Gång efter annan uppmanas vi att lyssna på varandra, speciellt på den som är utsatt och lider. Det är bra, men i en tid där anspråk på sanning till sin essens anses vara förtryckande har detta lyssnande blivit något mer än att väcka empati och skapa inlevelse. Det har blivit ett sätt att säga saker som ingen får säga emot! Den som gör det anses vara okänslig, lida av fobier eller rent av vara ondskefull.

Detta är förbaskat nonsens!

Visst kan det vara så att någon inte tar till sig vad andra säger av dåliga skäl, men när det tas för givet och allt samtal styrs upp enligt detta som ett grundantagande, då är det nonsens! Jag ska ge ett par exempel, från två helt skilda sammanhang för att illustrera principen. De exempel som jag ger är:

1. Kenneth Hagins helande som ung och hans tolkning av Markus 11:23 – 24 som essensen av trosförkunnelsen.
2. Kristna palestiniers lidande och vånda som resulterar i felaktiga och överdrivna anklagelser mot Israel och ibland ren antisemitism.

Kenneth Hagins helande

När Kenneth Hagin (1917 – 2003) var 15 år gammal blev han frälst. Hans frälsningsupplevelse var mycket märklig och efter den var han förlamad och hade en dödlig sjukdom. Han blev helad från det som han led av och har berättat om detta helande många, många gånger. Här följer min återberättelse av hans berättelse, där jag gör ett urval av detaljer för att framhäva min poäng, men inte på bekostnad av att det jag säger är korrekt.

Några dagar innan han skulle fylla 17 läste Hagin Markus 11:23 – 24 i King James Version:

For verily I say unto you, That whosoever shall say unto this mountain, be thou removed and be thou cast into the sea, and shall not doubt in his heart, but shall believe that those things which he saith shall come to pass, he shall have whatsoever he saith. Therefore I say unto you, What things soever ye desire, when ye pray, believe that ye receive them, and ye shall have them.

Två saker slog den unge Hagin. Detta är enkelt! Tro bara. Och han tolkade den sista meningen som att tron handlar om att hålla ett fullbordat faktum för sant. Tro att du redan har fått det du ber om så ska du få det. Bönesvar i allmänhet och helande i synnerhet är fullbordade faktum i den himmelska verkligheten. När jag inser detta kommer den jordiska verkligheten att tvingas anpassa sig.

Detta är en usel exeges av versen i fråga och en skadlig teologi. Jag får återkomma till det i mer detalj. Just nu vill jag fokusera på en annan aspekt. När det gäller exegesen får du tills vidare lita på mig!

Hagin är inte ensam om att ha gjort denna erfarenhet. En övertygelse väcks i hjärtat om att det är klart och sedan blir helandet eller något annat bönesvar synligt. Lyssna nu noga: Jag ifrågasätter inte att detta är vad Hagin (och andra) upplevde. Det jag ifrågasätter är hur Hagin sedan gjorde teologi av sin upplevelse och lät den bli ett normerande mönster för hur tro alltid ska fungera. Den distinktionen är såväl möjlig att göra som helt nödvändig.

Jag kan lyssna på Hagins vittnesbörd. Jag kan ropa halleluja för helandet! Men jag behöver inte köpa Hagins förklaring av vad som skedde.

Detta är en extremt viktig princip när vi lyssnar till förkunnelse om helande och andra aspekter av ett liv i Andens kraft. Det är långt ifrån alltid så att den som upplever mycket av Anden har den bästa teologin för att förklara vad som händer.

Låt mig upprepa ännu en gång att det jag säger inte är att vi ska sluta lyssna på Hagins erfarenhet. Men vi behöver en förkunnelse om tro som tar hänsyn både till när det blir som i exemplet med den unge Hagin och när det inte blivit på det viset. Det är långt ifrån alla av trosförkunnelsens kritiker som lyckats bättre, fast de har kantrat ner i ett annat dike.

Palestinska kristnas lidande

Detta skrivs i december 2023. Lidandet i Gaza är förfärligt. Punkt. Om jag inte sätter en punkt där utan genast går vidare och försöker förklara eller försvara det som händer gör jag mig själv till en empatilös människa. Jag kommer att säga mer än så, men vi får inte säga mindre.

Få behöver nog en påminnelse, men bara så du vet såg jag det här nyhetsinslaget tidigare idag:

Jag är inte blind och också jag ropar Kyrie eleison!

Varför går jag då ändå in i andra frågor, om etik, juridik och ansvar? Svaret är att det påfallande ofta beror på att den som berättar om sitt lidande i samma veva också kommer in på den sortens frågor. Det är begripligt. Att ropa efter rättvisa är begripligt. Men den som ropar ut sin anklagelse har inte med automatik den korrekta eller hela bilden i den sortens frågor. Jag kan lyssna, men på nytt måste jag inte köpa förklaringarna.

Låt mig ta Mihtri Raheb som exempel. Han besökte Sverige för några år sedan och det framfördes kritik mot honom eftersom han sagt, och när det fördes på tal fortsatte att säga, att de judar som kommit till Israel från Europa inte är ättlingar till de judar som bodde i landet för 2000 år sedan. De är inte äkta judar, sa han!

Att judarna i själva verket är icke-judar är en antisemitisk tankegång som uppstod när antisemitismen omdanades från att gälla judisk tro till judisk etnicitet under 1800-talet, ett återkommande topos för den antisemitiska retoriken.

