Karismatikens största gåta och värsta fallgrop, del 1

Hur kommer det sig att en förkunnare eller en rörelse som vissa upplever som förmedlare av positiva livsförvandlande gudsmöten av andra upplevs som osunda eller i värsta fall en del av den yttersta tidens stora avfall? Jag tror det beror på en utbredd missuppfattning om hur Guds Ande verkar, eller i alla fall på en i praktiken missad biblisk poäng, även om många bekänner sig till den i teorin. Andens kraft ges av nåd. Den villkoras inte av sund teologi eller av god karaktär. Anden kan bli bedrövad, men Han är som Jesus, en vän av syndare och inte snarstucken. Detta är extremt goda nyheter, men det är också det som gör karismatiken så svårförståelig och i värsta fall farlig. Bara för att helande, profetia och underverk sker så behöver inte teologin där detta sker vara sund. Och omvänt, bara för att teologin är osund så behöver inte underverken vara falska eller fejkade. Detsamma gäller relationen mellan karismatiska fenomen och andlig mognad.

Min tes i denna artikel är att dessa tre saker, Andens kraft, sund lära (kunskap) och mognad (karaktär), förhåller sig på ett ortogonalt sätt till varandra, men att alla tre är absolut nödvändiga och att de kompletteras av en fjärde ortogonal dimension, naturlig skicklighet (kunnande).

Bli inte rädd för ordet!

Ordet ortogonal betyder i 90 graders vinkel mot, dvs. inte motsatt riktning, utan en hel annan riktning. Min poäng är att vi betraktar fenomen som sammanhängande, när de inte är det enligt Bibelns undervisning. Det här är av yttersta vikt för att vi ska förstå problemen i den diskussion som förs om olika förkunnare och rörelser.

För att inte förvirra med avancerad matematik så ritar jag bara upp de tre första dimensionerna:

De tre dimensionerna

Axlarna

X-axeln står för Andens gåvor, charismata, den kraft som församlingen ber om i Apg 4:30:

Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Eller som Jesus utrustade lärjungarna med i Luk 9:1-2:

Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska.

Den andra dimensionen, y-axeln, är den karaktär Anden vill forma i oss, den regelbundna och vanemässiga vandringen i Ande som Paulus talar om i Gal 5:16, där folkbibelns översättning är att föredra:

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär

Eller annorlunda uttryckt, med Paulus ord, att vi lever utifrån vår nya människa, enligt Ef 4:22f:

Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.

Andra ord som används för denna dimension är fostran, kristuslikhet, god karaktär och helgelse. Men allra vanligast är kanske att vi utifrån Gal 5 talar om detta som att utveckla Andens frukt.

Den tredje dimensionen, z-axeln, är den sunda läran, omtalad ofta i pastoralbreven, exempelvis 2 Tim 1:13f (lägg märke till Andens roll):

Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig.

En liknande koppling finns i Joh 14.26:

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Denna dimension är alltså Andens lärartjänst, att växa i sann kunskap, vilket inkluderar att bli undervisad i den kristna tron som en lära.

Den fjärde dimensionen, w-axeln, som jag alltså inte har ritat in ovan är naturlig talang och skicklighet, praktisk vishet, färdighet, fungerande strukturer, etc. Predikaren 10:10 uttrycker detta:

Om yxan är slö och eggen inte slipas
får man bruka desto större kraft.
Man vinner på att gå till verket med vishet.

När Moses var överbelastad av för mycket arbete tog han emot ett praktiskt råd av sin svärfar, prästen i Midjan, som knappast var en renlärig israel. 2 Mos 18:17-19a:

Hans svärfar sade: ”Det här har du inte ordnat bra. Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig.”

Lösningen på Mose problem var alltså inte bättre teologi eller mer av Andens kraft. Att förakta praktisk visdom är överandlighet. Det är också värt att notera att det finns andliga förmågor som samspelar med våra naturliga talanger. 2 Mos 31:2-6:

Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten. Jag har vid hans sida ställt Oholiav, Achisamaks son, av Dans stam, och åt alla konstskickliga har jag gett förmåga att utföra allt som jag befallt dig.

För den som vill ha en illustration av hur ett fyrdimensionellt rum kan avbildas i två dimensioner har jag lånat en animerad Gif från Wikipedia.

