Etikettarkiv: charisma

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Publicerat av
1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Läs mer →

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

Publicerat av
2

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Ananias botar Paulus

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Läs mer →

Paulus program för andlighet och karismatik

Publicerat av
8

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior
  3. Pröva allt
  4. Ta var på det som är bra
  5. Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Läs mer →

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Läs mer →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Läs mer →

Vad är Andens gåvor: Frågeställning för min uppsats på THS

Publicerat av
Svara

Nästa inlägg om Amos Yong drar ute lite på tiden. För att fylla tomrummet kommer här mitt första utkast till ingress för den uppsats jag skriver i vår på THS.

Andens gåvor också kallade nådegåvor (karismer), som Paulus skriver om i 1 Kor 12-14, har förts fram till teologins frontlinjer, såväl som församlingars och troendes praktik, främst tack var den stora framgången för klassiskt pentekostala och neo-pentekostala rörelser, men också genom att de uppmärksammats inom församlingstillväxtrörelsen. Detta har lett till att det nu finns många akademiska teologer som talar om de andliga gåvornas generella funktion och väsen. Däremot saknas det undersökningar om vari en mer specifik innebörd skulle vara av de enskilda gåvorna, liksom en systematisk beskrivning av gåvornas natur eller väsen.

Vad säger olika traditioner om vad som menas med exempelvis den profetiska gåvan? Kunskapens ord? Trons gåva? Gåvan att styra?

Akademiska exegeter, främst James Dunn och Gordon Fee, har gjort noggranna exegetiska utläggningar av bibelord som behandlar Andens gåvor, men diskussioner om de enskilda gåvornas innebörd saknas exempelvis i den systematiske teologen Congars monumentalverk om Anden, dess 727 sidor till trots. Undervisning finns i ämnet, men främst av homiletisk art. Detta betyder inte att det som sägs behöver vara ogenomtänkt eller felaktigt, men jag ser ändå ett värde av att föra upp diskussionen på agendan för den akademiska teologin.

Dessutom råder det en de facto förvirring bland troende och även kristna ledare, när olika besked ges, utan att någon gjort några jämförelser eller framfört argument. Vad man får i sin hand är material typ Som fisken i vattnet (Bubna/Willow Creek) eller Gåvornas tre färger (NFU), men åker man sedan på en konferens med talare från Vineyard/New Wine-traditionen, så kan man få en ganska så radikalt annorlunda undervisning.

Karl Barth definierade teologins uppgift som att pröva förkunnelsens innehåll. Denna uppsats är ett försök att utföra en sådan prövning av förkunnelsen om andens gåvor. Eftersom ämnet är Andens gåvor, inom vilken ram Paulus återkommer till behovet av att pröva profetiskt tal (och annan förkunnelse), inte bara för att sålla bort det osunda, utan också för att på bästa sätt tillvarata det goda, så anser jag detta teologiska tillvägagångssätt vara extra lämpligt.

Konkreta frågor

  1. Är Andens gåvor primärt att se som rent övernaturliga och transrationella manifestationer av Guds Ande eller ska de ses primärt som förstärkta naturliga talanger, en turboladdning av det skapelsegivna? Uttrycks gåvorna i det extraordinära eller i det ordinära? Eller finns det här ett både-och? Denna fråga kommer att diskuteras med två begrepp hämtade från matematiken:
    1. Förhåller sig Andens gåvor ortogonalt till naturliga tanger?
    2. Och/eller förhåller sig Andens gåvor som en förlängning av de naturliga talangerna utmed samma axel?
  2. När och hur ges gåvorna till den troende individen och församlingen? Sker det i och med omvändelsen, i och med dopet i Ande (om det ses som en enskild, från omvändelsen distinkt upplevelse), i samband med en för att förmedla nådegåvor specifik handpåläggning eller ges de i ögonblicket de behövs, situationistiskt?
  3. Är gåvorna givna en gång för alla, så att de är något man “har” på ett permanent sätt, eller kommer de och går? Fråga två och tre är alltså besläktade och ställer tillsammans någon slags konstitutionell syn, mot en situationistisk syn.
  4. Ska man särskilja mellan gåva i betydelsen förmåga, från uppdraget i vilket denna förmåga brukas? Detta för oss in på frågor kring allmänt prästadöme kontra avskiljda tjänster (ministries) och ämbeten (offices).

Utifrån dessa frågor, speciellt den första, så kommer denna uppsats också försöka besvara hur vår världsbild påverkar synen på Andens gåvor, eller annorlunda uttryckt, hur teologin kring Andens gåvor illustrerar en bakomliggande världsbild.