Ytterst få församlingar i Sverige har upplevt hur deltagande och engagemang ökat. Svenska Kyrkan har drabbats hårdast och förlorat hälften av sina gudstjänstbesökare de senaste två årtiondena. Också Equmeniakyrkan har drabbats. I denna situation har ett antal kyrkor och rörelser setts som möjliga inspirationskällor och förhoppningar har knutits till dem. En del rörelser har varit karismatiska och andra inte. När exempelvis Brommadialogen startades “trodde vi att en väckelse hängde i luften och var oerhört optimistiska – eller rättare sagt naiva” har Harry Månsus skrivit. Sune Fahlgren vill (Sändaren 10 maj) starta en diskussion om vissa rörelser som alla finns inom det forskare kallar den neokarismatiska eller neopentekostala vågen. (Han kallar dem “nypingstiga”.) Vi är dock kritiska till hans sätt att inleda den diskussionen.
Vi är inte främmande för att pröva och kritisera teologi och praxis inom karismatiska sammanhang. På våra bloggar (här och helapingsten.wordpress.com) finns åtskilliga exempel på just det, men en sådan prövning måste bygga på en bättre analys än den Fahlgren presterat.
Brist på nyanser
Fahlgren klumpar ihop trosrörelsen, Vineyard, Torontovälsignelsen och Karisma Center trots att de har olika historia och teologier. De beskrivs som passé, utan någon kvarvarande effekt, men både Vineyard och Catch the Fire som utgår från Toronto har expanderat väldigt mycket de senaste 20 åren. Också Vineyard i Norden har haft några svåra år, men har åter börjat växa de senaste åren. Fahlgrens text fungerar dessutom som en märklig dubbel bestraffning av just Vineyard. När rörelsen startade i Sverige kritiserades de hårt för det, nu får de kritik för att inte ha lyckats bättre!
Bestående frukt finns
Fahlgren hävdar dessutom att inte många “speciella ‘övernaturliga’ fenomen” finns kvar men däremot sår och bitterhet. Människor som farit illa ska naturligtvis inte på något sätt negligeras, men att mirakler knappt sker i dessa rörelser idag är ett falskt påstående. Ett exempel är hur en ung tjej i Vineyard Norge deltog i undervisning om helande och på bussen samma kväll fick be för en väns nyfödda barn, som inför deras ögon blev helad från kluven gomspalt, samt en mängd följdsjukdomar. Tvärtom vad Fahlgren säger har det sätt att utöva personlig förbön som härstammar från Vineyard blivit vanligt inom många sammanhang och det finns gott om vittnesbörd om hur Gud verkar.
Gud verkar på många sätt
Här är pudelns kärna. Fahlgren gör ett märkligt påstående när han skriver “enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.” Skulle den karismatiska teologi som kännetecknar förnyelserörelserna, med betoning på att möta Gud inte bara genom ord och nattvard utan också genom profetia, helande och tungotal, skära mot klassisk kristen tro? Fahlgren har i efterhand försökt förklara sin underliga formulering med att han vill “försvara inkarnationen” och att han vänder sig bort från gudsmöten som inte är “förmedlade”. Men vad återstår då av hans kritik? Att han tolkar det som sker inom neokarismatiska sammanhang i total avsaknad av den generositet som tydligen behövs för att läsa hans egna ord på rätt sätt?
Vi säger som Paulus: Naturligtvis inte! Samma nytestamentliga brev som ger oss den äldsta texten om nattvard beskriver också hur den kristna församlingen ivrigt bör söka vinna andekrafter i överflöd (1 Kor 14:12), till ömsesidig uppbyggelse och evangelisation. Under församlingens första tvåhundra år fungerade det också så. Men under 200-talet inleddes en nedgång. Guds ingripande knöts successivt bara till ämbetsbärare eller speciella helgon, till slut också deras reliker. De “historiska kyrkorna” tappade mycket av den kraft som utmärkte de första generationernas kristna. Visst fanns det förnyelserörelser inom dem. Somliga tolererades av kyrkans ledare, andra, som valdensarna, stöttes ut och förföljdes med en sällan skådad brutalitet.
Neokarismatikens bidrag
Det verkar som att Fahlgren finner det besvärande att tänka sig att Guds församling på jorden faktiskt inte lever i Andens kraft i den utsträckning Gud önskar. När han nämner sådant Equmeniakyrkans församlingar kan lära sig från de neokarismatiska sammanhangen nämner han inte deras viktigaste bidrag, en mindre dogmatisk syn på andedopet, till förmån för en återupprepad erfarenhet av att fyllas av Anden och en syn på ledarskapet som sätter alla heliga i stånd till tjänst i Andens kraft. Den stora poängen med ledarskapet inom Vineyard och New Wine, där vi båda hämtar inspiration, är inte att det är “uppburet”, utan utrustande. Ironiskt nog lyckas Fahlgren inte ens nämna New Wines nuvarande eller förra ordförande vid namn, eller nätverkets anställde inspiratör, eller dess svenska initiativtagare, utan exemplifierar det med en vanlig styrelseledamot. Visst är det lite märkligt, om nu ledaren är så “uppburen”?
Sakramentalism botar inte från marknadsanpassning
I sin artikel kontrasterar Fahlgren å ena sidan “marknadsanpassning och helande” och ställer detta mot en sakramentalism som utmålas som positiv. Först och främst är det märkligt att helande buntas ihop med marknadsanpassning, och inte beskrivs som en integrerad del av Nya testamentets gudsrikesteologi, som inom Vineyard och New Wine. För det andra kan självklart flera neokarismatiska rörelser kritiseras för att vara patriarkala, kommersialiserade och anglocentriska. Noterbart är dock att New Wine för andra året i rad har en kvinnlig huvudtalare (Christy Wimber) på sin sommarkonferens! Vi håller annars med om att detta är problem, men det är problem som kännetecknar kristenheten och samhället i stort. Det är inte begränsat till den karismatiska rörelsen och försvinner inte med mer sakramentalism.