Animerad fyrdimensionell kub (visa/dölj)

En kub i fyra dimensioner

En kub i fyra dimensioner


Saker som denna ortogonalitet förklarar

Det finns en mängd saker som blir mer lättförstådda när vi ser att dessa fyra dimensioner är ortogonala:

  • En person kan ha en vacker sångröst och stor musikalisk skicklighet (w-axeln), men ingen andlig gåva (x-axeln). När personen sjunger i en gudstjänst blir reaktionen att det var vackert, men inte så mycket att deltagarna mötte Gud och blev uppbyggda i tron.
  • En annan person har stor andlig kraft, men tar inte hjälp att organisera sitt arbete. Det blir onödigt slitsamt och ger bara ett litet bestående resultat.
  • En predikant är välutbildad i teologi och en driven retoriker, men ändå verkar inte förkunnelsen skapa ett andligt skeende i mötet eller över tid i församlingen.

Jag ska emellertid koncentrera mig på de här fallen:

  • I en församling finns det en stark helandetjänst, de ser under och tecken ske, men där predikas bara andlig barnmat, eller i värsta fall osund lära.
  • Någon har en evangelisttjänst, men rapporteringen är ständigt överdriven. Antalet personer som uppges ha blivit frälsta är orimligt många och när man kommer till platsen där det ska ha hänt så syns inga spår av den påstådda väckelsen. Ändå kan man möta människor som blivit djup välsignade av personens predikningar och helade genom evangelistens handpåläggning.
  • En känd förkunnare har ertappats med ekonomiska oegentligheter och äktenskapsbrott. Trots det flödar underverken på förkunnarens möten och när missionsorganisationens ledning ber personen ta en timeout och bearbeta sina karaktärsproblem så vägrar förkunnaren. ”Gud är ju med mig!”

När rapporter om under och tecken, helanden och profetia inte åtföljs av sund lära eller god karaktär så finns det några felaktiga förhållningssätt:

  1. Somliga dömer ut äktheten på undren för att teologin är dålig. Anden ska ju leda oss till sanningen, vilket inkluderar god teologi. Då kan det väl inte vara Guds Ande som verkar? Teologin diskvalificerar enligt dessa undren.
  2. Samma personer eller andra gör exakt samma resonemang utifrån den bristande karaktären hos de inblandade. Anden blir ju bedrövad av synd. Inte kan väl det som då sker vara Guds Ande i verksamhet?
  3. En helt annan grupp slukar den dåliga teologin med hull och hår. Här finns det ju ”smorda” ledare. Deras förkunnelse måste ju vara värd att ta till sig? Undren legitimerar enligt dessa teologin.
  4. På samma sätt ser somliga genom fingrarna med den bristande karaktären. Man ska ju inte tala illa om ”Guds smorda”. Skulle det vara så farligt hade väl Herren tagit sin hand ifrån dem?

Jag menar att detta är fyra dåliga förhållningssätt. Alla dimensioner är viktiga, men styrka eller brist utmed den ena axeln säger ytterst lite om styrkan eller svagheten utmed de andra axlarna. Det här är inte en artikel där de olika dimensionerna värderas i förhållande till varandra. Poängen med att de är ortogonala är just att de står för var sin sak och att den ena dimensionen inte ersätter en annan.

Sett över tid behövs alla fyra dimensionerna i vår tjänst inför Gud. Jag tänker mig lite naivt att effekten på det vi gör över tid är vad vi får om vi multiplicerar styrkan på var och en av de fyra axlarna.

Samtidigt är Gud inte begränsad av sådan matematik. Gud kan tala genom åsnor. Om någon kommer till en kristen sammankomst med ett behov kan Gud möta det behovet genom en predikan som är en retorisk katastrof och som framförs av en predikant som inte längre tror på sina egna ord. Det jag vill utmåla med min modell är inte en begränsning hos Gud, utan ett sätt att se på vår tjänst för Gud.

Tycker du att min matematiska liknelse försvårar för dig att förstå vad jag menar, så strunta i allt vad jag säger om multiplikation och liknande. Poängen jag försöker göra står sig bra i alla fall.

Har jag rätt? Galaterbrevet stödjer mig!

Galatien ligger i mitten av våra dagars Turkiet

Landskapet Galatien

Mitt första stöd för min tes hämtar jag i Galaterbrevet. Situationen i församlingarna i landskapet Galatien är att det har smugit sig in en villolära. Också hedningarna behöver omskära sig, lär den, för att vara riktigt rättfärdiga inför Gud. Villoläran gör Paulus rasande. Han fördömer den i starka ordalag. Den är ett falskt evangelium! Det predikas av falska bröder.

Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått – förbannelse över honom! (1:6-9)

Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek. Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar. Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er.(2:3-5)

Frälsningen står på spel:

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i Anden* att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (5:2-6)

Paulus är förtvivlad och arg:

Vilka dårar ni är, ni galater! Vem har förhäxat er? Ni har ju ändå fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst. (3:1)

Om jag bara var hos er nu, så att jag kunde slå an den rätta tonen – jag vet mig ingen råd med er. (4:20)

De borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er. (5.12)

Här har vi alltså en församling där teologin gått fullständigt överstyr. Så hur är det med Andens undergörande kraft i den? Svar: Paulus tar för givet att under och tecken sker i flitig mängd. Det är vad texten säger om man ger akt på verbformerna:

Svara mig på en enda sak: var det genom att fullgöra lagen som ni fick Anden eller genom att tro på vad ni fick höra? Hur kan ni vara sådana dårar? Skall det som för er började med Anden nu sluta med köttet? Har allt ni varit med om varit förgäves? Det kan inte ha varit förgäves. När han nu ger er Anden och låter underverk ske bland er, är det för att ni fullgör lagen eller för att ni tror på vad ni fått höra?

Det var Gordon Fee som fäste min uppmärksamhet på sättet som Paulus skriver i dessa verser. Paulus argumenterar inte för att under ska ske. Han argumenterar utifrån de under som självklart sker i församlingen, för det är den normala kristna erfarenheten!

Och undren slutade inte att ske när teologin spårade ur!

Men församlingen förstod inte fullt ut varför under skedde i deras mitt. Paulus fäster deras uppmärksamhet på när Anden började verka. Det skedde innan villoläran kom in i församlingen. Det är inte dess förtjänst.

Tänk nu att en nutida kristen, svältfödd på den karismatik som Nya Testamentet ser som ett normalt kristet liv, kommer till en församling i Galatien, innan Paulus brev anlänt. Imponerad av alla under och tecken är risken stor att denna tidsresenär skulle anamma också den dåliga teologin. Är det inte den som är nyckeln till undren? Så tror ju de personerna som upplever dem!

Den som utför under och tecken är med andra ord inte nödvändigtvis den person som har bäst förklaring till varför det sker!

Verserna handlar för övrigt inte om att tron måste ha någon speciell styrka eller att man ska ha tro för under. De talar om den tro som uppstår när någon tar emot evangeliet och blir frälst. Paulus hade inte pumpat ut någon word-of-faith-trosförkunnelse i Galatien. När nutida förkunnare menar att det är just trosförkunnelsens förtjänst att under sker, så blir detta ett parallellfall. undren kan vara äkta även om förklaringen inte är sund.

Galaterbrevet lär oss alltså att under och tecken förhåller sig ortogonalt till en sund teologi.

  1. Undren legitimerar inte den bristande teologin. Den är fortfarande dålig.
  2. Undren ursäktar inte bristerna i teologin. Den är fortfarande ett stort problem.
  3. Teologins brister diskvalificerar inte undren från att vara äkta. De sker för det är så normal kristendom ser ut och Anden är inte snarstucken.

Har jag rätt? 1 Korinthierbrevet stödjer mig!

Den kanske mest anmärkningsvärda beskrivningen av Guds nåd i hela Bibeln finns enligt mig varken i Romarbrevet, Efesierbrevet eller Galaterbrevet. 1 Korinthierbrevet demonstrerar och exemplifierar det de andra breven förklarar.

Korint var en församling med allvarliga problem. Medlemmarna var spädbarn i Kristus. De uppvisade splittringens synd, det förekom grov otukt, medlemmar var oförsonliga och processade mot varandra, somliga verkar fortfarande ha deltagit i avgudakulter, och nattvardsfirandet (som var en komplett måltid) var en uppvisning i hänsynslöshet och somliga drack sig rent av berusade. Dessutom hade många börjat förneka läran om de dödas uppståndelse.

Trots allt detta ifrågasätter Paulus aldrig om korinthierna är frälsta! Inte ens i det sjätte kapitlet där han talar om det extremt dåliga med att besöka prostituerade så använder han argumentet om du gör det så förlorar du din frälsning. Korinthierna själva verkar ha haft en grekisk människosyn. Anden/själen var viktig, kroppen oviktig. Med kroppen kan man därför i egentlig mening inte synda. Därför var besök hos prostituerade inget problem. Detta var besläktat med deras förnekelse av uppståndelsen, så när Paulus tillrättavisade dem gjorde han det med hänvisning just till den:

Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss. (6:14)

Kroppen är oerhört viktig, den är Andens tempel och den är Guds:

Men kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren är till för kroppen. (6.13)

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp.(6:19f)

Paulus kunde ha sagt att den som besöker en prostituerad tappar sin frälsning, att den personens kropp upphör att vara ett Andens tempel. Men det gör han inte. Tvärtom säger han att problemet i själva verket är att detta tempel vanhelgas:

Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att den som förenar sig med en sköka blir till en enda kropp med henne? Det heter ju: De två skall bli ett. Men den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom. (6:15-17)

Detta, om något, illustrerar hur stark nåden är!

