kan därför sägas vara på vår sida. Vi vann argumentet – som vanligt.

Metoden är ofelbar. Den egna hållningen är aldrig hotad. Men notera att man både vill ha kakan och äta den. Å ena sidan anser man det befogat att utgå från (sin egen tolkning av) Bibeln så att den styr resultatet. När det sedan är gjort åberopas resultatet som stöd för att (den egna tolkningen av) Bibeln är sann. Problemet är självklart att här måste man välja. De två poängerna slår undan benen för varandra. Det är ett klassiskt cirkelbevis.

På samma sätt är det mest använda argumentet mot mirakler ett cirkelbevis. Jag talar om David Hume. Det är vederlagt in absurdum av kristna apologeter, redan från David Humes samtid och framåt, men det bekymrar sällan naturalister som använder det. Det beteendet förklaras av nästa punkt.

Ingen inlevelse i den motsatta sidans argument

Kreationister och naturalister har för det mesta också det gemensamt att de lär känna den upplevda motståndarsidan genom den egna sidans artiklar, föredrag och böcker.

Jag har sällan mött en ateist som verkar ha ens grundläggande kunskaper i ämnen som religionskunskap och filosofi, åtminstone inte om ateisten är ihärdig i sin argumentation. Än mindre verkar de insatta i religionshistoria, religionspsykologi, idé- och lärdomshistoria, hermeneutik eller för den delen humaniora som ämnesområde. Skillnaden på en monoteistisk och en polyteistisk världsbild verkar okänd för dem. (Där rök argumentet med det flygande spagettimonstret – förstår du inte varför behöver du en grundkurs i religionsfilosofi.)

Jag har till och med mött ateister som satt en ära i att inte känna till något på djupet om kristen tro, trots att de känt full frihet att kritisera den. Dawkins själv är ju paradexemplet! Halmgubbar är ofrånkomliga med dessa förutsättningar, liksom den totala oförståelsen när jag påtalar att de använder en halmgubbe. Höjden av ignorans är att inte inse att man är ignorant.

Hur kommer detta sig? Som sagt, den egna sidans material utgör hela underlaget för vad man tror sig veta om den andra sidan.

På samma sätt är det med kreationismen. Ett litet fåtal läser vad forskarna säger, gör ett urval och tolkningar och presenterar det för de stora massorna, som redan bestämt sig för att det som de läser är trovärdigt. Det är påfallande hur lite resurser kreationister lägger på att bedriva forskning utifrån sitt paradigm, och hur mycket resurser de använder för att marknadsföra sina idéer.

Här kan du pröva dig själv med några enkla frågor. Tror du:

• Att evolutionsläran är i kris och snart kommer att falla samman och ersättas med något annat?
• Att ”fler och fler” forskare överger evolutionsläran?
• Att det inte finns någon god evidens för att människor och apor har gemensamt ursprung?
• Att de geologer som på 1800-talet insåg att jorden var gammal, hade genomgått flera istider, etc. drevs av en motvilja till Bibeln?

Om du svarar ”jag tror inte på evolutionsläran, men jag inser att forskarvärlden gör det av goda skäl, inklusive evolutionen av människor, och jag vet att den inte befinner sig i någon kris, men jag har ändå skäl att rata den” då lever du i alla fall inte i den kreationistiska bubblan. Svarar du ja på någon av frågorna ovan behöver du däremot ta dig ur den.

I båda fallen handlar det om ovilja eller oförmåga att ta den andres position på allvar. Den är i förväg utdömd som ohållbar och farlig. Här ser vi typexempel på fenomenet andrifiering, att göra någon till ”den andre” genom att förvägra denne rätten att definiera sig själv och rätten att framstå i sin komplexitet.

När man tar del av den andres litteratur (filmer, föredrag, etc.) så är det inte för att lära sig något, utan för att hitta gliporna i resonemanget, svaga punkter att exploatera, citat som förmodas vara användbara mot den andres egen position. Resultatet kan beskrivas som i slutet av denna recension av Michael Behes nya bok, Darwin Devolves:

Ultimately, Darwin Devolves fails to challenge modern evolutionary science because, once again, Behe does not fully engage with it. He misrepresents theory and avoids evidence that challenges him.

Science: A biochemist’s crusade to overturn evolution misrepresents theory and ignores evidence, Nathan H. Lents, S. Joshua Swamidass, Richard E. Lenski

(Behe är ingen ungjordskreationist, utan han accepterar evolution från gemensamt ursprung, fast inte utan kompletteringar av övernaturlig karaktär. Det är en vansklig teologi, vilket jag tänker återkomma till i senare inlägg – också!)

Vem är egentligen dogmatisk?

Men kan man inte vända på det? Kreationister säger att det är ”darwinisterna” som är dogmatiskt fastlåsta. Naturalisterna säger detsamma om oss som tror på Gud. Nu är den mänskliga naturen inte beroende av våra åsikter, så det är självklart möjligt att hitta motsvarande beteende i alla läger. Däremot menar jag att har utvecklats en tydlig kultur av det här slaget, bland kreationister och naturalister, åtminstone om man tänker på de naturalister/ateister som blivit upplärda av Dawkins, Hitchens, Dennett och Harris.

Här finns alltså en tydlig överrepresentation, vilket inte minst märks i kommentarsfälten när Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakler förs på tal. Ateister i mängd dyker upp, fastslår kategoriskt att mirakler inte sker och att frågan inte är öppen för diskussion, kryddat med inbördes ryggdunkningar och obefintlig förmåga att föra enklare religionsfilosofiska resonemang. Den stora ironin är när argument som utförligt behandlas i boken nämns av dess ateister som om Micael och vi andra inte skulle ha hört talas om dem förut, samtidigt som man säger sig inte behöva läsa boken för att ”veta” att den är dålig.

Märkligast av allt är att man från sådana missionerande ateister inte ens tycks fundera på att göra några taktiska överväganden när de diskuterar. Det är som att de inte ens försöker vinna över andra till sin egen sida, utan bara vill markera den egna överlägsenheten. Debatt som terapi för självkänslan. Här finns ett forskningsfält, för den som så önskar!

Jag då?

”Men hur är det med dig själv”, kanske någon undrar. ”Gör inte du samma sak när du läser kreationistisk eller naturalistisk litteratur?”

Ett lackmustestet på denna punkt är om man någonsin modifierar eller ändrar sin åsikt. Den som har kvar exakt samma åsiktsuppsättning som för 10, 20 eller 30 år sedan kan omöjligen vara någon som på allvar lyssnar på andra och överväger den egna positionen utifrån argument och evidens.

Jag har ändrat åsikt, på flera punkter. En predikant (som jag inte håller med om mycket annat) ställde på 90-talet frågan till oss som hörde honom vad som var viktigast, att lära känna sanningen eller framstå som den som har rätt. Från den stunden har jag strävat efter att lägga ner den egna prestigen. Jag tror mig delvis ha lyckats.

Den dag jag upptäckte att det finns mycket att lära av den som jag på många sätt är oense med började jag växa på ett helt annat sätt än förut. Och när jag slutade ängsla mig för risken att stöta på argument och evidens som skulle kunna bli svår för mig att hantera kom jag visserligen att utmanas i min tro, men slutresultatet är en betydligt starkare och mer mogen tro.

Jag försöker leva som jag lär. Andra får bedöma om jag lyckas.