Vi behöver det nya vinet
Till sist, när Jesus talar om att det nya vinet spränger gamla vinsäckar, så är det inte en varning för nytt vin! Fahlgren däremot tycks snarast lägg all skuld för splittring och andra problem på förnyelserörelserna. Bristande vishet och dåraktiga fördömanden har funnits på båda håll. Att vara karismatiker inom Equmeniakyrkan är det många som vill vara. Vi möter längtande medlemmar och pastorer förnyelsekonferenser och ledarretreater. Men det innebär också att vi hör hur detta möts av fördomsfull misstänksamhet och ibland rakt av motarbetas. Om Fahlgren hellre önskar se en insiktsfull och kärleksfull prövning av det karismatiska, för att såväl behålla det goda som förkasta det dåliga, så borde han välja sina ord med större omsorg.
En viktig röst i skärningspunkten mellan karismatik och bibeltrogen förkunnelse är Rich Nathan, pastor i Columbus Vineyard. Jag lyssnar på hans predikningar via podcasts. Det finns nyansskillnader mellan Vineyard/John Wimber och Bethel/Bill Johnson som är ganska viktiga. Rich Nathans undervisning är en välkommen påminnelse om att det går att ha det bästa från två världar, den evangelikala bibeltroheten och den pentekostala dynamiken.
I denna predikan får vi bland annat ett fantastiskt vittnesbörd om ett under Gud gjorde genom John Wimber, exempel från Craig Keeners forskning, som jag tipsat om förut, och andra viktiga poänger i ämnet. Med det sagt som inledning, lämnar jag över ordet till Rich, som får svara på frågan God, Do You Still Work Miracles Today?
I samband med karismatiska möten förekommer det en praxis av att lyssna in Guds ande om olika sjuka personer eller annan information som Gud vill delge. Detta kallas vanligtvis för kunskapens ord. Men om du är på ett seminarium om Andens gåvor med exempelvis Naturlig församlingsutveckling så verkar samma benämning användas för en helt annan gåva. Också inom karismatiska sammanhang skiljer formerna sig åt kring hur gåvan praktiseras. Jag har tänkt inleda en bloggserie om allt detta. Kanske tycker någon att detta blir väl detaljerat, men jag tror också att det kan vara av vikt att resonera kring teologiska nyanser och ställa den viktiga frågan varför gör vi på detta viset?
Jesus visste vad Sackaios hette genom Andens uppenbarelse
Jag har tänkt att besvara följande frågor:
Vad menade Paulus med begreppet? (Tips: Ingen vet säkert.) Vad säger exegeterna?
Hur användes begreppet innan den pentekostala rörelsen uppstod? (Knappast alls, med undantag för Thomas av Aquino, så honom kommer jag att titta närmare på.)
Hur förklarades och exemplifierades gåvan av den första generationens pingstvänner? (Två huvudspår uppstod, det dominerande skapades av Howard Carter och det andra av Donald Gee.)
Hur såg teologi och praxis ut kring denna gåva och begreppet andlig urskiljning (discernment) under efterkrigstidens helandeväckelse?
Hur såg teologi och praxis ut hos Kathryn Kuhlman och de som anammat hennes former för helandemöten? (Ian Andrews, Yongi Cho)
Hur såg teologi och praxis ut hos John Wimber och de (oss) som anammat hans synsätt?
Hur ser teologi och praxis ut hos Bill Johnson (Bethel Church) och de som anammat hans synsätt? Vilka nyansskillnader finns mellan Wimber och Johnson och vad grundar de sig på?
Hur ser teologi och praxis ut inom församlingstillväxtrörelsen och dess tillämpning i Willow Creek och NFU?
Hur fungerar gåvan rent konkret, så som jag menar att den bör användas, dvs. Wimber-traditionen?
Hur ska vi hantera ord som är vaga och allmänna, typ någon har ont i ryggen?
Hur kan vi träna oss i att lyssna in dessa ord?
Bevisar precisa kunskapens ord att Gud finns? Eller i vart fall att den naturalistiska synen på världen är felaktig? Vilka är (bort-)förklaringarna och har de någon bärkraft?
Låter detta intressant? Vill du att jag ska försöka svara på några specifika frågor som inte nämns ovan? Ställ i så fall din fråga i kommentarsfältet nedan.
Jag tar också tacksamt emot tips på artiklar och böcker. Jag kanske har missat någon.
Här kommer en kort introduktion till Wimber-traditionen från en konferens 1985.
Kristen tro sätter allt på ett kort: Uppståndelsen! Men den förändrar allt.
Detta är en predikan som jag höll i Sjömarkenkyrkan söndagen efter påsl, 2014. Utkastet nedan ger en ungefärlig bild av min predikan.
Det viktiga är att Kristus har uppstått – inte att Han uppstått i våra hjärtan?
Obiblisk tanke!
Det viktigaste är inte jag utan Kristus!
Allt handlar om Honom
Däremot: Vi dör och uppstår med Kristus
I frälsningen (Ef 2:6, Rom 6)
Bokstavligt vid Jesu återkomst
Trons natur
Tro är att fästa sitt liv vid det som existerar, inte att skapa något som ännu inte finns
Guds handlande är inte begränsat av vår tro (Sak 8:6f)
Gud verkar i oss mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3.20)
Tro är inte att tvinga Gud till handling, utan att ansluta sig till Guds handlande
Hoppets fasta grund
Hoppets innebörd: Uppståndelse
Vi vet det därför att Kristus har uppstått!
Burpo? En profetisk vision anpassad för ett barn. Gör inte dogmatik av detta!
Mellantillståndet och slutmålet
Hur Gud upprättar
Jesus uppstod, han uppväcktes inte till samma slags existens som förut
Vad för slags kropp har han. Han kan gå genom väggar. Han kan vidröras. Han kan äta.
Ett mönster: Det onda förvandlas inte till en parentes, i stället går vi in i något bättre.
Den nya tiden med Anden som hjälpare
Petrus fortsatte inte bara följa Jesus fysiskt, utan blev en nyckelgestalt när evangeliets framgång exploderade över världen.