I all syndfullhet förblev de troende i Korinth Andens tempel, och de hade ett rikt flöde av Andens gåvor. Inte någonstans när Paulus tillrättavisar dem för deras synder eller för deras missbruk av gåvorna som sådana, så antyder han att deras andliga förmågor – tungotal, profetia, kunskapens och vishetens ord, under verk och helande, etc. – inte skulle vara äkta. Han tackade Gud för deras andliga gåvor och han såg dem som en resurs, en tillgång, för att de skulle komma till rätta med övriga problem.

Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. Han skall också ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre. (1:4-9)

En sådan radikal positiv syn på gåvorna i sig är sällsynt när vi idag diskuterar problem i karismatiska rörelser. Paulus däremot antyder inte en enda gång att de ska bli mindre karismatiska. Tvärtom! De uppmuntras ivrigt söka gåvorna.

Sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. — Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. — när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. (12:31; 14:1, 12).

Korinthiernas karismatik var problemfylld. De använde gåvorna för att glänsa, för att framstå som andliga, inte för att tjäna varandra i kärlek. De ville ha Andens kraft men glömde att korset ska infärga allt i det kristna livet. Korset är mer än Jesus seger över ondskan, det är också mönstret för vårt liv som kristna här och nu. Att påminna oss om Jesus är ett av Andens viktigaste uppgifter, som vi läste i Johannes 14:26 ovan. Men helt klart är det inte någon tågordning i vad Anden gör, så att vi först måste förstå korset och sedan blir kvalificerade att bruka Andens gåvor. De ges av nåd på ett sätt som är så radikalt att det utmanar de flesta av oss.

Detta brev lär oss att Andens gåvor förhåller sig ortogonalt till andlig mognad.

  1. Gåvorna validerar inte karaktären hos den som brukar dem. Den personen kan fortfarande vara ett spädbarn i Kristus.
  2. Gåvorna ursäktar inte brister i karaktären hos dem som brukar dem. Vi ska alla leva värdigt kallelsen till Kristus.
  3. Brister i karaktären hos den som brukar gåvorna innebär inte att den andliga kraften inte är äkta. Gåvorna ges av nåd.

Har jag rätt? Apostlagärningarna stödjer mig!

Rafaels lite märkliga tolkning av helandet av den lame i sköna porten

Rafaels lite märkliga tolkning av helandet av den lame i sköna porten


När den lame i Sköna porten blivit botad läser vi detta i Apg 3:10-16. Jag markerar tre nyckelfraser för mitt resonemang:

Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom. Mannen ville inte släppa Petrus och Johannes, och alla skockades i förundran omkring dem i Salomos pelarhall, som den kallas. Då sade Petrus till folket: ”Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.

Det första som fastslås är alltså att det varken var en egen förmåga hos apostlarna eller deras fromhet som var nyckeln till helandeundret. Här sägs det alltså i klartext.

Det andra som fastslås är att helandeundret är en del av Faderns förhärligande av Jesus. Varför sker under? Varför får vi andliga gåvor? För att fadern genom dem vill förhärliga sin son, inte oss. Det mirakulösa är inte givet för att bekräfta vår ställning eller utgöra någon slags godkänt-märke. Det tjänar högre syften än så.

För det tredje talar Petrus om tron. Denna tro fanns inte hos den botade, men den fanns heller inte hos apostlarna på ett sätt som motsäger den första punkten. Den tro som förlöste undret ska inte heller ses som en indikation på en fromhet som är meriterande inför Gud. Alltför ofta har jag hört predikanter tala om den tredje punkten på ett sätt som upphäver den första. Om tron ses som slutresultatet av att man under en lång tid har matat sig med Guds ord och bekänt det högt som en andlig övning under lika lång tid, kort sagt om tron tolkas som resultatet av den egna ansträngningen, då är den första punkten annullerad.

Det finns inte plats att göra en längre utläggning om detta, men den undergörande tron beskrivs i Nya Testamentet genomgående som dynamisk, given i ögonblicket, inte som en statisk kvalitet. Kort sagt, också den är en andlig gåva.

Fortsättning följer

Det finns mer att säga. Än så länge har jag inte alls berört den naturliga dimensionen eller den ganska komplicerade frågan om vad som händer med Andens gåvor om någon avfaller från tron. Kan en falsk profet fungera i en äkta andlig gåva? Men jag hinner nog inte skriva klart det före jul.

Under alla omständigheter är idealet att god teologi, kristuslik karaktär och andlig kraft ska följas åt och fungera på ett klokt sätt i vardagen. Paulus får med de flesta aspekterna i sin bön i Ef 3:14-21:

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

 
Fotnot till Gal 5:5
* Jag har korrigerat B2000 som av en mycket märklig orsak och på tvären med grundtexten skriver ”vår Ande”

This entry was posted in exegetik, karismatik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *