Gång efter annan uppmanas vi att lyssna på varandra, speciellt på den som är utsatt och lider. Det är bra, men i en tid där anspråk på sanning till sin essens anses vara förtryckande har detta lyssnande blivit något mer än att väcka empati och skapa inlevelse. Det har blivit ett sätt att säga saker som ingen får säga emot! Den som gör det anses vara okänslig, lida av fobier eller rent av vara ondskefull.

Detta är förbaskat nonsens!

Visst kan det vara så att någon inte tar till sig vad andra säger av dåliga skäl, men när det tas för givet och allt samtal styrs upp enligt detta som ett grundantagande, då är det nonsens! Jag ska ge ett par exempel, från två helt skilda sammanhang för att illustrera principen. De exempel som jag ger är:

1. Kenneth Hagins helande som ung och hans tolkning av Markus 11:23 – 24 som essensen av trosförkunnelsen.
2. Kristna palestiniers lidande och vånda som resulterar i felaktiga och överdrivna anklagelser mot Israel och ibland ren antisemitism.