Jesu uppståndna kropp bär fortfarande korsets sårtecken.
Johannes såg ett slaktat lamm (Upp 5:6)
Du kanske både går haltande som Jakob och ändå i uppståndelsens kraft
Uppståndelsens kraft
Tre saker att veta enligt Paulus (Ef 1:17f)
Hoppet
Arvet
Kraften
Ett väl tilltaget förskott, en underpant, en arrabon (Ef 1:14)
Paulus staplar kraftord: Dynamis, energeia, kratos, ischys… (Ef 1:19)
Hoppet och kraften är aldrig motsatser i Bibeln
Texter, med betoningar av för predikan viktiga detaljer
1 Kor 15
1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står 2och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. 3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 8Allra sist visade han sig också för mig, —
11Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
12Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.15Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. 16Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. 17Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder.18Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. 19Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
20Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 21Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. 22Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 23Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom.24Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, 25ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26Den siste fienden som förintas är döden, 27ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. 28Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
—
35Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” 36Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. 37Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. 38Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. 39Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. 40Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan.41Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
42Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. 44Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.
Ef 1:17-23 – hoppet, arvet och kraften
17Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. 18Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, 19hur väldig (hyperballo megethe) hans styrka (dynamis) är för oss som tror – samma oerhörda kraft (energeia) som han med sin makt (kratos – jfr demokrati + ischys) 20lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. 22Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, 23som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.
1 Pet 1:3-9
3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
6Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, 7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. 8Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje 9då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Sak 8:6-8
6Så säger Herren Sebaot: Om de som är kvar av folket tror att detta är omöjligt i kommande dagar, är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.
7Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns. 8Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.
Joh 19:24-31 – Tomas
24En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. 25De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” 26En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” 27Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” 28Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” 29Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
30Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 31Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.
I mitt förra inlägg talade jag om tre olika sätt att agera kring helande: Önskemålsbönen (vädjan till Gud), befallning på Guds vägnar och proklamationen av att det är ett faktum. Strax efter att jag publicerade det inlägget skrev David Wellstam ett par läsvärdainlägg i sin serie om Andens gåvor. Jag tycker att våra respektive inlägg illustrerar de nyansskillnader som finns mellan undervisningen hos John Wimber och den undervisning som idag ges i Bethel, vilken i sin tur har påverkat svenska New Wine.
Jag ser inte dessa skillnader som allvarliga eller svårhanterade. Jag skulle gärna låta David undervisa om helande på en sammankomst som jag har ansvaret för. Jag gissar att han skulle göra motsvarande. Det jag däremot märkt är att det uppstår en del funderingar kring vissa detaljer och de tänker jag därför diskutera.
Lägg märke till att detta mynnar ut i en diskussion som handlar om något djupare än bara frågan om hur vi ber. Om du skummar igenom denna artikel, så läs det som står under den sista rubriken mest noggrant!
Jag skrev om tre grundtyper av helande bön och det gör David också, fast i en annan ordning. Jag tänker diskutera det han skriver i hans ordning.
Befallande bön
”Bli hel”, ”Smärta lämna i Jesu namn”, ”Knän bli helade i Jesu namn” osv. Jesus har inte bara gett oss uppdraget att bota sjuka, utan också auktoritet att göra det i hans namn (Luk 9:1).
David exemplifierar befallande bön och motiverar dess grundförutsättningar på exakt samma sätt som jag. Men sedan skiljer vi oss åt:
Detta är faktiskt den enda slags bön vi ser i Nya Testamentet.
Jag menar att det av mitt förra inlägg torde vara uppenbart att det finns andra sätt att be än den befallande bönen i NT. Här vill jag därför ge David en liten bakläxa. Jag tänker återkomma till detta mer i detalj nedan.
De som ser mycket helande runt om i världen ber generellt på detta sätt.
När man redigerar artiklar på Wikipedia ser man ofta påståenden som skulle kunna vara korrekta, men de behöver styrkas. Det finns en mall för detta: Källa behövs. Detta är ett typexempel på när den mallen skulle vara till nytta. Jag menar att det knappast finns faktaunderlag för ett sådant kategoriskt påstående.
Jag hade ett samtal med Andreas Cucca på Gå ut mission i nyår, då han var talare på Teamevangelisations nyårsfestival i Bengtsfors. I den kontext han verkar menar han att det allra bästa tillvägagångssättet är att i mötet låta varje deltagare själv vända sig till Jesus i bön om helande. I Bangladesh är det nämligen vanligt att gå till heliga män för botande, och risken är överhängande att missionären blir sammanblandad med ett sådant tankesätt om hon eller han ber för de sjuka själv. Det vore alltså direkt ovist att vara den förmedlande och befallande kristne i det sammanhanget.
Och just detta är min poäng. Om jag ska befalla eller inte beror på hur Gud leder med sin vishet och Andens ingivelser. Jesus demonstrerar en fantastisk variation i sitt tillvägagångssätt. Han jobbar aldrig enligt standardmall. Befallande bön är biblisk, men tillämpningen bör inte vara statisk.
Auktoritet och intimitet
Förespråkare för denna slags bön [befallande bön] brukar dela följande liknelse: Du jobbar på ett företag, och VD:n har gett dig ett antal uppgifter. Till chefens och alla andras förvåning går du upp till huvudkontoret och ber VD:n att göra dina arbetsuppgifter! Jesus har gett dig uppdraget att bota sjuka (Matt 10:8), vilket du gör när du lägger händerna på människor och befaller sjukdomar att lämna och proklamerar hälsa å Jesu vägnar. Om du istället ber Jesus att bota sjuka, så tar du ett steg tillbaka och ber honom att göra din uppgift.
Liknelsen har en god poäng. Jag använder liknande bilder själv ibland för att illustrera vår auktoritet. Problemet är dess andra hälft, att vi implicit skulle vara förbjudna att be Jesus om helande. Det är missvisande.
Naturligtvis sker inte helande i vår kraft, men det är vår handpåläggning och befallande böner som förlöser Guds kraft. Vi är satta som Guds förvaltare på jorden, och det är församlingen som med Andens hjälp och Jesu delegerade auktoritet är Jesu kropp på jorden. I väst har vi i hundratals år blivit matade med teologi som undergräver vår identitet i Kristus, så detta tänkande kan upplevas både som främmande och skrämmande.
