Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:
Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.
Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.
Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth
, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.
Förkortningar som används nedan och i följande inlägg:
- GEP = Fee, Gordon (1994). God’s empowering presence: the Holy Spirit in the letters of Paul. Peabody, Mass: Hendrickson Publishers.
- JatS = Dunn, James D. G. (1975). Jesus and the Spirit. London: SCM Press.
Tes 1. Karismatik är nytestamentlig, ursprunglig normalkristendom
Att ta del av kraften från Anden också för ett karismatiskt liv är en av huvudpoängerna med det nya förbundet. Genom Anden smakar vi det kommande upprättade gudsriket idag. Kulmen i Petrus predikan på pingstdagen (Apg 2) är inte att åhörarna ska bli frälsta, utan att de ska få Andens gåva för att själva bli delaktiga i det som de såg och hörde att de 120 hade tagit del av, uppfyllelsen av Joels profetia.
Karismatik som bara utövas av ett fåtal är en travesti av vad kristet liv är tänkt att vara. Karismatiska sammanhang kan reduceras till åskådare till ambulerande superstjärnor. Andra sammanhang kan reducera karismatiken till att bäras av ordinerade ledare. Detta är motsatsen till Paulus vision för församlingen (1 Kor 12; Ef 4:7-16, v.16)
Karismatik är inte heller för enskilda strömningar inom kristenheten. Den bör finnas inom alla samfund och alla församlingar.
Gordon Fee beskriver att helanden och under och tecken för de första kristna var a regular and expected expression
(GEP:389) och att de första kristna inte kände till någon annan slags kristet liv. It would never have occurred to them that the one who chose to be present with them in the Incarnation and now by his Spirit would do otherwise than graciously intervene in their lives.
(GEP: 888).
Samma slutsats drar James Dunn:
At no time does Paul conceive of two kinds of Christians – those who minister to others and those who are ministered to, those who manifest the charisma and those who do not. To be Christian is to be charismatic; one cannot be a member of the body without sharing the charismatic Spirit. (JatS: 263f)
Tes 2. Vi kan inte bli för karismatiska
Karismatik i sig är aldrig ett problem. Missbrukad karismatik är ett problem. Dålig teologi i kombination med karismatik är ett problem. Kärlekslös karismatik är ett problem. Men det är missbruket, den dåliga teologin eller kärlekslösheten som är problemet när detta händer. Inte karismatiken i sig.
Däremot kan karismatik synliggöra problem. Karismatiken fungerar som en turbo. Där ödmjukhet och mognad saknas, teologin är dålig, eller det inte finns genuin omsorg om varandra så kan karismatiken blottlägga och förstärka problemen. Och den kan användas som en ursäkt för att inte ta itu med dem.
Med andlig kraft följer också en uppsättning frestelser. Den kan leda till framgång som stiger oss åt huvudet. Den kan ges ett egenvärde som gör att vi ignorerar signaler om att allt inte står rätt till. Karismatik behöver därför kombineras med viss varsamhet, men inte för att de i sig skulle vara ett problem eller något vi kan få för mycket av, utan för att den i kombination med de verkliga problemen gör skada.
Vi karismatiker behöver förhålla oss till det faktum att människor tagit skada i våra sammanhang. Vi behöver erkänna det och ta ansvar för det. Men inte på bekostnad av vår karismatiska frimodighet.
På motsvarande sätt behöver den som inte känner sig bekväm med det karismatiska lära sig att se skillnad på karismatiken i sig och mänsklig synd och svaghet som omger den ibland.
Det finns inga badande barn utan badvatten. Den som bara vill ha rena barn kommer inte få uppleva någon karismatik. Den som inte ser det smutsiga badvattnet kommer göra misstag som är onödiga. Båda utgångspunkterna, icke-karismatisk och karismatisk, behöver ödmjukhet.
Den här punkten kan sammanfattas i en mening av Magnus Malm:
Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det?
(Det finns också sådant som inte är problem alls, men som upplevs som det. Karismatiken utmanar bekvämlighet, vanor och teologi. Mer om det kommer i en senare tes.)
Tes 3. Karismatiken måste sökas, den ramlar inte över oss.
Gud öppnar dörrar för oss, men ingenstans i Bibeln uppmanas vi att vara öppna för Gud
. I bönen kan vi säga till Gud att vi är öppna för att bli ledda av Anden, för att sedan en stund i tysthet och vid tillfällen under dagen stanna upp och lyssna. Men när det gäller Andens gåvor räcker det inte att vara öppen
. De ska sökas ivrigt (1 Kor 12:31; 14:1). Paulus går så långt att han säger detta:
När ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. (1 Kor 14:12)
Notera att detta sägs till församlingen i Korinth, där det förekom så mycket omognad och synd, där teologin ofta var usel och där de karismatiska gåvorna missbrukades.