Tankefiguren har sin egen historia och dess bakgrund är riktigt intressant, om det inte vore för hur den missbrukats.

I en diskussion påtalade jag att Raheb framfört denna antisemitiska tanke. En av hans vänner i Sverige svarade då att vi måste lyssna till palestiniernas berättelser. Men det är inte detsamma som att lyssna till antisemitiska lögner. Låt säga att grannen en dag skulle köra på mig på gatan. Om jag då säger att grannen i själva verket är en förrymd brottsling som lever på vår gata under falskt namn så har jag inte talat sant. (Vi har inga sådana grannar!) Även om jag brutit varje ben i kroppen och fått hemska smärtor så förblir påstående osant.

Mitt lidande är inte ett sanningskriterium.

Det är samma sak med det Raheb påstod. Jag förringar inte per automatik det lidande som han talar om genom att påpeka hur han uttalat sig antisemitiskt, men jag kan ändå behöva göra det påpekandet, eftersom antisemitismen är ett gift som också skapar lidande över tid.

Lägg märke till att jag inte ens i första hand kritiserar Raheb. I hans position är det inte enkelt att hålla huvudet helt kallt och efterforska de lögner som florerar i hans omgivning. KGB drev mycket omfattande påverkanskampanjer för att etablera antisemitismen i arabvärlden och de lyckades alltför väl. Men jag är djupt kritisk till hans svenska vänner som vägrat erkänna att hans påstående är ett problem.

På motsvarande sätt är inte kristna palestinier på Västbanken de som garanterat har korrekt information om vad som händer i kriget. De har bland annat sagt att Sankt Porphyrios kyrka förstörts av Israel och för att spä på den emotionella laddningen påstått att det är världens tredje äldsta kyrka och krävt att Israel ska ställas till svars för detta (och annat).

Påståendena är felaktiga och ansvarsutkrävandet osakligt.

Kyrkan är inte den tredje äldsta i världen? Men den är gammal så det spelar väl ingen roll, invänder någon. Ja, men om det inte spelar någon roll, varför ska det då nämnas? Den som drar in påståendet i samtalet får acceptera att det prövas.

Kyrkan är skadad, men inte förstörd. Själva kyrkobyggnadens exteriör är skadad och en intilliggande byggnad rasade. Spelar det någon roll? Om det inte spelar någon roll utan är precis lika hemskt oavsett, varför inte välja att rapportera korrekt?

Den som berättar om detta väljer sina formuleringar för att skapa en retorisk effekt. Det har vi all rätt att granska, även om vi känner stor empati med de som faktiskt drabbades.

Det är också klart att Israel inte siktade på kyrkan, utan på ett militärt mål en bit bort. Inte ens Israel har bomber som alltid träffar exakt rätt. En JDAM-bomb har en circular error probe på fem meter. Det innebär att 90 % av alla bomber träffar målet inom den radien, men det innebär också att 10 % kommer längre bort från beräknad träffpunkt. Var man siktar och var man träffar är inte alltid samma sak.

Spelar det någon roll? Ja, för om Israel inte agerat med berått mod utan siktat på ett legitimt militärt mål finns inget krigsbrott att utkräva ansvar för. Och när det gäller ansvarsfrågan vet man inte mer bara för att man bor några mil bort än vad jag kan ta reda på här i Sverige. Palestinierna på Västbanken har inga möjligheter att göra egna tekniska undersökningar av vad som hänt. Deras emotionella koppling är starkare än min, men deras epistemologiska förutsättningar är inte bättre än mina.

Israel vill inte massmörda palestinier. Det är synnerligen enkelt att leda i bevis. Ställ dig denna fråga: Hur många döda hade det varit i Gaza om israelerna verkligen försökt?

Case closed.

I filmklippet ovan säger journalisten en fullständigt häpnadsväckande sak. Förhållandet mellan dödade terrorister (inte hennes namn på dem, tyvärr) och civila är ett till två. Två civila för varje terrorist. Har man aldrig så lite kunskap om strid i bebyggelse inser man snart att det är just häpnadsväckande. Kvoten är exceptionellt låg för strid under dessa omständigheter, där Hamas använder civilister som sköldar, hindrar dem från att fly undan striderna, maskerar sig själva som civila, gömmer vapen och sig själva i och under kyrkor (i striderna 2014 sköts raketer från Sankt Porphyrios kyrka!), moskéer, skolor och sjukhus, etcetera.

Hamas vet att Israel tar hänsyn till krigets lagar och har byggt sin taktik på detta faktum!

Den som lider, lider. Inga teknikaliteter i världen ändrar på det. Men när berättelserna om lidande övergår till ett övergripande narrativ där de varvas med såväl sakfel som ensidig skuldbeläggning, då har vi rätt att pröva sådana påståenden utan att anklagas för att vara hjärtlösa.

Likheten mellan Hagin och palestinierna

Det Kenneth Hagin berättade om och det som palestinierna berättar om kan inte vara mer väsensskilt, men det finns en likhet. I båda fallen byggs en övergripande tankemodell upp från ett ensidigt urval upplevelser. Sådant som talar mot den tes man vill driva ignoreras. Varken glädjen över ett helande eller smärtan i lidande triumferar över noggrannhet när sanningsfrågorna prövas.