Här har David en viktig poäng. Att vi som lärjungar till Jesus ska utföra Rikets gärningar i delegerad auktoritet är korrekt och en i allra högsta grad försummad sanning inom stora delar av kristenheten. När jag undervisar om förbön får ofta deltagarna därför träna sig på att uttala befallningar som smärta, försvinn i Jesu namn eller axel, bli frisk i Jesu namn. Men det har också funnits strömningar som på ett osunt sätt överbetonat denna auktoritet och menat att den kan och ska appliceras mekaniskt. I kölvattnet av sådan undervisning uppstår ofta svårbearbetade själsliga sår.
Jag lyssnade häromveckan till ett utmärkt föredrag av Greger Andersson med titeln Att tro på helande utan att förneka lidandet. (Det är också ungefär undertitel på en antologi i ämnet som han sammanställt där lärare från Örebro Teologiska Högskola bidrar med varsitt kapitel.) Jag höll inte med om allt – det gör man ju sällan – men han hade en viktig poäng. När vi skapar en berättelse om hur våra liv ska vara utifrån en teologisk förståelse av Bibeln och sedan gör smärtsamma upplevelser som inte ryms inom ramen för den berättelsen, så kan två saker hända. Antingen bearbetas berättelsen eller så överges den helt och hållet. (Fördjupning: Sjukdom och lidande och den kristna berättelsen – en biblisk och hermeneutisk analys, Greger Andersson, Scandinavian Journal for Leadership & Theology, 1, 2014)
Det har undervisats om helande på ett sådant sätt att människor inte bara far illa, utan så att de övergett tron som sådan.
Nu säger David på andra ställen många kloka saker om när helande uteblir, och jag ser inte att hans undervisning som helhet skulle vara skadlig. Däremot vill jag påpeka denna tendens.
Oavsett vad, så är befallande böner standard både för Jesus och den första kyrkan när det gäller helande.
Jag antar att David menar att den första kyrkan avser det vi läser i Apostlagärningarna. Just där hittar vi ett av de tydligaste exemplen på vädjande bön om helande (Paulus på Malta, Apg 28:8). Breven är helt tysta om vilken form av bön som används. Kyrkofäderna talar om helande som ett resultat av vädjande bön. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes att jag läst något annat exempel än just detta, men jag har inte lusläst dem alla.
Hur som helst, det jag vill hävda är inte att det finns en annan standardbönetyp, utan att Jesus just demonstrerar avsaknaden av en standardtyp!
Det är helt korrekt att vi har en grundläggande auktoritet i Kristus, men det är också viktigt att se hur den praktiseras utifrån en intimitet med Gud. Jag har i min uppsats om Andens gåvor påpekat hur pingstpionjärer som Howard Carter, Donald Gee och Smith Wigglesworth betonar att samarbetet mellan Gud och människa bygger på en finkänslighet för Andens ledning. Smith Wigglesworths undervisning om tro och hur vi ser Andens kraft manifesteras bygger i häpnadsväckande liten utsträckning på statiska metoder, häpnadsväckande med tanke på hur hans renommé missbrukats inom trosrörelsen för att legitimera dess statiska syn på tron. Det finns också ett annat spår, med W.E. Kenyon och F.F. Bosworth som viktigaste namn under pingströrelsens pionjärår. Det spåret dominerade under 50-talets helandeväckelse, men pendeln slog tillbaka med den syn på helande som Kathryn Kuhlman modellerade och som går igen i undervisningen hos Francis MacNutt och John Wimber.
Överbetonas intimiteten som nyckelfaktor kan det leda till handlingsförlamning. Man sitter då och väntar på ledning in absurdum. Överbetonas auktoriteten riskerar vi i stället att göra människor illa eller rent utav att bli olydiga mot Gud.
Proklamation
David tolkar ordet proklamation på ett helt annat sätt än jag. Han skriver kort och gott följande:
”Hälsa”, ”Balans”, ”Ingen smärta” osv. Man talar ut över personen det man vill se, eftersom bön har en förlösande kraft att förverkliga Guds vilja i personens liv.
Jag har svårt att se att detta skulle vara något annat än en light-version av befallande bön. Det jag på mitt håll kallar proklamation berör David inte över huvud taget.
(Jag hoppas inom överskådlig tid återkomma med ett fördjupande inlägg om proklamerande bön. Ämnet är långt ifrån uttömt.)
Vädjande bön
David använder inte ordet vädjan. Jag väljer det ordet för att tydliggöra vad vi diskuterar. Notera först och främst att vädjande bön i Bibeln aldrig är fin i kanten eller ett krälande i stoftet. Den är påstridig, uppfordrande, argumenterande och bitvis närmast oförskämt fräck mot Gud! Vädjande bön är långt ifrån detsamma som att vara försiktig i bönen.
Vanliga böner. ”Tack Gud för att du älskar [personens namn]”, ”Jag välkomnar dig helige Ande över…”Jesus, hela personen.” — jag inleder ofta med att välkomna Anden och att tala ut Guds kärlek över personen.
Här verkar vi ha precis samma praxis, David och jag. Jag beskriver den mer i detalj i mitt förra inlägg.
I den bortklippta delen av citatet går vår skillnad i synsätt dock i dagen:
Det finns som sagt inget exempel i NT på detta sätt att be för helande. Därför ber jag ytterst sällan ”Jesus, hela personen”.
Jag har gett exempel på detta, som sagt. Jag undrar också över hur David resonerar när han gör inskränkningar i löftet från Fil 4:6. Kanske får jag ett svar i denna mening, längre fram i hans text.
Jag utesluter förstås inte att Gud kan hela genom ”vanliga” böner, men hävdar att befallande böner är mer logiskt, bibliskt korrekt och förlöser mer.