Detta är inte platsen att gå igenom vad det innebär att söka gåvorna. Jag har skrivit en längre uppsats i ämnet. Men så mycket kan sägas att det handlar om att vara ivrig, att be om dem, att få handpåläggning, och att träna sig i att använda dem. Det handlar inte om att behärska formler och söka mekaniska modeller, utan om lyhördhet och finstämt samarbete med Gud. Detta är något vi kan växa i, mer och mer. Ledares uppgift i sammanhanget är att sätta andra i stånd att tjäna (Ef 4:12, enligt grundtexten).
Tes 4. Vi kan bli för ensidiga
Församlingslivet kan inte vara en enda lång New Wine-konferens. Över tid måste jag som individ få en allsidig kost och församlingen tjäna Gud på alla sätt som den är kallad att göra. Gud verkar på en mängd sätt, vill göra en mängd saker och äras igenom en mångfald av uttryck för vår kärlek till Honom.
Även om vi tror och lär att alla kristna kan profetera (1 Kor 14:31), ska inte alla profetera hela tiden. Även om vi tror att alla de Andens gåvor som nämns i 1 Kor 12:8-10 och på andra platser kan manifesteras hos varje troende, ska vi räkna med att vi får olika betoningar (1 Kor 12:28-30) och långt ifrån alla dessa är spektakulära. Det är inte finare eller mer upphöjt att ha en spektakulär gåva än att ha gåvan att tjäna. Det är inte mer anmärkningsvärt att ha gåvan att göra under än att ha gåvan att styra.
Brist på denna allsidighet kan synas på två sätt. Icke-karismatiker kan säga eller leva som att de spektakulära gåvorna inte behövs. Det finns ju så många andra gåvor. Men i sammanhang där ingen vittnat om ett fysiskt helande på åtskilliga år, är det inte rätt attityd att kalla undervisning om just helande för en onödig fixering. Karismatiker kan å andra sidan lätt upphöja de spektakulära gåvorna så att de är det enda som man talar om eller tar hänsyn till när exempelvis individer eller församlingar söker Guds vilja, utser ledare, kallar talare, väljer böcker att läsa, etc. Alla Andens gåvor är värdefulla. Inga bör ratas, varken de ordinära eller de spektakulära.
Karismatiken är ofta just spektakulär. Den har en wow-faktor, som jag tror vi alla behöver uppleva ibland, men det är andlig omognad att bli upplevelsefixerad. Det finns tyvärr en risk att karismatiker hamnar i en onödig berg- och dalbana. En dag utan upplevelser ses tyvärr ofta som en förlorad dag. Pressen att ständigt uppleva något leder till att många karismatiker hoppar av. Det blir för ansträngande att leva i Andens kraft
. Andens gåvor ska sökas, men de ska inte pressas fram.
Det finns faser i livet för såväl församlingar som individer då Gud lär oss något nytt. Under sådana faser kan det uppstå en momentan obalans som i längden tjänar den sunda balansen. När det karismatiska väcks till liv så behöver vi gott om undervisning, exempel och vittnesbörd. Men därefter räcker det med regelbundna påminnelser.
John Wimber fick frågan på en konferens där jag deltog om hur mycket de undervisade om helande i hans hemförsamling. Många blev nog förvånande när han svarade att de inte hade talat om helande på tre år. Däremot bad de för sjuka i gudstjänsterna, smågrupperna och andra sammanhang varje vecka. Det bara finns där, som något naturligt och självklart.
(Wimber citerad ur minnet.) Så gjorde han tillägget: Det är kanske dags att vi talar om det igen så att de nya förstår vad som händer och varför vi gör som vi gör.
En snickare som köpt ett nytt verktyg kan behöva en kurs att lära sig använde det och till en början kanske det finns en extra fascination över verktyget. Men även om det i fortsättningen kommer att finnas en glädje att använda verktyget ifråga, så vore det konstigt om det fick allt fokus i jobbet. Det tror jag är en bra jämförelse med hur det karismatiska ska fungera. Det behövs. Det är bra. Det är en glädje att leva i det. Men det är inte allt.
Stay tuned
Det var mina fyra första teser. Jag kommer att skriva om behovet av god teologi, vetenskap, sund mänsklighet, svaghet, kärleken och korset. Följ mig på Facebook, Twitter eller prenumerera på mitt RSS-flöde så att du inte missar resten.
Pingback: Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi | itpastorn.nu