Joel Halldorf har kommit ut med en biografi om Lewi Pethrus. Boken är välskriven, samtidigt akademiskt välunderbyggd och lättläst för den som inte har kyrkohistoria som specialintresse. Joel Halldorf besitter välanvända dubbla kompetenser, han behärskar det historievetenskapliga hantverket och förstår samtidigt pingströrelsens koder inifrån så väl att han kan se det andra historiker missar. För mig som ivrig student av pingst-karismatiska rörelser är boken både intressant och utmanande, och jag läser den kanske med lite andra glasögon än de flesta andra.
Jag kommer därför skriva några inlägg om Lewi Pethrus utifrån boken, med speciellt fokus på vad vi som karismatiker kan lära av hans historia. Jag börjar här med frågan om det karismatiska ledarskapet.
En av mina käpphästar är att vi karismatiker saknar ett kollektivt minne och att vi därför ofta upprepar misstag från föregående generationer och tar inte vara på deras dyrköpta lärdomar. Joels bok handlar till stor del om Pethrus och pingströrelsens plats i samhället, och den väcker välförtjänt uppmärksamhet när den sätter frikyrkan på kartan i samhället, där den alltid funnits men ignorerats av en historieskrivning som utgått från ett föråldrat sekulariseringsparadigm. Men det är inte mitt specialintresse och till min glädje finns det mycket i boken som också berör frågan om karismatik och hur ledarskap kan och bör bedrivas inom karismatiska sammanhang.
För att få sammanhang kan du som inte läst boken börja med att läsa en allmänt hållen recension av boken. Jag rekommenderar dessa:
- Pusslet som ger bilden av Pethrus av Gustaf Björkman i Sändaren.
- Levande och lärt om den respekterade avvikaren Lewi Pethrus av Runar Eldebo i Dagen.
- Pingströrelsens Lewi Pethrus granskas i ny biografi av Rickard Flyckt i Jönköpingsposten.
- Levande om Lewi Pethrus av Henrik Berggren i Expressen.