Den springande punkten tycks vara att befallande bön helt enkelt fungerar bättre. I sitt fördjupningsinlägg diskuterar David varför helande ibland uteblir. Där har han – bland många andra poänger – följande kommentar:
Vi ber ofta alldeles för ofta på distans för helande. Vi ser få helanden ske via distansbön i Nya Testamentet. Det sker en gång, och då anmärker Jesus att detta var ett fall av extraordinär tro. Den bibliska modellen för helande är befallande bön och handpåläggning. Många gånger ber kyrkan i väst varken befallande eller med handpåläggning.
Här tycker jag att David slarvar med exegetiken. Det vi ser är faktiskt ett proklamerande ord – på distans. Jag förutsätter att David talar om den romerske officeren som vädjade till Jesus, men inte ansåg det nödvändigt att Jesus skulle komma hem till den sjuke tjänaren. Jag kan hitta några exempel till. Den syrisk-fenikiska kvinnan, som vädjade för sin dotter. Återigen proklamerar Jesus bönesvaret. Andra som blir helade på distans är de tio spetälska.
Däremot tror jag att David här har en stor poäng. Vi ber på tok för sällan riskfyllda böner. Och på väckelsemöten på Hönökonferensen bjuds det till förbön varje kväll. I ett tält med tusentals åhörare finns det hundratals som skulle kunna söka sig till förbönen, men en vanlig kväll är det bara en handfull som kommer för sina sjukdomars skull.
Greger Andersson gjorde en annan intressant poäng i sitt föredrag. Fram till 60-talet gick en vanlig pingstvän först till Gud med sina krämpor, och till läkaren sedan. (I värsta fall inte alls till läkaren.) Under 60-talet började Gud bara få de vars sjukdomar läkaren inte rådde på, de hopplösa fallen. Då inser jag lätt att ju färre vi ber för, desto färre blir också helade. Och när det sedan är dags att be för de svårt sjuka står så oerhört mycket på spel. Risken för besvikelser ökar naturligtvis och det leder lätt till en negativistisk spiral.
Dessutom är det så att vi har fått helandens gåvor av Anden, för att betjäna varandra. Brukar vi inte Guds gåvor, ser vi inte heller Guds verk ske ibland oss!
Men detta räcker inte för att underkänna den vädjande bönens legitima plats i helandetjänsten.
Jakobs brev
David skriver:
Somliga menar att Jak 4:14 [ska vara 5:14] talar om denna sortens bön för helande. De äldste ska smörja med olja och be böner över honom. Det står ju dock inte vilken slags böner de äldste ska be, så troligen rör det sig även här om befallande böner.
Här menar jag att exegetiken är direkt undermålig. Låt oss läsa hela sammanhanget:
13Får någon av er lida skall han be [proseuchéstho (1)]; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 14Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner [prosevxásthosan (1)] över honom. 15Deras bön [euchè (2)] i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. 16Bekänn därför era synder för varandra, och be [eúchesthe (2)] för varandra att ni skall bli botade.
Den rättfärdiges bön [déesi (3)] har kraft och gör därför stor verkan. 17Elia var en människa som vi, men när han bönföll [proseuché (1) + proseúxato (1)] Gud om att det inte skulle regna kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. 18Sedan bad [proseúxato (1)] han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa.
I texten (interlinear) används alltså följande ord för bön:
Verbet proseúchomai och substantivet proseuché. Dessa ord betecknar bön i allmänhet (att vara med Gud) och ibland vädjande bön. De används aldrig om vädjande människor emellan i NT. De betecknar aldrig befallande bön. Notera att orden används i såväl vers 13, 14, 17 och 18. (Substantivet och verbet används invid varandra i vers 17 för att betona intensiteten i Elias bön. Orden upprepas på liknande sätt i Ef 6:18. Tyvärr syns inte dessa nyanser i översättningen.)
Substantivet euchè och verbet eúchomai. Dessa ord betyder sammanhanget vädjande bön, men substantivet kan också översättas med löfte (Apg 21:23). Orden är inte nödvändigtvis använda om bön till Gud, exempelvis kan verbet också stå för en allmän önskan (exempel Apg 27:29 och Rom 9:3). Att dra ordets betydelse till befallande bön är extremt långsökt.
Substantivet déesis. Detta ord står ofta tillsammans med ett synonymt ord bredvid för att skapa en förstärkt effekt. Det betecknar bön i allmänhet, vädjande bön och ibland starkt känsloladdad bön. [Jesus] uppsände med höga rop och tårar enträgna böner…. Återigen befinner vi oss långt ifrån den befallande bönen i valör på ordet.
Texten har också tydliga paralleller med 1:5-6 och 4:2-3. Verbet för bön i dessa båda avsnitt är aitéo (att be om något).
Med denna ordanalys som grund, vill jag påstå att Jakobs brev absolut inte kan tolkas på något annat sätt än att det uppmanar till bön av den vädjande typen, bön riktad till Gud för att den sjuke ska bli frisk.
Vilka roller är möjliga att ha kring helande
I påfallande många berättelser om helande finns det fyra tydliga roller:
Den sjuke.
Ombud för den sjuke. Officeren som ber för sin tjänare, mamman som ber för sin dotter, pappan som ber för sin son, vännerna som firar ner sin lame vän genom taket, etc.
Jesus, som förmedlar helandet.
Fadern, som Jesus verkar i intim samklang med, i Andens kraft.
Att läsa Bibelns texter om helande handlar om mycket mer än att bara studera hur Jesus och apostlarna gick till väga. Det var ett viktigt genombrott för undervisningen omkring helande när John Wimber och hans medarbetare som de första (mig veterligen) gjorde den sortens studier, men texterna rymmer så många fler lärdomar än så.
Ett av de bästa sätten som finns för att internalisera Bibelns undervisning är att leva sig in i texten, att kliva in i den och själv ta till sig en av dess roller. Lev dig in i texten, tills texten lever i dig! Ett lika viktigt steg är att sedan också leva ut texten i sitt dagliga liv.
I detta sammanhang vill jag tydligt uppmuntra dig till att frimodigt ta alla de tre första rollerna! Du är ju inte Gud, så den fjärde rollen är inte så lämplig… Du får frimodigt ta till dig vilken annan roll som helst!
Är du sjuk och inte orkar be själv? Låt någon annan bära dig till Jesus!
Är du vän med någon sjuk? Bär denne till Jesus!
Är du intill någon som är sjuk? Förmedla frimodigt helande från Fadern, i Andens kraft och Jesu namn!
När jag undervisade om helande på 80-talet, bland vänner som vuxit upp i kyrkan så var det oerhört svårt att få dem att se sig i den tredje rollen. Jag möter fortfarande sådana. Jag ser också många exempel på teologi som förnekar att vi kan ha den uppgiften. Och som sagt, jag tränar ofta människor att uttala befallningar i samband med helandetjänst. Men låt oss för allt i världen inte springa över vägen från ett dike till ett annat!
Paulus befann sig vid (minst) ett tillfälle i situationen att en av hans medarbetare blev sjuk på ett dödshotande sätt. Han skriver i Fil 2:27f:
26Han [Epafroditos] har längtat efter er alla och har varit olycklig över att ni hörde att han hade blivit sjuk. 27Och sjuk var han verkligen, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, så att jag skulle slippa uppleva sorg på sorg.
Hur bad Paulus för Epafroditos? Ser du honom bredvid sjuksängen befallande att sjukdomen ska lämna? Kanske gjorde han det, men när man på detta sätt befinner sig i den mest dramatiska kampen kring ett helande, då blir det synnerligen underligt om man som förebedjare inte får plocka fram hela den arsenal som finns av stämningslägen i bönen, om man inte skulle kunna få tömma sitt hjärta som vatten inför Herren. Och det vore i sanning märkligt om Paulus, som genom sin rabbinska skolning troligen kunde större delen av Tanak (Gamla Testamentet) utantill, inte skulle ha bett böner som Herre, skynda till min hjälp (Ps 38:23, hämtat ur en hel psalm som är en sjuk människas klagan).
Jesus är den klaraste uppenbarelsen vi har om Gud och hans vilja, men det innebär varken att resten av NT eller GT skulle vara utan värde för att förstå hur vi kan förhålla oss till sjukdom och helande.
I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden Man domderar med Gud och att detta innebar att man inte har respekt för Guds helighet. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.
Biblisk variation
Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus talade strängt till febern.
Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.
Bön till Fadern
Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)
Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner
Bli ren! (Mark 1:41)
[Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! (Mark 4:39)
Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
[Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)
I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
… med hög röst: Res dig och stå på benen! (Apg 14:10)
Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)
Proklamation av helandet eller undret
För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
Implicit proklamation i Apg 5:9: Nu ska de bära bort dig [Sapfeira].
Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)
Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs
Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus såg upp mot himlen innan han uttalade befallningen effata!
Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till öns främste man, på Malta, med bön.
Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.
Befallningar är vanliga
Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.
Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.
Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:
Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett kunskapens ord. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.
Vad händer om inget händer?
En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan men tänk om inget händer? Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:
Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi Jesus hade nämligen just sagt åt honom: Far ut ur mannen, du orena ande! Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.
Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.
Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke
Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: Ta din bädd och gå, Stå upp i Jesu namn. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (Håll fram handen), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.
Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).
Vittnesbörd om detta i praktiken
I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck. Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu. Och så kom slutklämmen. Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu! (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)
Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.
Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)
Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.
Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande
Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro för sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.
Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.
Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)
I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.
Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga nu är du frisk förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.
Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.
Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.
Gör inte lära av dina erfarenheter
I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.
I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!
Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)
Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:
Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.
Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.
Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.
När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.
Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.
Beeson Divinity School, Samford University hade den 5 februari 2014 sina årliga Biblical Studies Lectures med Gary Habermas och Craig Keener. Ta dig tid att lyssna igenom dessa. De är mycket bra.
Nu har Kalla faktas påstådda ”granskning” av oss hemska karismatiker sänts. Programmet innehöll inget nytt eller förvånande. Den här sortens usla journalistik har jag sett förut, men den är ändå nödvändig att kommentera.
Först en liten detalj som avslöjar en avgrund av okunskap hos Kalla faktas redaktion. På Facebook fick de en fråga:
Walter Hollenweger, en ledande forskare på pentekostal-karismatisk kristendom talar däremot om fyra fåror:
Pentekostaler med ursprung i väckelserna vid 1900-talets början, speciellt Azusa Street. Det vi i Sverige kallar för pingstväckelsen.
Karismatiker, främst verksamma inom befintliga samfund. En delrörelse som uppstod runt år 1960.
Neo-karismatiker verksamma inom nya samfund och nätverk. En delrörelse som tog fart på 1980-talet.
Inhemska kyrkor i majoritetsvärlden (Sydamerika, Afrika, Asien) av Helig Ande-karaktär.
Tillsammans utgör vi någonstans mellan 400 och 650 miljoner människor världen över. Med nuvarande tillväxttakt lär vi nå miljardstrecket inom ett par årtionden.
Trosrörelsen, löst definierad som församlingar och förkunnare som betonar att helande och ekonomisk framgång är garanterat när en människa är tillräckligt trosviss, utgör i runda svängar mellan 7 och 13 % av oss. Alla siffror här är mycket ungefärliga. Livets Ord uppstod inom trosrörelsen och har kanske några kvardröjande rester av den i sig, men har lämnat denna slags förkunnelse i allt väsentligt. Jens Garnfeldt verkar av allt att döma tillhöra dess mittfåra.
Vineyard är betydligt mindre, men har präglat rätt stora delar av den neokarismatiska fåran, så inflytandet därifrån är betydande.
Att som Kalla fakta påstå att karismatiker kan delas in i två rörelser, Trosrörelsen och Vineyard, är däremot underkänt. Det blottar en okunskap som säger betydligt viktigare saker än detaljen i sig. Den avslöjar att redaktionen faktiskt inte har en aning om vad det är de undersöker!
En jämförelse skulle vara om man gjorde ett program om stenkastande upploppsdeltagare i en politisk demonstration och som svar på frågan var de kommer ifrån i svaret drog in all världens socialister, från Stefan Löfven och Göran Persson till Enver Hoxha och Josef Stalin, och sedan menade att alla dessa återfinns i två rörelser, maoismen och mensjevikerna. En sådan politisk reporter skulle bli utskrattad, utskälld och gissningsvis sitta löst på jobbet. Men nu handlar det om religion och då kan man tydligen komma undan med vad som helst.
Det är journalister med denna bristande kompetens som gjort programmet, men eftersom stora delar av sveriges befolkning reagerar instinktivt på de bilder de ser och de kommentarer som fälls, så haglar lovorden. Det finns ett Jesusord om vad som sker när en blind leder en blind. Det är tillämpbart här.
Jag ställde en rak fråga till redaktionen om de hade någon grund för sin indelning av alla karismatiker i två rörelser. Jag väntar fortfarande på svar.
Programmets dramaturgi
För att rättfärdiga programmet så behövs det först utmålas att det som behandlas är ett gigantiskt problem. En massa helandepredikanter växer fram som svampar ur jorden och med sina bländverk förförs stora skaror. Diverse siffertrillande inleder rapporteringen, redan uí nyhetsmorgon och följs upp med kommentarer i sociala media. Det klargörs tydligt att det som skildras i programmet berör hundratals miljoner världen över och kanske 100 000 i Sverige. Alla dras från första sekunden över en kam.
Om händelsevis någon från Kalla faktas redaktion läser detta, så har jag en fråga om detta: Känns det OK i magen att göra så? Inga samvetskval? Inga betänkligheter? Inga tvivel på att ni bryter mot god journalistisk sed? Och, nej, dessa frågor är inte retoriska.
Programmet byggs sedan upp kring tre roller: Offren, förövarna och experterna. Dramaturgiskt är upplägget enkelt.
Offrens historier är svåra att höra. Den här sortens problem uppstår när osund trosförkunnelse predikas. Jag motsäger inget i deras berättelser eftersom jag själv mött dessa problem flera gånger. Men problemet är att de används för att bevisa något mer än de har bärighet till. I runda svängar 90 % av alla karismatiker världen över lyssnar inte till predikanter som lär ut den här sortens vanföreställning om vad tro är. Inom Vineyard så motsäger man tydligt den här sortens trosförkunnelse, för att nu nämna den andra ”rörelsen” som Kalla Fakta söker svärta ner.
Att hitta förövare är inte så enkelt. Tydligen finns det inte så många svenska predikanter att tillgå, trots att det beskrivs som en epidemi.
Från Jens Garnfeldts möten ser vi klipp där han verkar proklamera att en sjukdom är botad, men vem mer gör på det viset? En förkunnare i Sverige som jag själv tycker drar iväg lite långt ibland, Linda Bergling, säger tvärtom så här:
Man kan sätta sin tro till att Jesus helar, men du kan inte säga att Jesus helat om inte människan själv säger det, om inte människan ger sitt gensvar och bekräftar. Och inre sjukdomar kan man inte omedelbart känna om man är helad ifrån. Det måste alltid kontrolleras och man fullföljer alltid behandlingar om inte läkaren säger att man är helad med nya prover.
För att dryga ut materialet så ser vi lite klipp med Suzette Hattingh, Benny Hinn och några andra som inte ens jag hann uppfatta vilka de var. Var är epidemin, undrar jag?
Slutligen så har vi då experterna. Torsten Åhman introduceras med ett klipp från hans bokhylla. John Foxes Book of Martyrs står där och ser imponerande ut. (Boken är läsvärd, om än tendentiös.) Med detta snabba klipp låter Kalla fakta oss förstå att här sitter det en lärd och trevlig man, någon värd att lyssnas på. Ingen av de inbjudna experterna ifrågasätts, ingen av dem får ens en skarp fråga. De är där för att berätta för oss hur det egentligen ligger till.
Torsten Åhman skriver på sin blogg att intervjun med honom tog 40 minuter. Det hade varit intressant att ta del av den i sin oklippta helhet. På en punkt finner han det värt att korrigera den bild som gavs i programmet. Han menar att inga under sker i de av honom utpekade suspekta sammanhanget. Annars gör Gud under.
(Det finns ingen dokumentation som visar att under sker inom dessa grupperingar, säger TÅ. Jag undrar vilken skillnad dokumentation som finns för de sammanhang som Torsten godkänner? Inte används väl dubbla måttstockar? Jag får anledning att återkomma till detta dubbelfel. Det finns gott om väldokumenterade helanden från vissa sammanhang som Torsten pekar ut som suspekta, men det är en fråga vid sidan av programmet.)
Det dramaturgiskt intressanta är att TÅ klippts ner så att han i programmet verkar förneka alla under och helanden i alla karismatiska sammanhang. Punkt.
Detta är naturligtvis usel journalistik, eftersom det ger en förvriden bild av vad den intervjuade faktiskt sa. Men journalistisk integritet är som sagt inte en nödvändighet i såna här sammanhang. Det ställer också följdfrågor: Vad mer är vinklat och manipulerat för att framställa karismatisk kristendom i värsta möjliga dager? Det lär vi aldrig få veta.
TÅ motiverar sin medverkan med att han vill sätta fokus på avarterna. Det är ett ädelt motiv, som jag själv sympatiserar med. Jag försöker göra detsamma på min blogg. vad som skiljer oss åt är bedömningen emellanåt av vad som är art och vad som är avart. Men den betydligt intresantare frågan är varför redaktionen för Kalla fakta valde ut sina ”experter” som de gjorde? De verkar handplockade för att förmedla just den åsikt redaktionen från början ville få fram. Alltså: Frågan jag ställer är inte varför min kollega väljer att medverka i programet, utan varför han utvaldes av programmakarna? Jag kan inte se något annat skäl än att han enligt dem förväntades framföra rätt åsikt, åtminstone rätt nog att kunna friseras där det man inte ville säga klipptes bort.
Finns här inga problem?
Man kan kanske tro att jag förnekar att det finns lurendrejare och människor som far illa. Men då känner man mig dåligt. Jag har skrivit och talat om detta i olika sammanhang i snart 30 års tid, ända sedan jag själv insåg att trosförkunnelsen är osund. Frågan är hur stora dessa problem är.
Om man som Samuel Varg Thunberg i praktiken menar att under är ytterst sällsynta och att Gud får anses vara verksam i stort sett endast genom psykologiska stärkande processer – en hållning som kan delas också av ateister fast i en urvattnad form – ja, då är precis all karismatik farlig. Men då bör man leda detta i bevis genom att granska karismatikens huvudfåror och inte dess ytterligheter. Ytterligheterna bevisar inte tesen, helt enkelt.
Om man som Torsten Åhman menar att karismatik är något gott, men att avarter grasserar i våldsam mängd och att det mesta vi ser och hör inom området är just osunt, ja, då är problemet naturligtvis stort. Inom en rörelse som världen över berör runt en halv miljard människor finns det allsköns bråte och det är verkligen ett problem att trosförkunnelsen berör uppemot 50-80 miljoner människor världen över. Men problematikens storlek kan inte avgöras genom att stapla anekdoter. Det krävs bättre bevisföring än så.
Om man som jag anser att problemen finns i viss mängd och att karismatiken har ett antal inbyggda frestelser som gör att den kan slå över i osunda former, då krävs det en viss vaksamhet och noggrannhet. Men att utmåla situationen som att vi står inför en flodvåg av gräsligheter, det är överdrivet och onödigt. Vad har jag då för bevis för min hållning? Svar: Forskning! Det där som man kunde ha hoppats att Kalla Faktas redaktion ägnade sig åt att läsa innan de gjorde sitt program. Men varför dra in fakta i ett program som har fakta i sin titel, när den egna åsikten är så mycket mer säljande?
Glada tillrop och fördömanden
Sociala media är nu i vanlig ordning fyllda med olika slags tillrop. Här finns åtskilliga kommentarer där man spyr galla på helandepredikanter. Torsten Åhman och Samuel Varg Thunberg får ett stort antal tacksamma ryggdunkningar. Ytterst lite av substans sägs, men låt mig kommentera några trender:
Kalla Fakta efterlyser och uppmärksammar dem som bekräftar det egna narrativet. Kanske kommer det en uppföljning med mer av samma slag? Som om två dåliga bevis tillsammans skulle vara bättre än ett. I vart fall ser vi vad redaktionen önskar göra för slags program. Allsidighet efterlyses inte!
Många passar på att vädra sin skepticism och ofta då svepa med sig allt vad tro heter i sin kritik. Den bild av Jens Garnfeldt som presenteras i programmet ses som symptomatisk för all religiositet som finns. Den intellektuella substansen i sådan kritik är lättbedömd.
Kristna som är icke-karismatiska eller enbart önskar hålla sin karismatik på mycket defensiv nivå instämmer i hyllningskören. Att alla karismatiker dragits över en kam är en aning beklagligt på sin höjd enligt dessa, men inget att hänga upp sig på. Några av dessa är vetenskapligt skolade och verksamma i akademiska miljöer, men detta till trots ignorerar de alla krav på vetenskaplighet och saklighet i granskningen.
Ett stort antal kommentatorer belyser dubbelmoralen hos Kalla Fakta när de inte granskar kanalens egna produktioner i program som Det okända. Det är väl bara att säga touché!
Gissningsvis strömmar det nu också in en massa meddelanden till de medverkande och till redaktionen där de fördöms för att ha gått emot Gud själv, vara ombud för den onde och gå en ond bråd död till mötes. Instabila och omogna människor finns i alla läger och när man trampar några på tårna kommer de att reagera därefter. Gissningsvis lägger Samuel Varg och Torsten Åhman dem åt sidan för vad det är. Men det förtroendet har jag inte för Kalla faktas redaktion. Jag gissar att de tar den sortens reaktioner som intyg på att problemet med hjärntvättade karismatiker är utbrett. Jag skulle bli glad om jag blev motbevisad på den punkten. Men om nu inte Ingemar Hedenius höll sig för god för att dra in den sortens tarvligheter i debatten så hyser jag föga hopp om att hans andas arvtagare skulle agera annorlunda.
Vad blir konsekvensen?
När dammet som rörts upp börjar lägga sig, vad blir slutresultatet? Kommer det färre människor till karismatiska möten? Kommer färre be om, eller acceptera förbön för helande? Inte direkt. Men droppen urholkar stenen. Det finns några individer och grupper i gränslanden mellan olika åsikter och i våra dagar handlar det sällan om logiska argument när någon byter hållning. Kalla fakta medverkar till att svärta ner bilden av karismatiker med sin usla journalistik. Det är inte alls något man bara kan skaka av sig.
Överdriven försiktighet blir ena konsekvens. Det är illa nog. Att detta dessutom kommer göra det enklare för den som vill diskriminera mot troende är en annan möjlig konsekvens. Det är inte Jens Garnfeldt som riskerar att råka illa ut, utan helt vanliga skolelever, arbetskamrater och grannar. Människor du haft i din omgivning och som enligt alla undersökningar är mindre benägna att ljuga, stjäla och bete sig klandervärt än genomsnittet. Människor som enligt alla undersökningar är mer generösa, mer hjälpsamma och mer omtänksamma än genomsnittet. Men vad spelar fakta för roll för ”Kalla fakta”? Mycket liten, tycks det.
Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.
Vad pratar vi om?
Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”
Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:
Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.
Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.
Mitt första läkarverifierade helande
År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.
Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.
En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”
Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.
Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.
Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.
Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.
När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.
(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)
Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.
Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!
Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.
Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.
Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.
Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.
Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”
Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.
Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.
Varför är benförlängning omtvistat?
Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?
En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:
Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.
(Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)
Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!
Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.
Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.
Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?
Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.
Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.
Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.
Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.
Bortförklaringar
När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.
I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.
Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.
Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)
Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.
Är detta något unikt?
Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.
På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.
Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)
Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.
Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).
I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.
Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.
Gör det själv!
Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.
Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!
Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.
Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.
Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.
Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!
Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.
Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.
Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.
Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.
Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!
Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.
Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.
Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.
Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.
Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.
När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister. Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!
